Quantcast
Channel: Minst En Gång i Veckan
Viewing all 1031 articles
Browse latest View live

ROYAL CHORAL SOCIETY PRESENTS MESSIAH ON GOOD FRIDAY, Royal Albert Hall, föreställning 28, 14/4 2017.

$
0
0
Händelmän

Royal Choral Society, Royal Philharmonic Orchestra, Richard Cooke, dirigent, Richard Pearce,  organist, Med: Mary Bevan, Anna Harvey, Jamie MacDougall, Edward Grint.

Först: en liten brasklapp: det kommer inte att handla så mycket om själva konserten, så om du kommit för att läsa nåt utförligt om Händel och Royal Albert Hall, så ber jag om ursäkt. Jag var alltför upptagen med andra tankar för att verkligen kunna ta in det hela. 
Den här dagen var nämligen en riktig liten rysare.

Varför bryta en god ovana? Minst en gång varje dag, under denna korta Londonresa, har vi gått in på Pret A Manger och köpt något att äta, och den här dagen, trots att vi kanske haft ambitionen att äta någon annanstans, så bara blev det att vi gjorde ett sista besök. Det fanns liksom inget annat att välja på. 

Den övergripande planen för dagen var att åka hem. Men min kompis Patti-Li Leuk, som är en suverän reseplanerare, hade bokat in oss på det absolut sista planet, så vi hade nästan en heldag i London, helt gratis, liksom. Jag menar, vi hade kunnat ta ett tidig morgonflyg, eller ett middagsflyg, och inte haft tid till något annat än att ta oss ut till flygplatsen. 

Det enda som kunnat göra den här dagen - och resan - bättre, var om vi hade lyckats boka in en dagsföreställning, innan vi åkte hem. Tyvärr kör man inga matinéer på fredagar, i London, och det är helt förståeligt: följande dag är det dubbla föreställningar, och oavsett hur viss publik resonerar så är teaterfolk inga maskiner.
Men Patti-Li hade lyckats nosa reda på en liten konsert. Eller; en stor konsert. En riktigt stor konsert, som framförts 280 gånger, under 141 år: Händels Messias, i Royal Albert Hall. Och det är en present till mej, för att jag fyllde år dagen innan. 
Inte själva konserten i sej, utan biljetten. 

Vi hade checkat ut, ställt våra väskor hos vaktmästaren, och börjat gå längs med Oxford Street. Tanken var att vi skulle hitta någonstans att käka frukost, och sen gå en runda i Hyde Park, innan vi käkade lunch någonstans och gick på konsert. 
Det är bara det att när vi kommer fram till slutet på Oxford Street, och parken börjar, då har matställena tagit slut. Det ligger bara ett väldigt inbjudande Pret A Manger rakt över gatan. 
Jag köper en trekantsmacka med ägg, majonäs och vattenkrasse, en kopp svart kaffe och lyxar till det med en bran muffin. Det kanske tar några timmar innan man får mat igen. 
Observera att jag skrev några timmar, som i två eller tre, och inte tio timmar, innan man får mat igen. 

 Vi tar tid på oss, tar det lugnt, går in i Kensington Gardens, kollar in fontänerna och Peter Pan-statyn. Solen skiner, unga män går i shorts och kvinnor bär ärmlöst. Ingen badar i sjön, men det är nog mest för att det är förbjudet. Hemma i Stockholm var det inte länge sen det snöade. 
Nånstans har jag läst att det finns papegojor i en park i London, men det var information som sjunkit undan. Tills nu, när vi rundar en staketinklädd dunge och kommer på en liten folksamling som verkar mata fåglar. Gröna fåglar. Papegojor. 
De är väldigt intelligenta djur, och dom har vant sej vid att kunna slå sej ner på folk och få frön och frukt. De dumma duvorna som också lockats hit verkar inte ha lärt sej samma sak, utan knatar runt på marken och plockar bland det som tappas. Här måste man tydligen vara grön för att få något att äta, verkar dom tänka.

Tiden går. Och vi går. Vi tar det i lugn takt, mesans tiden tickar på. Det är plötsligt eftermiddag. Vi rundar parken och går runt det höga, imponerande Albert Memorial, fotande och instagrammande, innan vi gör över gatan till Royal Albert Hall, och fotar och instagrammar där
”Dom har haft den här konserten varje år sen 1876,” berättar Patti-Li, som uppenbarligen har läst på.
”Jösses,” säger jag, både imponerad av arkitekturen, Patti-Lis information, och av det faktum att han har läst på.
Det kanske hade varit smart att försöka hitta något att äta, här och nu, men det är väldigt ont om snabbmatsställen här runtikring, och som Patti-Li sa: det är bättre att ta något efteråt, det är en kort konsert. 

Det är när vi står i Heineken Green Room, och dricker ett varsitt glas vitt vin - ännu en födelsedagspresent från Patti-Li -  som det händer: Jag frågar hur lång konserten är, och han svarar att han tror att den tar runt 45 minuter. Men för säkerhets skull kollar han. 
Han kollar väldigt länge. Jag tänker att det kanske är något problem med nätverket, eller att han har börjat kolla sin mail, eller Face Book, men till slut säger han, olycksbådande entonigt:
”Den är två timmar och 45 minuter…”
”Va?” Jag hörde honom mycket väl. Men: Va? Verkligen?
Han upprepar.
”Men,” undrar jag, ”kommer vi att hinna?
Vi har ett plan som väntar, och jag menar, det väntar ju inte. 
”Ja?” svarar Patti-Li, och börjar kalkylera: Det tar så och så lång tid ut till flygplatsen, och vi bör vara därute sådär dags, och och vi måste tillbaka till hotells först, och det tar antagligen såhär lång tid. 
Kontentans är att när konserten är över, då ligger vi ungefär en halvtimme efter i den ultimata planen. Vi måste alltså skynda oss, för att kunna ta det lugnt. 

Jag har lite svårt att koncentrerar mej, under konserten. Eller, jag har mycket svårt att koncentrera mej. Jag sitter liksom och tänker på annat. Oproduktiva, okonstruktiva, onödiga tankar. 
För att musik ska kunna svepa dej med sej så måste du liksom var där, för att bli medsvept. Jag var inte där. Nästan inte alls. 
Och jag har väldigt få minnesintryck: jag minns att en av sångerskorna hade lila klänning, och den andra hade en vinröd. Männen, antar jag, hade frack. Publiken, liksom vi, var inte vidare uppklädda. Det satt en japansk turist snett framför mej. Och när halleluja-delen kom, den där biten som var det enda jag kände till, då reste sej hela publiken. Sjöng vi med? Jag tror inte det, men jag minns inte. Men varför stod vi då upp?
Jag minns att lokalen i sej var imponerade, som ett övertäckt Colosseum i Rom, fast kanske lite mindre, eller som Cirkus på Djurgården, men mycket, mycket större. 

Konserten är över, och vi väller ut ur byggnaden och iväg ut på stan, som apelsiner ur en trasig plastkasse. Patti-Li har tagit fram kartfunktionen på sin iPhone, och leder oss mot South Kensington tunnelbanestation. Det är bit att gå. Det är en bra bit att gå. Och när man tror att man har kommit ner i tunnelbanan visar det sej att man går i en väldigt lång gångtunnel, som aldrig verkar ta slut. 
Jag har inte nån riktig koll på hur mycket pengar jag har på mitt Oyster Card, men när jag testar att blippa in mej, så slås grindarna upp utan problem. Och visst är det väl så att jag kan fortsätta åka under en timme, när vi väl har hämtat våra väskor på hotellet? Eller? 
Hur mycket pengar har jag kvar på kortet? Borde jag ha tankat in en reskassa? Men det finns liksom ingen tid. 
Vi åker tre stationer norrut på den gula Circle Line, hoppar av vid Notting Hill Gate och tar den röda linjen, Central Line, sex stationer österut, till Tottenham Court Road, stiger av, stressar iväg till hotellet, hämtar våra väskor - 
Borde vi köpa något att käka här? Borde vi bara remma över gatan och köpa en macka på Sainsburys? En hel stad med ett Pret A Manger i vad som känns som vartenda kvarter, men här runtikring råder snabbmatsöken?
Det finns tid till att handla mat senare, resonerar vi, kanske på stationen London Bridge, där vi ska byta från tunnelbana till tåg. Eller på flygplatsen, där kommer vi att ha gott om tid att käka!
Eller?
Nere i tunnelbanan och mitt oyster cardär tomt. Grindarna öppnar sej inte. Patti-Li, som redan har gått igenom, vänder sej om och undrar varför jag inte kommer. 
”Det går inte,” ropar jag. ”Det är tomt! Jag måste fylla på!”
Han tittar tillbaka, söker med blicken efter en automat, lite stressad. Nu är vi sena. Det här gör att vi blir lite senare. Inte mycket senare, men många bäckar små…
Man försöker liksom låta bli att tänka att man var sen redan från början, att klockan stod på minus redan när vi började.
Jag vänder mej om och börjar leta efter en skylt där det står Oyster Card. Det måste ju finnas en på varje station. Det måste finnas flera på varje station. Men var?
Då ser jag. Den där människomassan som jag trodde var nån slags gemensam ansamlig, en gruppresa, är bara folk som står i kö för att tanka sina kort. Kön är löjligt lång. Otroligt lång. Omöjligt lång. 
Jag vänder mej mot Patti-Li. 
Just nu skulle jag behöva en time out. En liten stund för mej själv för att ta mej en funderare på vad som är smartast att göra. 
Men det finns ingen tid.
Patti-Li stirrar tillbaka, undrande varför jag bara står där, stilla, och stirrar. Så följer han mitt pekande finger, och tar ett beslut:
”Vi får ta taxi,” konstaterar han, när han bränner förbi mej, och jag följer efter honom, upp ur underjorden. 
I rulltrappan upp försöker jag förklara att jag hade tänkt fylla på mitt kort, nån gång under dagen, om det bara funnits tid. Jag menar, det vara bara det att det inte fanns nån tid när jag väl var i närheten av en automat, och när jag hade tid var vi inte i närheten av någon automat. 

Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, tror jag, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst. 
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka. 
Det här verkar inte vara en vidare dag.

Jag upplever det som om taxin sniglar sej fram genom London. Där jag skulle önska att vi bara swishade förbi, där världen utanför blev ett suddigt dis, som när man använder Warp drive i Stjärnornas Krig, så är det som att ta en irriterande långsam nostalgiskt tur längs Memory Lane: vi tar samma gator som vi gick första dagen vi var här, för några dygn sen. 
Resan blir ett slags filmiskt montage, och vore underbart, om jag inte bara ville skrika. Vi kör längs med New Oxford Street, och in på Holborn. Där ligger Pod, där vi käkade vår första frukost,  Äggröra och svart kaffe, innan vi såg AN AMERICAN IN PARIS, innan vi såg DREAMGIRLS.  Där ligger My Old Dutch, där vi festade till det med Panncakspizza efter ha sett MATILDA THE MUSICAL, och innan THE BRAILLE LEGACY. Var det igår kväll? Det var igårkväll. Vi kör in på Cheapside. Det där huset känner jag igen. Och det där. Vi kör nerför Queen Street. Här gick vi. Vi tar till och med samma bro som vi tog första dagen, när vi skulle till Southwark Playhouse och se THE LIFE.
Så är vi framme vid stationen London Bridge, i skuggan av skyskrapan The Chard. Vi var här för bara några dagar sen, men nu är det okej att saker liksom upprepar sej, för vi är på väg tillbaka, hem. 
Patti-Li betalar chauffören, och vi stressar in på stationen.  

Allt är väldigt lugnt. För lugnt? Har det hänt något? Ett bombdåd? En terroristattack? 
Information på de stora skärmarna visar att nästan alla tåg är försenade, till och från stationen. Nånting om något på spåret. En lorry? En lastbil? Nu är vi riktigt sena, vi är senare än nånsin, nästan senast. 
Var köper man biljetter till dom här tågen, som kanske kommer att komma igång i tid för att vi ska komma med ett plan och komma hem? Jag frågar några personalpersoner, och dom pekar ner i källaren. 
Här är det ingen lång kö, men den korta kön går mycket långsamt. Folk har tusen frågor, på grund av förseningen. 
Vad gör vi om vi inte kommer med planet? tänker jag. Åker vi tillbaka till hotellet, checkar in, och går och ser ännu en föreställning? Vilken? 42ND STREET, tänker jag hoppfullt, innan jag inser att om vi vände nu så kanske vi skulle hinna, men om vi åker ut till flygplatsen så hinner vi inte in till stan i tid för en föreställning.
Med biljetterna köpa skynda vi upp till markplanet, där det verkar som om trafiken har kommit igång. Det finns varken en tanke eller tid att besöka en kiosk eller snabbmatsställe. Vi hoppar på det knökfulla tåget, blir stående, stågandes med alla andra som oroar sej för om dom ska komma med sitt tåg. Eller, alla kanske inte är lika sena som vi. Jag tror nog vi är dom senaste på hela tåget.

”No,” säger jag till en sura mannen vid incheckningsdisken, fiskar upp min mobil och visar hur mycket klockan är: ”there is one minute left!”
Incheckningen stänger klockan åtta, och min telefon visar 19:59. 
Surt ber han om våra pass och checkar in oss. Det är tur att vi reser lätt, för när jag plockar fram min resväska fräser han, förnärmand:
”You haven’t checked in your luggage?”
Men det finns inget han kan göra: han har checkat in oss, så han måste ta våra väskor.
Nu borde det finnas tid att köpa något att äta. Snart, i alla fall: Vi går igenom säkerhetskontrollen utan anmärkningar, och tänker att vi första bara ska kolla var vår gate ligger, och sen gå tillbaka och köpa något att tugga på.
Jag är inte hungrig längre. Det är så länge sen jag käkade något att magen liksom verkar ha glömt bort hur det var att vara mätt. Det finns inte ens ett sug kvar.
Vår gate ligger halvvägs till engelska kanalen, känns det som. Vi går och vi går och vi går, och när vi kommer fram upptäcker vi att det inte finns något ställe att köpa mat på, så här långt avsides. Vi vänder, börjar gå tillbaka, men inser att vi inte kommer att hinna, och vänder tillbaka igen. Jag antar att blodsockret var lågt, för såhär efteråt känns det som om vi tog en del dumma beslut. 
Jag ser en coca colamaskin. Jag tar upp ett mynt. Stoppar in det. Ingenting kommer ut. 
Det är verkligen min dag idag. Den värsta dagen någonsin. Jag får lust att skrika, gapa, gorma, men jag vet inte vad det skulle tjäna till. 

När vi kommit ombord på planet är det för första gången på flera timmar som slappnar jag av. Axlarna sjunker ner. Det där frustrerade skriket som har bubblat runt i min bröstkorg, verkar ha försvunnit. 
Vi hann! Vi är här! Det är över, den här dagen som långsamt bara blev värre och värre.
Vanligtvis tycker jag att det är lite obehagligt att flyga. Det är inte det att jag är rädd, jag har bara lite svårt att slappna av. Men den här gången har jag inga problem. Dör vi så dör vi, jag är bara glad att vi hann med flyget. Det är alltid lite lättare att dö på vägen hem. 
Jag tänker lite på min söndriga cykel som står i stället vid centralen. Jag har inte tänkt på den på flera dagar. En trampa gick av när jag cyklade in till stan, och min cykelreparatör har varnat mej att om det inte finns mycket mer man kan göra för min cykel. Den är för gammal, för rostig, för sliten. Det är inte ekonomisk försvarbart att fortsätta reparera den. Det är dags att gå vidare.
I morgon, tänker jag, så åker jag ut till Ikea och köper en ny cykel

Och knappt har jag tänkt den tanken, så vänder min inställning. Saker har löst sej, och om detta är den värsta dagen någonsin, då är det egentligen bara att gratulera att den inte var värre. 
Och som för att markera att det otrevliga är över, så tar Patti-Li, som nog känner sej ansvarig för lite av dagens kalabalik, och bjuder mej på en flygplansmiddag, en cola, en earl grey, och en Ultimate Ploughman’s Sandwich, med Barber’s Cheddar, apple and radisch salad and pickled onion on artisan granary bread

Och jag säger dej, att den middagen var goood!


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar



THE BRAILLE LEGACY på Charing Cross Theatre i London:

"Grundkänslan finns där, den humanitära goda viljan i en värld av illvilliga. Men man berättar den lite som om det vore dålig barnteater. Boven är så ond att de goda framstår som nästintill lobotomerade, eller drogade, för att dom inte uppfattar hans sura blickar, demoniska suckar och hatiskt framförda repliker. Det ger ett skadligt intryck av de som ska framstå som sympatiska förlorar sympati eftersom de verkar så urbota korkade."


MATILDA THE MUSICAL på Cambridge Theatre i London:

"Men det som är lite ömkanskvärt när man är i 30-årsåldern blir på något vis imponerande när man har toppat livskrönet och är över 50 år. Då är det respektingivande att man inte har stelnat, att man inte är framme, att man inte är färdig.  I alla fall tycker jag det. 
Den här dagen fyller jag 53."


DREAMGIRLS på Savoy Theatre i London: 

Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vem som vilka grabbar som helst, och så fanns det såna som jag. 
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.

Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive. 





THE HUMANS, en reading på Playhouse Teater, föreställning 29,18/4 2017

$
0
0

Av: Stephen Karam. Regi: Björn Lönner. Medverkande: Gunilla Bergerham, Margaretha Byström, Per Eggers, Frida Liljevall, Pontus Olgrim, Moa Åström.

Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken. Aktörerna spelar snarare under än över, och regin är ganska underordnad berättelsen, till skillnad från färdiga produktioner, där regissören ofta försöker tävla med dramatikern om vem som är föreställningens verkliga skapare. Där man i den färdiga produktionen försöker vara tydlig med vad rollerna tycker och tänker, och även - ibland - vad skådisen tycker och tänker om rollen, är man ofta på readingen intressant vag, lite odefinierbar, mer mystisk. 

De sex skådespelarna sitter på stolar ställda i en svagt konvex böj, frontade mot salongen. Regissören, som också läser scenanvisningar, sitter något åt sidan. Framför sej har dom ett slags notställ, för manus. På golvet, lite till sidan om varje stol, står ett glas och en glasvattenflaska med bygelkork. 

Jag sitter långt fram, tillsammans med min kompis Malvolior Morrhår. Vi träffades ute i baren i väldigt god tid, för han ville höra allt om min Londonresa, och speciellt om föreställningarna jag såg: THE LIFE, THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY, AN AMERICAN IN PARIS, DREAMGIRLS, MATILDA THE MUSICAL och THE BRAILLE LEGACYJag skulle kunna babbla i timmar, men det tog inte lång tid innan Malvolio varnöjd. Han ville nog mest ha en tumme upp eller en tumme ner, och bytte ämne relativt snart.

Pjäsen man läser handlar om ett ungt par, en man och en kvinna som firar thanksgiving tillsammans, för första gången i den nya, men nedslitna lägenheten i Chinatown, New York. De har bjudit in kvinnans mamma, pappa, dementa farmor och lesbiska syster. Och det kommer konstiga ljud från övervåningen. Lampor slocknar. Och tänds.

Jag vet att jag skrev att jag ibland föredrar en reading framför en uppsättning, men här är det ibland lite svårt att hänga med, så jag reserverar mej, lite, pytte-pytte-lite. Lägenheten där allt utspelar sej har nämligen två plan; man äter på bottenvåningen, och bland annat toaletten är på övervåningen, och det är ibland lite svårt att veta vem som är var, uppe eller nere, vem som hör vad som sägs och vilka grupperingar som bildas. Eftersom alla hela tiden är på scenen tar det också en liten stund innan jag lär mej vad alla heter. 
Men det hela är småsaker. Jag sitter som på nålar, och småryser mot slutet. 

2016, året då HAMILTON var musikalen som vann nästan allting, var THE HUMANS pjäsen som vann nästan allting, den var nominerad till sex Tony Awards, och vann 4; Bästa Pjäs, Bästa Manliga Biroll I En PJÄS, Bästa Kvinnliga Biroll I En Pjäs, och Bästa Scenografi. Bästa Ljusdesign Av En Pjäs gick till Natasha Katz för Long Day’s Journey Into Night, och Bästa Regi Av En Pjäs gick till Ivo van Hove för A View From A Bridge.

Det är en mycket bra pjäs, oförklarligt otäck, utan att bli sådär grabbigt hotfull eller våldsam, men jag vet inte om den är tony award-bra. Den vann ju inte pulitzerpriset som den var nominerad till, och det är lite lättare att förstå. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är minnet av en ensemble som fungerar nästan som en stråkorkester. Ingen tar egenhändigt infogade konstpauser, skriver om repliker genom att omformulera, stuva om ord eller lägga till. Nej, förresten, kanske inte en stråkorkester, en blåsorkster: ibland kvittrar man, ibland tutar man, ibland är det långa, hjärtskärande toner, och ibland tutas och kväks det, som en anka. 

Jag kommer också att tänka på det här med familj. För länge sen sa en invandrad man till mej att vi i Sverige inte bryr oss om familjen. Han skulle aldrig kunna sätta sin mamma på ett hem, sa han. Jag försökte känna efter om jag kände någon skuld för att jag inte hade några såna betänkligheter, men jag tror inte mina föräldrar någonsin har tänkt tanken att dom ska flytta in hos mej en vacker dag, eller att jag jag ska flytta hem - hemska tanke - till dom. 
Är det bara jag, eller är det typiskt svenskt att pjäser om familjer känns lite… osvenska? Lite amerikanska? Lite O’Neill, lite Miller, lite Tracy Letts, lite August Wilson? Lite dom, inte vi
Visst, vi har väl Norén, här hemma, men nog känns de väl lite mer inspirerade av O’Neill och grabbarna, än av medelsvensson?

Jag tar också med mej minnet av något ganska ovanligt: 
För några månader sen blev jag medveten om att jag inte såg några homosexuella personer på scenen - vänta… - där deras sexuella läggning inte var en del av pjäsens konflikt. Där deras karaktärer kärleksliv var som vilka andras som helst på scenen. Inte ett problem. Inte något glorifierat. Bara något helt vanligt.
Jag kan ha misstagit mej, men jag tror att detta är första pjäsen jag ser - i år, och kanske förra året, och året innan dess - där en sån roll ingår. Här är den lesbiska systerns sexualitet aldrig en stötesten, varken från henne själv, från hennes syster, svåger eller hennes föräldrar, och det är nästan så att man skulle kunna missa att hon var flata, om man inte var uppmärksam, och det är precis så jag vill ha det. 



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


ROYAL CHORAL SOCIETY PRESENTS MESSIAH ON GOOD FRIDAY, Royal Albert Hall: 

"Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, tror jag, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst. 
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka. 

Det här verkar inte vara en vidare dag."


THE BRAILLE LEGACY på Charing Cross Theatre i London:

"Grundkänslan finns där, den humanitära goda viljan i en värld av illvilliga. Men man berättar den lite som om det vore dålig barnteater. Boven är så ond att de goda framstår som nästintill lobotomerade, eller drogade, för att dom inte uppfattar hans sura blickar, demoniska suckar och hatiskt framförda repliker. Det ger ett skadligt intryck av de som ska framstå som sympatiska förlorar sympati eftersom de verkar så urbota korkade."


MATILDA THE MUSICAL på Cambridge Theatre i London:

"Men det som är lite ömkanskvärt när man är i 30-årsåldern blir på något vis imponerande när man har toppat livskrönet och är över 50 år. Då är det respektingivande att man inte har stelnat, att man inte är framme, att man inte är färdig.  I alla fall tycker jag det. 
Den här dagen fyller jag 53."




Idag ser jag fram emot -

$
0
0

- ett publikrep av FLAGGAN I TOPP, som snart har premiär på Krusenstjernska gården i Kalmar: 

Från deras hemsida

OM FÖRESTÄLLNINGEN

Tio år av underbar publik, glädje, sol och succéföreställningar i Kalmar – välkommen!

FUN HOME, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 30, 24/4 2017.

$
0
0

Manus och sångtexter Lisa Kron, Musik Jeanine Tesori, Översättning Ulricha Johnson, Regi Carolina Frände, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym och mask Patricia Svajger, Ljus Karl Svensson, Ljud Simon Mårtensson, Kapellmästare Marika Willstedt, Koreograf Anna Ståhl, MED Frida Modén Treichl, Maja Rung, Mira Blommé Stahlhammer, Lily Wahlsteen, Fredrik Lycke, Birthe Wingren, Hugo Bremberg, Oskar Norgren, Samuel Falkner, Olle af Klercker, Emil Almén, Elin Skarin, Musiker: Marika Willstedt, Mats Persson, Sara Niklasson, Andreas Andersson, Thomas Lindberg

Teater kan träffa mej som en hästhov i bröstet. 
Jag vet inte varför jag kom på just den liknelsen, vad jag minns har jag aldrig blivit sparkad av en häst. Men du fattar vad jag menar? Som när man trillar ur gungan, eller klätterställningen, och faller handlöst rakt ner i lekplatssanden?  Luften går liksom ur en, och det gör så ont att man inte känner smärtan? 
Sånt kan visserligen hända på en vanlig talpjäs, men det är något med musikaler, jag antar att det är förhöjningen genom musik, som gör att det slår hårdare, träffar säkrare, djupare. Wermland Operas uppsättning av PARADE, i regi av Markus Wirta, är en sån där uppsättning som jag bara behöver tänka tillbaka på, så händer något i mitt känslominne. Det är samma sak om jag tänker på Charing Cross Theatres uppsättning av RAGTIME.
I den här uppsättningen får jag ingen spark, men det är nästan lite som fantomsmärtor: det finns något som berör, utan att jag direkt kan peka på vad.

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 
Tanken, eller inställningen, fick jag när jag läste om uttrycket Noblesse Oblige - adelskap förpliktar, något som jag tolkar som att de upphöjda, de förnäma, de viktiga, måste ta hänsyn till de lägre stående. 
Vilket i sej, för mej, betyder att om du inte behöver ta hänsyn, utan måste tas hänsyn till, specialbehandlas, så tillhör du inte ett styrande skick. 

Med detta sagt kan jag tycka att det är lite synd att man i Kulturhuset Stadsteaterns kreativa team i den här produktionen inte lyckades tillsätta kvinnor på Ljud och Ljus, inte för att männen inte gjorde ett bra jobb, utan bara för att då hade det varit en produktion helt skapad av kvinnor, på alla kreativa plan. 
Jag vet, det borde inte vara så jäkla sensationellt att kvinnor kan, men detta är i den första tonyvinnande musikalen skapade av ett helt kvinnligt team, någonsin.

Förlagan till musikalen, serieboken Funhome, kom 2006, och skrevs och ritades av Alison Bechdel, kanske mest känd för Bedhdel-Wallacetestet, med vilket man mäter en films framställning av kvinnor genom att helt enkelt fråga om filmen har två namngivna kvinnor som pratar med varandra om något annat än män.  

Musikalen och boken handlar om Alison Bechdels sexualitet, hennes förhållande till sin far, och hans hemligheter. Vi får följa den vuxne Alison hur hon ser tillbaka på sin barndom, och uppväxt i Funhome, som är en förkortning av familjens firma, Bechdel Funeral Home, och på sin studietid, när hon kommer ut som lesbisk. Hon spelas i musikalen av tre olika kvinnor: en medelålders kvinna, en student och ett barn. 
Musiken är skriven av Jeanine Tesori, den mest hyllade och produktiva kvinnliga kompositören i Broadways historia, tonsättaren till musikalerna VIOLET, THOROUGHLY MODERN MILLIE, CAROLINE, OR CHANGE, och SHREK THE MUSICAL.
 Det är dramatikerns Lisa Krons första musikal.

Efter flera workshops och omarbetningar hade musikalen premiär Off-Broadway  2013, och i Circle in the Square Theatre på Broadway i Mars 2015. Produktionen lades ner i november 2016, efter nästan 600 föreställningar. 
Vid Tony Awards 2016 nominerades man till 12 priser, och vann Bästa Musikal, Bästa Manus till en Musikal, Bästa Sångtext och Musik, Bästa Manliga Huvudroll, och Bästa Regi.


Jag såg den här uppsättningen på Kulturhuset Stadsteatern tre gånger. 
Då måste du verkligen ha älskat den, tänker du kanske?
Nej, kära du, svarar jag: det fanns delar, partier, stycken och saker jag gillade, men det fanns nästan lika mycket som jag inte tyckte om. Inte alls. Men det jag tyckte om övervägde det jag inte gillade, så det blev flera besök. Och nånstans: jag gick också tillbaka för att försöka definiera varför det inte funkade. För det borde varit så mycket bättre. 
Och i ärlighetens namn: det var inte svårt att få tag i biljetter. Den hittade liksom inte sin publik. 

Första föreställningen jag såg, den första publika, tror jag, hade man bjudit in någon slags lesbisk organisation, jag är lite oklar vilken. I alla fall var det genom dom jag fick min biljett: en kompis skickade mej en länk där jag anmälde mej. 
Jag förstår att man väljer att vända sej till den sexuella minoritet som - speciellt i musikalsammanhang - syns minst, om det inte råkar vara i amatörsammanhang där mansroller ofta görs om till kvinnoroller med lesbisk dragning, mest för att det saknas män på scenen.
Teatern vill ha goodwill, man vill klargöra att detta inte är ett snaskigt manligt avhandlande av sapfisk sexualitet, utan ett ställningstagande. Man är för lesbiskt synliggörande, vill man säga.
Saken är bara den att dessa kvinnor hade hittat hit i alla fall. Det fanns nog inte en flata i Skandinavien som inte visste vad FUNHOME var - både serieboken och musikalen - och att den skulle sättas upp på en scen i Stockholm. 
Rent medialt, och i gemene hens uppfattning, så gick produktionen genom denna gruppriktade marknadsföring från att vara en musikal om en lesbisk kvinna som försöker reda ut sin relation till sin döde far, till att bli den där musikalen för lesbiska
Det är lite som om man hade marknadsfört FIDDLER ON THE ROOF som en musikal för judar, eller DREAMGIRLS som en musikal för svarta. Visst, när jag såg din sistnämnda musikalen i London så tyckte jag mej i publiken ana en större svart demografi än vanligtvis, men det är för att musikalen talade till dom, inte för att den var marknadsförd specifikt till personer med afrogenetiskt arv. På samma sätt kan jag tänka mej att FIDDLER ON THE ROOF historiskt talar till judar på ett helt annat sätt än till en fet, ateistiskt fjolla från Öland. 
Men det blir lite som när mina - få - straighta vänner uppfattar det som om dom inte är välkomna att fira Pride, att gå på en gaybar eller hänga på homohak. Dom vill inte tränga sej på, dom vill inte störa, och i några få fall är dom kanske inte helt bekväma i det fysiska uttrycket av queer sexualitet, även om dom rent teoretiskt tycker att det är helt okej. Och jag förstår dom, jag är inte helt såld på vagina, även om jag förstår att det är vansinnigt populärt på sina håll.
Resultatet blir i alla fall att många som inte identifierar sej som lesbiska, väljer att inte gå dit, inte som ett avståndstagande, utan av ett slags respekt: detta är inte en musikal som vänder sej till mej, man vill inte ha mej där
I alla fall var det så några bekanta till mej resonerade. 

Och om jag ville vara en feministkverulant skulle jag kunna påpeka att föreställningen blivit behandlad lite som om teatern hade en surgubbe till teaterdirektör: man låter en musikal med övervägande manliga roller husera på stora scenen, medan en lesbisk musikal med övervägande kvinnlig besättning kläms in på ett mycket mindre utrymme. 
Men givetvis, ärligt talat; om uppsättningen hade varit fenomenastisk, så hade publiken hittat dit.
Hela produktionen slarvades bort, och lades ner alldeles för fort. Man hade premiär i slutet av april, och drygt en månad senare var det över. 


Det är nästan omöjligt att göra en bra översättning av en sångtext. Du kan vara den bästa översättare, den som är bättre än alla andra, och du kan göra den bästa översättningen, bättre än någon annan, utan att du eller den egentligen är bra. Tillräckligt bra. Det är i sej lite av en omöjlighet, nämligen. Översätta en modern pjäs är enklare, där behöver man inte förhålla sej till rim och man behöver inte förhålla sej till antal stavelser.
Och som översättare kan man inte vinna. En adekvat översättning är en översättning som inte sticker ut, inte märks, inte drar uppmärksamheten till sej. Det blir som att vinna i att vara anonym, att vara bäst på att vara medioker. 
Det var över lag väldig svårt att höra texten, så jag kan inte säga att det var några ställen som jag gillade eller ogillade. Med ett undantag, där jag slänger in en brasklapp att jag absolut inte tror att jag skulle göra det bättre, utan nämner det mer som ett exempel på hur svårt en översättare har det: Det finns ett vansinnigt roligt nummer i musikalen, suveränt framfört, men kanske lite handikappad av att det är lite omöjligt att översätta. Den sjungs av den medelunga studenten Alison när hon har haft sex med en kvinna, Joan, för första gången, och heter I’m Changing My Major
Major, på engelska kan föra tanken till flera saker: Det kan vara en titel på en militär, det kan vara något stort; något major, det kan betyda att en sång går i dur, till skillnad från i minor, moll, men det kan också, som här, betyda det huvudämne man studerar i college, som i ”I’m majoring in history.” 
Den svenska motsvarigheten skulle väl vara vilken linje man går på i gymnasiet, eller program, som man säger nu. 
I den engelska versionen får sången skratt nästan från början, efter raden I’m changing my major to Joan.
På svenska, har jag för mej, sjöng man Nu byter jag ämne till Joan. Och ingen skrattar. Givetvis, för ordet ämne, för oss, betyder inte nödvändigtvis ett ämne man studerar, utan tanken går först till samtalsämne, så vi tänker att hon byter samtalsämne till Joan. 
Det är först längre in i sången, när vi förstår att hon liknar Joan och hennes kropp vid sånt man kan studera, som skratten kommer. 
Men jag vet faktiskt inte hur man skulle kunna få ett adekvat skratt på den där textraden, utan att konstla till det, eller avvika från… ämnet. 
Nu tar jag examen i Joan?
Jag vill ta tentamen i Joan?

Jag hade en hel del åsikter om kostymerna. Alison Bechdel föddes 1960, och eftersom den unga Alison i den här versionen är lite väl ung, 8 år, till skillnad mot den kanske mer passande 10-åring på Broadway, så utspelar sej hennes historia under slutet av 60-talet. 
Här har man, tycker jag mej läsa in i kostymerna, istället placerat hennes barndom i vad jag tror är mitten av 80-talet, alltså nästan 20 år senare. Konstigt nog verkar det inte ha gått mycket tid när den något äldre Alison går på gymnasiet. Man verkar vara fast i 80-talet. 
Det finns en sång i föreställningen som i original heter Raincoat of Love,En Regnrock av Kärlek, och som är unga Alisons önskedröm om en lycklig, ”normal” familj som hämtad ur hennes favoritbarnprogram från 70-talet, dit hon drömmer sej när hennes föräldrar grälar. 
Lite som om jag råka hamna i Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter, om jag inte haft en fantastisk bra barndom, antar jag. 
Som för att understryka titeln kommer alla deltagare in på scenen klädda i regnrockar, var och en i en färg ur prideflaggan, som skapades först 1978, och som nog mer är en blinkning åt publiken än något som borde vara relevant för den unga Alison, och jag tror att man hade behövt gå längre, om det ska vara verksamt som eskapism; in med paraplyer, glitterregn, rosa moln, silverspröt, såpbubblor och discokulor, för annars drömmen ganska fantasilös. Om hon drömmer sej bort, låt henne verkligen drömma sej bort, för annars blir sekvensen ganska oförståelig.
Det blir också lite konstigt, tycker jag, att familjen istället för att rikta sej mot den unga Alison, och bedyra hennes in kärlek, så liksom riktar dom sej ut mot publiken, så att det hela blir ett slags allmänt, lite mediokert shownummer.


Du vet det där skämtet om Alla, Någon, En eller Annan och Ingen?
Ett viktigt jobb behövde göras, och Alla var säkra på att Någon skulle göra det. En eller Annan kunde ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev förbannad, för det var Allas jobb. Alla trodde att En eller Annan kunde göra det, men Ingen insåg att En eller Annan inte tänkte göra det. Det slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde vad som kunde gjorts av En eller Annan.
Vad pratar jag om? Jo, jag har ingen aning om vems jobb det är; regissörens, scenografens, eller koreografens, men ibland blir det gjort, och ibland inte. I vissa föreställningar, där det blir gjort, kan det vara den stora behållningen, och i andra, där det inte blir gjort, som den här, så drar det ner det allmänna intrycket. 
Jag pratar om flytet, om scenografiska rörelser, om drivet, om scenbyternas koreografi. Det där som gör att vissa föreställningar bara rullar på, medan man i andra är mycket medveten om alla scenbyter, och bara väntar på att dom ska vara över. 
Det var väl Ingens ansvar, antar jag.

På Broadway spelade man i en slags cirkussittning: publiken satt på läktare runt omkring spelplatsen, som på en arena, och möbler och rekvisita hölls till ett minimum. Sängar, till exempel, kom upp ur golvet vid behov.

Klarascenen på Stadsteatern är en black box, och av någon anledning har man tyckt det passande att istället för att bara rulla in en soffa, om en sån behövs, eller låta den stå inne på scenen hela tiden, så har man byggt stora vagnar för alla spelplatser i pjäsen; vardagsrum, kök, sovrum, hotellrum och studentrum kommer inrullande, måste låsas så att de inte fortsätter rulla, och sen ska de låsas upp, och rullas ut. Det tar tid.
Och kanske hade man inte märkt så mycket av det om de bakre väggarna i rummen varit så höga att de dolde den eller de som utför bytet, men de flesta slutar i brösthöjd, så vi ser klart och tydligt personen när den antingen kommer in och gör sej klar att rulla ut vagnen som man just spelar på, vilket är lite distraherande, eller ännu värre: när den går in och ställer sej vid en annan vagn i scenrummet, i väntan på att rulla ut den. 
Jag har länge tyckt att JEKYLL OCH HYDE, som 2008 spelade på Chinateatern, var den musikaluppsättning där scenografin stjälpte hela lasset - man hade två trappor som hela tiden behövdes rullas fram eller tillbaka för att man skulle kunna spela, och massor av scentekniker som måste in och göra det - men den scenografin var i alla fall fascinerande och fruktansvärt vacker.
Här utförs scenbyterna ibland av skådespelare, och ibland av scentekniker, utan att jag hittar någon bakomliggande tanke, och som alltid på scenen blir det förstås mycket intressantare att titta på det som man inte ska se. Speciellt i början, innan vi vet vilka som är scentekniker och vilka som är roller i föreställningen, så är det väldigt intressent så fort det dyker upp en ny person längre bort på scenen. 

Scenografiskt handlar det här om en kvinnas minnen av ett hem och av en pappa som var helt besatt av ett hus, och det är svårt att tänka sej att detta är scenografin man eftersträvade, eller nöjde sej med. 
Man behöver inte se ett helt rum för att få uppfattningen av hur det ser ut. Faktum är att det i många fall är mer produktivt att bara antyda, att låta publiken själv fantisera och fylla in. 
För vad vi får se är inte alls imponerande, vad gäller inredning.
Som Joan Crawford, spelad av Faye Dunaway, säger i Mommie Dearest: If you can't do something right, don't do it at all.
Jag menar, jag förstår att scenografin är genomtänkt, men jag begriper inte tanken. Det berättas att pappans största intresse var att  återskapa ett viktorianskt hem, och utomstående personer som besöker hemmet för första gången har repliker som berättar att dom imponeras av hur det ser ut, i pjäsens början kommer det till och med en besökare från den lokala historiska förening för att titta på hans återskapande av byggnaden.
Med det vi får se är inte ett viktoriansk rekonstruktion, utan en ganska kitschig, osentimental, ganska slarvig och oinspirerad inredning, vilket ger en bild av pappan som en ganska inkompetent rekonstruktör, och hans livsverk blir något amatörmässigt, mediokert.  

Visserligen är det lönlöst, men jag leker med tanken på hur det hade varit om scenografin sett ut som när man går in på vissa privatägda andrahandsbutiker, du vet, dom där som ligger i garagelokaler under gamla hyreshus, med stolar hängande i taket, högar med tyger, gamla läderväskor, belamrade bord.
Eller tänk om hela scenen hade varit täckt av vita lakan, såna där som man lägger över möbler för att skydda dom, och hur Alison kunde gått bort tyger från möbler, och hur skådisar kunde ha gömt sej därunder, och börjar spela? 
Eller en helt hög, som en majbrasa, av möbler på scenen?
Nånting, i alla fall. Nånting inspirerat och inspirerande. 

Som John Greenleaf Whittier sa: Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, 'It might have been.

Men, herrejösses, kanske du tänker: vad gillade människan, egentligen? Varför såg han den tre gånger, om det fanns så mycket han hade invändningar emot?

Om man liknar en föreställningen vid en människokropp, så är själva pjäsens text, och eventuell musik, själva skelettet, och skådisarna är muskler. Scenografi, kostym, koreografi, ljus och ljud är hud och hår, och regin, antar jag, är inälvor och hjärna, det som får det hela att fungera, tillsammans. 
Den övervägande anledningen till att jag såg den här förställningen fler än en gång, var skelettet och musklerna. Text, musik och skådisar.

Vi borde alla tacka och bocka för Fredrik Lycke. Och Maja Rung. De är underbara muskler, vi kan kalla dom Gluteus Maximus och Biceps Brachii, och jag har svårt att tänka mej hur denna uppsättning skulle fungera utan dom. 
Jag älskar en minnespjäs, som GLASMENAGERIET, eller JAKES KVINNOR, eller EN UPPSTOPPAD HUND. Det finns något underbart, smärtsamt, tillfredställande i att uppleva ögonblick som redan är över innan dom upplevs, att veta att det som händer hände då, inte nu.
Fredrik Lycke gör något underbart; han spelar inte sin egen tragedi. Där andra skådisar kanske skulle lägga in ett slags melankoliskt sordin, antyda det sorgliga slutet redan från början, är han solig, lednadsglad, full av liv och levande. Den ende som är död på scenen är den mest levande.
Det svåra med hans roll, som egentligen inte har med skådisen att göra, utan med regin, och gäller också alla andra skådisar som inte spelar Alison, är att eftersom detta är en tillbakablick, där hans dotter genom att minnas och fantisera försöker luska ut vad som hände, finns det scener där hon var med, och verkligen minns, och scener där hon bara kan fantisera om vad det var som verkligen hände.
Jag märker ingen skillnad i regin av scener som genom Alisons minne är ett slags dokumenterade sanningar, och såna som är hennes antaganden, hennes funderingar, hennes fantasier.  

Maja Rung har två underbara stunder på scenen, dels den ovannämnda sången om att byta ämne till Joan, dels en scen där hon har bestämt sej för att besöka gaystudenterna, men inte riktigt vågar.
Även Elin Skarin, i en mindre roll, är en klart fascinerande tillgång, en Pectorialis Major. Hon har något underbart hemlighetsfullt över sej, som en katt, och det ska bli intressant att se henne bita i något större. 
Mammans roll, kvinnan som under flera år har levat med vetskapen att hennes man har förhållanden med män, och att han antingen är bisexuell eller homosexuell, är svår att hantera. I en hetero-feministisk pjäs hade det varit ganska lätt att veta var man skulle lägga sympatierna - stackar kvinna, hennes man är bög! - men här i en pjäs där majoriteten av rollerna är homosexuella, så måste hon hanteras på ett annat sätt. 
Hon har en fantastisk sång som i original heter Days and Days, där hon inser, och klargör, hur det kommer sej att ha undan för undan har funnit sej i sin situation. Hur - tolkar jag - hon har fått från en levdnadsglad skådespelerska till en avsexualiserad kvinna i koftkokong.
Tyvärr, tycker jag, har man inte riktigt tagit tag i hennes historia. Hon förblir något av en outnyttjad muskel. Kanske är man rädd att om man låter hennes verklighet bryta igenom så skulle det på något sätt kunna uppfattas som homofobiskt? 

Den här musikalen påminner mej om SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, en musikal av Stephen Sondheim och James Lapine som handlar om George Seurat, en pointillistisk konstnär, och vi får följa tillblivelsen av ett av hans mästerverk, Un dimanche après-midi à l'Île de la Grande Jatte. Han rusar handgripligen in på scenen och deltar i mästerverket han målar, tar bort glasögon, rättar till, byter ut.
Här får vi istället se en konstnär som skapar ur minnet, och det är lite oklart om det vi ser är minnet, eller den verklighet hon väljer att visa upp. 

Jag ganska svårt för hur man har hanterat den vuxna Alison Bechdel, tolkningen av henne och hennes funktion i den här produktionen: från att ha varit en rolig, förnumstig liten flicka, en vansinnigt rolig tonåring, förvandlas hon som medelålders till en humorlös, svårt seriös patostyngd protagonist. Vad hände på vägen? Det är svårt att förstå att hon och vi ser samma saker spelas upp framför oss, att det är hennes minnen, eller tolkning, som spelas upp. För oss är det en slags vemodig komedi, men hon har ett förhållningssätt till det berättade som om hon varit vittne till en ny förintelse, och detta är hennes redogörelse.
”Förstår ni hur viktigt det här är, förstår ni hur jag har lidit,” verkar hon säga, medan vi har en bild av en underbar, humorfylld barndom, och en fascinerande livshistoria, med ett olyckligt slut.
På något sätt är detta nämligen inte hennes historia vi följer, inte hennes berättelse. Hon agerar liksom i periferin, och känns inte riktigt involverad i sin egen historia. Det är som om hon kommer med ett alternativ, lite som hur syskon kan ha helt skilda uppfattningar om sin barndom, eller hur klasskamrater kan ha vilt varierade bilder av sin skoltid. 
Det känns som om det saknas något i hennes förhållande till det förgångna: om du hade chansen att gå omkring i en slags 3D-version av din barn- och ungdom - förutsatt att den var någorlunda lycklig, och att du ville återuppleva den - skulle du då slösa tid på att aktivt känna efter hur allt som händer påverkar dej, eller skulle du försöka ta in så mycket som möjligt, för att kanske bearbeta det senare?
När jag kom hem från en utlandsresa för fem, sex år sen, upptäckte jag att jag hade tagit en massa foton, och filmat ännu mer, men inte fått några emotionella minnen. Jag kunde se på bilder och film att jag stod vid ett monument, en gata eller något annat specifikt ställe man skulle besöka, men jag hade ingen uppfattning om hur det var att vara där. Om de digitala minnena på något sätt raderats hade jag inte haft många verkligen minnen kvar. 
Sen dess har jag bestämt att filma och fota lika mycket - jag slår vad om att du tänkta att jag skulle skriva att jag skulle filma och fota mindre! - men att jag också skulle lägga ner kameran och känna efter. Lite som att blunda och hoppa: man bara känner efter, låter sej påverkas, lämnar ut sej, låter känslor komma. 
Nu vet jag har det känns att gå över kedjebron i Budapest, åka luftballong, eller vandra runt i Sala Silvergruva; nu minns jag hur absurt det kändes att se ett gäng turistande japaner komma paraderande under solskyddande parasoll bland skorstensklipporna i Kappadokien. 
Men jag har också bild- och filmbevis.

Vad jag vill säga är att det känns som om den vuxna Alison gör är en variant på att blunda och känna efter. Men hon distanserar sej på något sätt. Istället för att vara närvarande och bli påverkad, så känns det som om hon vänder inåt och aktivt analyserar hur allt påverkar henne: Som om hon ställer sej frågan: hur känns det för mej att se min döda pappa igen. Vad får jag för känslor när jag ser det här rummet igen? Hur påverkar det mej att minnas mej själv som barn?

Rent sceniskt har man också skuffat undan henne. Stora delar av scentiden befinner hon sej på scenens vänstra sida, bakom ett skrivbord, utan någon som helst kontakt med det som händer på scenen. Hon tecknar, antar jag, men jag har inget minne av att hon direkt blir inspirerad av det som händer på scenen, eller att det som händer på scenen sker för att hon tecknar det. 
Hon ligger liksom utanpå, och istället för att bli en huvudroll så känns hon mer som någon som försöker ta sej in i historien, som verkar pågå utan henne. 
De gånger hon går ut på scenen, träder in i dåtiden, som när hon lämnar över en dammtrasa till pappan i en scen, blir det väldigt intressant, och jag hade föredragit att hon följt spelet, deltagit mer. 
Kanske hade alla scenbyten funkat om hon, ensam, varit den som puttat vagnarna? Kanske kunde hon gått in och, plockat, och bytt ut, så att det förtydligades att detta var hennes verklighet, som hon väljer att se den?

Jag ser redan fram emot nästa uppsättning av den här musikalen, och jag hoppas att den kommer snart. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar



THE HUMANS på Playhouse Teater: 

Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken. 


ROYAL CHORAL SOCIETY PRESENTS MESSIAH ON GOOD FRIDAY, Royal Albert Hall: 

"Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, tror jag, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst. 
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka. 

Det här verkar inte vara en vidare dag."


THE BRAILLE LEGACY på Charing Cross Theatre i London:

"Grundkänslan finns där, den humanitära goda viljan i en värld av illvilliga. Men man berättar den lite som om det vore dålig barnteater. Boven är så ond att de goda framstår som nästintill lobotomerade, eller drogade, för att dom inte uppfattar hans sura blickar, demoniska suckar och hatiskt framförda repliker. Det ger ett skadligt intryck av de som ska framstå som sympatiska förlorar sympati eftersom de verkar så urbota korkade."



Nu har du chansen att inte missa Kamraternas ENLEVERINGEN på Årsta Teater.

$
0
0

Om du bara har tänkt att du ska se en sak i sommar så ska du välja den här, för du kommer att få mersmak och gå på andra saker. 
Foto Mikael Silkeberg

Om jag skulle försöka göra som en vinprovare, du vet "Det här vinet smakar torv, knivsudd sparris, och med en fläkt av jordkällare och Åland," och försöka beskriva Kamraternas uppsättning av Mozarts ENLEVERINGEN, i regi av Dan Turdén, på Årsta Teater, så skulle det se ut lite såhär: 
"Den här föreställningen fick mej att tänka på The Undbreakable Kimmy Schmidt, Stephen Kings Lida, Dunderklumpen, Gunnel Lindbloms Ensam Hemma Åker Gungstol, Alice i Underlandet och När Lammen Tystnar.

Innan jag gick på föreställningen tittade jag igenom en annan filmad version av operan, och klarade inte av att titta igenom hela. Det var så segt, så fånigt, dåligt, och sådär felaktigt skrattretande som vissa operauppsättningar kan vara. 

Det var aldrig någon chans att jag inte skulle gå och se Kamraternas version, men jag ställde mej ganska frågande till varför man valt just denna malpåsedoftande verk, och vad man egentligen skulle lyckas åstadkomma.

För, förstår du, om du inte känner till originalet, så är det väldigt spännande, men om du är bekant med originalhistorien, då kommer du att få följa med på en sjukhelsikes resa. 

Du har nio datum, så någon dag borde nog passa in: 

Alla föreställningar kl 19.
Juni: 20, 26, 28, 30
Juli: 2 (OBS kl 16), 3, 5, 7, 9 (OBS kl 16) 


Här är deras HEMSIDA
Och biljetter köper du HÄR.

Givetvis kommer en mer utförlig analys om några veckor.

LÖWENSKÖLDSKA RINGEN, Uppsala Stadsteater, föreställning 31, 26/4 2017.

$
0
0

Av Selma Lagerlöf, Dramatisering: Anna Azcárate & Camilla Blomqvist, Regi: Anna Azcárate, Koreografi: Camilo Ge Bresky, Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Scenografi & kostym: Nina Fransson, Ljus: Jonas Nyström, Mask: Marie-Louise Hellberg, Medverkande: Emil Brulin, Anna Carlson, Lolo Elwin, Harry Friedländer, Joakim Gräns, Linda Kulle, Lindy Larsson, Gustav Levin, Moa Silén, Gloria Tapia, Emelie Wallberg.

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 

En av mina största teaterupplevelser är Royal Shakespeare Companys filmade scenversion av Charles Dickens Nicholas Nickleby, från 1980, i regi av John Caird och Trevor Nunn, som också tillsammans regisserade LES MISERABLES. Det är en över åtta timmar lång scenföreställning som brutits av till fyra teveprogram. 
Jag hade förväntat mej att detta skulle vara något liknande. Givetvis inte lika bra, men i samma genre, en slags levande litteratur, där författarens språk, inte bara dialogen, togs tillvara. Selma Lagerlöfs storhet, liksom hos de flesta författare, ligger inte i hur hon knåpade ihop repliker. Hon var ingen Neil Simon.

Löwensköldska Ringen, trilogin, består av tre delar: Löwensköldska Ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Jag har bara läst den första boken, för flertalet år sen, men jag minns att jag då tänkte att det skulle bli en underbar, fysisk förställning, en sån där som kräver en hel mimklass för att framföras.
Uppenbarligen håller inte regissören med mej, för hela det första verket skummas över som en mycket statiskt och otydligt berättad spökhistoria, framförd av två pojkar för att skrämma en liten flicka, samtidigt som dom nästan våldtäcktshotande stoppar i henne choklad. Och det sceniskt konkreta tar över: trots att jag känner till vad som berättas i den första boken har jag svårt att hänga med i det abstrakta berättandet. Vem gjorde vad mot vem? Man verkar mer intresserad av att iscensätta ett övergrepp än att förtydliga vad som har hänt. Kanske har man valt detta för att ursäkta vad kvinnan gör när hon växer upp: hon är liksom oskyldig: hon är inte en förövare; hon är ett offer.
Man kan inte berätta två saker på en gång: den rent fysiska situationen berättar en sak, med hotfull tydlighet, och det är lite svårt att engagera sej i vad det två pojkarna babblar om. Skulle du kunna hänga med handlingen till Krig och Fred om Freddie Kreuger återgav den samtidigt som han cirklade ett av sina offer med rakbladshandske höjd? Antingen slutar du lyssna, eller också bryr du dej inte lika mycket om någon blir köttfärs, du vill höra hur det går för alla dom där Ryssarna.

Jag, som verkligen sett fram emot att få se det hela iscensatt, har lite svårt att förstå, att ta in att man har gjort ett så odramatiskt vålm som att riva av den första boken i en slags prolog. Det är lite som om man skulle försöka framföra Sagan Om Ringen, och sen börjar med att bara referera hela den första boken. Varför utlova att man berättar en trilogi om man sen inte gör det? Är det för övermäktigt, så välj att bara framföra en del, det skulle räcka nog, det är inte vi, publiken, som har krävt att allt måste berättas på en kväll, det är teatern som - felaktigt - har utlovat en episk saga. 

Men jag försöker skaka av mej min besvikelse för att kunna hänga med i de två av mej olästa delarna, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. 

Det hela handlar om en förbannelse över en släkt. Varför? Nja, då får man försöka hänga med i den där första, förvirrande prologen. Vi kan nöja oss med att dom är förbannade, Löwensköldarna. Och det har egentligen ingen direkt konsekvens i bok två och tre, förutom att det liksom tar ansvaret ifrån styckets bov, en kvinna som är dotter till kvinnan som kastat förbannelsen, att tre Löwensköldar ska dö en våldsam död, därför att… Ja, varför? Om jag nu inte kollar upp det här på Wikipedia, utan försöker resonera: för att hennes fästman, bror och far hängdes för att dom ansågs skyldiga till stölden av ringen? Men var det någon Löwensköld som var domare, eller polis, eller varför är just den släkten skyldig?
Post-Wikidpedia-koll: Japp, det var tydligen en ryttmästare Löwnsköld som lyckades få de tre männen avrättade. 
Men som sagt, det spelar ingen roll.

Del två och tre i trilogin, den del som man avhandlar på scenen, berättar om Karl-Artur Ekenstedt från en rik familj, som bestämmer sej för att bli fattig präst, och om de tre kvinnorna omkring honom, den Onda, den Goda, och Dalkullan. En man som har så många kvinnor snurrande runt sej borde vara ganska karismatisk, men har verkar det nästan som om man varit lite rädd att göra honom för intressant, så vi får aldrig se vad det är som gör honom så fantastisk, vilket i sin tur får kvinnorna som älskar honom att framstå som våp. Om vi hade förstått vad dom såg i honom, så kanske vi hade förstått deras val.
Man har också gjort det ganska oförklarliga valet att låta långa, stiliga Lindy Larsson spela den godhjärtade brukspatronen Schagerström, en man som - tvärtemot den skådis som spelar honom - inte verkar ha någon vidare dragningskraft. Där det kanske hade varit mer dramatisk intressant om vi med tiden hade upptäckt vilken god man han är, och vilket kap han är, ser vi det med en gång, och undrar vad det är för fel på Den Goda, som löper efter prästen.

Du vet det där uttrycket att en kamel är en häst, designad av en kommitté? Den här produktionen känns i många fall som en kamel, det är så många konstnärliga beslut som verkar sakna en övergripande blick. Från den omdömeslösa föresatsen  - vi hade kallat den genial om man hade lyckats - att bestämma att man ska iscensätta alla tre delarna i trilogin, till själva dramatiseringen, till den oskarpa, luddiga regin, som resulterade i en föreställning där det känns som om skådespelarna inte har lyckats få en överblick över sin och verkets dramatiska båge, vad det är man berättar, och hur man berättar det. Jag är säker på att skådisarna visste vad dom höll på med, jag menar att det bara framgick lite som om dom i många fall inte visste att deras karaktär hade en bror, och att den brodern just nu stod bredvid dom.

Det är i själva berättandet det brister, och jag antar att det kan skyllas på dramaturgi och regi. I böcker får vi i texten lära känna personernas inre, deras tankar, deras viljor, deras intentioner. I dramatiken måste den delen av berättandet bäras av regi och replik. Här känns det ibland som om man inte har tid med tydliga vändpunkter, man har så mycket att berätta att man inte hinner med att berätta, liksom. 
Jag tänker på filmen Sunset Boulevard, och på repliken: So they opened their big mouths and out came talk. Talk! TALK! 
Det verkar inte finnas en gemensam vilja att framföra historien, att tillsammans vara övergripande tydliga, utan det känns nästan som alla bara fått en liten del av pusslet, och att vi, publiken, ska försöka få ihop det hela. Så basala saker som släktförhållanden, speciellt viktiga i den här typen av krönika, förblir otydliga. Till och med nu, när jag liksom har facit i hand, tror jag mej inte kunna återge handlingen, eller reda ut vem som var släkt med vem, och riktigt vem tanten som gick uppför väggarna var. 

Vad jag uppskattar är kostym, mask och scenografi, skådisarna och de punktinsatta koreografiska momenten. Jag hade också önskat att ljuset fått ta större plats.
De gånger aktörerna inte blivit koreograferade, känns det som om man blivit regisserade i en alldeles för liten replokal. Man står för det mest rakt upp och ner, på vänster eller höger scensida, väldigt sällan i mitten. Allt på scenen, både rörelse och berättande, stannar av när koreografen inte varit närvarande, känns det som. Det är som om man slår av och på inspirationen: man bjuder på maffiga sceniska bilder, med intressanta aktioner, och sen kommer partier som är totalstatiska. 

Jag tror fortfarande att Löwensköldska Ringen skulle kunna bli en underbar, fysisk föreställning.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 


THE HUMANS på Playhouse Teater: 

Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken. 


ROYAL CHORAL SOCIETY PRESENTS MESSIAH ON GOOD FRIDAY, Royal Albert Hall: 

"Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, tror jag, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst. 
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka. 

Det här verkar inte vara en vidare dag."



FRUN FRÅN HAVET, genrep på Dramaten, föreställning 32, 29/4 2017,

$
0
0

Av Henrik Ibsen, Regi Sofia Jupither, Bearbetning Mari Vatne Kjelstadli och Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Ljusdesign Ellen Ruge, Kostym Erlend Birkeland, Peruk och mask Natalie Pujol, Översättning Klas Östergren, med Eva Röse, Alexander Salzberger, Andreas T Olsson, Johan Holmberg, Magnus Roosmann, Rakel Benér Gajdusek, Bengt Braskered, Electra Hallman

1889 hade den här pjäsen två världspremiärer samtidigt, på Christiania Theater i Oslo - som då hette Kristiania - och på tyska Hoftheater Weimar, och lite senare samma år sattes den upp på Kungliga Dramatiska Teatern. Eftersom det teaterhus som vi idag kallar Dramaten inte stod färdigt förrän 1908, så antar jag att man antingen spelade i Gustav III:s Operahus, eller, och detta är troligare, i Mindre Teatern, en byggnad som uppfördes 1842 vid Östra Trädgårdsgatan, nuvarande Kungsträdgårdsgatan, och som revs 1910, för att ge plats för Stockholms Enskilda Bank.
Vid den här tiden hade Ibsen redan skrivit PEER GYNT, ETT DOCKHEM, VILDANDEN, GENGÅNGARE, EN FOLKEFIENDE, och hade två år tidigare avslutat ROSMERSHOLM, men han hade ännu inte skrivit HEDDA GABLER och JOHN GABRIEL BORKMAN, eller BANKDIREKTÖR BORKMAN, som Kulturhuset Stadsteatern kallade den när dom satte upp den tidigare i våras. 
Det visar sej, när jag tittar tillbaka, att jag har sett en hel del Ibsen, utan att någon produktion riktigt har gjort något vidare intryck. 
Jag undrar varför. 

Det bygger på en norsk folkvisa, Agnete og Havmanden, som handlar om en kvinna som överger man och barn för att leva med en havsman - en slags manlig sjöjungfru, antar jag - i havet. Hon lever med honom i många år och får flera barn, tills hon en dag hör kyrkklockor, och ber honom att resa tillbaka. I vissa versioner stannar hon på land, och i andra kommer hon tillbaka till havsmannen. Hon verkar inte vara vidare barnkär, måste jag säga. 

Här handlar det om dottern till en fyrvaktare som gifter sej med en läkare, en änkling med två döttrar. Dom bor långt in i en fjord, och hon har sen några år börjat längta tillbaka till havet. Så en dag berättar hon att hon som ung förlovade sej med en sjöman, och svor att vänta på honom. Några scener senare dyker det givetvis upp en främmande man, redo att ta henne med sej. Vem ska hon välja? 
Det finns också en mer intressant handling, en slags tjechovsk underordnad historia om den äldre  av hennes styvdöttrar, som uppvaktas av sin lärare - som på grund av en missuppfattning tror att hon är förälskad i honom - och som till slut väljer att gifta sej med honom som den enda chansen att få komma ut i världen. Hon dyker senare upp i ett annat verk av Ibsen, BYGMESTER SOLNESS.

Översättningen av pjäsens titel är lite av ett problem, tycker jag. På alla andra språk heter den motsvarande Kvinnan Från Havet, och jag gillar det bättre. Det ger en bild av en naturälskande, fri person som lite botticelliaktigt stiger upp ur vattnet. Frun, för mej, ger bilden av en dyngsyr Filifjonka, och ordet i sej medför att hon är ofri, att hon är borgerligt bunden till någon, medan bilden man vill visa upp är ju av en kvinna som längtar tillbaka till havets frihet. 
Eller? Nu när jag skriver inser jag att hon ju inte alls är fri, om man med det menar obunden: hon kan välja mellan två män, och den enda frihet hon har är friheten att välja. Lite som förr i tiden när den sista gången en kvinna hade en egen vilja, makt över män och sitt liv, var när hon tackade ja till ett frieri. 
Kostymt har man valt att placera handlingen i nutid, men det känns som om någon glömt bort att berätta det för dramaturgen, vilket gör att personerna i pjäsen agerar utifrån väldigt konservativa och konventionella spelregler. En person går omkring döende i en lungsjukdom som jag misstänker att man idag antingen kan bota, eller medicinera, andra uppför sej som om skiljsmässor inte existerade. När den äldsta dottern antar att den enda chansen att ta sej ut i världen är att  att gifta sej med sin lärare, så går det en väldigt skev bild av henne och av nutida feminism. Att hon själv väljer att bli en slags troféfru, karikerar henne som en slag passiv golddigger.
Den  mycket attraktiva och intressanta scenografin föreställer altanen och baksidan av vad som verkar vara en någorlunda modern sommarstuga, med ytterväggar, plank och däck av gråmålade, tryckimpregnerade horisontlagda plankor, och jag associerar till en slags sepiavariant av dom där poolmålningarna av Hockney.  

Den här uppsättningen känns väldigt modern, eller amerikansk. Den är avskalad, kort, okomplicerad, lättfattlig, nästan novell-enkel. När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.
I de riktigt stora känslorna, och i de otroliga, teatrala händelserna, är det - tycker jag - viktigt att leta i det lilla. Om min granne ringde på och meddelade att världen var på väg att gå under, så skulle jag inte omedelbart börja slå mej för bröstet, lamentera och förbanna livet. Jag skulle behöva tid för att hamna där. Han hade antingen behövt ringa på några gånger, med sämre och sämre prognoser, eller också hade han verkligen behövt genomföra en tidskrävande övertalning, med tydliga bevis och talande tecken. 
Här, när otroliga historier framförs och sensationella sammanträffanden sker, så accepteras dom till hundra procent med en gång, utan tvekan, utan ifrågasättande, utan försök till att genom humor försöka lätta upp eller mildra.
Jag vet att det är så på teatern: någon säger plötsligt något om en hemlig ungdomsförälskelse till ett apotekarbiträde från Rotterdam, och givetvis så ringer det ganska snart på dörren, och där står han, med en lam historia om en bil med soppatorsk, eller också får vi veta att Lord Oystersauce har en syster som sveptes iväg av en översvämning, och i nästa scen berättar pigan för butlern att hon som liten hittades ilandspolad på Themsens strand. 
Här får vi först veta att den lungsjuke konstnären ska måla en tavla inspirerad av en historia som han fått berättad för sej av en man han träffat på sjön för några år sen, sen berättar kvinnan att hon för tiotalet år sen varit förlovad med en sjöman, och sen, givetvis, redan samma dag, kommer han på besök. 
Kanske hade det varit bättre, i en sån här kortversion, att mannen först dök upp, och att vi sen fick höra historien. Jag vet att det är en väldigt odramatisk lösning, men jag tror att den hade gjort det hela lättare att köpa. 
Jag hade också uppskattat lite humor och värme i utmejslandet av titelrollen. Flera personer är dragna, förälskade och älskar henne, men det är lite svårt att förstå vad det är som lockar med den här tragiska, dystra och melankoliska kvinnan.
Vad jag förstår försöker hon dölja sin oro och sin längtan till havet från de andra, men hon lyckas inget vidare. Det är klart och tydligt för alla och en var att hon har problem, att hon inte trivs, att hon är orolig. Hon påminner mej om en vän jag hade i gymnasiet, en mycket självupptagen kvinna som såg sej själv som huvudrollen i en egenhändigt dramatiserad tragedi: hade hon inte kärleksproblem så hade hon ont i huvudet, eller ryggsmärtor, och om inget värkte så bar hon stoiskt omvärldens inbillade illvilja. Jag antar att alla hennes problem egentligen bara var ett underbart sätt att slippa bry sej om någon annan. 

Jag antar att man med uppsättningen vill säga någonting om om trohet, tvång och tvåsamhet, jag är bara inte säker på vad, eller om jag håller med.  


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 


FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 


THE HUMANS på Playhouse Teater: 

Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken. 



FROZEN SOULS, Examensföreställning, StDH, Föreställning 33 3/5 2017

$
0
0

Adam Stålhammar, Alica Tserkovnaja, Hanna Ollikainen, Isabelle Boström, Jakob Olausson, Matilda Dahl, Idé, koreografi och regi: Karina Holla, Scenografi: Youlian Tabakov, Musik/ljuddesign: Henk van Riemsdijk, Ljusdesign: Anders ”Shorty”Larsson, Foto: Jonas Jörneberg, Produktionstekniker: Ragnar Fäst och Pedro Martinez, Producent: Katarina Tillberg, Ansvarig lärare Mimskådespeleri, lektor i mimgestaltning: Lena Stefenson

Det finns en slags föreställningar som jag kallar för tillståndsteater. Det är uppsättningar som saknar en tydlig tid, ett skeende, en handling, en början, en mitten och ett slut, där man efteråt inte kan säga: Först hände det här, sen hände det här, och sen…  De är ofta mer som installationer än iscensättningar. Jag gillar när man som publik uppleva en slags dramaturgi. När man känner att slutet närmar sej, när det nästan är över; det finns en kulmen, det tar inte bara slut.
Med tillståndsteater vet man inte varför det börjar just där det började, och när det är över undrar man varför det slutade just då, just så.

För några år sen såg jag och min kompis Malvolio Morrhår en fantastisk uppsättning av den avgående mimklassen, en hemskt omruskande uppsättning om våld i hemmet. Och så, förr-förra året, 2015, såg vi MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS? på Dansens Hus, som handlade om ensamhet och kontakt, också den en fantastisk avgångsproduktion av mimlinjen. 
Vad jag gillade med båda produktionerna var att om man inte hade vetat att det var mimklasser som framförde verket så hade man nog bara trott att det var väldigt fysiskt begåvade regelrätta skådisar som agerade. För mej var det en slags ny mimteater, där man pratade lika mycket som man mimade och där jag inte upplevde skådisarna som begränsade av att dom inte pratade. Det var fysisk teater när den var som mest underbar. 
Jag antar att det var på grund av att jag hade dessa två föreställningar i minnet som den här uppsättningen fick mej att känna mej lite besviken, som om man tagit ett steg tillbaka mot det ordlösa, det begränsade. Och jag menar inte att klassen, eleverna, på något sätt var en besvikelse, det var själva produkten som lämnade mej ganska… opåverkad. Eller oförändrad kanske är ett bättre ord om en föreställning om metamorfos? Det var som om själva verket var något som var ämnat som redovisning för första årskusen, men den framfördes av den tredje, om du förstår vad jag menar?
Skådisarna i sej var ganska underbara, och fick mej att tänka på målningar av Caravaggio. Det var något med ögonens uttryck, ett resultat av undertext, smink, och ljussättning, antar jag. 

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 
Säkert är det väldigt svårt, men även tillfredställande, att spela såna roller i såna pjäser, men jag tycker att det är ganska ointressant att titta på. Jag gillar det nyktra, det logiska, det psykologiskt tydliga, jag föredrar det jag förstår, det jag kan relatera till. Om någon är galen så föredrar jag att den försöker leta sej genom dimmorna till en förnuftig verklighet, försöker förstå, försöker reda ut, eller i alla fall att jag kan följa med på resan.

När regissören eller koreografen uttalar sej i program eller pressrealease, kan det bli ganska intressant, speciellt om det är en förställning där hon eller han också är verkets auteur. Programbladet går  ofta till tryck långt innan verket är klart, så vad man får läsa är ofta vad man ämnade, vad man siktade på, ambitionen, inte nödvändigtvis det som blev. Här skriver regissören att det handlar om mänsklighetens utveckling, historien som vi alla bär i våra kroppar, om metamorfos, om att förmågan att förvandla sej till någon annan, till växter och djur gör det möjligt för oss ha ha empati för andra levande varelser, och att dom delar detta med oss i dessa svåra tider. Livet är värt att leva, skriver hon.
Det är lite vagt, eller hur? Det skulle kunna passa in på vilken föreställning som helst, nästan. 

Jag har sett verkets regissör på scenen, i FRÄMMANDE KROPP på Teater Giljotin, där hon spelade en kvinna som levde som man under andra världskriget, och med den föreställningen i ryggen så känns inte den här som någon överraskning, utan lite vad jag skulle kunna förvänta mej. 

Kostymerna är svarta, och speciellt kvinnornas kläder är väldigt vackra och detaljerade, och jag punktdaterar dom till 1900-talets första årtionde, ungefär, med långa, ganska vida kjolar, nästan korsett-tajta jackor med långa smala ärmar och högt knäppta halsar, med imponerande vackra detaljer i knappar, veck och volanger. Herrarnas kostymer verkar inte ha varit lika intressanta för kostymören, men så har ju manskläder sett lite likadana ut sen några århundranden tillbaka. Man byter kläder några gånger, och avslutar föreställningen i kalsonger och underkläder.

Det finns ingen egentlig handling, utan föreställningen består mer av fristående scener. Man förvandlas till kacklerlacksliknande insekter, man krigar, man tar på sej pälsar, horn och skinn, det är energiskt, komiskt och levererad med hög inlevelse av elever som nog aldrig kommer att vara mer skärpta, exakta, vältränade och engagerade än dom är just nu. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.


LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 


FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 




SMILE, Kulturama, föreställning 33, 7/5 2017.

$
0
0

Marvin Hamlisch; Musik, Howard Ashman: Manus och sångtexter,  Jerry Belson: Originalfilmmanus, Johan Schildt: Översättning och regi, Mathias Lundqvist: Arrangemang och Kapellmästare, Petronella Lindén: Koreograf, Medverkande: Musikalartistutbildningen årskurs 2: Markus Cederberg Elin Forslund, Hanna Göland, Nathalie Kohlström, Isabelle Larm, Maja Larsson, Sandra Lindblom, Frida Linnell, Natalie Lundborg, Alexandra Lundmark, Malin Svanlund, samt Magnus Eriksson Emke (gästskådespelare), Albin Sundström (gästskådespelare) och Musikalartistutbildningen år 1 (ensemble)

Jag är inte sådär jättesugen på Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Givetvis är det ganska respektlöst att uttala sej om en produktion som antagligen inte ens har börjat repa, som jag inte har sett, och vars läsningar jag absolut inte vet något om, men spontant är jag ganska besviken på musikalvalet: Dels för att jag inte är en superfan av själva musikalen, dels för att jag tror att man inte kommer att göra en traditionell uppsättning, där man låter materialet tala, utan en hårt vinklad variant där det framgår att man egentligen inte tycker om musikalen, och absolut inte tar problematiken på allvar.
Det finns en gnutta hopp, för mej, baserat på att den här Eliza, Nina Zanjani, är född i Iran: Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant med en uppsättning som handlade om vad det innebär att vara svensk, om förhållandet mellan invandrade svenskar och svenne-svenskar. Tänk dej en högboren höger-Higgins som kommer ut från en föreställning på konserthuset och träffar på en Eliza som håller på att plocka ihop sin farbrors blomsterstånd på Hötorget. Och tänk dej dagen efter, när Eliza reser in från Rinkeby till Östermalm för att lära sej bli ”svensk”. Känns inte det ganska provocerande, och intressant, med en Higgins om tar med Eliza på Nobelfesten, med en ”svensk” som försvenskar en invandrare, och sen känner sej hotad när hon acklimatiserar sej, och börjar konkurrera på lika villkor?
Men jag antar att man inte kommer våga gå så långt; jag förutspår att det kommer att handla om en Eliza som är stark och frigjord redan från början, som egentligen inte behöver en make-over, och att fokuset mer kommer att ligga på att förlöjliga Higgins.
Och faktum kvarstår: 
Fanns det verkligen inte något mer intressant att sätta upp?

Då har vi tur att det på Kulturama finns personer som är både mer bevandrade i den musikaliska mångfalden, och ointresserade av att satsa på säkra kort. År efter år sätter deras musikalartistutbildning upp intressanta produktioner av överraskande musikalval.

Musikalen bygger löst på filmen Smile som kom 1975, med manus av Jerry Belson, vars mest kände film nog är Close Encounters of the Third Kind, och med regi av Michael Ritchie, som senare skulle regissera Bette Midlers konsertfilm Divine Madness, och filmen Fletch
Manuset till musikalen skrevs av Howard Ashman, som några år tidigare hade skrivit manus och sångtexter till LITTLE SHOP OF HORRORS, och som senare skulle komma att återförenas med dess kompositör, Alan Menken, och skapa sångtexter till filmerna The Little Mermaid, Beauty and the Beast och Aladdin, som alla utvecklats till framgångsrika scenmusikaler, innan han 40 år gammal dog av AIDS.
Om text- och manusförfattaren var relativt okänd, så var kompositören Marvin Hamlish en supernova, på grund av den Pulizerpris- och Tonyawardsvinnande A CHORUS LINE, som jag förra våren såg en uppsättning av med SMU på Kulturhuset Stadsteatern. 
Den här musikalen var inte lika väl mottagen. Den hade premiär 1986, på the Lunt-Fontanne Theatre, där BEATY AND THE BEAST skulle komma gå från 1999 till 2007, då den ersattes av den inte lika framgångsrika THE LITTLE MERMAID, och SMILE lades ner 1987, efter bara 48 föreställningar. 
Den nominerades till en tony award för bästa manus, men förlorade till Alain Boublil & Claude-Michel Schönberg, som vann för LES MISERBLES. 
Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.

Det handlar om en amerikansk skönhetstävling, på en väldigt låg och lokal nivå, där unga kvinnor från småställen i Kalifornien tävlar om titeln som delstatens Young American Miss. Tävlingen drivs av en tidigare deltagare, med hjälp av hennes man. Paret har också en ung son som planerar att tjäna en extra hacka genom att försöka sälja nakenbilder på de tävlande, tagna när de duschar. Vi får följa fyra unga kvinnor som två och två delar rum, och vi får se lite av världen runt en sån här tävling. 

Mitt problem var att jag hade svårt att förstå vem det handlade om, och vad man hade för förhållande till handlingen. 
Där man i en professionell uppsättning är ekonomiskt begränsade av hur många man har råd att ha på scenen, finns inga såna inskränkningar på Kulturama, eftersom man har lyxen att slänga in en hel årskurs med scenhungriga förstaårselever i mindre roller, som många gör sitt yttersta att dra uppmärksamheten till sej under sin korta scentid. Detta gör att de stora scenerna kan kännas ganska ofokuserade eftersom den ganska vaga berättelsen tappas bort i ett folkhav där alla verkar ha en egen historia att berätta. Kanske hade man kunnat lösa fokusproblemet med ett mer begränsande ljus, för jag gillar att folk får ta plats.
Problemet ligger mycket i manus, som flänger lite hit och dit. Det känns, tänker jag, när jag sitter och ser föreställningen, som om den person som skulle spela huvudrollen var sjuk denna dagen, och man bestämde sej för att köra ändå, för det känns som om alla personer är biroller. Till och med den slutliga vinnaren av tävlingen är en periferal person som vi inte har gjort någon närmare bekantskap med, och visst, det skulle kunna vara ett grepp - som i det handlar inte om den som vinner - men det gör också att man inte känner sej engagerad, att man känner sej lite dramaturgiskt lurad, som om Askungens prins hittat någon annan som skon passade på. För att använda sej av en fras ur tävlingsvärlden: vi har satsat på fel häst. 

 Kanske är det så att man försöker berätta för mycket, om för många, vilket gör att jag tycker att jag inte lär känna någon, inte riktigt lär mej förstå vad det är som driver dom. 
Jag har också lite problem med läsningen, tolkningen av musikalen. Det känns ibland som om man nästan ångrar sitt musikal-val, som om man några veckor in  i repetitionen upptäckte att det här med skönhetstävlingar inte är politiskt korrekt, och inte riktigt vill stå för den ytliga världen som målas upp, men istället för att trycka på ätstörningar, utseendefixering och sargade självkänslor, så verkar det som om man har försökt släta över, och inte ta det på allvar.  Man vacklar mellan en slags distanserad parodi, ett förlöjligande av tävlingsvärlden, och stunder då vi förväntas engagera oss i tävlingen, och i de tävlandes liv. Det känns som om man både försöker fördöma och försvara. Kanske hade det räckt att ta det på allvar, att bara visa upp hur förnedrande den här typen av tävlingar kan vara.
Grundmaterialet är i sej varken för eller emot skönhetstävlingar, det berättas bara om den världen, ungefär som A CHORUS LINE handlar om en auditionsituation, och därför får man inga tydliga sceniska tillfällen - i sång eller scen - att effektivt kommentera hur man ser på denna typ av tävlingar.

Det mest gripande i föreställningen, är en bihistoria som kom till i den omarbetade versionen, efter att broadwayproduktionen lagts ner, och handlar om en mexican-amerikanska som gör så bra ifrån sej att en av de tävlande bestämmer sej för att stoppa henne. Den rollen är, och görs, både vansinnigt rolig när hon charmar domarna, och djupt tragisk när hon förnedrats till att lämna tävlingen. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 


FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.


LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 



RÖVARE, StDH: föreställning 34 10/5 2017

$
0
0
Text: Friedrich Schiller, Översättning: Magnus Lindman, Regi: Jens Ohlin, Textbearbetning: Jens Ohlin och Hannes Meidal, Scenografi: Anton Thorsson, examensstudent Scenografi: Scenex17, Kostymdesign: Matilda Hyttsten, examensstudent Kostymdesign: Scenex17, Ljusdesign: Lina Benneth, Ljuddesign: Pedro Martinez, Maskdesign: Patricia Svajger, Med Agnes Lindström Bolmgren, Anders Jacob, Christopher Lehmann, Emmi Henriksson, Frida Österberg, Joel Ödmann, Lolita Zackow, Lucas Krüger, Maria Mortensson Zakrisson, Mattias Malmros

Det görs en massa fördummande teater. Säker teater. Teater som inte utvecklar eller utmanar, som inte ruckar dina tankar, som inte lotsar eller lockar, och som aldrig är inte och trampar på minerad mark. Och jag pratar inte om komedier eller farser, utan om teater som är så rädd att publiken ska missförstå budskap och intention att man tycker det är lika bra att skriva oss på näsan. Politiskt korrekt barnteater för vuxna, liksom.
Ibland känns det som om Moral Majority och One Million Moms på något sätt är är ansvariga för att lägga repertoaren på flera stockholmsteatrar.

Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 
Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod.

Poeten, filosofen, läkaren, historien och pjäsförfattern Friedrich Schiller föddes 1759 i vad som idag är Tyskland, men som då var en stat i det tysk-romerska riket,  och han dog 1805, i tuberkolos, bara 45 år gammal. Tillsammans med polaren Goete skapade han en period som skulle komma att kallas Weimarklassicismen, och som handlade om att skapa en ny humanism, byggd på romantikens, klassicismens och upplysningstidens grunder. 
RÖVARNA var hans första pjäs, och den skrevs när han fortfarande gick i skolan. När den sattes upp för första gången, 1781, hade han hunnit bli regementsdoktor, och för att kunna närvara vid premiären lämnade han olovligt sitt regemente, för vilket han straffades med 14 dagar i arresten, och ett förbud att publicera ytterligare verk, trots att pjäsen mycket framgångsrik, och han själv fick ett hejdundrande genombrott. 
Han flydde till staten Weimar, där han fick jobb som professor, och bildade senare tillsammans med Goete Weimar Theater, som blev den ledande teatern i Tyskland. Han anses ha skapat nya teaterformer, bland annat melodramat och den borgerliga tragedin, och hans verk är ett typexempel på en ny våg inom tysk litteratur, Sturm und Drang, Storm och Längtan, som avlöste upplysningen och som var mer en romantisk längtan tillbaka till naturen, till nationell och folklig egenart, till stora känslor och absoluta sanningar. Jag tänker på den perioden som Beethovens %.e symfoni, Emily Brontes Svindlande Höjder och Mary Shelleys Frankenstein, som Byrons poesi, även om ingen av dom ingick i rörelsen.
Senare, på grund av den här pjäsen, skulle Schiller bli en hedersmedlem av den franska republiken. 


Det handlar om två bröder, deras far och killarnas kvinnliga kusin. Den ena sonen, som är förlovad med kusinen, är god, den andre påminner lite om Richard III och lyckas intrigera så att fadern gör den andre sonen arvlös, som då går med i ett gäng. 

Men givetvis, som alltid när man har Jens Ohlin och Hannes Meidal att göra, så är originaltexten bara något att ta avstamp i, eller ur.  Här har man bearbetat så mycket att man lika gärna skulle tillskriva verket prefixet Inspirerad Av. Och det är bra. Berättelsen glider runt i en slags  nu- och dåtid, mellan förlegade sociala regler och modernt kaos.  Man har också lagt in moderna referenser i texten, som när favoritsonen påbörjar ett brev med Här är brev från älsklingsgrabben, vilket rycker mej ur historien, in i mina egna grumliga associationer, och ger föreställningen en slags verfremdungseffekt.

Flera gånger glömde jag bort att jag var på StDH, för det här är något som mycket möjligt kunde gå i Målarsalen på Dramaten. Det fanns inget billigt, improviserat, eller tillfälligt över scenografi eller kostymer. Inte för att StDH:s elevuppspel brukar vara amatörmässiga, men det här är lite mer.

Stockholms Dramatiska Högskola, StDH, bildades 2011 genom en sammanslagning av Teaterhögskolan i Stockholm och Dramatiska Institutet, och 2014 gick dom ihop med Dans- och Cirkushögskolan och Operahögskolan i Stockholm och bildade Stockholms Konstnärliga Högskola. 
Idag kan man gå en kandidatubildning till skådespelare i fyra svenska städer: Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. Skådespelarutbildningen i Stockholm ser mer eller mindre likadan ut, antar jag, från år till år, och elevernas samlade talang ligger nog på en jämn nivå, så om ett slutspel på skolan flippar eller floppar beror nog mycket på vilken regissör dom får.

Kostymerna och speciellt adelns 1700-talskostymer imponerade, med sina utstuderade detaljer och avancerad ambition. Männen bär västar och livré - en slags föregångare till fracken - och kvinnan en korsettklänning med panier, en underkjol som gjorde att höfterna blev breda, vilket gjorde att midjan föreföll smalare. Men det är tygvalet som är la pièce de résistance
Du vet den där färgen som dom använder i Disneysfilmen på julafton, där dom målar ett schackbräde med en färg som redan är svart- och vitrutig? Här är det samma sak, men man verkar ha doppat allt, från knästrumpor, kortbyxor och kalsonger till hela kusinens klänning i en hemsk, blommig färg, med röda vallmor och gröna blad på en vit fond, som inspirerad av svenskt tenntextil. Det är mycket effektivt, precis om kvinnans ögonbrynslösa mask och vita  fårpälslika pompadourhöga peruk.

Det är framförallt scenografin som får mej att av någon anledning tänka på Målarsalen. Kanske är det för att man sitter så nära scenen, men till skillnad från många källarteateruppsättningar, där man också har aktörerna på ett nästan intimt avstånd, så känns det här påkostat och utsökt. Hela bakre höger scenhörn är täckt av ett diorama, en stor, trekantig, inglasad mosskläde monter - av den där typen du hittar på Naturhistoriska museet - fylld med uppstoppade exempel på svenska djur, som räv, uggla och hovdjur, och med en fond föreställande ett gråtråkigt, platt, lövlöst landskap, som en vårdag när snön smält bort, men ingenting har ännu börjat spira. Detta område är till början reserverat för den kvinnliga kusinen, som för att visa att hon lever i en slags konstruerad lustgård, men allteftersom folk dör - och så gott som alla dör en blodig död - så tar dom plats bakom glaset. 

Givetvis finns det fler mansroller än kvinnoroller, och här har man - för det mesta, löst det på ett mycket tillfredställande sätt: istället för att kvinnorna ska spela män, så gör man en Ellen Ripley, från Alien-filmerna: de får vara butchiga brudar, jäkligt kaxiga, coola kvinnor, och på så sätt har man gjort några ganska perifera roller väldigt intressanta. Ofta, när kvinnor spelar män, och när män spelar kvinnor, så tycker jag att man gömmer sej bakom det andra könet. Man  blir lite av en distanserad parodi, man förlöjligar eller ger efter för ett beteende som man annars inte tillåter sej. En tjejkompis som brukade vara drag king, det vill säga hon klädde ut sej till kille, med skäggstubb och mustasch, lindade bröst och dildo i kalsongen, sa att hon när hon klädde ut sej vågade stå på sej, vara stark och ta plats på ett helt annat sätt än när hon var ”hon”. 
Här verkar man inte ha behövt någon förklädnad för att hitta sin inre styrka, och jag myser så jag ryser.
Det enda undantagen är pappan, som spelas av samma skådespelerska som spelar kusinen - och sonen som blir rövare: de spelas av en kvinnor men ska uppfattas som män, vilket är lite synd, men jag antar att det var bästa sättet att lösa det på: om sonen hade varit en dotter så hade man kunnat skylla den kommande förskjutningen på att en kvinna inte var stark nog, att hon utmanövrerats för att hon var en kvinna, och det vore en ganska enkel och ointressant lösning, och om man tvärtom gjort den elaka sonen till en kvinna så hade man kunnat tolka det som att enda sättet för en kvinna att få makt är genom att intrigera.

Tråkigt nog märkte att jag blivit lite indoktrinerad av mitt teatertittadne, lite hjärntvättad: jag satt hela tiden och väntade på att man skulle klämma in det övertydliga, det politiskt korrekta, en redundant förklaring, en simplicerad sanning, vilket är väldigt vanligt när man sätter upp klassiker: istället för att låta verket tala till, eller utmana, en modern publik som är intelligenta nog att göra en tolkning utifrån vår nuvarande värld, så brukar man ofta klämma in någon slags brasklapp som på något sätt tar udden av vår vilja att förändra våra liv. 
Det är med stor lättnad jag inser att man inte sysslar med sånt. Jag gillar teater som får mej att tänka, inte teater som talar om för mej hur jag ska tycka.

Vad jag tar med mej från den här föreställningen är hur lätt det är att förskjuta någon, att få någon att gå över till de andra, till motståndarsidan, eftersom dom ofta inte har något annat val. Det krävs styrka att våga stå själv, och får man inte vara med i en grupp söker man sej till en annan. 
Jag har några bekanta som tycker sej ha rätten att dubba andra som antifeminister, rasister, nazister, fascister, utan att personerna de definierar själva identifierar sej så; dom har bara inte samma åsikter, eller vokabulär. Precis som religiösa extremister ser dom syndare i alla andra som inte har exakt samma övertygelse, eller åsikter.  De förstår inte att dom gör fiender av fränder. Det är lättare att ta avstånd än att tala förstånd. Det är lättare att överge än att övertyga.
En vän till mej, Kolon Dufvslag, berättade för några år sen på en lunchrast att han hade en brordotter som gått med i ett främlingsfientligt parti, och att alla andra i släkten tagit avstånd från henne, utom han, hennes farbor. När kraven kom att han borde bryta med henne, blockera henne på Facebook, sa han: 
”Men jag är ju den enda hon har kvar? Utan mej skulle ju hennes facebookflöde bara vara en homogen massa av såna som tyckte som hon. Var skulle han få höra andra åsikter, läsa om andra liv? Vem skulle kunna påverka henne? Hon skulle ju tro att alla tyckte som hon?”
Vad jag menar är att om man hela tiden blir kallad slarvig finns det till slut ingen anledning till att plocka upp efter sej. 

Men som Schiller sa: Stora själar lider i det tysta, så jag ska inte mala mer. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


SMILE på Kulturama: 


Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.


FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 


FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.



COMEDY ACTS Stockholm Musikalartistutbildning årskurs 2, föreställning 35 13/5 2017

$
0
0

Regi: Stefan Marling, Roine Söderlundh och Hans Marklund, koreografi: Stefan Marling, Roine Söderlundh och Hans Marklund, Översättning: Ulricha Johnson, Hans Marklund, Anders Albien, Gösta Rybrant, Klas Östergren och Calle Norlén, Sånginstuderinng Ceca Wadstein, Kerstin Ryhed och Pelle Arhio, Ljuddesign: Timmie malmberg, Ljusdesign: Mikael Kratt, Kostym: Eva Johnson

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, högt, för hela gatan, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”
Det verkar nästan som om vi var två såna där som driver omkring på Times Square, delar ut flyers och försöker på folk intresserade av just den föreställningen vi kränger. 
”Och snygg ljus!”
Ljuset var väldigt snyggt. Oväntat snyggt, liksom, nästan överambitiöst - på ett bra sätt - för ett elevuppspel där klassen inte ens är avgående, utan har ett år kvar.
”Eller hur!”
Vi har precis kommit ut från Oscarsteatern, och står på Kungsbron och fotograferar den nedgående solen. De grå, virvlande, vridna molnen breder ut sej över himmeln som röken från en skogsbrand, och lägger sej som ett dimmigt lock över hela stan, förutom en liten lucka i väster, borta vid Bonniershuset, där himlen är röd, rosa och orange, som en technicolorfilmfond från Borta med Vinden.

Säkert hade vi sett himlen även om vi inte var så uppsluppna, men vi hade kanske inte stannat och börjat fotografer. Det hela, både himlen och föreställningen vi har sett, känns lite -  
Vad är motsatsen till snuvad på konfekten? Överraskningsfest? Möhippa? Svensexa?

Att säga att Base 23 är en dansskola är simplifiera. Det är mer ett koncept, ett begrepp. Visst, det är en dansskola, där man lär sej sej dansa jazz, stepp, ballett, street och modernt, där proffsdansare kan upprätta hålla sina kunskaper och vidareutbilda sej, men det är mer än så: Det är en plats, en lokal där koreografer och dansare hyr in sej för att arbeta på externa produktioner, och det är också platsen för tre högre utbildningar: Alhanko Academy of Ballet, DayBase och SMU, Stockholms Musikalartistutbildning.
Föreställningen vi just har sett är en redovisning av andraårseleverna, en klass som visade sej bara bestå av kvinnor. Det är inte så ovanligt, och det var ännu vanligare förr. Jag antar att det har lite med könsroller att göra: dans och sång, speciellt balett och musikal, är inte något som kalla killar sysslar med, och det kräver en hel del kurage att våga komma ut som något annat än fotbollsfantast och dataspelsfanatiker, vilket gör att dom som inte ger upp, fegar eller faller ifrån, ofta blir mycket målinriktade. 
Med kvinnorna är det lite annorlunda: där är det mångfalden som avgör utbudet: man måste helt enkelt vara fantastisk för att ta sej fram, för att få plats.
Det här är tredje eller fjärde året andraårselverna på musikalartistutbildningar har den här typen av uppspel, där första delen är en djupdykning i en specifik musikal, och andra delen är axplock ur flera musikaler, framförda som shownummer; 2016 gjorde man A COMEDY STORY på Teater Playhouse med ett större sjok ur WEST SIDE STORY, 2015 var man på Maxim med ALL ABOUT BASE och en workshop av LES MISERABLES, och 2014 var året man inte hade någon avgångsklass, eftersom utbildningen var precis nystartad, och man satte upp ATTITUDE på Oscarsteatern, där man började med delar ur musikalen GÖSTA BERLINGS SAGA. 
Den här gången har man valt att sätta upp HAIR. Jag är ingen superfan av musikalen, dels för att den brukar ageras lite allmänt, med en homogen ensemble där det enda som skiljer karaktärerna brukar vara hudfärg, kön och kostymer, där alla är lika flummiga, lika välvilliga, lika hippiehärliga och varmt medmänskliga, och dels för den känns lite söndertjatad; jag såg en parkteateruppsättning 1999, en uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern 2011, och ett gästspel på Boulevardteatern 2016.
Men musiken är sensationell, och här är det ett smart val att sätta upp den, när man har en klass som bara består av kvinnor.

Efter en kort paus drar det igång på allvar. Man river av nummer från A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM, FUNNY GIRL, LA LA LAND, ANNIE, SWEET CHARITY, ANNIE GET YOUR GUN, WEST SIDE STORY, LITTLE SHOP OF HORRORS, AND THE WORLD GOES ROUND, CHICAGO  och SOMETHING ROTTEN.
Tidigare om åren har jag ofta känt att det mest amatörmässiga och minst framgångsrikt framförda är övergångarna mellan numren, när någon kommer in och ska framföra en kort prata, där det förut har känts som om personen fått en lapp med en text att plikttroget lära sej, ord för ord, utan att den har förstått vad som är intressant eller roligt, och utan att kunnat göra texten till sin, men i år verkar något ha hänt: det känns som om man har lagt lite reptid på mellansnacken, som om författaren fått en chans att förklara vad man vill säga med texten, och var det kan tänkas komma skratt, och för första gången känns övergångarna lika säkra som numren dom länkar. 
Det är underbart att se show, strass och sprattel på en så oförväntat hög nivå. Det här är elever som inte har gått klart sin utbildning, men den här delen av föreställningen känns färdig att skickas på turné, sändas ut på showskepp eller ställas på en krogscen.
Vad den här skolan har, och som andra saknar, är Hans Marklund och Roine Söderlundh, två lärare, koreografer och regissörer som ger eleverna den kanske orättvisa fördelen att börja jobba med, och lära känna, två personer som tillhör Sveriges absoluta toppskick vad gäller scen och show.
Bara det måste vara värt kursavgiften.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


RÖVARE, ett elevuppspel, på StDH: 

"Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod."


SMILE på Kulturama: 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.


FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 


INTO THE WOODS, Stockholm musikalartist utbildning årskurs 3, Oscarsteatern, föreställning 36 14/5 2017.

$
0
0

Text & musik av Stephen Sondheim, Manus av James Lapine, Regi: Hugo Hansén, (HEDWIG AND THE ANGRY INCH, SPRING AWAKENING), Koreografi: Linda Hansson, Scenografi & Kostym: Annsofi Nyberg, Sånginstudering: Kerstin Ryhed Lundin, Musikarrangemang för SMU: Pelle Arhio, Svensk översättning:  Ulricha Johnson, Regissör för originaluppsättning på Broadway: James Lapine, Original Orkestrering: Jonathan Tunick, Ljusdesign: Mikael Kratt, Ljuddesign: Timmie Malmberg, Scenmästare: Lukas Ohlsson, Följespot: Katja Aiha, Kevin Pons, Medverkande Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3:  Emilia Hallstenson, Nathalie Neuman, Sigrid Thomas-Lyri, Jessica Larsen, Alfred Olsson, Therese Frimansson, Anna Saintout, Elin Lindqvist, Maja Nilsson, Clara Nyström, Therese (Tess) Persson, Amanda Larsén, Izabella Tancredi, Evelina Lind, Jakob Agerlo, Pelle Holmström, Orkester: Adam Dahlström – kapellmästare, Lilly Rung Klint – tvärflöjt, Linnéa Lundgren – klarinett, Clara Lindström – violin, Loke Underdal – kontrabas

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.
Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 
Han har nämligen knäckt koden för hur man sätter upp musikaler som inte är passande för skolproduktioner, antingen beroende på rollernas ålder, kön, eller verkets invecklade och krävande problematik, och på så sätt lyckas göra föreställningar som håller en hög kvalitet, med en intressant läsning. 

INTO THE WOODS hade premiär på Old Globe Theatre i San Diego 1986, och året därpå, 1987, kom den till Broadway och till Martin Beck Theatre, sen 2003 kallad Al Hirschfeld Theatre, där KINKY BOOTS går för tillfället. Musikalen skrevs och regisserades av James Lapine, och musik och sångtexter var av Stephen Sondheim. Föreställningen gavs 765 gånger, och den lades ner 1989.
Man nominerades till tio Tony Awards, och vann tre: Bästa Text och Musik, Bästa Manus av en Musikal, och Bästa Kvinnliga Huvudroll. Bästa Musikal vanns det året av PHANTOM OF THE OPERA 

Det finns vissa verk där jag älskar första delen och har lite svårt för den andra. Hasse och Tages filmer Att Angöra en Brygga och Picassos Äventyr räknas dit, liksom Sondheim och Lapines SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE och INTO THE WOODS. Det känns som om dom själva varit vansinnigt roade av sin första del, men sen kände att dom måste klämma in en nästan övertydlig sensmoral för att bli tagna på allvar. Och jag tror också att min aversion har att göra med att första delen skulle kunna stå på egna ben, medan den andra liksom bara är ett slags respons, eller replik, på den första, den har liksom inget egenvärde. Jag vet ingen som säger: ”Jag älskar andra akten på SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE; jag sitter som på nålar: hur ska det gå! Och Chromolume #7 är ett scenografiskt mästerverk!!!”, eller: ”Jag spelar alltid förbi Lena Nyman och Margaretha Krook i Picassos Äventyr, och börjar titta först när Lena Olin kommer in i handlingen.” 

Jag såg filmversionen, den med Meryl, när den kom, 2014, men jag föredrar den filmade Broadwayversionen, med Bernadette och Joanna Gleason, och jag har faktiskt bara sett den live en gång, när Stockholms Musikalkompani satte upp den på Södra Teatern, 1998.  

Det handlar om sagor, om ansvar, om våra barn och andras ungar, om närvarande mödrar och om frånvarande fäder, om vad som händer när drömmar slår in, när man får det man vill ha, om att våga vara obekväm, att inte bara tänka på sej själv och egen vinning, utan att se till den större nyttan. 
Vi befinner oss i en sån där Shrekliknande värld, där sagofigurer som Askungen, Rödluvan och Snövit lever sida vid sida, och alla har en längtar dom efter något, en önskan till något. För att knyta ihop berättelserna har man konstruerat en saga om en bagare och hans fru, som önskar att bli föräldrar, men upptäcker att Rapunzels häxa har lagt en förbannelse över dom.
För att få det dom vill ha måste alla ge sej ut i skogen. 

Andra akten handlar om vad som händer på andra sidan, efteråt, när man fått det man vill, när man nått det man vill ha. 
Tyvärr, tycker jag, har Sondheim och Lapine fumlat lite, för andra akten känns väldigt oorganisk, väldigt konstruerad. Som en slags helvetesversion av en deus ex machina dyker änkan till jätten som Jack - han med bönskälken - dödat, och hon vill ha hämnd, eller snarare rättvisa.
Problematiken - vad som händer efter att du fått vad du vill ha - är plötsligt inte längre intern,  utan får symboliseras av en extern kraft, som likt en naturkatastrof stampar runt och trampar ner oskyldiga i jakten på den skyldige. Det känns lite som om man konstruerat en dramatisk situation, en premiss, som man inte har kunnat lösa på något annat sätt än genom att skicka in en tornado, för att röra runt. Det blir lite som om man löst sista akten av EN MIDSOMMARNATTSDRÖM genom att låta det bli skogsbrand, och ena alla genom att dom hjälper till att släcka.
Det är som om man vill säga; Tillsammans kan vi, men vi måste ha en gemensam fiende. 

Spelplatsen på Oscarsteatern är täckt av greenscreengrönt konstgräs, till och med fonden, som en välvd förlängning av scenengolvet, likt en enorm skateramp, en gräsklädd alpvägg, fortsätter upp mot taket. 
Eleverna, klädda i grälla gympakläder kommer fram till scenkanten och börjar förklara för publiken: 
”Det var en gång en flicka som hette Evita, och som ville bli berömd…”
”Nej, det var en gång en fantom, som bodde nere i en källare, under en opera-”
”Nej, det var en gång ett gäng som hette Sharks, och ett annat gäng som hette Jets-”
”Nej, det var en gång en flicka som hette Eliza, som ville lära sej tala som en fin dam-”
Det tar några sekunder innan vi är med på noterna, men så fattar vi, och de behöver inte säga mycket innan vi förstår vilken musikal dom pratar om:
”Nej, det var en gång en Jesus-”
”Nej, det var en gång en nunna-”
”Nej, det var en gång en nanny-”
Och plötsligt börjar någon berätta musikalen INTO THE WOODS, och blir på så sätt berättaren. Det är så enkelt, så organiskt, och så rätt. Någon får ett manus tillstucket, och antar så rollen som Askungen, någon annan blir Jack, någon blir hans mamma, och jag sitter och förundras över vad dom har för undertexter, vad dom har fått för regi, för dom lyckas balansera mellan att inte veta mer än vad som händer just i stunden, som om sagan, handlingen, vore ny för dom, precis om den är för rollen, samtidigt som dom verkar veta exakt vem det är dom spelar. 
Och nu gör det plötsligt inget att de flesta är för unga för sina roller, eller att en del kvinnor spelar män: de har bjudit på sina förutsättningar: dom är en klass som framför en musikal, som berättar en saga, och dom vet inte mycket mer än vad vi gör, dom upptäcker verket på samma sätt som vi gör, i stunden.
Det är en mycket bra läsning. 

Och kostymt är den lite genial: istället för att falla i fällan att spöka ut folk i rosa prinsessklänngar och prinsar i page, så låter man kostymerna långsamt utvecklas, med träningskläder som bas: när föreställningen börjar är man klädda i varierande gymnastikkläder, i bladade färger och mönster, och så långsamt, i takt med att rollerna utkristalliseras, kommer killen som först kanske hade en röd-gulrutin nike-hoodie in med en tröja i samma blå nyans som hans byxor, och hon som hade en röd t-shirt har bytt från grå byxor till en röd kjol och röda leggings. Nästan omärkligt har kläderna blivit kostymer. De är fortfarande elever i träningskläder, men nu, utan att dom behöver påvisa det, är dom del av något större. 

Eleverna på den här skolan är väldrillade och har fått en väl avrundad utbildning, och det är egentligen bara på ett sätt dom visar att dom inte är så erfarna: det här är andra föreställningen, och det nio dagar sen dom gjorde den första, och jag upplever det lite som om dom faller i fällan att försöka upprepa vad dom gjorde , inte vad som händer nu: dom trycker lite för hårt, försöker piska in den energi som fanns förra gången, rycker i publiken istället för att varsamt dra för att få igång oss. 
Men den läxan är också den sista dom lär sej på skolan, och den lektionen är egentligen anledningen till att man har den här typen av slutspel: 
Att upprepa utan att förvänta sej samma respons.

Klänningen som Marlene Dietrich hade på sej på det där fotot, är förresten av Jean Louis, designen som också gjorde Marilyns Happy Birthday, Mr President-klänning. 
Bara så du vet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”


RÖVARE, ett elevuppspel, på StDH: 

"Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod."


SMILE på Kulturama: 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.



I AND YOU, reading Playhouse Teater, föreställning 37, 15/5 2017

$
0
0

Av Lauren Gunderson, Medverkande: Ida Ippolito & Dakota Trancher Williams

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 
Det är som att säga till en alkoholist:  ”Blir du aldrig sugen på sprit?” Man vill bara ha ett svar, och skulle man få ett ”Nej,” så skulle man bli lite besviken, och misstänka att personen nog ljuger, och kanske till och med dricker i smyg. Man ställer frågan för att man själv ska må bättre, eftersom man själv kan gå hem och snapsa hur mycket som helst. 
Man vill bara ha belägg för att ens eget liv, och de egna valen, är bättre.
”Tröttnar du aldrig på att glo på teve?” får jag lust att fråga, men jag förstår att den här typen av människor, som ställer den här typen av frågor, skulle ta det som ett personligt påhopp på deras liv och livsstil. 
Vilket det kanske är. 
Jag menar, dom kan hoppa på andra, för dom anser inte att det är det dom gör, dom ställer bara en vanlig, enkel fråga. Men dom känner igen ett påhopp när det kommer från någon annan.

Men visst, det finns föreställningar som är riktiga bottennapp. Det måste det finnas, för utan dalar fanns det ju inga toppar, och allt skulle bli en slag jämngrå, medioker massa, och det är faktiskt de fenomenastiska föreställningarna man minns. 
Och faktum är att det ofta inte är de ”dåliga” amatörmässigt framförda föreställningarna jag ångrar. De kan vara alldeles underbara i all sin fumliga uselhet, och ofta blir författarens intentioner tydligare när en något inkompetent regissör har gett skådespelarna så simpla instruktioner som att ”Bli arg och gå till höger.”
Nej, de gånger jag har ångrat en föreställning är det sällan på grund av skådisar eller dramatiker, det kan ibland bero på scenograf eller kostymör, men det är ofta helt och håller regissörens fel. Och det är antingen för att föreställningen är så präktig och politiska korrekt att den blir totalt ointressant, eller också är det för att regissören är en nedra selfiessör
Är inte det ett intressant ord, Selfiessör? Jag tror att jag har hittat på den, men nu för tiden vet man inte. I mitt fall härstammar ordet ur Selfie-regissör, och det är en metafor hämtad ur smartphonekulturen, där man tar foton på sej själv, ofta ur samma vinkel  - lätt ovanifrån - och med samma min. Det enda som skiljer fotona åt är frisyrer, klädval och vad man kan ana av bakgrunden. 
De gånger jag tycker att ett selfiefoto är intressant är ofta på grund av vad man kan ana av bakgrunden. Jag har en bekant, Wolfina Kyrkosten, och hon reser runt ganska mycket i Sverige, besöker intressanta platser och lägger upp selfiefoton. 
”Här är jag och en snöleopard på Kolmårdens Djurpark,” kan hon skriva, och lägga upp ett foto med sin egen nuna i fokus och något melerat svart och vitt i den suddiga bakgrunden.
”Lunds Domkyrka är jättefin,” skriver hon, och det är tur, för på kortet anar vi bara en välvd vägg byggd i gråsten.
”Jag älskar min pappa!” står det under ett flinande foto av henne själv, och jag söker förgäves efter gubben i bakgrunden, tills jag läser vidare: ”Han är jättebra på att ta kort!”
En selfiessör är en regissör som ställer sej framför pjäsen, med ryggen mot verket, vars medverkan verkar skrika: se mej, se mej! Jag skiter i vad Strindberg, Ibsen, Shaw försökte säga, titta på mej!

Det är därför jag ofta gillar readings, föreställningar som inte är mycket mer än en naken genomläsning av manuset. Man har inte hunnit konstla till det, kostymör och scenograf har ännu inte kopplats in, och ofta försöker man bara undersöka verket, hitta rätt, snoka, nosa, sniffa.

Två ungdomar,  sitter på stolar på scenen, bakom notställ med manus. Vid deras fötter står varsitt glas vatten. Han är kortklippt, har jeans, gympadojjor och en tunn täckjacka. Hon har långt, mörkt, mittbenat hår, kofta över vinröd tröja, och vida, mörklila byxor. Det är svårt att säga deras ålder, men jag skulle gissa på att de är gymnasiegamla. 
En bit från dom, till höger, i röd tröja, hår i tofs, svart kjol, gympaskor och läsglasögon, sitter regissören. Hon har också ett glas vatten vid sina fötter, men det får sällskap av en röd handväska. Hon läser scenanvisningar.

Det handlar om den kroniskt sjuka Caroline som varit hemma från skolan i månader, och som plötsligt en dag får besök av skolans populäre basketstjärna, Anthony, som kommer med en brådskande hemuppgift.
Visst låter det inte vidare fascinerande? Det var det. Jag skulle nog kunna dra mej till att säga, att för mej var detta var en av de stora pjäshändelserna hittills, 2017, och själva föreställningen, readingen, var väldigt stark. Det enda negativa, kan jag tycka, är att titeln är lite luddig. I flera dagar, efter föreställningen, när jag skulle berätta för vänner hur mycket jag tyckte om den, var jag tvungen att googla vad det var den hette. Jag kallade den för ME AND I, I AND ME, ME AND YOU, YOU AND ME, YOU AND I, och alla andra möjlig kombinationer.

Kanske gav det en extra förväntan, en förhöjning, att regissören i sitt snack till publiken innan föreställningen berättade att den skulle ha ett överraskande slut, vilket gjorda ett jag hela tiden satt och resonerade: Han är död. Nej, hon är död. Nån är säkert död. Båda är döda? Nej, han har dödat mamman, det är därför hon aldrig svarar när dottern ropar. Nej, hon har tänkt begå självmord, och har kanske redan tagit tabletterna när han dyker upp. Hon är redan död, och detta är ett spöke. Nej, han är ett spöke som har kommit för att hindra henne från att ta livet av sej.
Givetvis gissar jag inte rätt. Man av förklarliga själ kan jag inte heller säga mycket om pjäsen, utan att avslöja. 

Dramatikern, Lauren Gunderson, var 2016 den dramatiker vars verk framfördes mest i USA. 

Det är en väldigt bra pjäs, men det var också en väldigt bra reading. Dels för att man vågade lita på materialet, och dels för att det smög sej in en nästan magisk känsla. Ofta försöker skådisar vara säkra på scenen, på det klara med vad det är deras karaktär känner, och ddim vill vara tydliga i vad det är dom uttrycker. Man vill visa att man vet vad man håller på med. 
Kanske gjorde de här skådisarnas ungdom att dom inte tänkte att dom behövde tillföra något, ha en åsikt, en tolkning, ett sätt att vara unik. Dom hade redan jobbet, liksom, dom behövde inte utmärka sej, dom räckte som dom var. 
Och det gjorde att det kändes som om dom, där, upptäckte samma saker som vi, publiken, upptäckte, i exakt samma stund.

Och säkert hjälpte det till att regissören läste scenanvisningarna, som var mycket intressanta, av typen:
Han ser på henne länge. Kanske tänker han på hunden han såg ligga överkörd vid vägrene, tidigare på dagen när han var på väg till skolan, kanske lyssnar han till minnet av en melodi som hans morfar brukade vissla. I alla fall känner han inte att han behöver säga något. 
För scenanvisningar i sej, och läsningen därav, gjorde att skådisarna inte behövde trycka på, förtydliga och ta plats. 
Dom ställde sej inte i vägen för verket.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern: 

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.

Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 


COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”


RÖVARE, ett elevuppspel, på StDH: 

"Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod."



KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW, Stockholm Operastudio, Årsta Teater, föreställning 38 29/5 2017

$
0
0

KARMELITSYSTRARNA av Francis Poulenc, Regi: Clara Svärd, Musikalisk ledning: Henrik Löwenmark, I rollerna: Angelica Gliesmann, Marika Larsson, David Bergman, Grainne Lönnqvist, Hanin Hamad, Amelie Böiers,Astrid Banck Linderoth, Lovisa Ferm, Maria Sveinungsen, Karolina Åsberg, Jacob Ingvarsson, Joakim Wennergren, Frans Evaldsson, Elever på Stockholm Operastudios Klassisk sång-linje
THE TURN OF THE SCREW, Musik: Benjamin Britten: Libretto: Myfanwy Piper, Regi: Patrik Bergner, musikalisk ledning: Mikael Nellborn, I rollerna:  Ingrid Berg, Agnes Thörn, Mikaela Thomson , Clara Mårtensson, Maria Kinnman, David Bergman, Ellinor Olmarken

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.

Det hade varit en lång dag. Varken jag eller Patti-Li är lätt att köpa födelsedagspresenter till, så sen några år tillbaka har vi istället överraskat varandra med händelser. Förra året  bjöd jag honom på  vegetarisk buffé Växt Söder, som då låg på Kungsholmen, innan vi cyklade ut till Djurgården för ett besök på Abba The Museum, följt av en middag på Bitter Pills. Och tidigare i år, för min födelsedag, överraskade han mej med en Händelkonsert, en upplevelse som blev lite utöver det förväntade. 
I år tar jag med honom till Södertälje. 

Stockholm Operastudio är en tvåårig studiemedelsberättigad operautbildning på Kulturama, och varje år - så länge jag har följt dom - har dom haft sina slutliga uppspel på Årsta Teater. Jag har sett dom göra CARMEN, SAGOR OM KÄRLEK: (DEN LISTIGA LILLA RÄVEN, I CAPULETI E I MONTECCHI, och BARBERAREN I SEVILLA), KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT (ORFEO ED EURIDICE och KÄRLEKSDRYCKEN)TAMERLANO, och POPPEAS KRÖNING/PELLEAS & MELISANDE och XERXES, och deras uppspel brukar alltid bestå av minst två operor, ofta rejält förkortade, med en paus emellan.

Francis Poulenc skrev sin andra opera, KARMELITSYSTRARNA, 1956, och den hade världspremiär 1957, på La Scala i Milano. Den började ursprungligen som en novell av Gertrude von Le Fort, och var tänkt att bli en film, men manuset, av George Bernanos, ansågs undermåligt, och man lade ner projektet 1947. För att stödja hans arvingar, efter manusförfattarens död, sålde man manuset som pjäs, Dialogues des Carmélites, och den hade premiär i tysk översättning, Die begnadete Angst (The Blessed Fear), 1951. 
1953 började Poulenc jobba på en opera, byggd på pjäsen, men upptäckte att det förelåg en schism om vem som ägde rättigheterna till verket, von Le Fot, Barnanos, hans litterära förläggare Béguin, eller en amerikansk författare, Emmery Lavery, som redan 1949, av von Le Fot, erhållit alla rättigheterna till sceniska verk byggd på hennes bok, och det tog ända fram till 1955 innan man lyckats lösa dispyten och Poulenc kunde fortsätta sitt arbete. 

Det utspelar sej under den franska revolutionen, 1789-1794, och handlar om hur nunnorna i ett kloster förbjuds bära nunnedok och praktisera sin religion, och hur dom avrättas när dom vägrar lyda.

Vissa människor dras till dragshow och opera av samma anledning, av en kärlek till det stora, expressiva uttrycket. Extasen. Hatet. Raseriet. Vansinnet. Det nyanserade, melerade, kontrollerade, är inget för dom. Varför vara introvert när kan explodera? Varför leta efter känslor, anledningar, när det är utbrottet i sej man dras till? Varför mima till Karen Carpenters Superstar när man är övertygad om att man kan toppa Jennifer Hollidays känslokrevad i And I am Telling You I’m Not Going
I alla fall är det skönt att få försöka. 

Vissa föreställningar byggs utan att man riktigt har ett svar på vad man har för mål, man liksom undersöker och känner efter, på vägen. Här, i kvällens första opera, tror jag att man har gjort precis tvärtom, man har utgått från ett slags idéal, en färdig bild av hur det ska ska se ut, vilka känslor som ska spelas, och så försöker man nå dit. Ibland lyckas man, ibland inte, men det är aldrig tråkigt. Och det är mycket riktigt i skolmiljö man ska ha möjligheten till den här typen av scenisk excess. Det här är en uppsättning av personer som inte mesar, som satsar allt, som inte är rädda för att trampa in i expressionism, melodram, in i det överdrivna idealet.
Man ackompanjeras av ett ensamt piano, och kanske tänker jag, är detta en spelstil som kräver ett tiotal stråkar och några cymbaler.

Nu kan jag slå vad om att du undrar vad sjutton vi gjorde i Södertälje?

Jag hade sagt till Patti-Li att vi skulle träffas vid Årstabergs pendeltågsstation, oförskämt tidigt, någon gång så tidigt som vid nio på morgonen. Och trots att jag nästan har en mindre fobi för biljettköp och allt vad det innebär av krångel med tidtabeller, så hade jag lyckats klura ut hur automaten funkade, och betalat för två enkelresor. Jag hade också släpat med ett gäng resehandböcker från exotiska platser som jag hittat och köpt på andrahansbutiker under det gångna året, och nu, när vi satt på tåget, lämnade jag över dom, tillsammans med den lite mer seriösa presenten: ett vattentätt fodral till hans iPhone, med vilket man kan filma under vattnet. 
Inte ens när vi steg av i Södertälje sa han sej ha en aning om vart vi var på väg, och det var inte förrän vi stod utanför dörren på Tom Titts Experiment som han fattade att detta var målet. 
Har du någonsin varit där? Det är väl värt ett besök, men det hjälper lite om man är ung, eller oförsvarligt barnslig. Vi snurrar, klättrar, stänker och skvätter, äter och fikar, skrattar och åker rutschkana från översta våningen genom hela huset, cyklar på en felstyrd cykel och tar en tur i Spaceball, en sån där maskin där man spänns fast, lite som Leonardo da Vincis Vitruvian Man, och sen tumlar åt alla möjliga håll, nästan som om man vore viktlös.

Och plötsligt har hela dagen gått, och vi tar pendeln tillbaka in till Årstadal, för den sista etappen av hans present: en kväll fylld av opera. 

Efter paus ger man THE TURN OF THE SCREW, av Benjamin Britten. 
Min musikaliska palett är ganska outvecklad; jag känner sött och salt, men inte skillnaden på muscavado- och turbinadosocker , eller vad som är himalayasalt och vad som är havssalt, men jag gillar Benjamin Britten, konstigt nog. Jag menar, hans musik är inte Mozart, Bizet eller Liszt, den är inte klassisk på det där omedelbara, lättnynnande sättet, men det ligger något både lite twistat och ärligt i hans musik.

Det började som en följetång i tidningen Colliers, 1898, skriven av av Henry James, författaren till bland annat Portrait of a Lady, The Americans, och The Wings of the Dove.

Den gotiska spökhistorien är en genre i sej, som började på mitten av 1700-talet, och är en slag romantisk skräckgenre som ofta utspelar sej i ett förfallet hus, gärna en neogotisk byggnad.
Här handlar det om en guvernant som anställts för att ta hand om två barn, en pojke och en flicka, av en man som har ansvaret för dom, sen deras föräldrar dog. De bor i ett sommarhus i Essex, i sydöstra England, tillsammans med en hushållerska, och guvernanten har knappt kommit dit innan hon börjar se okända personer, en man och en kvinna, på markerna runt huset, och eftersom ingen annan verkar se dom drar hon slutsatsen att dom är övernaturliga. Hushållerskan berättar att guvernantens föregångare och en manlig anställd hade en sexuell relation, och att de nu båda är döda, och guvernanten misstänker att spökena är ute efter barnen. 

Boken har legat till grund för flera andre verk, bearbetningar och adaptioner, filmer, baletter, tv-program, pjäser och operor, där kanske . En pjäsversion The Innocents, kom 1950, och låg till grund för filmen som kom 1961, med Deborah Kerr som guvernanten, och i en broadwayrevival 1976 spelade Sarah Jessica Parker ett av barnen. 
Benjamin Brittens opera beställdes av Biennalen i Venedig, och hade premiär 1954, på Teatro La Fenice, med ett libretto av Myfanwy Piper.

Det finns vissa elevuppsättningar som borde fått ett liv utanför skolan, där läsningen, regi- och scenografilösningar är så inspirerade att föreställningen förtjänar att ses av fler, under mer gynnsamma förutsättningar. Och i det här fallet: en helkvällsproduktion, utan musikaliska strykningar. 
Ärligt talat kunde det ha gått hur illa som helst. Där uppsättningen innan paus ibland var inne och snuddade på överspel, melodram och ofrivillig komik, lyckas man här utföra ett nästan omöjligt balansstycke, baserat på ren vilja och strålande talang. 
Produktioner med spöken, det övernaturliga och sånt som skräms, är väldigt lätt att misslyckas med, och att göra en minimalistisk uppsättning av en spökhistoria, med ganska stora krav på den enkla scenografins funktion, och sångarnas förmåga att förmedla, kräver mod. Eller, kanske, avsaknaden av fallenheten att vela, att väja, att tveka och vända om. Det kräver först och främst en stark vision.
Scenografin består av några kuber, målade svarta på ena sidan och vita på den andra, några sängkläder, och ett stort tygstycke som via en smart scenlösning med snören i de fyra hörnen kunde höjas och sänkas, ligga som ett tak över scenen, fungera som fond eller en slags ridå långt fram, transperant eller opak beroende på hur den belystes.  
Även här har man bara en pianist, men resultatet är lite annorlunda. Det ensamma pianot blir spöklikt, som klinkandet på en cembalo i en övergiven viktoriansk villa, eller det plötsliga klingandet från en speldosa i en barnkammare man vet är tom.
Men förutom den sparsmakade, återhållna iscensättningen, är det eleverna som imponerar. Dom verkar veta exakt vad dom håller på med, och jag menar inte musikaliskt, utan i undertexter, i rolltolkning, i scenisk tydlighet och i intentioner. 
Det blir ibland riktigt, riktigt obehagligt, framför allt för att vi ser hur lite det egentligen krävs för att skrämma oss.

Innan vi skiljs, vid Årstabron, försöker vi definiera vad det var som gjorde föreställningen så imponerande, vad det var som plötsligt hade infunnit sej, men vi kommer bara fram till att det måste vara någon mystisk sanning, någon magiskt verklighet, den där förtrollande känslan man får av något man kan ibland vågar kalla för konst. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 


INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern: 

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.

Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 


COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”



PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, Dramaten, föreställning 39 8/6 2017

$
0
0

Av Rainer Werner Fassbinder, Regi Sunil Munshi, Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom, Ljus Linus Fellbom, Kostym Camilla Thulin, Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Översättning Lars Bjurman. Med Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff

Du vet hur man ibland känner igen sej i olika konstnärers verk, hur en fras av Tennessee Williams kanske klingar rent och sant, hur man möjligen föredrar John Singer Sargent framför Francis Bacon, eller hur man verkligen känner igen sej i  Filifjonkan, eller Gafsan, eller Mumintrollet?  Det är inte bara det att man förstår dom, det går lite djupare, man relaterar till dom, sympatiserar, för dom talar ett språk man begriper. 

Jag känner inte alls igen mej i Rainer Werner Fassbinders värld, jag kan inte relatera till hans dramatis personae, hans tematik eller historier. För mej är hans universum, personerna och planerna i den, som en kinkigare och mindre fluffig version av något av Kristina Lugn, någon som jag heller inte förstår. 

Det här handlar om modeskaparen Petra Von Kant, mamma, änka, och ex, som av sin väninnna presenteras för Karin, en ung kvinna nyss hemkommen från Australien, och Petra blir omedelbart förälskad i henne. 

Pjäsen kom 1971, och jag antar att Fassbinders beslut att plantera pjäsen i modevärlden mest bara var ett estetiskt intressant beslut, en ovanlig omgivning med en möjlighet till intressant kostymering.
För det handlar inte om kläder eller design, och några år senare kunde Petra von Kant kanske ha varit en variant på Jackie Collins, eller en berömd illustratör. Hennes yrke har bara funktionen att ge henne en värdig sysselsättning, glamour, självständighet och god ekonomi. 
På den tiden, när pjäsen skrevs, innan H&M, innan designermärken och globala modehus, så var det inte ovanligt med små modehus och ganska lokalt framgångsrika designers. Tänk Mah-Jong eller Inger Svenneke, stora, men inte världsberömda, men när man nu ställt föreställningen i modern tid uppstår en massa frågor.
Publiken vet mer om den här världen, tack var filmer och teveserier som Djävulen bär Prada, Absolutely Fabulous, Americas Next Top Model, och Altmans Prêt-à-Porter.
Det är svårt att peta in Petra i dagens instagramstressade, pinterestpressade modevärld, vilket gör att jag sitter och funderar på om Petra är en bra designer, och hur framgångsrik hon är. Hon verkar inte jobba inte mycket, men har ändå råd att leva ett ganska lyxigt liv.

Det utspelar sej i hennes hem, och scenografiskt och kostymt är det intressant och övertygande. Väggar, och golv är av borstad metall, och den industriella inredningen drar åt twistad dermatolog; en dagbädd och stolar av stålrör med dynor av svart läder, en rullvagn i metall proppfull med spritflaskor, och högtalare på stativ. Det är kliniskt och kinky på samma gång. 
Det är bara ett problem: den här världen är inte befolkad av verkliga människor. Deras känslor kanske är äkta, men relationerna känns artificiella, inte ytliga som kindkyssar på en kändisfest, utan overkliga. Det är som om ingen verkligen ser någon annan, eller tar intryck eller impulser från något eller någon annan än sej själv. Ibland känns det inte ens som om dom spelar i samma pjäs. 
Jag sitter till och med och tänker att så här skulle det kanske se ut om Ingela Olsson, skådespelerskan, skulle komma in berusad på scenen, och de andra försökte fortsätta spela som om hon var nykter, som om hon inte krälade runt på golvet, sprutade sprit, vrålade och vred sej.

I musikalvärlden finns det något som kallas för I Want-sång, och betecknar en sång där en person uttrycker vad den vill ha, eller önskar ska hända, och på så sätt berättar för publiken vad den har för ambition, vad den strävar efter, och vad som antagligen kommer att hända. Typexempel är Corner of the Sky, ur PIPPIN, eller Wizard and I, ur WICKED.
Anledningen till att jag nämner detta, är att jag här saknar någon slags dramaturgiska längtan hos Petra von Kant. Är hon uttråkad med sitt jobb, trött på att vara ensam, är hon frustrerad med sitt liv, är hon framgångsrik, förmögen, eller raglar hon på ruinens brant? Var i livet är hon, när föreställningen börjar, och hon vaknar upp, bakfull, på sin dagbädd? Var var hon kvällen innan? Är detta vanligt, att hon vaknar upp såhär, är hon en högfungerande alkoholist, eller har hon börjat rasa? 

Och så är det det här med kärleken, och den plötsliga förälskelsen. Jag brukar försöka att vara extra uppmärksam när jag vet att man på scenen ska framställa kärlek vid första ögonkastet, och alltsomoftast upplever jag det som om jag råkat titta åt fel håll, råkat blunda, eller någon spolat fram bandet, för det verkar som om scenregissörer - till skillnad från filmregissörer, där sånt här ofta åtföljs av smäktande musik - inte tycker att såna situationer är intressanta, inte ens här, där en heterosexuell äldre kvinna plötsligt förälskar sej i en ung kvinna. 
Kanske är det inte meningen att det ska vara kärlek vid första ögonkastet, med då vill jag veta när Petra inser vad det är som har hänt. 
Vad gäller det lesbiska innehållet kanske man resonerar så att Petra är en värdslig kvinna, och att homosexualitet inte är främmande för henne, men hon borde väl i alla fall på något sätt reflektera över det hela? Jag brukade gilla killar, och nu går jag igång på en tjej: oj.
Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism.
Kanske, tänker jag, är det lite samma sak här: man vill inte gradera eller sortera sexualitet, så man låter det liksom glida förbi, utan kommentar, vilket gör att det på något sätt blir helt osynligt, och ganska ovidkommande, lite som om man inte vill låstas om det. 

För det händer egentligen inte någonting. Pjäsen börjar med att Petra von Kant vaknar på sin dagbägg, fullt klädd, och i stilettklackar, uppenbart bakfull, och det slutar en och en halv timme senare, i en andra kläder, men på samma dagbädd.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.


I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 


INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern: 

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.

Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 




FLAGGAN I TOPP, genrep i Kärrtorp, föreställning 40, 16/6 2016

$
0
0

Bearbetning & Regi  Adde Malmberg Manus – Franz Arnold & Ernst Bach Förlag – Arvid Englind AB, Producent– Johan Von der Lancken,  Exekutiv producent – Vicky von der Lancken, Scenograf – Magnus Ahlström Kostymdesign – Camilla Thulin Mask- och perukdesign – David Julio, Marknadsförare& Projektledare– Annika Torstenson & Johanna Cervin, Foto– Mats Bäcker, Grafisk design – Therese Sandström   PR– Rickard Werecki Lycknert, Produktionsbolag Teatersviten, Med Robert Gustafsson – Per Svensson- Allan Svensson – Rachel Mohlin – Jeanette Capocci- Andreas Nilsson – Nadine Kirschon Blanck – Siw Erixon

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.
”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.

En av mina favoritfilmer är The Ritz, med ett manus av Terrence McNally som bygger på hans pjäs. Nej, nu ljuger, jag, det är inte min favoritfilm, det är den film som innehåller en av mina absoluta komediprestationer. Rita Moreno, i rollen som Googie Gomes, snor varenda scen hon är med i, utan att det verkar som om hon anstränger sej. Hon bara är. 
Jeanette Capocci är lite likadan. Här spelar hon husets hus, och hon behöver bara gå in genom en dörr för att jag och Lady Lake ska börja fnissa. Jag vet inte hur hon gör det, och jag vill inte veta. Men nånstans borde dom uppkalla en teater efter henne. 

Ofta kan äldre farser vara ganska pratiga och planlösa, som Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, Noël Cowards HAY FEVER, PRESENT LAGUGHTER och BLITHE SPIRIT, eller Brandon Thomas CHARLIES TANT, där det är väldigt mycket set-up innan man börjar smasha in bollarna, och även då krävs det för det mesta att humorn i sej är så ogrundad i situationen att skådisarna måste gå in rent clowneri. 
Här är det inte alls så, vilket får mej att under första akten börja fundera om detta är ett nyskrivet verk. Det är för effektivt, på något sätt, i sitt berättande. Man använder sej av samma beprövade ingredienser, som otrohet, svartsjuka, lögner och lidelse, men har på något sätt lyckats koka ihop en helt ny soppa.
Skådisarna kan lita på humorn, kan luta sej tillbaka mot en dramaturgisk medvind, utan att behöva fjanta till det. 

Vi är ute i Kärrtorp, på turteatern, och ser en repetition av en föreställning som repas i Stockholm, men som kommer att spelas på Krusenstjernska Gården, i Kalmar. Det här är det tionde året man gör en sån här produktion, och jag vet, från mina föräldrar, som bor i området, att man lokalt är väldigt stolt över dessa uppsättningar. 
Och det borde man vara, det fanns ingenting så här påkostat och proffsigt när jag bodde där nere: det enda jag minns är nyårsrevyer, historiska slottsspel, och att riksteatern ibland gjorde besök med så konstnärligt förvirrade produktioner att jag alltid kände mej riktigt, riktigt dum efteråt. 

Det utspelar sej i ett luftigt, ljust vardagsrum i en sekelskiftesvilla i Kalmar, inredd lika mycket i Carl Larssonstil som i jugend: vitmålade, rakryggade karmstolar med gulddetaljer, palmer i vita krukor på piedestaler i välvda nischer, lampetter med frostade porslinskupor, lindblomsgröna tapeter inramade av smala olivgröna trälister, och givetvis - eftersom detta är en fars - en massa dörrar. Några skjutdörrar leder in ett bibliotek, någon annan leder ut i en hall, med det är tre eller fyra dörrar till som jag inte har en aning om vart dom leder.

Det handlar om en man och en kvinna som just ska fira sin första bröllopsdag, när han av sin advokatvän får veta att en person ur hans förflutna söker honom, just idag, när hans svärmor och svärfar är på väg. Hur ska han lyckas smita iväg utan att berätta sanningen för sin fru, hennes väninna, och sina svärföräldrar? Han hittar på en vän att besöka, en känd författare, utan att veta att personen bakom pseudonymen redan befinner sej i huset… 

Kostymt är det väldigt intressant, nästan lyxigt snyggt, speciellt vad gäller kvinnorna, som var för sej representerar ett decennium från förra seklets början: Mamman är klädd i pepparkaksbrun linneklänning med vita detaljer och spets vid byst och handled, med smal midja, utsvängd klänning, fokus på bröst och bak, och med  en frodig belle epoquefisyr: en vågvolme av hår, uppsvept i en slags pompadourlik maräng. Dottern är klädd i första värdskrigets snävare siluett, i duvblått, tunnt ylle, men med sobrare, manligare detaljer, och har även hon uppsatt hår, men i en inte fullt så pompös frisyr, utan i en stil jag kallar can-can-knut.
Så har vi den högst moderna väninnan, flapper-flickan; i raka linjer, kort page, kort klänning i tunt, ljusgrönt tyg i veck och volang med vita pärldetaljer.
Det här är designglädje, och det gör mej mycket glad, för det hade varit så enkelt att bara sy upp något stormönstrat i bomull, för ingen förväntar sej ambitiösa, tidstrogna kostymer i en fars.

Förr i tiden var det ganska vanligt att den här typen av uppsättningar hade en rolig roll: en känd person som hade clownrollen, en Nils Poppe, och dom andra skådisarna var liksom där som bollplank, för att ha något att studsa skämten emot, inte mycket mer än pappdockor.
Vanligtvis satt man bara och väntar på att komikern skulle komma in, men här finlirar man på så hög nivå att jag hinner glömma bort att vänta, jag är så underhållen att när väl Robert Gustafsson dyker upp, då är det mer i form av parmesanen på pasta puttanesca - för att inte säga grädden på moset - och trots att jag egentligen vet att han ska komma, så blir jag ändå glatt överraskad. 

Vad jag älskar med föreställningen är att det är tänkande teater: det finns inga logiska luckor och ingen behöver spela dum, det är vansinnigt roligt ändå, och man agerar nästan som om du och jag skulle göra, om våra liv vore lite roligare. 

Och nej: det är inte en nyskriven pjäs. Den skrevs redan 1926. 
Men det här är en fantastiskt bra bearbetning.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.


I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 



Idag ser jag fram emot -

$
0
0

- att gå till Bio Rio och se Live-sändningen av National Theatres uppsättning av Tony Kushners ANGELS IN AMERICA, par 1: Millenium Approaches. Den är tre timmar och 45 minuter lång, med två pausa, och jag hoppas så på att jag får en bättre upplevelse än när jag såg Richard Günthers uppsättning på Stockholms Stadsteater 1995.


Från Originaluppsättningen på Broadway 1993:


Nations Theates trailer: 

ENLEVERINGEN, Kamraterna, Årsta Teater, föreställning 41 19/6 2017.

$
0
0

Musik - Wolfgang Amadeus Mozart, Text - Gottlieb Stephanie, Sångtexterna i bearbetning av Ulla Dahlbäck-Hägglund, i sin tur bearbetade av  Dan Turdén, Regi och manus - Dan Turdén, Musikalisk ledning och arr. - Anna Christensson, Översättning – Carl Johan Holzhausen, Scenografi och kostym - Marie Moberg, Mask - Angelica Ekeberg, Regiassistent - Oskar Bergström, Repetitör - Adam Dalström, Tekniker - Jonas Dillner, Webb, layout och affischfoto - Maximilian Mellfors, Föreställningsbilder – José Figueroa, Konstruktör, snickare - Pelle Wittsäter, Ekonomi – Erik Ljungqvist, Producenter – Teresia Pettersson och Mette af Klint, Medverkande - Selim Tomas Engström, Konstanze Natalie Hernborg, Blonde Elsa Ridderstedt, Belmonte Ulrik Björklund, Pedrillo Pär Lindskog, Osmin Anders Nyström, Musiker - Piano Anna Christensson , Violin 1 Ylva Larsdotter, Violin 2 Aleksander Settersrtöm, Viola Matilda Brunström, Cello Natalia Goldmann

Om jag skulle försöka göra som en vinprovare, du vet "Det här vinet smakar torv, en knivsudd sparris, och har en fläkt av jordkällare och Åland," och försöka beskriva den här uppsättningen, så skulle det se ut lite såhär: 
"Den här föreställningen fick mej att tänka på The Unbreakable Kimmy Schmidt, Stephen Kings Lida, Dunderklumpen, Gunnel Lindbloms Ensam Hemma Åker Gungstol, Alice i Underlandet och När Lammen Tystnar.
Låter inte det vansinnigt intressant? 
Det var det. 

Hela dagen hade jag suttit och skrivit på ett blogginlägg om musikalen FUN HOME på Stadsteatern, och det kändes lite som om jag kört fast. Jag hittade inte in, och kunde inte komma på någon intressant vinkling, och det jag skrev blev bara längre och längre. Jag strök och skrev nytt, stuvade om och steg upp från min stol och tog liksom planlösa promenader i lägenheten. 
Klockan tre bestämde jag mej för att det fick vara nog, gick ut på Youtube, letade upp en textad version av operan, slängde mej på min sackosäck och började titta.
Jag har nämligen märkt att det hjälper att vara lite insatt när man ser opera. 

I original handlar det om  Belmonte, vars älskade Konstanze tillsammans med sin kammarjungfru Blonde, och Belmontes betjänt Pedrillo, har blivit kidnappad av pirater och såld till paschan Selim, för att hon ska ingå i hans harem, vaktade av den onde Osmin, och hur Belmonte försöker rädda henne genom att utge sej för att vara arkitekt. Det hela är ganska odramatiskt, och jag kan tänka mej att det enda som gjorde verket populärt var Mozarts musik och dåtidens fascination vid allting turkiskt, något som ansågs exotiskt, fashionabelt och spännande.

Sanningen är den att jag inte orkade ta mej igenom hela filmen. Efter tjugotalet minuter började jag hoppa, för att se om jag hittade några intressanta scener, och efter en halvtimme lade jag ner projektet och gick istället ut på Wikipedia för att läsa istället för att lyssna.

Librettot var ursprungligen skrivet av tysken Christoph Friedrich Bretzner, men det skrevs inte till Mozarts opera, utan till ett verk som kom ett år tidigare, 1781, med musik av Johann André, en man som var en av de första som hade ett musikförlag, och var den som började använda litografitekniken för att trycka noter. 
Gottlieb Stephanie bara snodde alltihop, gjorde de småändringar som Mozart ville ha, och kallade sej librettist. Anledningen till att han överhuvudtaget fick en roll i den här röran, är att han var chef för den nationella Singspiel, nåt som startats av den tysk-romerska kejsaren Josef II för att författa operor på tyska, istället på det mer populära - och mer lättsjungna - italienskan.

När jag läser handlingen blir jag nästan lite deppig, den verkar så urfånig, med ett riktigt deux ex machina-slut, där paschan bara förlåter alla, och låter dom han hållit fångna gå.

Att säga att jag var överväldigad vore att överdriva. Faktum är att säga att jag var underväldigad vore att underdriva. Jag kunde inte fatta hur Kamraterna kunde få för sej att sätta upp något sånt här. Gruppen har alltid gjort intressanta produktioner, och jag har djupt respekt för regissören, men vad sjutton skulle dom kunna göra av det här?

Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud.

Scenbilden är i två plan: ett övre, bakre, täckt av konstgräs, där orkester sitter, och ett plan framför, nedanför, där gräset ersätts av svart fond, som en genomskärning av den övre jordskorpan, där den grönskande marken ersätts av mörk jord. Detta är en underjordisk bunker, dit man tar sej genom att lyfta ner en stege. Här nere ligger bara en madrass på golvet, ett täcke och en skolväska.

I en prolog får vi se Konstanze som liten flicka ge sej av till skolan, grälande med sin bror, innan hon blir en av de där flickorna som plötsligt bara försvinner, bortförd av en främmande man.
När vi träffar henne igen har tiotalet år gått, och hon bor under jorden, och de enda vänner hon har är några leksaker hon hade med sej i sin skolväska; en Lilla My-docka och en Action Man som sjunger de partier som vanligtvis sjungs av kammarjungfrun och betjänten. Hon har också fått en kanin av sin kidnappare, och han sjunger vad som vanligtvis sjungs av Osmins, den onda väktaren i Seraljen. Rollen som hennes fästman har övertagits av hennes bror, som både i hennes drömmar och i verkligheten aldrig har givit upp hoppet om att hitta henne. 
Av en ganska fånig, ovidkommande historia har man skapat en mycket relevant rysare. Eftersom merparten av handlingen utspelar sej i Konstanzes fantasi får verket en slags overklig, mardrömslik lutning, ungefär som jag kan tänka mej att man mår när man långsamt håller på att bli galen. 
Det handlar om att bli vuxen, om att våga ge sej ut i det okända, istället för att vänta på att saker ska hända, till skillnad mot många andra kvinnoroller, som bara väntar på att riddaren ska komma. Konstanze är lika mycket fången av de yttre omständigheterna som av sina egna, inre. Hon bär sitt fängelse, sina begränsningar, med sej, för när hennes kidnappare glömmer låsa dörren, vågar hon inte fly, rädd för det okända, trygg i vad hon känner till. Det här inte förrän hon kan överkomma sin egen rädsla som hon kan bli fri.

Kostymerna, med sina blandning av Östersjöfärjan-maskotar och vanlig, verklig vardag, blir också skrämmande, eftersom det hotfulla ligger i det ofarliga, det bekanta: i en gosig kanin, eller i ett par pösiga city-gross-jeans och tubsockor nedstuckna i kardborrsknäppta sandaler.

Jag antar att det är något sånt här som kundvagnsregissörer försöker krysta fram, men här märker jag inte en vilja att vara originell bara för sakens skull, att variera sej bara för att var ovanlig, utan här finns en lust att fördjupa sej, att hitta något nytt i originalet. Det handlar inte i första hand om att placera handlingen i en annan, överraskande miljö, utan om att ge verket andra ramar, andra omständigheter, för att på så sätt få oss att se på något bekant på ett nytt sätt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.



DET BLÅSER PÅ MÅNEN, Dramaten, föreställning 42 28/7 2017

$
0
0

Av Eric Linklater, Regi Ellen Lamm, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange, Animation Stupid Studio, Ljus- och videodesign, Eric Holmberg, Musik Matti Bye,  Med Sanna Sundqvist/Ellen Jelinek, Emma Broomé, David Book, Nina Fex, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson, Charlotta Jonsson

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?
Hon hade nattlinnen av nylon, minns jag, och dom var fina, i tunt, nästan genomskinligt tyg, och med veck och volanger, spetsar och rosetter, som prinsessklänningar, men dom kliade och stacks, när jag låg bredvid henne och hon läste sagor för mej.
När jag vaknade på morgonen var det ofta av att morfar satte på radion, där man sände barnprogram. Jag somnade till sagor, och jag vaknade till dom.
Var det då jag för första gången hörde talas om Dinah och Dorinda? Eller var det senare? Jag minns att vår småskolefröken läste sagor för oss. Kanske var det då? Jag tror inte att jag läste boken själv, senare, när jag kunde, för som jag upptäcker när jag sitter i Dramatens stora salong: jag känner inte alls till historien så väl som jag trodde. Faktum är att jag tror att jag bara kände till de första kapitlen. Jag minns att flickorna blir tjocka, och jag minns att dom blir kängurur, men resten är nyheter för mej. Jag menar, jag hade inte ens koll på att dom kom hamnade på zoo.
Den brittiske författaren Erik Linklater skrev The Wind on the Moon 1944, två år efter att hans förste son föddes. Och kanske var det papparollen som gav honom idén till en barnbok, för han var i huvudsak en författare av vuxenböcker. Han skrev massor av böcker, men bara tre för barn, och bara en om de två systrarna Dinah och Dorinda.

Den här föreställningen är lika mycket handling som form, på ett underbart sätt. Scenografin och projiceringarna därpå är en så innovativ scenlösning att det är på väg att skapa en egen genre. 
Scenen täcks nästan helt av en stor, vit vägg, två våningar hög, och i den finns åtta öppningar, som franska balkonger, ungefär, fyra nere och fyra  lite längre upp, men balkongdörrarna är inte gängade på sidorna, så att man liksom öppnar upp dom, utan detta är vriddörrar, som sitter fast i mitten, uppe och nere, lite som en en sån där bokhylla eller panel man kan vrida på, i vissa spännande filmer.
Detta är nästan hela den fysiska scenografin, resten sköts genom att man projicerar bilder på väggen, men det är inte alls så enkelt som det låter: På ena sidan av snurrdörren kan man ställa sej i en liten taklös kabin, och när man sen snurras ut är det bara ens huvud som sticker upp över kabinkanten, och resten av kroppen kan animeras och projiceras så att flickorna kan stå en våning upp, med bara sina egentliga huvud synliga, medan det på väggen visas en bild som är så exakt inställda att det ser ut som om Dinah och Dorinda svävar fritt i luften, och är jättetjocka. När sen scenen är över kan man antingen snurra in skådisarna, och snurra ut andra skådisar någon annanstans, eller låta dom stå kvar och projicera en annan bild. Och man behöver inte begränsa sej till att stå i kabinen; om de står på andra sidan snurrdörren kan publiken se hela deras kroppar.
Med så här avancerade scenlösningar är det väldigt lätt att publiken börjar tröttna när man inser att det hela är en slags gimmick, eller om det inte finns en slags utveckling, lite som med cirkuskonster: det måste hela tiden bli mer och mer imponerande, men här lyckas man upprätthålla intresset, tack vare att man inte drunknar i allt det tekniska. Projiceringarna blir aldrig intressantare än skådisarna som vadar runt i dom, det virtuella tar aldrig över, utan hjälper hela tiden till, och underlättar i berättandet. 

Det handlar om systrarna Dinah och Dorinda, vars far måste resa bort till ett land som ligger i krig, och medan han är borta måste dom uppföra sej, för det blåser en vind på månen, och om man inte är uppför sej så blåser vinden rakt in i ens hjärta, och så är man olydig och busig en lång tid framöver. Men det visar sej vara omöjligt att uppföra sej, och flickorna trasslar in sej i massor av äventyr.
Ett starkt tema är fångenskap och frihet. Flickorna blir förvandlade till kängurur, blir infångade och placerade på stadens zoo, varifrån de flyr och hjälper andra djur att fly, och när det visar sej att deras pappa sitter i fängelse i ett annat land, ger de sej av dit för att befria honom. 

Det här är varken tramsig barnteater eller präktiga pk-klyschor. Detta är en hyllning till fantasin och det sceniska berättandet. Jag glömmer till och med ibland bort att detta är barnteater, eftersom jag inte hör ett barnskrik, högt prat eller några gapade frågor, under föreställningen. Ingen springer runt, eller sitter och sparkar på min stolsrygg. Ungarna sitter dödstysta och följer koncentrerat berättelsen.

Efter föreställningen gör ensemblen något underbart: ute i foajén, vid den ganska fula fotoväggen, står huvudrollerna i sina kostymer och möter sin unga publik. Där får de krama Dinah och Dorinda, och de kan se att Guldpuman inte är död, på riktigt. 
Jag är ganska säker på att dessa föräldrar inte kommer att ha några problem att få med sej sina ungar på teater igen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:



ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater: 

"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."


FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."



Idag ser jag fram emot -

$
0
0

- Bio Rios livsändninga av National Theatres uppsättning av ANGELS IN AMERICA, DEL 2: PERESTROIKA.

Biljetter till detta engångsevent hittar du HÄR

#Angelsinamerica #biorio #livetheatre #nationaltheatre
Viewing all 1031 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>