Manus och sångtexter: Steven Sater, Musik Duncan Sheik, Regi: Hugo Hansén, Koreografi: Linda Hansson, Svensk Översättning: Ulricha Johnson, Kostym Annsofi Nyberg, Kostymassistent Hanna Carlsbrand, Scenografi och Ljus Lars Östbergh, Ljud Tomas Bergström, Belysningsmästare Lena Hällström, Petter Ekström, Orkester Blue Line, Fabian BAllago, Axel Berntzon, Timothy Collins, Felix Engman, Malte Bergman Byström, Hannes Hasselberg, Medverkande: Samuel Fröler, Kerstin Steinbach och elever i Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3: Henric Flodin, Elin Malmgren, Gustaf Mardelius, Anna Christersson, Nikki Lovild, Oskar Störtebecker, Jacob Mateo Oxenborg, Frida Björk, Tove Westerlind, Lovisa Åbrink, Oskar Kongshöj, Amanda Lindgren, Anna Engström, Malin Rydell, Theresia Strandberg.
I'm gonna live and live now,
Get what I want--I know how,
One roll for the whole she bang,
One throw, that bell will go clang,
Eye on the target and wham
One shot, one gun shot, and BAM
Hey, Mister Arnstein,
Here I am!
I'll march my band out,
I'll beat my drum,
And if I'm fanned out,
Your turn at bat, sir,
At least I didn't fake it.
Hat, sir, I guess I didn't make it.
Get ready for me, love,
'cause I'm a comer,
I simply gotta march,
My heart's a drummer.
Nobody, no, nobody
Is gonna rain on my parade!
DON’T RAIN ON MY PARADE
ur Funny Girl
avMERRILL, BOB/STYNE, JULE
Vissa föreställningar ser jag fram emot så mycket att det nästan går lite överstyr. Wermland Operas uppsättning av Parade såg jag fram emot i några månader, och likaså Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Den Besynnerliga Händelsen Med Hunden Mitt I Natten. Ibland blir man helt överväldigad, och ibland blir man riktigt rejält besviken. Jag avskyr att vänta, så om det är möjligt så försöker jag låta bli att bestämma datum in i det längsta. Som tur var går jag så ofta och ser föreställningen att jag liksom inte hinner med att sitta hemma och längta. Men den här föreställningen låg väldigt högt på min lista. Jag hade känt till den i några månader, och nu känner jag mej som en unge på julafton, det går snart inte att vänta längre.
Det är dags för Stockholm Musikalartist Utbildning, SMU, på BASE23, Stockholm Dance Academy, att visa upp sin första avgångsklass någonstin, i musikalen Spring Awakening, i ett slags gästspel på Kulturhuset Stadsteatern. Utbildningen är precis tre år, och detta är första klassen som går ut. Förväntningarna - i alla fall mina - är mycket höga, både på föreställningen och på klassen. Jag har sett dom här ungdomarna, under åren, i olika sammanhang, och har alltid blivit riktigt rejält överraskad över hur proffsigt vältränade dom är, och vilken allroundutbildning dom har fått. Där många musikalskolor kanske mest fokuserar på sång och skådespeleri, och andra mer på dans och sång, har man här lyckats klämma in allt vad en person kan behöva för att slå sej fram inom musikalvärlden, och jag hoppas bara att antalet musikteaterproduktioner kommer att öka i takt med att kull efter kull lämnar skolan.
Jag och min kompis Malvolio Morrhår - som har faktiskt har vickat på skolan i musikalhistoria - har bestämt träff på Kulturhuset Stadsteatern för att se föreställningen tillsammans. Den går bara två gånger, och idag klockan tretton, på stora Scenen, är det premiär. Det verkar också vara något slags samarbete med Stadsteatern, eftersom det tillhör ovanligheterna att man har gästspel här. Till skillnad från andra uppspel så är både regissör, koreograf och resten av det kreativa teamet inte alls hämtat från skolan, vilket gör att eleverna får chansen att i tryggheten under skolans paraply få känna hur det är att arbeta ute i verklighetens snålblåst.
Som vanligt är jag tidig, men med flit. Frukostsmoothiesen är sen länge nedsköljd med starkt kaffe, och nu är det något lunchaktigt inplanerat, innan föreställningen. Jag hade tänkt köpa en vego-burrito på Zócalo på Klarabergsgatan, mitt emot Åhlens, men när jag kommer fram Sergels torg ser jag att det är en sån där matfestival, igen, med en massa tält från olika länder, och jag irrar runt ett bra tag innan jag bestämmer mej för ett polskt tält, och en vegetarisk krokiety, en slags friterad vårrulle, rullad i brödsmulor, med en brun sås och persiilje-strö. Man får tre stycken, och man blir rejält mätt. Jag står uppe vid staketet ner mot plattan och pular i mej alla tre. Dom är enklare att äta med fingrarna, känns det som.
För några år sen fanns det något som hette Guldmasken, och som var svenska Privatteatrars svar på Tony Awards. Man delade ut priser i en hel massa kategorier, i alla från manlig biroll i en talpjäs till kvinnlig huvudroll i en musikal, och med en massa konstnärliga och tekniska priser däremellan. Det var alltid en riktig höjdarkväll, ett tillfälle för Sveriges privatanställda teaterarbetar att träffas, networka och bara festa tillsammans. Ofta arbetar alla samtidigt, var och en på sin egen teater, så tillfällena att alla träffas är få.
Det känns lite så, när jag står här i foajén och väntar på Malvolio, som om en liten del av Guldmasken har återuppstått. Eller som om man ovetande är gäst i teveprogrammet Här Är Ditt Liv! Det är så mycket bekanta ansikten att jag helt missar Malvolio, och han ser inte mej, och jag vet inte att han har kommit förrän min iPhone plingar till. Han väntar, uppe vid ingången till Stora Scenen.
Inne i stora salongen sprakar det av förväntan. Jag vet inte vad jag hade väntat mej, men detta överträffar alla mina förhoppningar. Här är inget svartmålat, slitet scengolv, fyllt av färglada tejpbitar, inget naket scenrum, inramat av svarta dammiga sammetstyger.
Golvet är en grå dansmatta, och runt spelytan, som hämtade ur Flugornas Herre, sticker spetsiga träpålar upp ur golvet. Barrträd - japp, riktigt träd, antagligen återanvändna från nedlagda Gösta Berlings Saga - ruvar längs med fonden, och till höger, på något som jag tror är ett av podierna som används i Chicago - sitter bandet. På båda sidor om scenen står stolar uppställda, varifrån eleverna följer spelet när dom inte själva är med. Man har rekvisita och klädombyten under sina stolar. Och ett gammalt piano - kanske också det från Gösta Berling? - gömmer sej under träden.
Det hela började som en pjäs, Frühlings Erwachen, Spring Awakening, av den tyske dramatikern Wedekind kanske mest känd för pjäsen om Lulu, Pandoras Box, vars filmatisering 1929 gjorde Louise Brooks till en stjärna och en stilikon, med sin korta, mörka, blanka bobfrisyr.
Frank Wedekind 1864-1918, var en tyskt dramatiker var verk ofta kritiserade det småborgerliga, speciellt inställningen till sex. Han var själv en riktig libertin, som ofta besökte prostitiuerade, fick syfilis, och hade homosexuella och sadistiska tendenser. Född i en ganska välbärgad familj arbetade han både som skådespelare, sångare och författare.
Frühlings Erwachen skrevs 1891, men hade inte premiär förrän 1906, i regi av Max Reinhardt, och den fick sin engelskspråkiga premiär i New York först 19017, där den tilläts spela en enda förställning, för speciellt inbjudna, då den bedömdes som pornografisk. Det handlar nämligen om pubertet, sex, våldtäkt, övergrepp, våld, självmord, abort och homosexualitet. Det låter lite som en lite grövre version av vad som sägs i början på musicalen Chicago, ”You are about to see a story of murder, greed, corruption, violence, exploitation, adultery, and treachery - all those things we all hold near and dear to our hearts”, eller hur?
Det är inte en historia där man i första hand tänker musikal.
Tonsättaren Duncan Sheik och författaren Steven Slater, började arbeta på musikalen under slutet på 1990-talet, och man hade flera workshops, innan man hade premiär Off-Broadway i Maj 2006, på Broadway i December samma år och där man stängde i Januari 2009. Musikalen nominerades till elva Tony Awards, och vann åtta, bland andra Best Musical, Best Book, Best Original Score, Best Direction of A Musical och Best Choreography. Andra nominerade musikaler det året var Curtains, Grey Gardens, A Chorus Line (Revival), Legally Blonde, Company (Revival) och Mary Poppins.
2008 hade musikalen premiär på Värmlandsoperan, och på Malmö Opera 2009. Jag missade båda.
Det handlar om några tonåringar i en liten tysk småstad i slutet på 1800-talet, under en tid när sexualitet var något man inte pratade om. Tonårsflickan Wendla frågar sin mamma varifrån barn kommer, och Moritz har svårt att koncentrera sej i skolan på grund av sina erotiska drömmar, något som han själv tror är bevis på att han håller på att bli sinnessjuk. Melchior, hans intelligente, ateistiske klasskamrat, erbjuder sej att förklara det här med sex, men Mortiz ber honom istället skriva en uppsats. Med illustrationer.
Hur gammal var jag var när jag lärde mej om sex. Fem? Eller gick jag i lågstadiet? Vi satt i trappan upp till Susanne Jaenssons mammas frisersalong, i alla fall, kommer jag ihåg, men jag minns inte vilka vi var. Var Annika där? Tony? Susanne borde varit där i alla fall, eftersom det var henne trappa. I mitt minne är trappan full av ungar som sitter där och viskar, och försöker pussla ihop halvlögner med rena gissningar. Och jag kommer inte ihåg om vad det var jag egentligen lärde mej, men jag tror det var snuskiga ord. Ord som viskades. Ord man inte fick säga högt, ord som var värre än svordomar. De första hemligheterna, det första man lärde sej som man inte kunde berätta för mamma.
Nu för tiden är det svårt att tänka sej att ungar inte vet någonting, tack vare internet. Det är en av sakerna som vi diskuterar efteråt, jag och min kompis Malvolio Morrhår, när vi sitter i Teaterbaren och vädrar och ventilerar. Oskuldens död, och allt det där. Hur det nästan är omöjligt att inte veta - i teorin - hur allting fungerar, vad gäller sex.
Där vi fick nöja oss med att viska fula ord och att mer eller mindre framgångsrikt försöka pussla ihop skärvor av information - jag trodde länge att naveln var inblandad på något sätt - eller bläddra i fuktskadade porrtidningar upphittade på övergivna platser, kan dagens ungar bara klicka sej fram.
Det är stor skillnad mellan ungdomarna i föreställningen, och dagens tonåringar. I föreställningen blir vissa ungdomar utkastade av sina föräldrar, medan jag nu för tiden har flera vänner vars ungar i tjugoårsåldern inte uppvisar några som helst tecken på att vilja fly hemmet. Jag antar att internet ger en känsla av frihet även där. Man behöver inte - i verkligheten - vara någonstans för att kunna vara någon annanstans.
Det är en spännande blandning av stilar. Föreställningen utspelar sej någonstans runt slutet på artonhundratalet, och man har tidsenliga kostymer, men musiken är modern rock och när man sjunger är det i handmikrofoner och ibland med mikstativ. Det ger en slags distans till det sentimentala, ett avstånd från känslan, en sån där Brechtiansk verfremdungseffekt.
I pausen går jag mest omkring och säger till dom jag känner:
”Det är för bra. Det här är för bra för att bara vara ett elevuppspel…” Folk nickar och håller med. Vi kan liksom inte fatta hur lyxigt det här är. Och hur bra!
Kommande klasser kommer att ha ett litet helsike, kan jag tänka, eftersom man med den här produktionen, den första, och den här klassen, den första, har höjt ribban rejält.
Jag har sett ganska många elevuppspel, av varierande framgång, men dom brukar ha det gemensamma att man tittar på dom lite med lite välvilliga, överseende ögon. Man kan inte bedöma elever eller amatörer på samma sätt som man bedömer proffs, och man rättar in förväntningarna på ett passande sätt.
Men här glömmer jag gång på gång bort att det är elever på scenen. Inte bara i de stora rollerna, där man av naturliga skäl ofta får tillfälle att blomstra, utan även i den små ensemblerollerna. Jag glömmer till och med bort att jag sett flera av dom förut, har sett dom växa, utvecklas, för här, nu, har dom plötsligt tagit steget fullt ut och börjar spela teater, som värsta skådisarna.
Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser.
Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så.
Så är det inte här. Det är ingen skillnad mellan skådespeleri och sång. Man agerar, förmedlar text. Ibland talar man, ibland sjunger man. Det känns som om man är lika hemma oavsett om man gör det till musik eller inte.
Jag hoppas verkligen att den här regissören fortsätter doppa tårna i musikalteatern, för han behövs. Dom är alldeles för få, regissörerna som ser musikaler som något mer än bara underhållning.
Senare, framåt tidig kväll, strålar jag ihop med min kompis Patti-Li Leuk, som också sett föreställningen. Vi sitter i food courten på övervåningen i den ekologiska butiken Paradiset, på Brännkyrkagatan. Han äter en hamburgare som är så god att den är slut i ett nafs, och jag försöker hinna med genom att sluka min flatbread-pizza. Vi pratar om föreställningen, och jag märker att han, eftersom hans tallrik är tom, sitter och sneglar åt StikkiNikkis glassbåt borta i hörnet. Jag skickar dit honom. Medan han är och köper sin glass försöker jag formulera mina tankar om föreställningens koreografi, som jag tyckte mycket om. Jag har sett den här typen av rörelse förut. Den här slags rockiga, röjiga, moderna dansen som liksom ska verka som om den bara händer, men jag har aldrig sett den fungera på en musikalscen, förrän nu.
När den annars har känts pålagt, koreograferad, snarare intvingad än frigjord, känns den här organiskt, som om den verkligen uppstår i stunden, ur känslan.
En musikalartist måste kunna allt: sjunga, dansa, agera, vilket ibland resulterar i att man ibland får personer på scenen som hjälpligt klarar av allting, men inte är superbra på något, och ibland får man artister som kan agera högst kompetent, men inte sjunger nåt vidare, eller såna som kan dansa men spelar teater som om hela grejen är att lära sej texten.
När det gäller dans tror jag att man kan misslyckas på två sätt: antingen genom att utföra rörelserna, utan att kunna fylla dom med känsla, som om dom bara vore koreografi, eller också kan man fylla den med känsla, men inte vara tillräckligt fysisk utvecklad för att kunna utföra rörelserna, för att få ihop koreografin. I det första fallet kan man tänka sej en dansare som är mer koncentrerad på själva koreografin, och inte riktigt har kontakt med känslan, i det andra fallet är det en skådis om har alla känslor, men saknar förmågan att fysisk uttrycka dom i en koreografi.
Här, i den här klassen, i den här koreografin, är det första gången jag över lag ser dom mötas, den dansande skådisen, den kännande artisten.
När Patti-Li kommer tillbaka, med en svämmande bägare, berättar jag om mina teorier. Han håller med.
”Det känns,” säger han, ” som om Stockholm äntligen har fått en riktig musikalskola.”
Jag håller med. Nästan. Jag skulle nog vilja tillägga att det känns lite som om Sverige har fått en riktigt musikalskola.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola:
"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "
Låter det intressant? Här är resten:
VI ♡ DISNEY med Teater Najkit på Biograf Forellen:
"Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen?
”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?
Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?"
Låter det intressant? Här är resten:
SAGOR OM KÄRLEK, med Operastudion på Årsta Teater:
Jag tror att smilbanden - hos mej i alla fall - sitter fästa bak i nacken, för jag efter föreställningen har jag träningsvärk under bakhuvudet, och jag önskar att man hade gjort en trekamerainspelning av föreställningen, för jag är medveten om en himla massa underbart som knappt hann sjunka in, eftersom det hela tiden kom något nytt. Det här är något som borde sättas upp igen, att ses av fler.
