Just nu ser jag fram emot -

November 27, 2015, 12:41 am

≫ Next: Idag ser jag fram emot -

≪ Previous: MARODÖRER, på Kungliga Dramaten, föreställning 136 17/11 2015

$

0

0

- nästa vecka, och onsdagens besök på Wermland Operas uppsättning av:

En Gentlemans Handbok i Kärlek & Mord

Från deras hemsida: 

Fantastiska nyheter! Monty får reda på att hans släkt är idel ädel adel och att han har möjlighet att bli nästa greve av Highhurst.

Det finns bara några mindre problem; de åtta släktingar som står före honom i kön till titeln! För att nå ända fram till titeln och godset får Monty använda en stor portion charm… och en liten nypa mord!

I huvudrollen som gentlemannen Monty får publiken möta Jonas Schlyter, bland annat från musikalsuccéerna Evigt ung, Crazy for you och Parade. Medlemmarna i familjen D'Ysquith, som måste röjas undan för att de står i vägen för Montys arv och titel, spelas ALLA av Christer Nerfont. Han får ta sig an smått skruvade karaktärer i form av en dandy, en greve, präst, välgörenhetsdam, bankdirektör, firad skådespelerska med flera, vilka alla får sätta livet till på de mest fantastiska sätt! Sibella, Cecilie Nerfont Thorgersen, och Monty älskar varann men Sibella kan inte tänka sig att gifta sig av så banala skäl som kärlek. Hon får dock oväntad och ovälkommen konkurrens av Montys nyvunna kusin, den vackra Phoebe D'Ysquith, Anna Maria Krawe. AnnLouice Lögdlund spelar Miss Shingle som också har ett finger med i spelet kring Monty och hans öde. 

Dessa karaktärer flankeras också av ensemblen Karin Funk, Hanna Ulvan, Jenny Bergqvist, Emil Schillén, Tord Hansson och Tore Norrby, vilka väver ihop historien med sina lätt bisarra och galna rollgestalter.

Musikalen regisseras av Markus Virta som senast regisserade musikalen Parade i Karlstad. Nigel Hook, vars arbeten Wermland Operas publik förut har upplevt i Crazy for You och Shrek, har designat den fantasifulla scenografin och de härliga, detaljrika och färgsprakande kostymerna. I orkesterdiket sitter Wermland Operas orkester, vilka spelar under ledning av dirigent Johan Siberg.

Musikalen utnämndes till USA:s bästa musikal 2014 och den går fortfarande för fulla hus på Broadway. Först i hela Europa kommer musikalen nu till Sverige och Wermland Operas Stora scen i svensk översättning av Calle Norlén.

Text och sångtexter      Musik och sångtexter
Robert L. Freedman         Steven Lutvak

Baserad på romanen ”Israel Rank” av Roy Horniman.

Framförd med tillstånd av JOSEF WEINBERGER LIMITED

på vägnar av  MUSIC THEATRE INTERNATIONAL of New York.

Medverkande: 
Monty Navarro Jonas Schlyter
Miss Shingle AnnLouice Lögdlund
Sibylla Hallward Cecilie Nerfont Thorgersen
Phoebe D’Ysquith Anna-Maria Krawe
Familjen D’Ysquith Christer Nerfont
Ensemble Jenny Bergqvist
Ensemble Karin Funk
Ensemble Tord Hansson
Ensemble Tore Norrby
Ensemble Emil Schillén

Ensemble Hanna Ulvan

Översättning: Calle Norlén
Regi: Markus Virta
Dirigent: Johan Siberg
Scenografi & kostym: Nigel Hook
Ljusdesign: John Bishop
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Maskdesign:: Christina Hednar
Ljuddesign: Johannes Medelius

Spelperiod: 5 november - 31 december 2015

---

Idag ser jag fram emot -

December 1, 2015, 12:21 am

≫ Next: WALLMANS, Stockholm, föreställning 137, 18/11 2015

≪ Previous: Just nu ser jag fram emot -

$

0

0

- kvällens föreställning av KONSTEN ATT FALLA 

Av SARA STRIDSBERG Regi RICKARD GÜNTHER Med INGELA OLSSON · MONICA STENBECK · JOHAN WAHLSTRÖM Ljus & Rum SUTODA Kostym ANN BONANDER LOOFT Mask ANNA OLOFSON Ljudbild TOMAS BJÖRKDAL Scenmästare ANETTE TARSTAD Regiassistent SANDRA BACKMAN Rekvisitör YVONNE BRAX KJELLSTRÖM Affischfoto MATS BÄCKER Formgivare JAN LARSSON Producent JOAKIM BAYOUMI KARLSSON · MARIA EDWALL Teaterchef SOPHIA ARTIN FÖRESTÄLLNINGEN ÄR CA 2 TIM, INGEN PAUS.

Jag har sett dokumentären, spelfilmen och musikalen, så det ska bli intressant att se vad den här uppsättningen och pjäsankan tillföra till legenden av Little Edie och Big Edie i det förfallna Grey Gardens. 

- och morgondagens heldagsutflykt till Karlstad, Wermland Opera och EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, en dag och en resa som nog kommer vara fylld av instagraminlägg. Följ mej gärna på jbclifton. 

MEDVERKANDE:

Monty Navarro Jonas Schlyter

Miss Shingle AnnLouice Lögdlund
Sibylla Hallward Cecilie Nerfont Thorgersen
Phoebe D’Ysquith Anna-Maria Krawe
Familjen D’Ysquith Christer Nerfont
Ensemble Jenny Bergqvist
Ensemble Karin Funk
Ensemble Tord Hansson
Ensemble Tore Norrby
Ensemble Emil Schillén

Ensemble Hanna Ulvan

Översättning: Calle Norlén
Regi: Markus Virta
Dirigent: Johan Siberg
Scenografi & kostym: Nigel Hook
Ljusdesign: John Bishop
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Maskdesign:: Christina Hednar
Ljuddesign: Johannes Medelius

Spelperiod: 5 november - 31 december 2015

WALLMANS, Stockholm, föreställning 137, 18/11 2015

December 7, 2015, 1:38 am

≫ Next: RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, Teater Candy Cane, Aliasteatern, föreställning 138 25/11 2015

≪ Previous: Idag ser jag fram emot -

$

0

0

Artisterna: Emma Andersson, Emelie Karlsson, Anniela Andersson, Sofia Jung, Claes Grufman Björnlund, Jörgen Olsson, Robert Lukian och Henric Flodin.

Night time sharpens, heightens each sensation

Darkness stirs and wakes imagination

Silently the senses abandon their defenses

Slowly, gently night unfurls it's splendor

Grasp it, sense it, tremulous and tender

Turn your face away from the garish light of day

Turn your thoughts away from cold unfeeling light

And listen to the music of the night

Close your eyes and surrender to your darkest dreams

Purge your thoughts of the life you knew before

Close your eyes, let your spirit start to soar

And you'll live as you've never lived before

Softly, deftly, music shall surround you

feel it, hear it, closing in around you

Open up your mind, let your fantasies unwind

In this darkness which you know you cannot fight

The darkness of the music of the night

The Music of the Night

ur PHANTOM OF THE OPERA, 

av Andrew Lloyd Webber och Charles Hart

Så hände det där i Paris, och världen blev lite… Vad är det för ord jag letar efter? Verkligare? Vidrigare? Otryggare? Skörare? Ännu-mer-jävla-jobbigare?

Facebookprofilbilder täcks av franska flaggor, och en journalist skriver att hon inte tänker byta bild, för att ingen byter bilder för alla andra terrordåd i världen. Bra sätt att klandra dom som bryr sej. Hon skriver också om att det som hände i Paris kommer att påverka henne själv negativt. Jag tänker på Jonas Hassen Khemiris JAG RINGER MINA BRÖDER, och förstår vad hon menar, men önskar att vissa människor ibland bara kunde hålla klaffen. Det är inte hennes fel, förstås, det var bara nån idiot på en tidning som tyckte det var passande att ta in texten en så kort tid efteråt. Kontraproduktivt, är ordet jag letar efter. Att spela dom andra i händerna. Hon är journalist, så ingen reagerar, det fria ordet och allt det där, och det är lättare att ge sej på Miljöpartiets Åsa Romsons, och hennes  twitterblunder. Jag antar att det här att bry sej om människor inte är hennes styrka. Hade nån sprängt ett stall hade hon kanske visat mer empati. 

I Norrland jagar man den Säpo och tidningarna är övertygade är den skyldige till alltihop. ”Skjut först, och fråga sen,” verkar vara den allmänna inställningen. Man tillochmed publicerar hans foto om någon vill leka vara hjälte och leka prickskytt.

Klockan är runt sex, på kvällen. Det är mörkt, det är kallt. Det är ännu inte första advent, men man har redan börjat julpynta. Det glittrar i fönster och lyser i gatukontorets juldekorationer i Gamla Stan 

Jag och min kompis Patti-Li Leuk har mötts vid Gustav III:s staty, på Skeppsbron, mittemot Slottet, och cyklar nu mot gränderna på Blasieholmen. Vi ska på Wallmans. Vi ska äta middag och se på show. Vi ska försöka glömma och gå vidare. 

Det är en kort kö utanför, och jag får en flashback till den där tiden tiden på 80-talet, då jag stod i kö utanför gayklubben Hus1 på Sveavägen. Jag hinner också tänka på dödskjutningen vid Stureplan, på det som hände på konserthuset Bataclan i Paris, och jag tycker mej märka ett passande allvar hos dörrvakterna. 

Vi kommer in. Vi hänger av oss. Vi går ner.

Du vet den där texten i Willkommen ur Kander och Ebbs CABARET? 

”Leave your troubles outside,

So- life is disappointing? 

Forget it!

We have no troubles here! 

Here life is beautiful…”

Det funkar faktiskt. Det är som om vi zappade över till en annan kanal på teven, eller öppnade en ny sida i webbläsaren. Från fundamentalist-islamist-terrorister som hotar att döda oss alla, till en alldeles förtjusande kväll, där de enda problemen är hur man ska få plats med all mat, och när man ska hinna springa på toaletten. 

Det börjar redan ute i baren.

Man har byggt om sen jag var här sist. Och med ”sist” menar jag för nästan tio år sen. Då, minns jag, var det lite småtrångt, lite slitet, lite bierstube. Lite dammigt, lite sjavigt, men charmigt.

Nu är det nytt, öppet, glittrande och luftigt. En stor, rund, glänsande bar står mitt i rummet. Pelarna är klädda med spegelglas. Det hela har lite känslan av en hotell-lobby, och vi är de nya gästerna som har checkat in. 

Man pekar ut vår servitör, och vi går fram till honom. Han välkomnar och informerar. Stämningen här inne är redan som om festen hade pågått ett par timmar, trots att det inte var länge sen man började släppa in de första gästerna. 

Vi beställer en varsin gin och tonic av bartendern, och har precis hunnit doppa fingrarna i de små skålarna med chips som står utställda lite här och var, när underhållningen börjar. 

Det börjar uppe på baren...

En kvinna har klättrat upp bland flaskorna inne i den runda baren, och börjar sjunga. Hon är klädd i vitt, vit skjorta, vita byxor, vitt förkläde, och så bryter man av med svart slips, röd handduk nedstucken i förklädeskanten, och röda kängor. Så tar någon annan över, med en ny sång, och någon annan, alla likadant klädda, alla uppklättrade någonstans så att vi kan se, någon till och med hänger i en gunga i taket, och vi, nere på golvet, vrider och vänder oss för att inte missa vem som sjunger vad varnågonstans. Deras version av Katy Perrys Roar dundrar genom lokalen, och lika plötsligt är det över, dörrarna till restaurangen slås upp, och vi väller in. 

Jag vet inte hur dom har fått plats, jag menar, varifrån dom har tagit ytan, för det känns som om lokalen är nästan dubbelt så stor som jag minns den. Bara det här rummet, en restaurangen med en ganska stor scen, känns större än hur jag uppfattade att hela lokalen var, innan ombyggnaden. 

Vi får ett bord längst bak, i en slags alkov, men eftersom lokalen är ganska liten, måste detta vara en av de bästa platserna. Man ser scenen klart och tydligt, inget händer bakom oss, och vi behöver inte dela bord med någon. 

Soppa och surbröd. Och Patti-Li.

Och det står en skulptur på bordet. En slags postmodernistisk sak i glas och stål, som vid en närmare titt visar sej vara våra vinglas, våra servetter, ett par champagneglas och ett varsitt brandgult gummiarmband. Och mitt i alltihop, lite gömt, står vår första förrätt. Japp, den första förrätten, för det blir fler. I en liten konserveringsburk, du vet en sån där i glas, med gummipackning, hittar vi pumpasopppa med ingefära, morot och curry, och i en brun påse bredvid hittar vi vårt surdegsbröd. 

Jag har en vän, Toreador Hastings,  som hela tiden blir uppgraderad. Råkar han befinner så på en  flygplats så finns där alltid någon snäll personal som helt utan anledning flyttar hans reservation till något mycket bättre, och går han ombord på ett plan blir han omedelbart omdirigerad till bakom skynket - eller var det nu är man sitter bättre på ett plan, jag vet inte - och vi ska inte tala om hur man behandlar honom när han checkar in på hotell - sviter och havsutsikt - men jag misstänker att han på något sätt ha samma namn som någon som skriver för någon resetidning, för det verkar nästan som om han knappt behöver visa sej innan dom bokar in honom på presidentsviten och fullständigt kastar fruktkorgar och flaskor med bubblande förfriskning efter honom.

Den här kvällen känner jag mej som om jag vore Toreador Hastings. 

För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna. 

Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.

Knappt har vi hunnit börjar skeda i oss soppan innan det är dags för nästa showsjok. Vi hälsas välkomna med One Night Only, ur DREAMGIRLS, som går över till Magic To Do, ur PIPPIN, I Gotta Feeling av Black Eyed Peas, Pinks Get The Party Started, Lady Gagas Born This Way. Man börjar lugnt, med solosång och pianospel - en av servitörerna är fena på att kittla tangenterna - för att sen ta över ute i lokalen, för att sluta, i sprintertempo, uppe på scenen.

Det är tur att soppan ska vara rumpstempererad, för jag glömmer helt bort att äta, och vi, som plötsligt känner att vi är på semester, bubblar och babblar så att vi knappt har hunnit skrapa rent i glasburkarna innan vi hör Gershon Kingsleys låt från 1969, Popcorn. Och våra servitörer kommer in med nästa förrrätt: Ungsbakade rödbetor med getost, solroskärnor, tryffelhonung och balsamico. Vi beställer in vin, och lutar oss tillbaka för en ganska fenomenastisk kväll. 

Boybandmedleyt börjar...

Man bjuder på Boyband-medleyn, Flashdance-medleyn, Björn- och Bennymedleyn, Rock-medley och pop-medley, på rödingfilé eller falafel med potatisgnocci, porkneck - eller oumph för oss vegatarianer - med potatispuré med tryffel, smörstekt savoykål, äpple och chili sås och lite bacon, följd av osttallrik och äppel-tarte tartain, med cheesecake och nötkross. Och nånstans, mellan att stå på scenen och mellan att servera oss, hinner dom byta kläder. En massa gånger. 

Man hinner till och med göra en liten ”live” check-in på hur dom har det på Wallmans i Köpenhamn, den största av Wallmans Salonger, inhyst i en cirkusbyggnad i den danska huvudstaden. 

Jag minns att förra gången jag var här tyckte jag nästan att det var lite jobbigt att bli serverad av artisterna. Gå upp och ställ dej och sjung och låt någon annan göra det där, tänker jag, när dom jäktade stressade fram till vårt bord för att byta tallrikar, mellan klädbyten och scenframträdanden. Jag minns också att vissa av shownumren kändes för avancerade för den lilla scenen, men jag minns inte varför. Kanske hade dom tillochmed ändrat sminkning, kanske var klädbytena för maxade, eller var scenografin för avancerad?

Nu är det inte alls så. Det känns strömlinjeformat, effektivt, gemytligt.

Nån gång under kvällen - och kom ihåg att det serverades vin - kom jag att tänka på att detta måste vara ett toppenställe att fira sin födelsedag på, och jag frågar vår servitör om det är många som fyller år 

”Fyller ni år?” frågar han, och jag tror ”spefull” är en bra beskrivning på hur han ser på oss. 

”Kanske det,” säger jag, och försöker se ut som en någorlunda manlig version av Mona Lisa. Jag misstänker att jag såg ut som en någorlunda dragen Inga Gill. 

KLIPP TILL: jag och Patti-Li, lite skämsigt flinande, när alla sjunger Ja, må dom leva, för oss. Jag blev lite yngre, men Patti-Li, stackarn, fick fylla nio år äldre än vad han är, och ingen hade vett nog att protestera, inte ens jag, som var för upptagen med att råflabba.  

Och det kanske underbaraste av allt födelsedagsfriande: man råkar ”glömma” en födelsedag, en medelålders kvinna vid ett bord precis framför oss, och man gottgör det hela genom att stämsjunga Simon&Garfunkels Cecilia, där man bytt ut titelnamnet mot Camilla, vilket är födelsedagsfirerskans namn. Det blir lite fnissigt när man kommer till raderna:

Making love in the afternoon with Cecilia

Up in my bedroom,

I got up to wash my face

When I come back to bed,

Someone's taken my place, 

för Camilla verkar inte alls vara den typen av kvinna. Och många av pojkarna verkar inte vara den sortens pojkar. 

Motsatsen till Ryan Air?

”Det där,” säger jag, nån gång under kvällen, till Patti-Li, och gestikulerar mot servitörerna med nåt bestick ”vore jag urkass på. Inte nog med att man ska kunna sjunga, man ska kunna servera också!” 

För jag tror, av dom två, är det nästan serveringsbiten som skrämmer mej mest.

Jag är inte direkt tondöv, men om musik vore färger hade jag nog haft lite svårt att skilja på röda och gröna nyanser. Jag kan nog ta mej igenom en sång helt okej, sådär som man gör när man är på gott humör, men om du spelar två toner som ligger nära varandra i skalan, så skulle jag nog ha lite svårt att säga vilken av dom som är den högre. Det hindrar mej inte från att njuta av min egen röst i vissa trapphus, och från att roa mina medcyklister när jag i mina hörlurar hör Mikas Good Wife, och jag plötsligt får för mej att jag är kapabel att lägga en andrastämma. Jag ser det här med att sjunga som en talang, som en begåvning, som att vara lång eller lockhårig. Vem som helst kan se att jag inte är lång eller lockig, och vem som helst kan höra att jag inte kan sjunga, så det är liksom inget att skämmas för. 

Men det här med att servera är en annan sak. Det är något man kan lära sej, och det är något jag inte har lärt mej. Min morfar ägde en gång ett hotell, ett bageri, och en annan gång ett pensionat. Jag lärde mej dammsuga och bädda sängar, göra rent handfatoch toaletter, vara trevlig mot gäster och skrapa plåtar, men jag lärde mej aldrig hur en kassa-apparat fungerar, och jag lärde mej aldrig servera. Jag kan inte ens duka av ett bord så att det ser ut som om jag vet vad jag gör. 

Vår servitör.

Dom här människorna har lärt sej att servera, vilket kanske inte är lika imponerande som deras sång, som är fenomenastisk, men på något sätt imponerar det, nästan lika mycket. Det är därför jag kallar dom servitörer, när jag lika gärna skulle kunna kalla dom stjärnor. Det här är artister som har varit med i musikaler, som haft roller, som har varit med i melodifestivalen. Det här är människor som har imponerat på mej förut. Där är killen som sjöng Tragedy, i SATURDAY NIGHT FEVER, för tio år sen, på Oscarsteatern. Där är killen som var med i PRISCILLA på Göta Lejon, och som spelade huvudrollen SPRING AWAKENING på Kulturhuset Stadsteaern. Där är hon som spelade Catherine i Kulturamas uppsättning av PIPPIN, och som sen imponerade som fasiken med sin version av T.M.I på CLUB CORNER OF THE SKY, på Kulturhuset Stadsteaterns Soppteaterscen.

Och några jag aldrig har sett, men kommer att komma ihåg.

För det här är nog inte direkt ett jobb man blir gammal på, men jag kan tänka mej att det här en sjuhelsikes skola. Tänk dej: att kunna servera.

Vi rumlar ut i vintervärmen, några av dom sista, låser upp våra cyklar, börjar cykla hemåt. För en stund, för en kväll, för några timmar, har vi glömt allt det otäcka, det här utanför.

Meine Damen und Herren-

Mes dames et Messieurs-

Ladies and Gentlemen,

Where are your troubles now?

Forgotten, I told you so!

We have no troubles here

Here life is beautiful.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis inträde och show, tack Henric! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:

Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/marodorer-pa-kungliga-dramaten.html

URINETOWN, på Teater Pero:

"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/urinetown-pa-teater-pero-forestallning.html

KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 

Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/kreutzersonaten-av-beethoven-och.html

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, Teater Candy Cane, Aliasteatern, föreställning 138 25/11 2015

December 9, 2015, 4:02 am

≫ Next: KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg, Galeasen föreställning 139, 1/12 2015.

≪ Previous: WALLMANS, Stockholm, föreställning 137, 18/11 2015

$

0

0

Regissör och dramatur Nick Wolf, ljus Martin Hamberg, Mask Cecilia Blomqvist, Rekvisita Marika JOhansson, Kostym Yasmina Nasaibia och Ilona Autio, Med Lars-Henry Larrson Göran Holm, Mats Cronhamn, Anton Samuelsson, Terese Zoë Richert, Astrid Jansson, Maria Blomster, Anna Berg, Micaela Braunander. 

What do I do to make you want me

What have I got to do to be heard

What do I say when it's all over

And sorry seems to be the hardest word

It's sad, so sad

It's a sad, sad situation

And it's getting more and more absurd

It's sad, so sad

Why can't we talk it over

Oh it seems to me

That sorry seems to be the hardest word

Sorry Seems To Be The Hardest Word

Music: Elton John Lyrics: Bernie Taupin

”Hallå? Är du kvar?”

Det dröjer, så kommer ett något lakoniskt: 

”Ja.”

”Ah, jag trodde du lagt på eller något,” säger jag.

”Nej,” säger hon. 

Jag väntar. Hon väntar. Det är som om vi leker en statuslek. 

”Jag ska bara skriva klart om Wallmans, och sen är det er tur…” försöker jag, som precis blivit avbruten i mitt Wallmansrapporterande av det här telefonsamtalet.

”Jag vet inte hur länge Wallmans spelar, men vi spelar bara fram till den trettonde. Kanske kan dom vänta?” föreslår hon. Eller föreslår och föreslår, det låter inte så. 

”Nja, jag försöker att alltid skriva om föreställningar i den ordning jag ser dom…”

Det är tyst igen. Den här gången tänker jag inte prata först.

”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.

”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”

”Så tisdag?”

”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”

Det är tyst i luren.

Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg.

Jag och min kompis Patti-Li Leuk går på museum minst en gång i månaden, och i November var det Medeltidsmuseets tur. Har du inte varit där? Det är absolut värt ett besök. Egentligen är namnet lite konstigt, det borde heta Stockholms Medeltidsmuseum, eftersom det i första hand berättar om huvudstadens historia, från dunkel begynnelse och fram till renässansen, ungefär.  Museet hamnade där det hamnade för att man hittade en bit av Stockholms ringmur där, när man på 80-talet började gräva för att bygga ett parkeringshus åt Sveriges nya priviligierade samhällsklass, politikerna. Jag vet inte hur dom har löst parkeringproblemet, men jag är säker på att det har stått högt upp på någon lista. Ärligt talat är jag lite förvånad att dom inte dämt upp strömmen. Förstå, hur jobbigt det måste vara för dom, att behöva parkera som vanligt folk?

Vi kom dit en halvtimme efter att dom öppnat för dagen, och stannade fram till tidiga kvällen. Det är ungefär så lång tid det tar för att känna att man har fått en någorlunda klar bild av vad det är muséet har att bjuda på. 

Nu när många museer också har fri entré kan man gå och komma som man vill, vilket är bra, eftersom man inte har någon restaurang. Om du går dit på sommaren finns det förstås ett cafe ute på Strömparterren, men vintertid - om du blir hungrig - blir det till att trampa över till Meldelhavmuseet vid Gustaf Adolfs Torg, eller in till något av alla restauranger och fik i Gamla Stan. 

Givetvis kan den som blir småsugen gå ut till museishoppen och köpa en sötsak att smaska på, men det var något vi inte tänkte på förrän vi var på väg ut, och gick runt och fingrade på varorna. Patti-Li köpte en julklapp, så jag måste vara mycket tyst om vad det var, men han köpte också en påse gör-det-själv-glögg, och jag köpte ett smycke, en Karneol, en halvädelsten som egypterna använde som beskydd för levande och döda - mumier, du vet - och den är också modets och kreativitetens sten som för med sej välstånd, lycka och underlättar kompromisser. Kreativitet behöver jag kanske inte hjälp med, men mitt modesinne haltar. Jag har inte märkt någon större förändring i  mitt sätt att klä mej, men kanske är det där plötsliga infallet att börja använda en bit sidentyg med leopardtryck som halsduk ett utslag av ett plötsligt steg mot att bli en fashionist? Faan tro’t. Jag är den där typen som hellre är sorgligt bekväm.

Vi valde att cykla upp till t-centralen - Patti-Li skulle handla något, och jag skulle upp till Odenplan för teater - när vi blev hungriga, och tryckte i oss varsin burrito på Zucalo. Egentligen försöker jag äta på nya ställen hela tiden, men när det ska gå snabbt och vara gott och fylla ut, då verkar det som om vi brukar hamna där. 

Jag är på väg att se Teater Candy Canes uppsättning av två scener ur Bertolt Brechts anti-nazistpjäs RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET, ett mastodontverk bestående av runt 24 kortare pjäser. Jag vet inte hur lång tid det skulle ta att spela verket i sin helhet, och om man brukar göra det, för här tar bara två verk en ganska stor del av kvällen i anspråk. Båda handlar om nazisternas antisemitism.

Förra gången jag såg en produktion av den här gruppen, höll dom till på Olympia-teatern, vid Odenplan. Jag har läst att dom ska hålla till på Alias-teatern, och har fått för mej att det är namnet på den teater som ligger nästan vägg-i-vägg med deras gamla spelplats. Gissa om jag hade fel!

Jag stiger av cykeln utanför teatern på Västmannagatan, och möter min kompis Miss Austen och en väninna som också ska på teater här, men inte alls ska se den föreställning jag ska se, av den enkla anledning att den inte spelas här. Dom ska ner på Olympiateatern, för att se en av de sista föreställningarna av teater Quimeras TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), och det verkar inte spelas något alls i lokalen bredvid. Jag hojtar en snabb och förvirrade hälsning och fiskar fram telefonen och börjar googla. 

Turligt nog ligger inte Aliasteatern speciellt långt bort, bara två gator västerut, på andra sidan Odengatan, på Hälsingegatan, nere i en källare. 

Jag öppnar ytterdörren och möts av en stupande trappa klädd i tjock, röd heltäckningsmatta. Väggarna är av orappad röd tegel. Det har börja regna utanför, och härinne känns det varmt och mysigt. 

En kvinna i svart mask och vad jag tror är en mörk pageperuk, sitter vid ett bord, en halvtrappa ner. När jag kommer fram håller hon på att fråga ut personen framför mej om han känner hennes ex, för de verkar ha samma efternamn. Något spansktklingande, lät det som. Hon har även hand om baren, informerar hon, så om man vill beställa där får man vänta. Jag antar att hon är en av kvällens skådespelare, för det känns som om hon har en ganska stark dragning åt det teatrala. När det är dags att släppa in oss har hon nästan en liten enmansshow - enkvinnshow? - när hon berättar att vi måste vänta lite. Sen berättar hon något för en av de väntande med sån intensitet att hon missar att man öppnar dörrarna till salongen - inifrån. Japp, definitivt en person med skådespelarambitioner, tänker jag. 

Inne på medeltidsmuseet stoltserade man med den utgrävda stadsmuren, ett bygge på stora stenbumlingar som byggts på med tegel. Här, nere i källarn, två eller tre våningar under mark, blir jag återigen påmind om muren, och Stockholms historia: väggarna består av stora, oformade stenbumlingar som sträcker sej från golvet och nån meter upp, för att sen övergå i tegel. 

I programbladet har jag läst att Teater Candy Cane är något så ovanligt som en teater som engagerar sej i Djurens rätt, hälsan och miljön. Kvällen innan hade jag på deras hemsida hittat länkar till vegetariska recept och restauranger, och jag undrar lite om det innebär att alla inblandade avstår från kött, eller om det räcker med att sympatisera med vegetarianerna, men inte nödvändigtvis följa dom. 

Jag har också läst att avsikten med teatergruppen är att skapa en plattform där starka kvinnoroller kan gestaltas i en genuin anda av underground scenkonst, (Särskrivningen är deras) och jag kan inte låta bli att - när jag i skrivande stund tänker tillbaka  - reflektera över att det är ett ganska oväntat val att välja att sätta upp kvällens första pjäs, RÄTTVISA - JUDICAL PROCESS - ett drama för fyra ganska stora manliga roller och en mindre, kvinnlig. Man har också valt att inte låta kvinnor spela rollerna, vilket hade kunnat bli intressant. 

RÄTTVISA 

På scenen står två svarta läderfåtöljer i bauhaus-stil. I taket hänger tre nazistflaggor. Två domare i diskussion, inför en rättegång, i ett samhälle drivet av rädsla. Några SA-män har stulit juveler av en judisk juvelerare, som har en icke-judisk affärspartner, och vars hyresvärd är högt uppsatt. Hur ska man döma för att göra överheten nöjd? Förväntas man göra sitt jobb, eller döma som man tror det förväntas? 

Som en av domarna säger: ”Jag dömer hit eller dit, åt vilket håll dom vill, men först måste jag få veta hur dom vill ha det. Om man inte vet det, finns det ingen rättvisa kvar."

Jag är inte riktigt säker, men jag tror man har stuvat om i texten. När jag senare läser pjäsen minns jag inte att skeendet är riktigt som det man framför. Här är det två domare på scenen, redan från början, diskuterandes hur man ska döma, men i ursprungspjäsen kommer den äldre, mer uppsatte domaren in senare i handlingen, ungefär där man här har valt att låta nazisten göra entré. 

Det är intressant att se äldre amatörer på scenen. Dom ger, bara genom sin ålder, en slags tyngd till sina roller. Men Anton Samuelsson, som nazisten Spitz, imponerar genom att vara både otäck och attraktiv på samma gång. Sado-sexig och skrämmande, eller är det kanske samma sak? Och, speciellt här har kostymören gjort ett mycket bra jobb. Han blir på något sätt, som en skyltdocka för vad dom kallade den rena rasen.

I pjästexten är berättelsen ganska tydlig, och jag har inga problem att följa med, och jag önskar att jag läst dramat innan jag kom, för iscensättningen gör att jag sitter lite som ett frågetecken. 

Det känns som om man har koncentrerat sej på undertexter och relationer, men har glömt bort att förtydliga historien. Eller är det bara jag som är dum? Jag förstår att det dom håller på med är fel, att systemet är korrupt, men själva berättandet, vändpunkter och exakt hur snaran dras åt, går mej över huvudet. 

En av domarna har en bra sångröst, och han sjunger ofta och ganska länge, vilket får mej att fundera på om det ska vara domaren som sjunger, om detta är ett grepp, eller bara ett sätt att underhålla publiken. 

I gruppens förra produktion, VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?, noterade jag att mannen som spelade George hade gått lite väl hårt fram med sminket. Rouge, skuggningar och penna var på honom mer avancerat än på någon av kvinnorna, och även här finns det män som har kraftig make-up. Inte en förkvinnligande sminkning, utan mer en slags mask som är lite övertydlig. Vi sitter bara någon meter bort från aktörerna, så man skulle kunna köra utan smink, så jag antar att detta är ett medvetet grepp. 

JUDITH

Kvällens andra pjäs, som i original kallas THE JEWISH WIFE, kräver att man bygger om lite på scenen. Fyra arkivskåp ställs upp, och möbler kånkas in. Jag tycker mycket om den ambitiösa scenografin och kostymerna. 

Det handlar om en kvinna, en judinna, som håller på att packa för att lämna sin man, en icke-jude som arbetar som läkare. Hon ringer runt till sina bekanta, och berättar att hon ska ge sej av, för en tid, tillrälligt, kanske för alltid. 

I orignaltexten finns bara två roller; mannen och kvinnan. Här har man skrivit in, och placerat uppe på arkivskåpen, de personer hon ringer till, och gett dom repliker, vilket ger en tydligare scen, mindre öppen för tolkning om vad som sägs i den andra luren. 

Skådespelerskan som spelar Judith är en stark kvinna, med fallenhet för aggression, provokation och utspel, och det händer något intressant, men kanske inte direkt i linje med berättelsen, i scenen där hon ringer sin mans antisemitiska syster, för att be henne ta hand om maken hon lämnar. Kvinnorna börjar gräla, med det verkar som om hon har problem att ta sej ur grälet. Det känns som om man börjar improvisera text och inte vet hur man ska avsluta det. Man hamnar fel i status, och ingen verkar vilja backa ner, vilket gör att ingen vill lägga på. 

Lars-Henry, Larson, som spelade den sjungande domaren i första akten, imponerar här som Judiths shockade, trötta, av livet tilltufsade make. Han gör entré längst bak på scenen, en slagen, uppgiven man, en helt annan person än den sturske domaren. 

Och här händer samma sak: det känns som om Judith börjar provocera sin make, ger sej på honom, som om det vore han som tvingar henne att resa och det känns lite som om man plötsligt spelar analysen. Visst, Judith drivs - av omständigheterna - från sitt hem, men i stunden är det hon som väljer att gå, och det är det som gör henne intressant. Hon lämnar en - hittills i alla fall - trygg tillvaro för ett flackande osäkert liv, för att hennes man ska få ett bättre liv. Hon offrar sej. Kvinnan på scenen verkar inte göra det, utan det verkar som om skådespelerskan  - med facit i hand - tycker att hon blir offrad, och inte tänker finna sej i det. 

Det är premiär, och alla ska få blommor. Kvinnan i mask kommer in, med händerna fulla, väntar vid scenkanten medan de andra bugar och bockar. Så, lagom tills de andra går av scenen, går hon in, och står där, ensam, med famnen full. Hon lägger ner dom på scengolvet, vänder sej mot publiken och niger, som om applåderna vore för henne, vilket jag antar - just då - att dom är. 

När applåderna dött, och vi är på väg att resa oss, kommer en av skådisarna in och ber om ursäkt för saker som inte fungerat, som en rökmaskin som inte uppfört sej, och ursäktar missar med att man bara fått tillträde till lokalen för två dagar sen. Vi, publiken, vet inte vad som skulle ha hänt, och i de flesta fall saknar man inte något man inte något, om man inte på förväg vet att det ska hända, eller också förstår man att något gått fel, och behöver inte få det utpekat. 

Julia Child, en av de första tevekockarna, briljant spelad av Meryl Streep i filmen JULIE OCH JULIA, sa alltid:  

“No matter what happens in the kitchen, never apologize,” och jag skulle kunna parafrasera: 

”Vad som än händer på scenen, be inte om ursäkt.”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Astrid och teater Candy Cane! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

WALLMANS senaste show: 

För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna. 

Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/wallmans-stockholm-forestallning-137.html

MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:

Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/marodorer-pa-kungliga-dramaten.html

URINETOWN, på Teater Pero:

"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/urinetown-pa-teater-pero-forestallning.html

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg, Galeasen föreställning 139, 1/12 2015.

December 10, 2015, 4:21 am

≫ Next: I morgon den har du chansen att inte missa:

≪ Previous: RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, Teater Candy Cane, Aliasteatern, föreställning 138 25/11 2015

$

0

0

Av SARA STRIDSBERGRegi RICKARD GÜNTHERMed INGELA OLSSON · MONICA STENBECK · JOHAN WAHLSTRÖMLjus & Rum SUTODAKostym ANN BONANDER LOOFTMask ANNA OLOFSONLjudbild TOMAS BJÖRKDALScenmästare ANETTE TARSTADRegiassistent SANDRA BACKMANRekvisitör YVONNE BRAX KJELLSTRÖMAffischfoto MATS BÄCKERFormgivare JAN LARSSONProducent JOAKIM BAYOUMI KARLSSON · MARIA EDWALLTeaterchef SOPHIA ARTIN

Another winter

The renters go home

The maple goes from crimson to brown

Oh God, my God

Another winter

In a summer town

The beach is empty

They covered the pools

The patio umbrellas come down

Oh God, my God

Another winter 

In a summer town

One little leaf adrift in the breeze

Refuses to fall from the sky

Blown by the wind

It clings to the tree

Unwilling to wither and die

The summers over

But I'm still a girl

Covorting in my carnival crown

From blossom to blossom

I buzz like a bee

Then glance in the mirror

And who do I see

A middle-aged woamn inhabiting me

Because it's winter

In a summer town

Another Winter In A Summer Town, 

Ur GREY GARDENS

Musik Scott Frankel 

Text Michael Korie

Jag är absolut ingen specialist på Grey Gardens. Visst, jag har sett dokumentärfilmen. Några gånger, till och med. Jag har också sett en bootleg av musikalen, och givetvis har jag skivan. Och jag har sett filmen, som kom för några år sen, med Jessica Lange som Big Edie, och Drew Barrymore som Little Edie. Och givetvis har jag sett parodierna på RuPauls Drag Race;  Sharon Needles i tidningsomslags-utmaningen, och Jinxx Monsoon i Snatch Game-utmaningen, och givetvis minns jag när dottern i The New Normal klär ut sej till Little Edie. Och jag har hört låten Grey Gardens av Rufus Wainwright. Och för några veckor såg jag Documentary Now!-parodin Sandy Passage, där kvinnorna spärrar in dokumentärfilmarna i källaren. 

Men jag är ingen expert. 

För länge sen, i början av 90-talet, innan jag väl fyllt 30 år, jobbade jag i garderoben på den nu sen länge nedsläckta gayklubben Gossip, på Sveavägen, precis vid tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan. Gaysvängen var inte så utvecklad på den här tiden, och svenska entrepenörer hade ännu inte upptäckt att man kunde tjäna pengar på den rosa kronan. Jag är inte säker, men jag minns inte att det fanns några gay-fik, eller gay-barer, eller vanliga ställen där man skyltade med regnbågsflaggan för att visa att man var gayvänliga. Chokladkoppen i Gamla Stan, kom mycket senare.

Make-up, klubben på Folkungagatan, och Huset, längre ner på Sveavägen, hade slagit igen, och under en period var Gossip det enda stället i stan, förutom Fjolljollen, Patricia, som hade öppet endast på söndagar, så alla kom till Gossip. Kön utanför sträckte sej ibland ända från entrén nere i tunnelbanan uppför trappan ända till Sveavägen. Det var omöjligt för alla att komma in. 

Nångång på vintern, eller på tidig vår 1992, brakade det till i gaysvängarna, och många har inte hämtat sej än. Jennifer Saunders serie Absolutely Fabulous, eller Helt Hysteriskt, började sändas. Minns du den? Om inte, så är jag lite avundsjuk på dej: Du har timmar av hysteriskt fnissande, och gapflabb framför dej. Och du som minns:  om jag ber dej säga en replik ur serien, kan jag sätta några fina slantar på att det första du kläcker ur dej är: ”Sweetie Darling!”

Serien handlar om Patsy och Edina, två medelålders kvinnor som arbetar inom media och mode, och som dricker, röker, och gör allt det där som som vi aldrig sett kvinnor göra förut. Dom onelinerspottande kvinnorna blev omedelbara gayikoner; den korta, knubbiga, rödhåriga Edina, och den långa, slanka, vackra, kedejrökande, Patsy. 

Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 

”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”

Det blev ganska tröttsamt i längden.

Jag menar, första helgen var det ganska uppfriskande, och kanske andra, då kändes det som om vi var en liten exklusiv grupp som upptäckt något nytt, men när vi var inne på tredje veckan - gossip hade öppet onsdag till lördag, om jag minns rätt; det är fyra dagar fyllda av nästan samma människor som säger samma sak - var jag för min del lite över det hela. Det känns som om det inte gick en kväll utan att någon lång, smal druga - det betyder en man i kvinnokläder, för dej som inte pratar homo - trippade in med blond hövolme och dinglande cigg och tyckte han var den mest fyndiga personen någonsin som kommit på att man kunde klä ut sej till Patsy, omedveten om att han, denna kväll, var den tredje Patsyn som kommit dit och gjort exakt samma sak. 

Visst, vi ville alla vara Patsy och Edina, strunta i allt, göra som vi ville, vara otrevliga, egocentrerade och vidriga, och samtidigt helt fascinerande, som barn, som leker banditer, men det gick liksom inte att toppa originalet. Inget nytt blir sagt, man bara idisslar samma onliners, och dom blir mindre roliga för varje gång dom återanvänds. 

Det är lite så jag känner, när jag sitter i Galeasens lokaler ute på Skeppsholmen. Jag förstår varför dramatikern vill berätta om Patsy och Eddie - jag menar Litte Edie och Big Edie - det är en underbar värld att leva i, underbara dockor att leka med, men det blir tyvärr inte mycket nytt som blir sagt. Det är nästan lite irriterande; ibland är det som om man bara återger dokumentären, ord för ord, men översatt till svenska. Originellt är det inte. 

Jag är här med min kompis Abercrombie Clone. Det är han som har skaffat biljetterna, och som tack hade jag köpt en stor Sumo, en slags matigare mixad shake, från Juiceverket på Gamla Brogatan, för jag tror inte han har testat dom. Mandala Sumo är mitt val till honom: den smakar flytade nötcreme och är gjorde på dadlar, mandel, cashew och havssalt. Tyvärr blir det lite av en missuppfattning: han skriver att han kan komma ifrån tidigare och undrar om vi ska äta innan, jag skriver att jag inte hinner, och att vi ses där. Sen kommer jag i alla fall tidigt, och sitter lite uppgivet och dricker upp min Mandala, ute i det kalla förrummet. 

Jag har varit här ute flera gånger, och det verkar alltid som om personalen har tappat bort nyckeln till ytterdörren. Man lägger en sten för att den inte ska slå igen, vilket gör att det blir nästan lika kallt härinne som det är utanför, och givetvis lyckas alltid stenen rulla iväg, så att det står folk utanför och bankar för att få komma in. Under de tjugo minuter som jag sitter där och väntar måste jag öppna dörren och lägga tillbaka stenen fem gånger. 

Det handlar om två kvinnor, mor och dotter, som lever ensamma i ett stort hus. Alla tre, huset och dom två kvinnorna, har sett bättre dagar. Mycket bättre dagar. Här har funnits pengar, skönhet, säkerhet. Kvinnorna är nu åldrade, luspanka, medellösa, och huset är nedslitet, ruttande, fullt av ohyra och håller på att falla isär. Det luktar kattpiss och tvättbjörnar har tagit över vissa rum. Tapeterna flagnar, väggarna rasar, och etiketterna på burkmaten har trillat av. 

Dom är som karaktärer ur en uppföljare till en Tjechovpjäs. Godset har sen länge förfallit, körsbärsträdgården har vuxit igen, Firs och de andra tjänarna har övergivit huset, eller dött, och kvar är bara två av de tre systrarna, eller kanske Arkadina och Masha, för evigt längtande till ett Moskva/Manhattan, utan att dom någonsin lyfter foten och tar ett steg. 

Det började som en dokumentär, allt det här, 1975. Tidningarna hade rapporterat att Jackie Kennedys kusin, Little Edie, och hennes mamma, Big Edie, levde i misär i en förfallen villa i det exklusiva Hamptons, utanför New York, och två bröder - Albert och David Maysels - bestämde sej för att göra en dokumentärfilm.

Mitt största frågetecken är faktiskt varför man skriver den här pjäsen över huvud taget, när dokumentären säger det så bra, och jag undrar om dramatikern hört musikalen, för flera gånger tycker jag att replikerna närstan är som cuer att man börja sjunga The Revolutionary Costume Of Today, Around The World, eller Another Winter In A Summer Town. 

Vad är det man hoppas att man ska kunna tillföra? Det är lite som att skriva en ny Hamlet, ändra lite i replikerna och skriva till lite och ta bort lite. Varför skulle en konstnär vilja göra så? Okej, tänker jag, man kanske vill experimentera och undersöka, och man kanske är så starkt påverkad av dokumentären att man inte kan skaka av sej det hela, man bara måste skriva, lite som när jag som tonåring kom hem från att i Mörbylånga Aula ha sett onsdagens eller söndagens biovisning: Barbra Streisand, Ryan O’Neill och Madeline Kahn i What’s Up Doc? - Goddag Yxskaft - och jag bara var tvungen att hänga mej i armarna på utsidan av balkongräcket - tre våningar upp - för att se hur det kändes för Barbra när hon hängde där, i fönsterblecket långt upp i en skyskrapa, i bara en handduk.

Man kanske inte behöver säga något nytt, man kan se det hela som en hyllning, ett slags homage, resonerar jag. Men även där tycker jag att den faller ganska platt. Det känns segt, utdraget, händelselöst. För att vi som publik ska förstå låter man två kvinnor som borde kunna varandra utan och innan, berätta saker för varandra som dom säkert redan vet. 

Som fristående verk tycker jag inte heller att det imponerar. Scenografi, kostym, ljus och skådespelarinsatser undantaget. För att vara två kvinnor som bor ensamma verkar dom aldrig få vara i fred. Johan Wahlström, i flertalet roller, måste ha det riktigt snärjigt ute i kulissen, för det känns som om han knappt hinner gå av scenen innan han måste in igen, som en annan person. Jag anser att ett intressant grepp hade varit att låta kvinnorna själva få föreställa besökarna, sådär i efterhand, illustrera vad dom minns, hur dom såg på det hela, lite som Gertrude Stein gör i Marty Martins pjäs. 

Ingela Olsson, för mej, vore den perfekt Mutter Courage. Det finns något segt, starkt, något av en enrisbuske över henne, vilket gör att jag tyvärr inte köper henne i rollen som Little Edie. Hon är för stark. Hennes Edie är inte en stukad kvinna som finner sej i något, detta är inte en passiv person. Hon är en kvinna som skulle ta tag i saker, reda ut, sortera, skaffa ett jobb, acklimatisera sej. 

På vägen hem pratar vi om feminism, jag och Abercrombie. Han tycker att pjäsen och berättelsen visar hur få val kvinnor hade på den tiden, och jag säger att jag tycker att när man påstår såna saker så förringar man kvinnor i allmänhet, tar ifrån dom deras vilja, deras möjligheter, passiviserar dom. Och framför allt så förolämpar man de kvinnor som faktiskt överkommit problem, som gjort val, som tagit ställning och gjort något. 

Om man påstår att dom inte har något val - för att dom är kvinnor - så anser jag att dom egentligen - för att dom är människor - har hur många val som helst. Dom väljer det dom väljer. Så mycket respekt måste man faktiskt ge dom. Dom är inga små barn, oförmögna att ta ett beslut. Det intressanta med att dom stannar där dom är, är att det beror på hur dom är som människor, inte på att dom är kvinnor. Andra kvinnor, i samma omständigheter, skulle ha handlat annorlunda. Att säga att alla kvinnor skulle ha handlat så är… förnedrande, patroniserande. 

Så låt oss se dom som individer, inte som kön. Som Dot, en kvinna, i Stephen Sondheim och James Lapines INTO THE WOODS sjunger: 

”I chose, and my world was shaken--so what?

The choice may have been mistaken

but choosing was not.

You have to move on.”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 280:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5524:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, med Teater Candy Cane, på Aliasteatern:

"”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.

”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”

”Så tisdag?”

”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”

Det är tyst i luren.

Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/radsla-och-fortvivlan-i-tredje-riket-av.html

WALLMANS senaste show: 

För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna. 

Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/wallmans-stockholm-forestallning-137.html

MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:

Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/marodorer-pa-kungliga-dramaten.html

I morgon den har du chansen att inte missa:

December 13, 2015, 8:17 am

≫ Next: Idag har du chansen att inte missa -

≪ Previous: KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg, Galeasen föreställning 139, 1/12 2015.

$

0

0

TO FROM RUSSIA WITH LOVE av Klas Lagerlund på Unga Klara.

"Så kommer bilderna av misshandeln. Jag blundar inte. Jag tittar. Jag är vittne. Jag har sett. Inte så mycket offren, som förövarna. Jag har sett vad ni har gjort. Jag har sett vad ni gör. Jag ryggar inte för hatet. "

Låter det intressant? Här är resten: 
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/to-from-russia-with-love-av-och-med.html

Idag har du chansen att inte missa -

December 13, 2015, 10:00 pm

≫ Next: EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, Wermland Opera, föreställning 140, 2/12 2015

≪ Previous: I morgon den har du chansen att inte missa:

$

0

0

TO FROM RUSSIA WITH LOVE av Klas Lagerlund på Unga Klara.

"Så kommer bilderna av misshandeln. Jag blundar inte. Jag tittar. Jag är vittne. Jag har sett. Inte så mycket offren, som förövarna. Jag har sett vad ni har gjort. Jag har sett vad ni gör. Jag ryggar inte för hatet. "

Låter det intressant? Här är resten: 
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/to-from-russia-with-love-av-och-med.html

EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, Wermland Opera, föreställning 140, 2/12 2015

December 17, 2015, 9:23 am

≫ Next: SATANS DEMOKRATI, 6/12 2015 föreställning 141

≪ Previous: Idag har du chansen att inte missa -

$

0

0

Manus Robert L. Freedman, Musik och sångtexter Robert L. Freedman och Steven Lutvak, Översättning: Calle Norlén, Regi: Markus Virta, Dirigent: Johan Siberg, Scenografi & kostym: Nigel Hook, Ljusdesign: John Bishop, Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson, Maskdesign:: Christina Hednar, Ljuddesign: Johannes Medelius, med Jonas Schlyter, AnnLouice Lögdlund, Cecilie Nerfont Thorgersen, Anna-Maria Krawe, Christer Nerfont, Jenny Bergqvist, Karin Funk, Tord Hansson, Tore Norrby, Emil Schillén, Hanna Ulvan.

'S awful nice! 'S paradise!

'S what I love to see!

You've made my life so glamorous

You can't blame me for feeling amorous

Oh! 'S wonderful! 'S marvelous!

’s Wonderful

ur FUNNY FACE

av George och Ira Gershwin

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 

Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. Kanske tror dom att det är såhär i varje svenska stad, kanske bara lite bättre i dom större, lite mer avancerat i Malmö, Göteborg och Stockholm?

Nu har jag inte varit och sett det som går i Göteborg och Malmö, men om man jämför med det jag har sett i Stockholm så skulle jag säga: Detta är den bästa musikaluppsättningen i Sverige just nu. 

Och vad jag menar är inte bara att det är en väldigt bra musikal, verket i sej, utan att vad dom gör med det, vad dom åstadkommer, är suveränt, och i många scener: bättre än Broadway. Och jag menar inte det som något slags patriotisk smicker. 

Så passa på och njut, Värmlänningar, slåss om de sista biljetterna, för snart är det över, och chansen är förbi. Efter nyår lägger man ner. Och detta gäller förstås också resten av Sverige, fasiken; resten av världen: vill ni se hur man gör något fenomenastiskt, åk till Karlstad.

För att vara någon som går så mycket på teater avskyr jag att fixa med biljetter på nätet.  Det gäller inte bara teaterbiljetter, förresten, utan alla slags biljetter; helst skulle jag bara vilja gå till en biljettkassa och köpa en biljett, den dagen det gäller, om det så är en resa till New York, en teaterföreställning, eller SL-biljetter. Det är tur att min kompis Patti-Li Leuk gillar att fixa och trixa. Jag bara nämner för honom att vi borde åka till Karlstad och Wermlandsoperan, och vips är han ute på nätet och radar upp en massa alternativa datum. Det är upp till mej att fixa fortskaffning. 

Jag har inget körkort, men turligt nog älskar Patti-Li att köra. Han har ingen bil, men turligt nog har vi en kompis som gärna lånar ut sin. Till oss, i alla fall. Om du knackade på och frågade efter bilnycklarna tror jag nog inte han skulle vara så välvilligt inställd. Ta det inte personligt. 

Bil bokad och biljetter beställda och betalade möts vi utanför garaget, tidigt en morgon. Inte väldigt tidigt, kanske bara lite tidigare än vi vanligtvis skulle träffas. 

I vanliga fall, när vi är ute och reser, brukar vi ha någorlunda klara planer av vad vi ska hitta på, men den här gången ger vi oss iväg med en ganska vag uppfattning om vad som ska hända, utöver föreställningen. Vattentornet Svampen, i Örebro, verkar intressant, och så har Patti-Li läst att Stadshuset där fungerar som en adventskalender: några minuter över tolv varje dag öppnas ett nytt fönster, och om vi snor oss på så hinner vi dit i tid. 

Givetvis kör vi fel, och missar infarten till stan. Minutrarna tickar på, och klockan närmar sej tolv, innan vi hittar en avfart där vi kan köra av, snurra runt, och vända tillbaka. Jag googlar var Stadshuset ligger, men givetvis slarvar jag och när Patti-Li har parkerat oss upptäcker vi att jag har lett oss till ett företag som heter Stadshus AB. 

Tio minuter kvar. Vi googlar igen, och stressar över ett torg där man ställt upp en stor julbock i granris, och där en muslimsk grupp just håller på att protestera mot terrordåden som sker i religionens namn. Nej, förresten, det var en kristen grupp som visade upp sej, den muslimska gruppen var där när vi kom tillbaka. 

Vi hinner i tid, med någon minuts marginal, men det verkar som om den här stadshuskalendern inte är en speciellt populär tillställning, för vi är de enda som har dykt upp här med all fokus inställd på stadshusfasaden, och fönstret som är uppmärkt med en stor tvåa, dagens datum. 

Hittar du fönster nummer två?

Klockan slår tolv. Ett klockspel startar. Vi höjer våra videokameror, och trycker på rec. Ett fönster öppnas högt upp i fasaden, och små gubbar av metall snurrar ut och in till en någon atonal melodi, där tonerna nästan verkar väljas av slumpen. Det låter som om man inte ens har hållit sej till samma tonart, säger Patti-Li, som har öra för sånt där. 

Sen händer ingenting. Och ingenting. Fönster nummer två förblir stängt. Vi stänger av våra kameror. Blåser liv i de frusna fingrarna. Försöker reda ut vad det var som hände. Eller: inte hände. Kommer fram till att det kan vara så att Patti-Li alternativt kan ha 1:) läst en gammal artikel, från en tid när man hade lucköppning vid lunch, 2:) blandat ihop det hela med ett stadshus i en annan stad, 3:) missförstått alltihop. 

Vi är enas om att alternativ 3 är det mest troliga, och alternativ 2 är minst sannolikt, så poserar Patti-Li framför statyn av Engelbrekt Engelbrektsson, jag fotar honom, och så drar vi till Vasa Konditori, som ligger en bit upp på torget. 

I våras, när vi körde till Wermland Opera för att se musikalen PARADE, stannade vi också till i Örebro, och efter att ha letat efter ett Pizza Hut som visade sej ligga utanför staden, käkade vi asiatiskt i en liten galleria, och tittade in på det här fiket för kaffe och kaka efter maten. Vi hade frågat på fejjan vad man ska se i Örebro, och när vi satt på kafeets uteservering läste jag ett inlägg av min kompis Esmeralda Lunkentuss, som rekommenderade att vi skulle besöka just fiket vi satt på, och att vi där skulle testa en chillevipp. En chillevipp? Vi tittar på varandra, lite roade åt sammanträffande att vi råkar sitta på fiket och läsa en rekommendation att vi borde besöka det, och så reser jag mej och går in och köper en chillevipp. Det visade sej vara en slags maraängboll med gräddfyllning. 

Hur skulle du stava till Chillevippen?

Är det nåt Patti-Li inte gillar är det vispad grädde. Jag testade honom en gång, genom att tvinga honom att smaka på en semla, och när han nästan kräktes i vasken övertygades jag om att han inte simulerade. Nummer två på hans lista av saker som får honom att kräkas är maräng. En chillevipp är i stort sett bara grädde och maräng. 

Den här gången köper vi varsin mandelkrok, två ostbågsliknande kakor som klibbats ihop av smörkräm och vars ändar doppats i choklad, men vi egentligen här för att köpa en chillevipp till Esmeralda Lunkentuss, som en liten överraskning, bara. 

Patti-Li och J.P. Bernadotte.

Så jäktar vi förbi Örebro slott, förbi den muslimska terroristprotesten, tar några foton av Patti-Li tillsammans med julbocken i granris, och ett med honom och statyn av Jean Baptist Bernadotte, Karl XIV Johan, som står högt över Järntorget, uppe på en piedestal. Patti-Li har ett projekt där han fotar sej med statyer av svenska regenter. Jag minns att vi tog ett foto på honom och en kung, i Karlskrona i somras, men jag minns inte vilken kung, och jag kan ha blandat ihop Karlskrona med Karlshamn.  

Något någorlunda naket.

Det är inte förrän då, en bit bort, när vi fotar oss med en staty av en naken man som puttar på en stenbumling, som vi upptäcker att det har snöat! 

Vår uppmärksamhet verkar vara väldigt selektiv. Statyer av nakna män ser vi på hundra meter avstånd, snö under våra fötter förbli oupptäckt tills kameran kommer fram. 

Örebro, för den som är lite ovan.

Lunch i Örebro betyder buffé i Svampen, i alla fall hädanefter. Svampen är ett 58 meter högt vattentorn från 1958, byggt och målat så att det liknar en randig kantarell. Det är gratis att åka upp, och därifrån kan man se hela Örebro från ovan, som om man satt i en ballong. Dessutom finns här en prisvärd buffé, och trevlig personal. 

Jag tror man kallar det ett herresäte?

Mätta åker vi in till stan, slår några lovar medan mörkret faller och gatukontorets röda bollar och droppande julbelysning tänds, försöker gå in i S:t Nikolai kyrka, som är avstängd för musikaliskt repetition, besöker myrorna, och drar. 

Förra gången vi var här hade vi också lånat en bil. Lånad av samma person, men en annan bil. Sen sist har han skaffat en ny bil, och den är sån där riktigt modern sak, så fiffig och finurlig, med specialinställningar och dolda egenskaper, att vi inte ens lyckas klura ut hur vi ska kunna koppla ihop min iPhone med bilens musikmaskin. 

Till och från, under en timme, under resan mellan Örebro och Karlstad, försöker jag fatta hur man gör för att få ut ljudet från min telefon, dit jag fört över musiken från musikalen vi ska se, men det vill sej inte riktigt. Slutligen ringer jag bilens ägare, men även han måste erkänna att han inte har en aning om hur allting funkar. Det går nästan inte en dag utan att han hittar en ny knapp eller en ny funktion, men hur stereon och högtalarna funkar, det har han ännu inte kommit fram till. 

Vi testar att lyssna på musiken direkt ur telefonen, men det är ingen höjdare. Sången är fullspäckat med ord, och det är nästan omöjligt att uppskatta och/eller uppfatta några över bilens brummande. 

Som tur var har jag laddat ner en massa information från Wikipedia, i pdf-format, och fört över till min iPad. Allt om Karlstad, till exempel. Och allt om Örebro. Till och med allt om Västerås, om det skulle vara så att vi valde en väg norr om Mälaren, vilket vi inte gör. För säkerhet skull har jag laddat ner en pdf om Karlskoga, ifall vi får lust att stanna där, men i ärlighetens namn blir det inte mycket läst. Jag läser högt ur Wikipedias sida om Roy Horniman, författaren till boken Israel Rank: The Autobiography of a Criminal (1907) som musikalen bygger på.

Det finns inte mycket information. Han föddes 1874, dog 1930, var en brittisk författare, hade en gång ägt The Ladies Review, hade arbetat som skådespelare och drev en gång Criterion Theatre, skrev en massa pjäser och dramatiseringar, och senare skrev han även för filmen. 

Boken ligger ute på nätet, och jag har orkat mej igenom  några kapitel, men den är väldigt lätt att lägga ifrån sej. I musikalen har Monty en engelsk mor och en kastiliansk musiker till far. I boken är pappan judisk, och Monty heter Israel Rank. Eftersom boken är skriven i första person singular låter författaren Monty säga många dumheter om sej själv och ”sin ras”.

Boken blev en film 1949, Kind Hearts And Coronets, och sen, 2012, blev den en musikal, med premiär på Broadway 2013. Den var nominerad till tio Tony-awards, och vann fyra: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Regi, och Bästa Kostymdesign. Den hade europapremiär på Wermland Opera 5:e September. Hänger du med: EUROPAPREMIÄR i lilla Karlstad. Är inte det något som borde firas med någon slags helgdag, eller något?

Det finns mycket mer information om själva musikalen på wikipedia. Inte för att jag hinner läsa allt. Eller: jag har redan lästa allt, hemma, framför datorn, och laddade ner det för att kunna läsa upp det för Patti-Li, men det verka inte som om det finns tid för det. 

Plötsligt är vi framme i Karlstad, och det är ont om tid. Klockan har tickat, och det är mindre än en timme kvar innan föreställningen börjar. Men vi måste ha mat. 

”Först till teatern och hitta en parkering, och sen nånting att käka?”

”Absolut.”

Jag vet inte vem som säger vad, men vår vokabulär är snarlik, så det spelar ingen roll. 

Vi har flyt. Bakom teatern, på en gata som löper parallellt med Klarälven, hittar vi en lucka bland parkerade bilar, och när Patti-Li håller på och fickparkerar kommer en dam ut ur bilen framför och ber oss vänta: hon tycker det är lite läskigt att backa, tydligen, och om vi väntar någon sekund ska hon köra iväg. Lite verkar det som om hon fått sitt körkort i en fiskdamm, för det tar en bra stund innan hon har makat sej ut. 

Och sen måste Patti-Li byta från sköna köra-bil-kläder till lite mer respektabla gå-på-teater-kläder. I vintermörkret bakom bilen, stundtals upplyst av andra passerande bilar strippar han ner till bara kalsongerna och försöker trassla in sej i finbyxorna. Jag fnissar och fotar, men det är för ont om ljus. 

Så rundar vi teatern och sätter av mot ljuset och city, några hundra meter bort. Benen pinnar på, över en bro, över älven, in bland affärerna. Vi är fnissiga, babbliga och högeligen stressade. 

I vanliga fall försöker jag att inte äta på en kedja, du vet, ett ställe där du ätit förut och vet vad du får? Det är lite för mycket rainman-fasoner för att passa mej. Om du alltid köper samma pizza, på samma ställe, hur ska du då kunna upptäcka att du gillar rökt tofu, eller dumplings, eller rawfood? 

Men vad gör man, när man har ont om tid, och det enda man ser är bekanta skyltar? Det blir mackor på ett kedjefik, jag: en  creamcheesebagel, Patti-Li: nånting grillat, och en varsin kaffe. Det är en halvtimme tills det börjar. 

Tack vare att vi facebookade och instagrammade hela dagen, hade vänner, bekanta och främmande människor totalkoll på var vi var och vart vi skulle, så några gånger, när vi kollat våra telefoner, hade vi sett att folk vi kände hade kommenterat att dom också skulle se föreställningen, samma dag. Människor från TOP HAT i Malmö var på väg, och folk från CRAZY FOR YOU på Göteborgsoperan, hade vägarna förbi. Men vi hade inte hört ett ord från vår kompis Queen of Grindr. Helt plötsligt bra stod han där, bra mycket tunnare än jag mindes honom, men lika stylad som alltid. Några arbetskamrater hade åkt hit för att se föreställningen, och han hade hängt på. 

Vad hade hänt sen sist? Han hade tagit paus från social media, visade det sej, han hade plötsligt blivit överkänslig mot alla mejerivaror, fått en irriterad mage, och nu hade han kommit in för att köpa en kaffe med sojamjölk, för fiket där hans vänner satt var inte så välutrustat som det här. 

Vi smackar, dels för att visa vår sympati, dels för att vi var tvungna att få i oss mackorna. Han suckar och går. Vi suckar och mumsar på. Det är 20 minuter kvar. 

Det tar några minuter för oss att powerwalka bort till Hemköp, lasta några godispåsar - min med hälsogodis, hans med vanligt plockgodis - betala, och dra. 

Så skyndar vi mot teatern. Vi kommer fram. Vi rusar in, visar upp våra biljetter, hänger av oss, snor oss in - och sätter oss. 

Se upp! Det är tur att detta inte är fantomen, för vi sitter precis under ljuskronan.

Det här måste vara dom bästa platserna i hela huset. Vi sitter i mitten, på fjärde, eller femte raden. Någon vänder sej om. Vinkar. Hon är vackrare än jag minns henne. Någon annan, lite längre fram, långt ut till vänster, ropar på oss. Tunnhårigare, kortklippt. Vi vinkar och mular i oss godis. 

Jag känner mer människor här än jag gör på vilket annat teaterbesök i Stockholm. 

Det släcks. Det börjar. 

Förresten, jag var inte ett dugg orolig för om jag skulle tycka om föreställningen, konstigt nog. Jag känner folk som har varit här, och dom har alla sagt positiva saker om allt och alla, så när det börjar känner jag mej helt lugn. Upphetsad, förväntansfull, men lugn. 

Föreställningenär magiskt, förtrollande och mycket är helt enkelt perfekt. Den enda invändningen jag har, är att teaterns ljudsystem kanske är lite gammalt, och låter inte toppen, och att ålderssminkningarna är lite väl grovt målade, och ser mer ut att vara tänkta att betraktas från tredje balkong på Stockholmsoperan, än från femte bänkraden i det här mysiga huset, men det är också allt. 

Översättningen är synnerligen lyckad. Detta är ett stavelsespäckat partitur, och såna är speciellt knepiga att få någon ordning på, utan att det stör. 

Scenografi, kostym och mask är en liten fest för ögat. Handlingen utspelar sej i början av seklet, och allt har fått en slags music-hall estetik, lite belle époque, lite vintage tidningsreklam. Scenbytena är många och snabba, och lösningarna - projiceringar och scenvagnar som åker på spår i golvet - får det hela att påminna om en slags hightech-variant av en sån där modellteater som killen lekte med i Fanny och Alexander. Kulisser åker upp, ut, in, ner, möbler dyker upp och försvinner. Den som ändå hade fotografiskt minne! Eller en jävligt liten videokamera…

Det första som slår mej är handlaget, fingertoppskänslan. Den minutsiösa balansen mellan sofistikerad salongskomedi och fläskig fars. Bra regi, för mej, är inte dom stora, breda penseldragen, där regissören tar i för att hävda sej, för att vi ska förstå och se hans regi mer än själva pjäsen, för att vi ska fatta att det är han som har tillfört det här med badkaret, eller det här greppet att skådisarna ska gå fram till scenkanten och prata i en mikrofon, att det inte stod i manuset. 

Bra, begåvad regi, för mej, ligger i det lilla, det gradvisa, i inställningar och i ett sätt att se och berätta. Här lyckas man precis pricka in den något överdrivna spelstilen, utan att för den skull sälja ut och förlöjliga. Karaktärerna är roliga, i många fall rena karikatyrer, men dom tar aldrig över historien, som tillåts vara viktigast. Allt känns genomgånget, avvägt, regisserat, koreograferat och välplacerat. Ingenting är allmänt, allting känns specifikt. Ingen, inte någon, i nån mindre roll, verkar ha fått hafsig eller slafsig regi, alla ser ut känna att dom syns, att dom har en uppgift, att dom bidrar, att alla berättar samma sak. Man har tagit något bra och gjort det bättre. 

Det handlar om Monty Navarro, en fattig ung man, som efter sin mammas död, 1907, får veta att han egentligen är en D’Ysquith, en mycket rik, adlig släkt, och om bara åtta personer dör kommer han bli en mycket förmögen greve. Han håller på och uppvakta Sibella, en kvinna som visserligen älskar honom, men inte kan gifta sej med en så fattig man. Så, en efter en, börjar släkten minimeras, och Monty kommer närmre och närmre sitt mål. 

Den svenska översättningen har undertiteln: Konsten att Ansa Sitt Släktträd, och jag tycker nog att det varit en fräckare, mer lättihågkommen titel, som det är nu har jag flera gånger felaktigt kallat den EN GENTLEMANS GUIDE TILL KÄRLEK OCH MORD, eller EN GENTLEMANS HANDBOK TILL MORD OCH KÄRLEK. Nån enstaka gång har jag till och med kallat den EN GENTLEMANS GUIDEBOK I KÄRLEK OCH MORD. 

Jag har sett Christer Nerfont förut, som Joe Gillis i SUNSET BOULEVARD, här på Wermland Opera, och som guvenören Hugh Dorsey i PARADE, också på Wermland Opera, men på deras andra, mindre scen, och även om jag alltid har tyckt att han har varit bra har han lyckats dölja något väsentligt för mej - att karln är feno-fucking-menal! Ge honom en utmärkelse och nåt slags pris. Kungen av Karlstad, till att börja med. En halvtimme in i föreställningen har han förvandlat mej till en inte fullt så skrämmande, inte fullt så psykopatisk Annie Wilkes - du vet, den där galna superfanet som hugger benet av författaren i Stephen Kings Lida? Han spelar alla de åtta släktingarna som  dör; män, kvinnor, unga, gamla, heterosexuella och nån som tycker att det ”är bättre med en man, ” och alla är olika, vitt skilda, distinkta personer och personligheter. Jag gissar att han - för att ge rollerna tydliga skillnader, och hindra dom från att flyta ihop - har hämtat inspiration ur verkligheten, för jag tycker mej känna igen drag hämtade både från Björn Kjellman och Johan Ulvesson. I min fantasi leker jag med tanken på vilka andra personligheter dom - under repetitionsperioden - övervägde, ratade och förkastade. 

Men han är inte ensam. Det här är en sån där ensemble man börjar rota i när man inta kan sova, och istället för att räkna får börjar rollbesätta musikaler. Du vet; som man gör? Jonas Schlyter som massmördaren gör det svårt för mej att tänka någon annan i rollen. Han är så där polerat charmig att han - om dom nånsin gör en musikalisering av Evelyn Waughs Brideshead Revisisted - vore given i rollen som Sebastian Flyte. Och för mej vore han det ultimata valet i huvudrollen i BOOK OF MORMON.

Och Cecilie Nerfont Thorgersen har inte varit länge på scenen innan jag tänker att hon vore perfekt som Desirée Armfeldt i Sondheims A LITTLE NIGHT MUSIC, om det inte vore så att hon är sällsamt överklassificerad, musikaliskt. Rollen skrevs för Glynis Johns, kvinnan med ett vokalt register på fem toner, men gav henne trots detta tillkortakommande en Tony Award. 

Patti-Li och Zarah. En knäpper, en verkar ha glömt hur man gör.

I pausen skyndar jag ner till kassan - i foajen, vid statyn av Zarah Leander som knäpper i fingrarna - och köper ett program. Hade dom sålt kepsar hade jag köpt en keps. Hade dom sålt tröjor hade jag köpte en tröja. Hade dom sålt nåt, hade jag köpt det. Jag var totalförförd, och så fort jag träffade nån jag kändes det som om allt vi sa var:

”Hur jävla bra är det här då!? Hur bra är inte Nerfont?”

Patti-Li och jag går runt i huset, nerifrån entrén och upp till de översta platserna, fotandes, filmandes, instagrammandes, facebookandes. Det är en gammal, fin teater, korridorerna har fiskbensparkett, lindblomsgröna vägga och romantiska tavlor målade direkt i gyllene stuckatur-ramar, och lite här och var har man ställt ut peruker och kostymer från tidigare produktioner. Salongens framträdande partier,  som balkongräcken och paneler, är i vitt och guld, som en lite enklare kusin till Prags Operahus, och fondväggarna bakom publiken är målade i undfallande mörkt vinrött. 

En bild säger mer än tusen ord, så jag ska vara tyst.

Så tycker jag mej känna igen en man i glasögon någonstans i vimlet, och lite senare säger någon vi möter:

”Jag tror minsann att regissören är här, har ni sett honom?”

Skådisar skrämmer mej inte. Visst, jag beundrar fler av dom, tillber nästan en del, avgudar några få, men för mej förblir dom i högsta grad människor, och dom flesta, när man träffar dom, har ont nånstans, vilket gör att det ofta blir ganska lätt att hitta saker att prata om.  

Det kan vara lite annorlunda med vissa författare och vissa regissörer. Inte kanske direkt så att dom skrämmer mej, men… Vad skulle du säga till Tennessee Williams, eller Truman Capote, eller Alan Bennett, eller Stoppard, Ayckbourn, Orton eller Simon? 

”Vilket väder vi har?” 

Med detta vill jag förklara hur det kommer sej att jag inte kommer ihåg ett jäkla ord av vad jag sa till Markus Virta, regissören till två av det bästa musikaluppsättningarna jag någonsin har sett, och jag vill bara tillägga att jag har sett minst lika många som du. Det visar sej nämligen att han kände Patti-Li, lite på håll, gemensamma bekanta, tror jag, och plötsligt bara står han framför oss, för att hälsa. 

Jag antar att han nog inte fick nån syl i vädret, för jag kan tänka mej att jag babblade på. Jag vet att vi pratade om fenomenet Christer Nerfont, och om Wermland Operas uppsättning av SUNSET BOULEVARD, men sen är det svart, eller blankt, eller vad man säger. Jag tror inte jag kramade honom, men jag är inte helt säker. Han gick efter en stund, antar jag, och Patti-Li puttade väl på mej för att jag skulle börja röra mej ur fläcken. 

Andra akten börjar med en fantastiskt inspirerad scenlösning där Karlstad faktiskt toppar Broadway. Låten heter Why Are All the D’Ysquith Dying, och utspelar sej på begravningen till ännu en avliden adelsman, där ensembeln ställer sej den ganska naturliga frågan: hur kommer det sej att alla i släkten tuppar av? I Broadwayversionen hade man gjort en trevlig dans med en slags kanon-koreografi(som i: Broder Jakob, inte krig och krut) som avslutades med lite soft shue uppe på kistan. 

Här har man istället gjort det mycket intressantare valet att låta de sörjande komma in med kistan på axlarna, och så en efter en - för att gå fram och fråga varför släkten dör - överger de kistbärarna, tills det bara finns en enda person kvar, som själv bär kistan. En mycket intressantare och roligare lösning. 

Det kommer faktiskt ännu en, lite senare. Du kommer ihåg på Tony awards, sommaren 2014, när man spelade upp scenen där Phoebe D’Ysquith kommer hem till Monty Navarro och informerar honom att hon bestämt att dom ska gifta sej? Och Sibella, som nu gift sej, men gladeligen vänstrar, väntar i rummet bredvid? En massa däng i dörrar och simultan sopransång? 

Låten heter ”I've Decided to Marry You” och var iscensatt så att två dörrar ställdes mot varandra, i profil mot publiken, så att det bildades en slags kort korridor emellan, där det högra rummet blev salongen, dit Monty för Phoebe, och det vänstra blir hans sängkammare, där han gömmer Sibella. Här gör man något bättre: man låter rummen ligga ett till höger och ett till vänster, Sibylla ett och Phoebe i ett annat, men man placerar dörrarna längst ut på respektive scenkant, med öppningen mot publiken, så att korridoren ligger längst fram, längs med scenkanten. En mycket bättre scenlösning som ger folk metervis med yta att flänga på. 

Förra gången, när jag såg PARADE, kände jag människor i produktionen, och drev liksom med in bakom scenen efter förställningen. 

”Hur känns det att vara med om något fantastiskt?” frågade jag folk som medverkat, oavsett om jag kände dom eller inte, och dom försökte förklara hur det kändes.

Den här gången känner jag ingen, så när folk från TOP HAT, CRAZY FOR YOU och JERSEY BOYS driver in bakom scenen stannar vi i korridoren utanför, och tar på oss våra ytterkläder. Jag behöver inte fråga hur det känns att vara med i någonting fantastiskt. Jag vet, för jag har fått det förklarat för mej. 

Resan hem går som en dans, och tiden bara flyger, eftersom det finns så mycket underbart att prata om. Vi tankar nånstan och babblar och rabblar om sånt vi minns, för genom att dela intrycken tänker vi att vi kommer att glömma mindre. 

Klockan har börjar räkna i ental när vi parkerar bilen och börjar låsa upp våra cyklar. Mitt lås kärvar, och jag ger Patti-Li konditoriasken med Esmeraldas Chillevipp. Han ställer den i kundkorgen han monterat på pakethållaren och drar på sej sina handskar. Jag låser upp cykeln. Vi börjar trampa, och skiljs åt längre fram. Det är inte förrän jag kommit hem och börjat packa upp som jag upptäcker att jag aldrig fick tillbaka bakelsen. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 380:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5904:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg på Galeasen:

"Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 

”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”

Det blev ganska tröttsamt i längden."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/konsten-att-falla-av-sara-stidsberg.html

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, med Teater Candy Cane, på Aliasteatern:

"”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.

”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”

”Så tisdag?”

”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”

Det är tyst i luren.

Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/radsla-och-fortvivlan-i-tredje-riket-av.html

WALLMANS senaste show: 

För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna. 

Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/wallmans-stockholm-forestallning-137.html

---

SATANS DEMOKRATI, 6/12 2015 föreställning 141

December 18, 2015, 8:09 am

≫ Next: TRYFFELSVIN, KOMPANI1, Föreställning 142 9/12 2015

≪ Previous: EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, Wermland Opera, föreställning 140, 2/12 2015

$

0

0

Projektledare/regi Py Huss-Wallin & Jimmy Meurling, kompositör Magnus Larsson, koreografi Jimmy Meurling, scenrumsidé & konstcurator Py Huss-wallin & Andreas Blom,  kostymdesign Jonna Bergelin & Pia Gyll, mask och perukdesign Linda Sandeberg & Agnes Kenttä,  Ljuddesigner Niklas Nordström,  Producent Christoph Fielder & Maya Berggren, Marknadsföring/press Emelie Bergbohm & Annie Kay Dahlström
- Bohm Bohm Room,  Pressbilder fotograf Klara G, husfotograf magnus swärd, utbildningsansvarig Base23 Therese carlsson,  Utbildningsansvarig KTH Arkitektskolan Per Franson & Ebba Matz, regiassistent Sara Jernberg, scenografiassistent/vaktmästare Dennis Norlindh, Ekonomi Jimmy Meurling, art department/ scenografiass Marie Abildgaard Moberg, Rickard hasslinger, Robin Dahlqvist, Judith Wassrin, Agnieszka Stobierska, Erika sjödin, Urban öjhage, Magnus brodin, Stefan meurling, pluto svärdsäter, Hugo röjgård, ola bodén, nils granberg, alice bulukin, anna hellström, Kajsa Boklund, Lucas carlsson, Felicia Jakobsson, Studiomusiker Hanna Ekström (violin och viola), Anders Sjögren tenorsax, altflöjt, baritonsaxofon, basklarinett, klarinett), produktionsassistent Albin Lanerfeldt, bardesign Pelle Backman &  Ebba Hallin, baransvarig Ida Sundberg, Ekonomiredovisning Helena Bernström, revisor Linda Sandler, Sömnadsassistenter Augusta Chavarria Persson, Rim Butros, Textilkonstnärer Ida Brattmo & Katja Beckman, Sömnadshjälp Elsa Mellin, Haneen Zawahra, Hanna Bylund, Eva Strängbom, Sara Ribbenstedt, Lina nyberg, Olle Norås, Pia Huss, Kjerstin Granberg, Jessica Berg, Maskassistent Isa Maxe, Maskpraktikanter Alexandra Söderström Emily Hultman, Kajsa Gingborn, Emmy Åslund, Kropps-attributör Lina Nyberg, Ljustekniker Magnus Pettersson, teknisk expert Alex Culafic, Grafisk formgivning Jimmy Meurling & kollektivet livet, konstnärer & artist in residence Adam Ytterberg, Anna Hellström, Alena Törnberg, Alice Bulukin, Alicia Lopez, Anders Marcus, Andreas Floxner, Anja Dahlgren, Annie Waller, Annika Tosti, appear37, August Håkansson Orsall, Bee Urban, Bill Billeqvist, Camilla Frick Isberg,  Carolina Alvear Bello, Charles Gustafsson Charlotte Wintgren, Daniél Pamp, Dotse, Ebba hallin, Elin Rhodiner, Elisabeth Raymond, Emelie Henriksson, Emelie Roupe, Emelie Wahlman, Erse, Evelina Lindström, Frida Farm, Frithiof Engzell, Hanna Bylund, Helena Hildur W, Hell, Hello Banana, Henning Lindahl, Holem, Hop Louie, Ida-Maria Holmqvist, Isa Maxe, Ivan Wahren, Jenny Wilhelmson, Jens Lomm, Johan Midtsian, Julia Herskovits, Kajtek Zaleski, Katja Andersson Teleman kltr, Kristina Skantze, Kristoffer Nolgren, Lena Bondesson, #lilaclady1, Lina Nyberg Daniellé, Linea Matei, Malou Zilliacus, Marc Ljungström, Marcus Arborelius, Mary-Lou Musat, Maria Rosenthal, Marie Abildgaard Moberg, Marie Nikazm Bakken,  Martin Condominas, Mattias Floxner, Michel Voss, Niklas Delin, Olof Runsten, Pelle Backman, Peter Hajdu, Rasmus Norberg resursteamet, Rickard Hasslinger, Robin Dahlqvist, Sabina Örneborg, Sara Elggren, Sara Jernberg, Sara Rosenius, Sexvalp, Sofia Larsson, Svante Back, Tone Aminda Gøytil Lund, Tove Ekström, Tove Sörblom, Tatiana Stadnichenko, Ulrika Andersson, Uzi, Veronica Löfdahl, Wictor Gussing Chihuailaf,  William Carlstedt, Yonna Levy Nilsson, Zakarias Thorin, Ziggy, studenter från Kth arkitekturskolan: ER AASGAARD, JOHAN AHL ELIASSON, MALIN AHLGREN BERGMAN, HAIDER AL GHIFARY, SANDRA AL NEYAZI, MELISSA ALP, ALEXANDER ANDERSEN, JENNY ANDERSSON, ELVIRA ANSHELM, JOSE LUIS ARTESERO MORENO, ZOE AUF DER MAUR, ANA BALLESTER POZO, BEATRIZ BANDEIRA, ANNA BARENGHI, KRISTINA BARNISKYTE, QUIRIN BATSCH, DIRKJE BAZUIN, JOHN BERGMAN, SANDRA BJÖRKLIN, MÅNS BJÖRNSKÄR, MIKA BLOMBERG BLOMQVIST, KAJSA BLOHM, KAMILA BORUCKA, HELENE BOSTRÖM, GEORG BOTHÉ, AOIFE BURKE, ALLAN BURROWS, ERIC BÖLIN, COSIMO CACCIA, EVE-MARIE CADET, ALESSIO CALANTROPIO, LOVISA CARGELIUS, LISA CHEN, ALEXANDRA CHRISTMANSSON, ISABELLE COCHEVELOU, SAMUEL CONKIE, JULIETTE CONTAT, JOAQUIN CORONAS, ALVA DAHLBÄCK, EVA DAHLBÄCK, KRISTOFFER DAHL, MARINE DE CHAMPS, ANA DEL RÍO DEL OLMO, ADAY DEMIREL, SARA DEURELL, BEATRIZ DE UÑA BÓVEDA, QUINTINO DICKER, INESE DINDONE , STEFANIA DINEA , ALICE DOS SANTOS, JAN DRANÉ, KASPAR DRUML, MARLOES DIJKINK, ARRAM ECKERBOM, ULF EDGREN, OSKAR EDSTRÖM, LARS EGGE, PAULINE EkBERG, ELLINOR EKLUND, LISA EKSTRÖM, EDVIN EKVALL, MARTIN ENGDAHL, NOA ERICSON, ALEXANDER ERIKSSON, AMANDA ERIKSSON, EMMA ERIKSSON, HELENA ERIKSSON, HANNES ERIKSSON, MARTIN ERIKSSON, AGNES FERNVIK, OTIS FILLEY, MATTIAS FLOXNER, ARVID FORSBERG, THERÉS FORSBERG, ELLEN FORSSKÅHL, FELIPE FRANCO SAUL, PETTER FRISENDAHL, SIRI FRITZSON
MAX FRÖDERBERG, CAROLIN FRÖGREN, BARBARA GENSLER, ANJA GISTERÅ
MARIA GLASSEL, SILJA GLOMB, ALEXEY GOLITSYN, THERÉSE GRADIN, HANNA GRANHOLM, OLA GRANLI, MARLENE GRATZER, LEONIE GREINER, MATTEO GROMETTO, HILDUR GUÐMUNDSDÓTTIR, JEAN-PHILIPPE GUIGNARD
JULIA GUSTAFSSON, MIMMI GUSTAFSSON, NILS GUSTAFSSON, LISA GUSTAVSSON, DIANA GÜNEY, MARCUS GÖHLE, TAMAS HALASZ, MARIUS HAMELOT, GUSTAF HAMMERBO, KRISTOFFER HAMRIN, ANNA HANSSON BRUSEWITZ, ANDERS HARDENBORG, MIKAEL HASSEL, JULIA HEDANDER, KARIN HEDQVIST, ANTONIA HEIDENBORG, ARON HEINEMANN, HANNA HEINZE, EMMA KRISTINA HELLSTRÖM, NILS HOGLE, CAMILLA HOLM, JOSEPHINE HOWES, YUNSI HUA, ALVA HULT, LAURA LIN HUNZIKER, LOUISE HUSMAN, MARTINO IORNO, JOHANNA JACOBSON, EIRA JACOBSSON PAULINA JAÉN NILSSON, FREJ JAKOBSSON, ARVID JANSSON, MAHYA JAVAHERI, ZHONGYU JIANG, AXEL JOGEFALK, GABRIEL JOHANNESSON, LUKAS JOHNELL, GABRIEL JONSSON NORDBÄCK, MARIA KARAMANOU, BJÖRN KARLSSON, KRISTIN KARLSSON, HYUNSOO KIM, MATHILDA KINDE, MARIJA KINKEL MARTINOSKI, GUSTAV KNOCHENHAUER, BETTINA KOCH,, JAKUB KOLEC, HUGO KOOYMANS , MARTIN KRENSLER, ISA KROONA, JANA KRUGER, OLGA KUCHMA, JOHNAS KVARNLÖF , MÅRTEN KYRKLUND , ANNA LAGERCRANTZ , JAN LANGER, ULRIKA LAVÉR , DESISLAVA LAVRENTIEVA, ROBIN LEE , BIAO LI , RUI-XIN LI , TOBIAS LIDMAN, CARL LILJEBLAD SIRI LINDBERG, ZANDRA LINDBERG, ISABELLE LINDBLAD, SOFIA LINDELÖF, VALTER LINDGREN, DAVID LINDMARK, JUSSI LINDROOS, KARL LINDSTRAND, JOHAN LINGMARK, CALLE LOFTÉN, FELIX LOTZ, KAREN THERESE LUND, JAKOB LUNDKVIST, JOHANNA LUNDQVIST , EMILIA LYONS, LUKAS LYTTKENS
CARL MADSEN, MOHAMMAD REZA MAHMOODI, NICODEMUS MATTSSON, LISA MELIN WENSTRÖM, SARA MOHLIN, BELO DOS SANTOS GUILHERME MONTEIRO, JULIA MOORE, PAVEL MUSAMBA, MATILDA MÅNSDOTTER, EMIL NENSÉN, KERSTI NIGOLS, MARINA NINIC, JOHAN NILSSON, EMILI NORÉN, EMILIE NÄSLUND, MARTE SKJÆGGESTAD NØDTVEDT, BENJAMIN ONOSZKO, CASADO LUCIA OLAVARRI, ERIK ORANDER, ELIN PANTZARE, MARIANA PASCHIDI, MATTIAS PEDERSEN, LAMIJA PERENDA, FRANCESCA PERNIGOTTI, SOFIE PERSSON, JACK PHIPPS, GORAN RASHID, DANIJELA RAZUM, LEOPOLD REICH, ÅSA RHODIN, LARS RINGBOM, QUINN HILLEVI ROBERTSSON, MIRJA ROBIN, ALEXANDRA ROSENGREN, BERTTA MARIA RÖNING, EMIL SABEL, ISABELLE SAHBA, CARL ARTHUR FILIP SALONEN, GUSTAV SANDHOLM, SILJE SANDVIN, POLINA SANDSTRÖM, TOM SCHOLTEN
REI MARK SEARES, FEDERICO SFORZI, IIRIS SILVOLA , STEFANIA SIR, ÅSE SKALDEMAN, VICKY SKONDRAS, FREDRIK SKYLLBÄCK, IVETTE SOLÉ TASIAS, FLORIAN SPANN, MAX SPETT, KATARZYNA STACHURA, JACOB STAR
ANDERS STENHOLM, HJALMAR STENLUND, FRIDA STJERNQVIST, AGNIESZKA STOBIERSKA, KAMELIYA STOYANOVA, LOVA STRINDBERG, GUNILLA SUNDIN, JOHANNA SUNDSTRÖM, ELIN SVENSSON, JOHANNES SVERLANDER, DOMINIKA SZABOVÁ, GUSTAV SVÄRDH WEIDEL, CECILIA TARANDI, FLY THOLST, SOPHIE THORSELIUS, IDA THUNSTRÖM, REBECCA THÖRNER, REBECKA TISELIUS, PIETRO TOVAGLIERI, EMMA ULVKLO, JAKOB VALENTIN, MALIN VALUSKOVA NAJIB, ERIKA VEGERFORS, CHARLOTTE VIBEGAARD, CLIFFORD VICKREY, KATHARINA VOIGT, JOAKIM WADENHOLT, GUSTAV WALLERIUS, HJALMAR WEDHOLM, CHENLU WEI, MORGANE WEIBEL, FANNY WETTERROT, SANNA WIDOFF, HEDVIG WIJKSTRÖM, HENDRIK AARNOUT BARENTSEN NOUT, WILLEM, MENGDAN YANG, MICHELLE YATES, JOSEFIN, YLIVAINIO PRESCOTT, JOEL YNGVESSON, NORA YOUS , TIANLE YU, BARTOSZ ZABIEGA, DANIEL ZELLIN, DANIEL ZETTERBERG, JOSEFIN ÅKERSTEDT, OSKAR ÅSTRÖM, JOHANNA ÖRNEBJÄR, RAKEL ÖSTLUND Medverkande: Angela Wand, Stephen Rappaport, Meliz Karlge, Joséphine Wistedt, Katarina Krogh Engelsen, Anna Mannerheim, Otto Milde Margaretha Björkman, Anna Christersson, Nils Granberg, Daniel Lindman Agorander, Sofie Scott-Robbert, Matilda Strand, Selina Öberg, Rickard Hasslinger, Nils Axelsson, Rebecka Gustafsson, Emma Bergström, Niki Lovild, Hanna Olsson, Erika Engberg Zerpe, Teresa Nygren, Sigrid Thomas-Lyri, Emilia Hallstenson, Maja Nilsson Rune, Anna Saintout, Amanda Larsén, Nathalie Neuman, Pelle Holmström, Jakob Agerlo, Martin Jareman, Clara Nyström, Evelina Lind, Elin LindqvistJessica Larsen, Alfred Ölsson, Therese Frimanson, Lovisa Åbrink, Mathias Terwander Stintzing, Izabella Tancredi, Therese Persson, Tove Westerlind, Juno Ejderstav, Angelica Rask, Malin Vargö, Rickard Hasslinger, Daniel Lindman Agorander, Jonas Nilsson.

There's no coffee!

No coffee?

No coffee

No coffee

If I can't take my coffee break

My coffee break, my coffee break

If I can't take my coffee break

Something within me dies

Dies down

And something within me dies

If I can't make three daily trips

Where shining shrine benignly drips

And taste cardboard between my lips

Something within me dies

Dies down

And something within me dies

Coffee Break 

ur HOW TO SUCCEED IN BUSINESS

 WITHOUT REALLY TRYING

text och musik av Frank Lesser

Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 

”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”

Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:

”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?

Jag hade äntligen skrivit klart min teaterrapport om WALLMANS, och när eftermiddagen närmar sej cyklade jag hem till min kompis Patti-Li, och för att titta igenom vad vi hade filmat när vi bilade till Karlstad och såg EN GENTLEMANS GUIDE HANDBOK TILL I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera. Efter några timmar frustande och fnissande tar vi våra cyklar och drar ut till Sickla Industriområde. 

Kvällen innan drog någon slags orkan in över den södra delen av landet, och det verkar som om den letat sej upp hit till huvudstaden, för man måste hålla hårt i styret, det är ibland nästan lite som om det är någon annan som försöker styra. 

Eftersom vi inte är säkra på vart vi ska, kommer vi tidigt. Patti-Li har läst att det ska finnas en bar, och vi tänker försöka äta något innan allting börjar. BESVIKELSE NUMMER 1. Vi kommer in i en slags entré, hänger av oss, och får vänta. Det finns inte en bar härute, inte en möjlighet att köpa någonting, inte ens en kopp kaffe - och jag börjar behöva en kopp kaffe, för det är varmt och kvavt härinne, och jag börjar, slokna, slacka, nicka - och när vi överväger att ge oss ut och leta efter mat inser vi att vi är mitt ute i ett industriområde, det stormar, och har börjat regna. Så vi väntar. Folk kommer, och vi väntar. Det börjar bli ganska trångt. Tiden då det skulle börja har närmat sej och gått. Dom är nu sena. BESVIKELSE NUMMER 2. 

På väggarna sitter affischer med en skallig man, och små plakat står uppställda som visar att man kan framtidsrösts. Jag börjar tycka att det inte känns så intressant, längre, jag ser plötsligt inte fram emot det här.

När reklamen för den här föreställningen började dyka upp, gjorde själva titeln att jag inte kände mej vidare sugen. Jag har sett ganska mycket politisk teater, och det är absolut inget fel med det, tvärtom, men på senare tid verkar dom alla säga samma sak, tar klar och tydlig ställning mot det politiska klimatet i landet, utan att någon verkar fråga sej hur det kommer sej att vissa makter ökar, och ur man ska vända vinden. Man verkar vara fullt upptagna med att visa vad man tar avstånd mot, istället för att visa upp vad det är man vill. Det är nästan som om man sysslar med skrämselpropaganda, på samma sätt som kvällstidningarna, du vet: 

”Hundra sätt som du kan dö på i ditt eget hem!”

”Detta kan du dö av!”

”Hur giftig är luften?!”

”Kan du redan vara döende?”

”Så lätt är det att drunka i en vattenpöl!!!”

”Är det där som kliar en dödlig form av cancer?”

Man vågar inte vända sin kritiska blick någon annanstans, mot det egna partiet, av rädsla att det skulle betyda att man tar ställning för dom där andra. En slags sympaticensur. 

Utan kaffe i kroppen känner jag att jag helt enkelt inte orkar med ännu en kväll där man slår sej för bröstet för att visa sitt politiska engagemang mot något, men inte har något annat att erbjuda än en viss njutning att visa upp en dystopi. Det börjar kännas pubertalt. Jag känner till problemen, alltför väl, nu vill jag att man ska börjar rada upp alternativ på lösningar. 

Man släpper in publik i två omgångar, med en halvtimmes skillnad, och vi har valt att komma tidigt. Folk som har den sena tiden har börjat anlända, och jag börjar bli riktigt irriterad. Ingen från produktionen säger något om varför det dröjer, om detta, själva väntandet, är en del av upplevelsen, eller om det helt enkelt är något som har gått fel. Nu. Vill jag. Ha kaffe.

Så, äntligen, säger någon något. Man ska börja släppa in första gruppen nu - vilket är vi - och dom som har kommit i tid får snällt vänta. Detta påminner lite om Statens Järnvägar, skämtar jag; allting är föresenat, och ingen kan förklara varför.  

”Kaffe,” säger jag till Patti-Li, när vi släppts in och skyndar nerför en trappa, in i lokalen. ”Kaffe, kaffe, kaffe…”

”En kaffe,” flämtar jag till bartendern, när jag letat mej in genom fransarna av buntband som hänger runt hela rummet, och fungerar som gräns mot resten av spelytan. 

”Vi har tyvärr inget kaffe,” ler han, ursäktande.

Jag fattar inte:

”Inget kaffe?”

”Nej, tyvärr..”

Jag kan inte riktigt ta in det, och vänder mej till Patti-Li, för att förklara, mer för mej själv, än för honom:

”Dom har inget kaffe…”

”Inget kaffe?”

”Inget kaffe.”

Jag får en idé och vänder mej till bartendern:

”En te?”

”Tyvärr…”

”Inget kaffe, och inget te?”

”Nej…” Han rycker på axlarna som om jag vore en tiggare utanför Ica, och han precis gett bort sina sista slantar.

”Är jag den första som undrat om ni har kaffe här?” frågar jag, för det slår mej att - även om jag inte förstår hur den skulle kunna var det - min fråga är absurd, som att gå på vegetarisk restaurang och fråga efter bacon. 

”Nej, det är ganska många som frågar om kaffe, faktiskt…” informerar han. 

Jag tar ett andetag, för att liksom lunga ner mej, för att inte bli otrevlig, och frågar, med en ton som om det jag säger är en omöjlighet: 

”Och ni har aldrig funderat på att skaffa hit en bryggare?”

Oj, vad jag plötsligt är irriterad. Jag andas in och andas ut, ler för att visa att jag inte tänker bita någon, och beställer nån slags läsk, och någonting sött, tror jag. Eller chips? Jag minns inte. Det är slut i ett nafs i alla fall, och sen väntar vi. Och väntar… På väggen bakom baren läser jag att man kan köpa en pizza, en Margarita, och jag ser framför mej nånting söndermikrat från Gorbys. Vem vill ha en sån? Vem kommer hit ut, till en kaffelös bar och beställer en… Vänta lite nu. Margarita? Som i Mästaren och Margarita? Kan det vara så? 

Jag har medvetet inte läst något om föreställningen, förutom lite på deras hemsida, och den sa inte mycket, och jag läser aldrig vad tidningarna skriver, så jag har ingen aning om vad det ska handla om. Jag har sett MÄSTAREN OCH MARGARITA, på Dramaten, för några år sen, och älskade föreställningen, och kort därefter läste jag boken, och var inte lika förtjust, men nu försöker jag snabbt leta fram berättelsen ur de dammiga lådorna i hjärnkontoret. Spårvagnar och ett avhugget huvud, trollkonstnärer och byråkrati, Pontius Pilatus, Mästeran, hans bok, Margarita på bal, barnamörderskan, katten och - hette djävulen Voland? 

Voland? Jag minns att jag någostans, idag, sett ordet Woland, någonstans. Jag ser mej omkring, och där, på menyn som sitter tejpad på väggen, ovanför Margarita pizza, ser jag: Woland Soppa, och under pizzan: Pilates Toast. Okej, jag är på banan. Jag är med i spelet. Ge mej vad ni har.

”Har du sett Mästaren och Margarita?” frågar jag Patti-Li.

”Vilket, vad?” undrar han, och jag tar det som ett rungande "Nej". 

Så, äntligen, för lite och för sent, börjar det: Ett gäng skådisar sticker in huvudet genom buntbandsfransarna, och jag antar att syftet är att skrämma oss, att starta med en skräll, men ljudnivån härinne är så hög att det tar en stund innan vissa fattar att det har börjat. 

En kort kvinna, med jättelikt hår i en slags hacke-hackspett-pompadour, förklarar kvällens spelregler, på bred amerikansk engelska. Jag vet inte varför hon inte pratar svenska, förutom att skådisen kanske kommer från USA och har problem med att göra sej förstådd på något annat språk. Vi får masker, som alltid ska vara på, förutom när vi är här inne i baren, och när vi har masken på måste vi vara tysta. Vi får fingra på allt, men vi måste ställa tillbaka det där vi tog det. Och: ingen fotografering. 

Efteråt förstår jag vilka det var meningen att dom skulle föreställa: Woland och hans gäng. Det var bara det att här var Woland, Satan, var en kvinna i dräktjacka och kjol, och hennes medhjälpare katten är också en kvinna, och dom säger inget om att dom nyligen har kommit hit till Moskva, eller så, och jag tror bara att dom är några slags lekledare, som narrar i slottsspel, som bara är där för att leda människor från rum till rum, som värdar och värdinnor. Visst kan satan vara en kvinna, men det är bara det att jag har sorterat in Mästaren och Margarita som en av dom där grabbiga böckerna, som inte klarar Bechdel-testet, där det handlar om en massa män, och så har man slängt in en kvinna, för lite kärlek, sex och - jämvikt?

När vi kom blev vi tillstuckna varsin biljett, till en liten föreställning, senare under kvällen. På min stod det något om jul, och på Patti-Lis stod det något annat, så vi vet att vi inte kommer att träffas på ett tag. Vi bestämmer att vi ska ses i baren om en timme. Så får man äntligen börja irra runt, och vi skiljs åt. Ibland, i korridorer och rum, träffas vi, men eftersom man inte får prata, och har mask för ansiktet, så är det som om vi vore främlingar.  Vi lyckas träffas efter runt en timme, precis efter att han varit inne på teatern, men sen är det dags för mej att gå in och se på julspexet. 

I tre våningar, och en massa rum, har man gjort en slags installation. Jag går runt, går in, öppnar dörrar och sliter i skåp. Jag uppskattar den fantastiska installationen. Scenografin. Detaljerna. Varje rum är som ett litet mästerverk, som ett av NK:s skyltfönster man kan gå runt inne i, lyfta, fingra, öppna, läsa, bläddra. 

Kostym och mask var också mycket imponerande, på gränsen till fashionabla.

Såna här situationer definierar också vem man är som människa. En sån som stannar och luktar på rosorna, eller en sån som inte släpper målet med blicken. Färden är mödan värd och allt det där. 

Jag gillar att få en överblick. Att förstå, i stora drag, vad det är jag har att röra mej i, eller med, och sen långsamt börja beta av. När jag och Patti-Li gör vårt månatliga besök på något museum, gör vi först några grova lovar, och sen går vi tillbaka till början, och börjar finkamma. Det brukar ta timmar, och det är sällan vi går utan att bli utslängda, när museet stänger. 

Ricky DeSplit berättade att han hade använt fel strategi på SLEEP NO MORE. Han började med en inre stress, ett sökande, och han jagade från rum till rum, hela tiden rädd för att de pågick något intressantare någon annanstans. Hans väninnna hade upplevt en massa intressanta saker, som han helt missat, bara genom att låta sej driva med, att låta det som händer hända. Jag har gått med Ricky på gatorna i New York, och han är inte typen som sightseeingar. Där vi gick, förbluffade, och bara försökte ta in allt som fanns att se, lyfte han knappt blicken, för han ville bara fram till målet, som ofta var ett turistmål, för att sen ta sej en snabb titt, bocka av, och sen dra vidare. 

Jag börjar med att stressa runt, men inser att det är fel taktik. Jag är inte på det humöret. Jag är fortfarande irriterad, och lite som ett sårat djur försöker jag gå för mej själv, bort från andra, och helst skulle jag bara vilja lägga mej någonstans och vila, tills humörsmolnen dragit vidare. 

Över högtalarsystemet, ute i korridorerna, informeras vi om beslut som det Demokratiska Partiet har tagit, och alla är ingrepp på olika rättigheter. All sex utom heterosex förbjuds. Arbetslösa utvisas. 

Det känns lite som om dom försöker frammana en bild av Orwells 1984, men intentionerna följs inte. Jag tänker att i den fratmtidsvärld som man fruktar, har man inskränkt kvinnans rättigheter, men trots det är alla uppsatta personer jag möter spelade av kvinnor, i kvinnliga roller. Och trots att man uttalat har förbjudit bögar är alla män riktigt rejält fjolliga. Det är inte så att aktörerna råkar vara lite veka i vingen, rollerna framförs überfjolligt, och jag vet inte vad man vill säga med det. Desstuom, i en så främlingsfientlig värld verkar ingen ha problem med att en av dom inte talar svenska? Ibland känns det nästan som om man råkar säga motsatsen till vad jag tror är meningen: att i den vidrigaste av framtider styrs vi av kvinnor, utlänningar och  bögar. 

För mej säger dom inget nytt. Jag tror inte någon kommer hit och ändrar åsikt. Man predikar liksom för dom redan frälsta. 

Sleep No More vann Drama Desk Award för Mest Unika Teterupplevelse. Här är det istället teaterbiten som drar det kortaste strået, tycker jag.  Regin. Istället för att med små medel locka oss till sej, genom att helt enkelt vara intressanta, skriks det rakt i våra ansikten. Spelstilen är en slags gapig gatuteater, något som är synnerligen påfrestande när man som åskådare bara står en halvmeter bort. Kanske är det så att det inte känns speciellt kul för en skådis, när publiken, trygga bakom sina masker, bara tröttnar och driver vidare, och detta är deras sätt att förvissa sej om att ingen ska missa vad dom håller på med. 

Det finns en slags teaterlek, som - om jag minns rätt - går till såhär: Två eller flera skådisar framför ett stycke teater, med skrivna repliker. Så gör man det igen, på samma sätt, men denna gång är replikerna erstatt av nonsensspråk. Slutligen gör man det en tredje gång, men denna gång utan att säga ett ord. Detta för att undersöka vad som kan hända mellan människor om man inte bara fokuserar på det som Norma Desmond, i Sunset Boulevard opponerar sej emot: ”So they opened their big mouths and out came talk. Talk! TALK!”

Jag hade gärna sett en massa tysta möten mellan männsikor. 

Det verkligt intressanta händer när inga skådisar lägger sej i. När det bara är vi, publiken i masker, som går runt i rummen. Då är det riktigt spännande.

Det är värt att noter att jag aldrig har sett en produktion med så många medverkande, både på, men framför allt bakom scenen, men ingenstans i programbladet hittar jag någon som skulle kunna tituleras dramaturg, och det är talande. 

Mästaren och Margarita-temat kommer och går. Någon stressar genom korridorerna med ett avhugget huvud, och jag följer efter, men när vi väl kommer till sjukstugan verkar man inte veta vad man ska spela upp. Vi, publiken, väntar på vad som ska hända, och blir besvikna när skådisarna, en efter en, gör sorti. 

Så ropas det ut att vi som har fått biljetter till julspelet ska komma. Och jag ångrar att gick. Inne i ett rum, som kanske varit en gammal föredragssal, eller biograf, i en - vad jag i alla fall tolkar - parodi på kungafamiljens julfirande, får vi följa Woland och hans gäng när dom firar jul, och man är bara ett kort steg från roliga timmen. Tråkigt och meningslöst, och jag undrar vad för intressant jag missar ute i korridorerna. Och jag har fortfarande inte fattat att kvinnan som käkar rakblad ska föreställa Satan. Jag funderade ett tag på om hon skulle föreställa drottning Elizabeth. Kalla mej gärna trög. 

Till slut samlas vi alla i den stora salen, bredvid baren. Folk sätter sej på bänkar, det är trångt, och jag blir stående i en dörröppning. Jag tänker att det nog snart är slut, har jag stått och gått i större delen av tre timmar så klarar jag väl en liten stund till. BESVIKELSE NUMMER ? 4? 5? 6? 7?

Det tar aldrig slut. Nu ska man säga allt det där man inte lyckats säga tidigare, under kvällen. Flera gånger tänker jag: okej, det slutar såhär, innan jag inser att inte alls ska sluta så. Margarita blir avrättad, uppätet, återuppväckt… Det kanske tar en halvtimme, men det känns oändligt. 

På samma sätt som Ricky DeSplit och hans kompis haft två helt olika upplevelser av SLEEP NO MORE, så skiljde sej också hur jag och Patti-Li hade upplevt kvällen, trots kaffebrist. Han, som inte varken läst eller sett en uppsättning av Mästaren Och Margarita, som inte hade lyssnat på ett ord av det som sagts i högtalarna, och inte dragit några paralleller till dagens Sverige, Europa eller Ryssland, hade haft en ganska trevlig kväll. 

Efteråt, när vi går ut, får vi ett program som förklarar vad det är man har försökt göra och säga. Det är så dags då. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 350:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 

Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/en-gentlemans-handbok-i-karlek-och-mord.html

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg på Galeasen:

"Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 

”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”

Det blev ganska tröttsamt i längden."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/konsten-att-falla-av-sara-stidsberg.html

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, med Teater Candy Cane, på Aliasteatern:

"”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.

”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”

”Så tisdag?”

”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”

Det är tyst i luren.

Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/radsla-och-fortvivlan-i-tredje-riket-av.html

TRYFFELSVIN, KOMPANI1, Föreställning 142 9/12 2015

December 21, 2015, 12:13 am

≫ Next: SVINDLANDE HÖJDER, Moment:Teater, föreställning 143 13/12 2015

≪ Previous: SATANS DEMOKRATI, 6/12 2015 föreställning 141

$

0

0

REGI & MANUS: Patrik Bergner, MEDVERKANDE: Bo G Lyckman, Frida Liljevall och Patrik Bergner, FOTO: Jonas Jörneberg, AFFISCH: Martin Christensen, TEKNIKER: Sebastian Gröndahl

Love hurts, 

Love scars, 

Love wounds and marks

Any heart not tough or strong enough

To take a lot of pain, take a lot of pain

Love is like a cloud, it holds a lot of rain

Love hurts, 

Ooo-oo love hurts

I'm young, 

I know, 

But even so

I know a thing or two, I learned from you

I really learned a lot, really learned a lot

Love is like a flame It burns you when it's hot

Love hurts, 

Ooo-oo love hurts

Some fools think 

Of happiness, blissfulness, togetherness

Some fools fool themselves, I guess

They're not foolin' me

I know it isn't true I know it isn't true

Love is just a lie made too make you blue

Love hurts,

Ooo-oo love hurts

LOVE HURTS 

av Boudleaux Bryant

Jag hade precis lagt ut min teaterrapport om Teater Candys uppsättning av Bertolt Brechts RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET, och hade börjat skriva om Galeasens KONSTEN ATT FALLA. Jag låg efter - rejält. Ibland blir det så: jag ser så mycket att jag inte hinner rapportera om det. Helst skulle jag vilja kunna lägga ut teaterrapporten dagen efter att jag sett föreställningen, men det verkar som om jag skriver alldeles för långsamt. Plötsligt är klockan alldeles för mycket, och det är dags att dra in till city för att se något nytt. 

Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 

Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? 

Gladeligen kan jag meddela att en ny teatergrupp har tagit över lokalerna, Kompani1, en grupp med sina rötter i den fria gruppen Teater Iris, med ambition att sätta upp modern, nyskriven och nyöversatt dramatik, och man öppnar med en pjäs författad och regisserad av en av gruppens medlemmar, Patrik Bergner, för mej mest känd som regissören bakom två synnerligen lyckade operauppsättningar i Årsta Teater, med Stockholm Operastudios vuxenutbildning, XERXES och BARBERAREN I SEVILLA. 

Jag har börjat på en ny diet, mest på kul: jag får äta vad jag vill, fram till klockan åtta på kvällen, och sen är det stopp. Det går sådär, kan jag säga. Kanske borde jag modifiera den: vad som helst fram till lunch, nyttiga saker fram till kvällen, och sen ingenting, för det verkar som om jag trycker i mej en väldig massa godsaker innan mörkret kommer. Kanske: vad som helst fram tills solen går ner? Man skulle förlorar några kilon under vintern, tror jag, och det låter som det skulle kunna bli några underbara sommardagar. 

I alla fall: jag är tidig, som vanligt, så jag låser fast cykeln vid busskuren utanför teatern, sneddar över Östermalmstorg - är det nån som minns Folkan? - och in på Hemköp och börjar plocka på mej godsaker: Rostade kokoschips smaksatta med havssalt, chokladdoppad lakrits, yogurtdoppade cashewnötter. Jag sneglar på några munkar, men låter bli, och firar min seger över sötsuget med att köpa en ekologisk chokladkaka. Är det eko räknas inte kalorierna, eller hur?

När jag kommer tillbaka till teatern är jag fortfarande tidig. Teaterns entre är ett vanligt trapphus, och porten är stängd. Jag käkar mitt godis och vandrar upp och ner för gatan. Lägger märke till en liten butik som heter Kutterkonfekt, en bit bort, men eftersom klockan är över sex är den stängd. Det är nog tur. Lakrits och cashewnötter börjar ta slut…

Jag ser skådisarna göra entré, en efter en, slå in en portkod, och försvinna in. En man som jag tog för givet skulle gå på föreställningen hoppar in i en taxi. En kvinna som har vankat upp och ner, som jag, försvinner med en buss. Det börjar kännas lite ensamt här ute. 

Så kommer en av skådisarna ut och slår upp dörren, och går in och ställer sej bakom kassan, vid entrén. Jag får min biljett, och går in. Det känns alltid lite konstigt när jag blir kallad bloggare, för det låter som någonting en tonåring gör. 

Det ser ut lite som det brukade, baren står där den stod, toaletterna ligger fortfarande sådär konstigt förhöjda; man öppnar dörren och måste med en gång ta ett litet steg upp, det är mest Teater Playhouse’s alla teateraffischer som är borta, och ersatta av en utställning av Axel Torvenius, med skulpturer och - vad kallar man verk skapade i den dator? Tryck?

Vid en vägg står en massa godisbitar, och över det står det skrivet:

Var så goda!

Checka in på Kompani1 teater, 

ta en bild på dej själv ätandes en 

tryffel, lägg ut på FB eller Instagram 

och tagg #tryffelsvin och 

#kutterkonfekt så har du möjlighet 

att vinna 2 biljetter till Kompani1 

Teaters kommande produktioner. 

Min bild blir suddig.

Scenen, ett vardagsrum, är fylld av flyttkartonger, några stolar och en soffa som står bortvänd. En man, i smoking, håller på att organisera kartongerna. Telefonen - en sån där hemtelefon som ingen verkar ha längre - ringer. Han svarar inte. Han svarar inte. Han svarar, säger något absurt, och lägger. Det ringer igen.  Och igen. 

Publiken, den här föreställningen, är väldigt ung, och jag sitter och fantiserar om det kanske är så att skådespelaren också arbetar som dramapedagog på deras skola, för dom verkar känna honom, gilla honom, skrattar åt honom och fattar honom.

Så kommer en kvinna i aftonklänning in. Hon har precis spytt ner en taxi, och chauffören har följt med henne upp, för att se till att hon kommer hem ordentligt, för att få betalt, och för att titta på lägenheten. 

Paret ska nämligen flytta, dom ska skiljas, för trots att dom älskar varandra hatar dom varandra, och dom kan tänka sej ett byte. Är taxichauffören intresserad? Absolut. Tills dom plockar fram en pistol och börjar leka rysk roulette…

Men det är egentligen inte handlingen i sej som är det intressanta: det är språket, stämningen, och regin. Det är lite som INFÖR LYCKTA DÖRRAR möter VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF och JUNGFRULEKEN, med något modernt, komiskt, åt sitcomhållet, inslängt. 

Replikföringen är hypernabb, och ibland går det nästan lite för fort, speciellt om orden dränks i skratt. Det här är en sån där skärp-dej-för-i-helvete-så-att-du-inte-missar-ett-ord-föreställning.

Ibland känns dom nästan fångade i sitt språk, som om dom inte vill säga det dom säger, som skådisar som är bundna av sina repliker. Kvickheterna haglar, och man har bara retoriken som paraply. 

När det gäller skräckfilmer är jag en riktig hare. Allt med sån där spännande, skrämmande musik förvandlar mej till ett ångestfyllt nervvrak, men jag har inget emot att se folk stycka varandra på scenen, mentalt. Massakrera varandra och slita varandra i stycken. Det är ju ingen verklig fara: det är ju bara känslor.

Jag sitter och funderar på en rad ur Jonathan Larssons RENT: ”The opposite of love isn’t hate: it’s indifference.” Nej, det låter inte rätt? 

När jag kommer hem googlar jag. Det visar sej att det var Elie Wiesel, en förintelselägeröverlevare som vann Nobels fredspris 1986: ”The opposite of love is not hate, it's indifference. The opposite of beauty is not ugliness, it's indifference. The opposite of faith is not heresy, it's indifference. And the opposite of life is not death, but indifference between life and death.”

Dom har också sagt något liknande i Desperate Housewives, tydligen: 

Bree: [after Andrew tells her he hates her] The opposite of love isn't hate. It's indifference. And if you hate me, that means you still care, and we're still connected... and I still have a chance to set you right.

Vem hade en aning om att Bree läste nobelpristagare?

Förresten, Jonathan Larsson skrev: ”The opposite of war isn't peace, it's creation.”

Jag älskar den här typen av teater: Fruktansvärt rolig, fruktansvärt spännande och fruktansvärt fruktansvärd. Ibland kändes det som om jag slutat andas. Blixtsnabb, vidrig och underbar.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Patrik och KOMPANI1, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SATANS DEMOKRATI: 

"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 

”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”

Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:

”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/satans-demokrati-612-2015-forestallning.html

EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 

Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/en-gentlemans-handbok-i-karlek-och-mord.html

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg på Galeasen:

"Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 

”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”

Det blev ganska tröttsamt i längden."

Låter det intressant? Här är resten:  http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/konsten-att-falla-av-sara-stidsberg.html

SVINDLANDE HÖJDER, Moment:Teater, föreställning 143 13/12 2015

December 22, 2015, 6:41 am

≫ Next: God Jul, tutti frutti!

≪ Previous: TRYFFELSVIN, KOMPANI1, Föreställning 142 9/12 2015

$

0

0

Original: Emily Brontë, Idé, koncept och manus:  Åsa Berglund Cowburn, I rollerna: Lotta Östlin Stenshäll, Sofia Rönnegård, Kostym: Kim Halle, Scenografi: Åsa Berglund Cowburn, Musik: Kate Bush o Simon Steensland, Bild: Kim Halle, Föreställningbilder: Anna Fyrsten, Producent: Daniel Szpigler 

My mum and I we live alone

A great apartment is our home

In fairhome towers

I have to keep me company

Two dogs, a cat, a parakeet

Some plants and flowers

I help my mother with the chores

I wash, she dries, i do the floors

We work together

I shop and cook and sew a bit

Though mum does too i must admit

I do it better

At night i work in a strange bar

Impersonating every star

I'm quite deceiving

The customers come in with doubt

And wonder what i'm all about

But leave believing

I do a very special show

Where i am nude from head to toe

After stripteasing

Each night the men look so surprised

I change my sex before their eyes

Tell me if you can

What makes a man a man?

WHAT MAKES A MAN A MAN

av Charles Aznavour

På pappret var det här en någorlunda välfylld söndag: två teaterföreställningar, en i Gubbängen, en i Farsta, och så en glöggfest hemma hos Abercrombie och Fitch Clone, och till slut: byte av VIp-korten till Patricias söndagkvällar. Inte nån baggis, kanske, men mycket möjligt - när man har cykel.

Det var innan trampan på cykel-fasiken gick av, dagen innan. Mitt på Årstabron. Jag hade stannat för att ta ett instagramfoto, och när jag ställde mej på tramporna för att dra därifrån, gick den ena av. Rakt av, precis där vevarmen möter den andra vevarmen. Eller säger man tramparmen? Av, var den i alla fall. 

Jag plockade upp trampan, la den i cykelkorgen, och började sparka mej fram, stående på den andra trampan, för att senare sätta mej på stången, liksom i damsadel. 

Medan jag sparkade mej in mot stan och jobbet - två dubbla och en följande julfest - försöker jag komma på  en ny strategi. 

Okej, så jag kan ta en taxi hem ikväll, efter festen, med cykeln i bagaget, det har jag gjort förr, men hur ska jag göra i morgon? 

Inget snack om saken, det måste bli tunnelbana, till Gubbängen, till Farsta, Mariatorget, och hem. Urk. 

Dagen efter var jag någorlunda pigg, trots någon nubbe, lite vin, och ett fantastiskt improviserat lucia-tåg. Taxi hem med cykeln var inget problem, det kostade bara hundra kronor extra, vilket det är klart värt. 

I vanliga fall är det bara att sätta mej på cykeln och börja trampa, så är jag där på en halvtimme, men med tunnelbana har jag ingen aning om hur lång tid det kan ta till Gubbängen. En timme? En och en halv? Jag ska hela vägen in till stan, och sen byta vid slussen, och så ut igen. Och så ska tågen givetvis stanna vid alla stationerna, och det kan ta - ? Säg att det är 20 stationer, vilket kanske är för lite, vem vet, men säg det; och varje station tar kanske fem minuter? Dörrarna ska öppnas, och folk ska av, och på, och så ska dörrarna slås igen. För att inte tala om all tid det tar att köra tåget mellan stationerna. Så, vad blir det? Fem gånger tjugo? Det är fem gånger två, plus en nolla. Så; 10 plus en nolla, det blir 100. 100 minuter. En timme, alltså. Och så kan tågen vara sena. Eller, om jag precis har missat ett så kan det ta tid innan nästa kommer. Och det är söndag, så då går det färre tåg. Säg att jag precis missar ett, då får jag vänta en kvart, och sen, vid slussen, missar jag ett till, då får jag vänta en kvart till, kanske längre, eftersom det är tåg med tre olika destinationer som går från den perrongen, Farsta, Bargarmossen och Hagsätra, tror jag. Det är minst en halvimme i att bara stå och vänta. Så vad blir det? En timme, plus minst en halvimme. Och sen har vi promenaderna, hemifrån mej till Tunnelbanan, kanske två kvarter, säg fem minuter, och sen promenade från Gubbängens tunnelbana till Moment:teater, det är fem minuter till, och så den där lilla promenaden uppför trapporna och ner igen, när man byter perrong och färdriktning vid slussen. Ska vi säga femton minuter, allt som allt? Så: en kvart plus en halvtimme, plus en timme. Nej, vänta, hundra minuter är inte alls en timme, det är en timme och fyrtio minuter! Det blir en kvart plus en halvtimme, plus en timme plus fyrtio minuter! Jag är sen!

Givetvis är jag tidig till föreställningen som börjar klockan tolv, och givetvis bara sliter jag upp ytterdörren till teatern, och går in. Och ingen är klar. Jag skymtar en halvklädd person i korridoren borta vid toaletterna, och en halvklädd kvinna tittar förvånad upp bakom baren, nästan lite skrämd. 

”Är jag för tidig? Har ni öppnat?” frågar jag, när jag fattar läget. 

”Va? Nej, jo, det gör inget, kom in… Ska du se föreställningen?”

”Ja, men jag kan gå ut, jag tänkte bara låna toaletten först…” 

”Nej, stanna, vi är snart klara, stanna, kaffet är på gång, snart…”

En tredje person dyker upp, någon som jag tror är foajéansvarig. Jag nickar, för att visa att jag inte är någon antifeminist-terrorist. 

Detta är nämligen en premiärproduktionen på en ny scen i Stockholm, tillägnad kvinnlig dramatik, och för att visa hur stort utrymme den kvinnliga dramatikern får, har man inrett scenen i en liten skrubb under en trappa, med en publikkapacitet på fyra personer. Projektet är redan en publiksuccé, då nästan alla föreställningar är utsålda. 

När man kommit någorludna i ordning, och jag besökt toaletten, anmäler jag mej i kassan och beställer en kaffe. Biljetten jag får är inte mycket större än ett frimärke, och jag tycker mej minnas en dokumentär om syskonen Brontë, där man berättade att de som barn brukade författa handskrivna böcker som inte var mycket större än den här biljetten. 

Någon har glömt att lämna växelkassa åt kvinnan i kassan, så jag blir bjuden på kaffet, får dessutom en saffransbulle, och sätter mej i den svarta lädersoffan. Varje gång jag kommer hit, till den här foajén, tänker på Tom Fords filmatisering av Christopher Isherwoods A Single Man, för det är nästan lika stiligt här. 

Jag dricker mitt kaffe. Ute på Gubbängstorget säljer man julgranar. Över högtalarsystemet spelar man en sång jag känner igen. 

1978 var jag 14 år, och i målbrottet. Hur kommer det sej att jag minns årtalet så exakt, undrar du? Jo, det var det året Kate Bush släppte sin första singel: Wuthering Heights, och jag rände runt på översta våningen i vårt hus och skreksjöng sången i samma tonart som skivan. Vissa gånger gick det bra, men med tiden blev det svårare, och rösten sprack oftare och oftare, tills jag lät mer som ett brunstigt rådjur. Tills slut protesterades det från våningen under. 

"Håll klaffen, du gör oss galna med ditt tjutande!"

Kate Bush skrev sången när hon bara var arton år, efter att ha sett en filmatisering av Emily Brontës bok på teven, och när singeln släpptes petade den ner ABBAs Taka A Chance On Me från förstaplatsen, och Kate Bush blev den första kvinnan att ha en egenhändigt komponerat verk på första platsen på Englands singellista.

Ytterligare två personer kommer in på Moment:teater. Två medelålders kvinnor, lite fnissiga, förväntansfyllda.Dom går fram till kassan, och jag lägger förvånat märke till att kvinnan i baren har bytt om: om jag minns rätt hade hon en ganska anskrämligt mönstrad klänning på sej, men jag kommer definitiv ihåg hennes bahytt, en slags damhatt med hakband som var populär från 1700-talet slut och fram till 1800-talets mitt, och som under senempiren hade utvecklats till att helt täcka kvinnans ansikte, när hon stod i profil. Tänk dej en keps där skärmen gjort så stor, både på brädden och längden, att den nästan helt tagit över, går ner över öronen, och skjuter ut så att inte ens näsan syns. Eller tänk såna där skygglappar som hästar har. 

De nyanlända frågar något men kvinnan i baren verkar inte förstå vad dom menar. Tydligen har den ena av kvinnorna, vi kan kalla henne Gertrude, läst på nätet att just den här föreställningen skulle föregås av julpyssel och glögg, och det var därför dom valt just denna dagen, och denna tiden. Något som kanske inte stämmer, för kassakvinnan har ingen aning om vad dom menar, och hon hittar ingen sån information på nätet. 

Men Alice vill ha glögg, så Gertrude ger sej ut, på jakt, rakt över gatan, och in på Coop. 

Jag är inte vidare trevlig mot människor jag inte känner. Det är inte det att jag är otrevlig mot folk, jag gillar att känna folk, men jag är inte speciellt intressad av projektet att lära känna folk jag inte känner, och jag är ganska nöjd med att hålla mej för mej själv, speciellt när jag går på teater. Alice och Gertrude är inte av den uppfattningen. För dom verkar detta vara lite av en sällskapsresa, och Alice sitter nu där, mittemot mej, leende, som om hon väntar på vad jag ska säga. 

”Det här ska bli spännande,” säger hon, trevande. Hon har vita stövlar, röda byxor, och en vit tröja. Som klädd för julfestligheter. Man skulle nästan kunna tro att hon hade en luciakrona nedpackad i ryggsäcken, eller i alla fall ett sånt där julglitterband som lucias tärnor har runt huvudet. Eller en tomteluva, men hon har känt av rummet och kommit fram till att det är inte läge för sånt idag. 

Jag nappar inte:

”Ja.” säger jag, med en väl avvägd balans mellan entusiasm och reservation. 

”Var det svårt att få biljetter?” försöker hon.

”Nej.” Jag känner att ren artighet kräver att jag inte bara uttrycker mej enstavigt: ”Jag fixade biljetten väldigt tidigt…”  

Hon lyser upp, och lutar sej fram:

”Vi fixade också biljetterna väldigt tidigt….”

Jag ler, dricker kaffe, och utan att försöka verka otrevlig, plockar jag upp programmet. 

”Det här ska bli spännande,” upprepar hon, liksom slocknar lite, och lutar sej tillbaka. 

”Ja…” mumlar jag. Det är ett väldigt kort program. Litet, och kort. Ett ihopvikt A4, men det duger gott och väl till det jag behöver det. 

Wuthering Heights, Emily Brontës enda bok, skrevs mellan 1845 och 1846, och publicerades 1847 under den manliga pseudonymen Ellis Bell. Året därpå dog hon, 30 år gammal, av tuberkulos, förvärrad av en förkylning hon drog på sej på den alkoholiserade broderna Bramwells begravning. Året därpå dog hennes syster, Anne, författaren till Agnes Grey och The Tenant of Wildfell Hall. Den enda, kvarvarande systern, Charlotte, författaren till Jane Eyre, Shirley, Vilette och The Professor, levde i ytterligare sex år, och dog 1855, 38 år gammal. 

Är det bara jag som tycker att deras liv borde kunna bli en helt fantastisk pjäs?

Boken handlar om Lockwood, en man från södra England som 1801 hyrt ett hus i Yorkshire, som när han besöker sin hyresvärd,  Heathcliff, en surmulen man som bor i en bondstuga ute på en avlägsen hed, blir han överraskad av ett snöoväder, och måste övernatta där. Innan han somnar hittar Lockwood några böcker och inristningar tillhörande Cathy, en kvinna som verkar ha bott i rummet tidigare, och om natten drömmer han att hon knackar på rutan. När han öppnar fönstret sticker hon och griper honom med en iskall hand, och vägrar släppa taget. 

Väckt av hans skrik rusar Heathcliff in i rummet, öppnar fönstret och börjar ropa ut i natten efter Cathy. 

Väl hemkommen börjar Lockwood, med hjälp av sin hushållerska Nelly, nysta i vad det egentligen var som hände mellan Cathy och Heathcliff. 

Det är en slags gotisk kärlekstriangel, med Cathy som dras mellan den oborstade, vilda hittepojken Heathcliff, som hon vuxit upp med, och som är så lik henne själv, och den sofistikerade, välbärgade Edgar Linton, som symboliserar något hon vill bli. Vad hon än väljer skulle hon blir olycklig och ångra sitt val, vet vi, och i det här fallet väljer hon inte den farlige och sexige utan den trygge och tråkige, trots att hon inte alls älskar Edgar lika mycket. 

Det har gjorts massor med filmatiseringar, både i England, Hollywood, Bollywood, Japan, Frankrike, och i Filippinerna, man har gjort operor, musikaler och pjäser.  2003 gjorde MTV en version som utspelade sej på Highschool, och jag konstigt nog lite sugen på att se den. Och 2001 skrev Claude-Michel Schöenberg, han med Les Miserables, du vet, sin första ballett, och United Kingdom's Northern Ballet Theatre Company uppförde Wuthering Heights 2002, och den är jag rejält sugen på. 

En oväntad bonus med att vara del av en så liten publik, är att kvinnan bakom disken kan våra namn. 

”Gwendela Juggernaut?” frågar hon, när den fjärde personen gör entré. 

”Ja?”

Hon är lång, smal, glasögonbärande, och verkar lika socialt intresserad som jag, just då. Gertrude, som kommit tillbaka, har översett uppvärmingen av den alkholfria glöggen, och nu ställer hon ned en rykande mugg framför Alice, och säger till mej: 

”Glögg?”

”Nej tack.” Jag försöker låta glittrande glad över att bli bjuden, och samtidigt beklagande att jag inte kan ta emot deras generösa gåva. 

Hon verkar inte besviken, och vänder sej till Gwendela Juggernaut:

”Glögg?”

”Ja, okej,” svarar hon, som om det hela vore lite besvärligt, men hon inte vill vara en tråkmåns. 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation. 

Precis innanför dörren, på var sida, efter varandra, lite som bänkar i kyrkan, står två bönpallsliknande, vadderade - Jag vet inte vad jag ska kalla dom. Du vet såna där bommar dom har gymnasitk på? Tänk dej en sån, och så krymper du den, tills den är rumpbred, och lika hög. Det är våra ryggsrödslösa stolar, och dom är förvånansvärt bekväma, i alla fall för en så kort föreställning. 

Kvinnan som tar emot hos har en empireinspirerad klänning, ena armen har en puffärm den andra är holkärmad, och det sitter en rosett vid den djupa urringningen. Tyget är tunnt, ser lite billigt ut: vit botten med rosa blommor och gröna blad, nästan som en dålig kopia av ett möbeltyg från Svensk Tenn, du vet, Amaral av Josef Frank? Hon har röda läppar, rosade kinder, och hennes hår har några rosa blommor instuckna och korkskruvslockar vid tinningarna. 

Knappt har hon hunnit börja, innan monstret mellan hennes ben tittar fram. 

Själv föreställningen skulle jag beskriva som charmig, varm, omhändertagande och intensiv. Tiden går så fort att det nästan känns som om jag skulle kunna hållit andan, från början till slut. 

Jag vet inte om någon som inte har läst boken kommer att gå ifrån den här föreställningen och känna att dom har en klar uppfattning av vad den handlar om. 

Och i ärlighetens namn går det inte att göra den här berättelsen på tolv minuter. Eller går och går: det skulle bara bli ett jädra rabblande, och faktum är att man inte ens försöker. Det här är inte en dramatisering av Emily Brontes verk: detta är en föreställning inspirerad av hennes bok. Man hittar en nyckel till föreställningen i Karin Johannisons förord till en pocketupplaga av boken, och man fokuserar istället på att göra ett nedslag i karaktären Cathy, och visa upp hennes två sidor, den fogligt feminina och den vilda, upproriska. 

Rosetter flyger, lockar raknar och klänningar spricker, när dom sätter igång och frågar sej: vem har rätt, och vad är rätt, och vem och vad, är du och jag?

Feminism är ganska knepigt, då den är ganska svår att definiera, tycker jag. Alla har sin egen syn, sin egen tolkning, sin egen variant, och sin egen sanning, men det känns ibland som om man stirrar sej blind genom att bara titta på Mannen, att relatera allt till honom, vilket jag tycker är att ge honom alldeles för mycket utrymme, och bara är ännu ett sätt att marginalisera kvinnan. Skulle feminism kunna existera i en värld där alla är kvinnor och där all kärlek är lesbisk? Finns feminism bara för att det finns ett förtryck? 

Därför är det väldigt skönt att se ett feministisk verk som vänder sej inåt, och fokuserar på kvinnan själv. Vad är egentligen en kvinna, och vad gör en människa till kvinna?

På vägen därifrån, charmad och upplyft, möter jag kvinnor, två och två, som kanske dom också kommit hit för att få svar på den frågan.

Själv är jag på väg till nästa föreställning, som av en tillfällighet råkar vara en musikalversion av PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, sagan om en kvinna som blir definierad av en legym.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel och MOMENT:TEATER, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 

Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/tryffelsvin-kompani1-forestallning-142.html

SATANS DEMOKRATI: 

"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 

”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”

Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:

”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/satans-demokrati-612-2015-forestallning.html

EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 

Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/en-gentlemans-handbok-i-karlek-och-mord.html

God Jul, tutti frutti!

December 23, 2015, 3:19 am

≫ Next: Årets sista dag, och jag ser fram emot -

≪ Previous: SVINDLANDE HÖJDER, Moment:Teater, föreställning 143 13/12 2015

$

0

0

Jag är snart tillbaka!

Årets sista dag, och jag ser fram emot -

December 31, 2015, 4:11 am

≫ Next: PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farstaföreställning 144 13/12 2015

≪ Previous: God Jul, tutti frutti!

$

0

0

Nyårskonsert i Engelbrektskyrkan av Ludwig van Beethovens symfoni nr 9!

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farstaföreställning 144 13/12 2015

January 4, 2016, 2:13 am

≫ Next: CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern. 14/12 2015 föreställning 145

≪ Previous: Årets sista dag, och jag ser fram emot -

$

0

0

Originaltitel: ONCE UPON A MATTRESS, Musik: Mary Rodgers, Text: Marshall Barer, Book: Jay Thompson, Marshall Barer, Dean Fuller, Svensk översättning: Maja Malm, Ylva Hilber Regi: Ylva Hilber,  Koreografi: Maja Malm, Orkester under ledning av: Johan Mörk, Ljud Kirill, Ljus Oskar Ramstedt, Ljusskötare Moa, Madeline, Robin, Scenografi: Maja Malm, Lotti Malm, Kostym: Lotti Malm, Maja Malm, Medverkande:  Petter Blomqvist, Niklas Ejnar, Jenny Felldin, Karolina Furberg, Madeleine Hettman, Ylva Hilber, Joachim Johansson, Arvid Karlström, Emma Lilljeqvist, Martin Löfström, Maja Malm, Aksel Mørk, Leon Ohrling, Sandra Rasimus, Helena Sundman, Anders Wirsén m.fl Orkester: Kapellmästare/Elbas: Johan Mörk, Piano: Marcus Sturewall, Trummor: Ludwig Gustavsson, Fiol: Gaianeh Pilossian, Cello, Jessie Liu, Ruben Friedman, Trumpet: Oskar Borgenvik, Albin Grahn, Trombon: Filip Tunevi, Flöjt/Saxofon: Philip Daveby, Klarinett: Linn Wikström, Basklarinett: Joel Karlsson

Listen to me, I have beautiful dreams I can spin you

Dreams to linger within you

Close your eyes and we'll ride my carousel

I'll sing you stories of lovers whose love used to fill me

And the lovers who will be

For, you see, love is one thing I do well

Come, let's believe love can be just as sweet as it seems

Let's live on dreams!

In my dreams such beautiful lovers have found me

Storybook lovers surround me

Nothing is real, but I'm flying, sighing

Where, where, where is my storybook ending?

Why does my golden pretending

Leave me with nothing to hold but my dreams?

Oh, is it only in dreams that we find our ideal love?

Are there lovers with real love?

If you know how to feel love, show me now

Ah, but my prince, if you can't be as sweet as you seem

I'd rather dream

Storybook

ur SCARLET PIMPERNEL 

Musik Frank Wildhorn, Text Nan Knighton

Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? 

Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? 

Inte många, eller hur? Om det givetvis inte är så att du råkat ha sett deras tidigare produktioner, förstås. 

POFF! är en ideell musikalförening som drivs av Ylva Hilber, Maja Malm, Oscar Ohlson och Madeleine Hettman, och alla, förutom Oscar, står på scenen. Jag har sett deras ASKUNGEN, 2014, och THE WEDDING SINGER, 2015, och alltid slagits av vilken hög standard deras produktioner har, speciellt med tanke på att dom är en amatörteatergrupp. Särskilt kostymerna är alltid imponerande. 

Tidigare på dagen hade jag varit i Gubbängen, på MOMENT:TEATER, och sett SVINDLANDE HÖJDER, och eftersom trampan på min cykel hade gått av, var jag för tillfället tunnelbaneburen, vilket i och för sej är en ganska intressant upplevelse. Tidigare, när jag varit här ute, för att se uppsättningar som RENT och ASKUNGEN på Farsta Kulturhus, Fanfaren, har jag cyklat hit, och det har varit ganska långt, så lite skönt är det faktiskt att tvingas lyxa med en tunnelbanetur. 

Jag har tre timmar på mej innan föreställningen börjar, och även om jag brukar vara ute i god tid känns detta kanske som lite väl tilltaget, men alternativet - att åka från Gubbängen och hem, via city, för att kanske nästan med en gång vända, för återigen åka förbi Gubbängen och ut till Farsta - känns som en dumdum idé.

Som tur var är Farsta Centrum ganska stort. Gallerian - för alltihop är slags stor galleria - är bygg i två våningar i tre sammanbundna huskroppar, runt ett torg, så det finns en massa gångar och plan att utforska. Men en galleria är den andra lik, och efter två timmar var jag ganska ordentligt uttråkad. Jag hade handlat på Yogiboost, en för mej ny affär som säljer samma frusna, dyra yoghurtglass som andra liknande butiker, men kanske med lite mer spännande smaker - irish coffe och pepparkaka, bland andra - och jag hade käkat vegetariska dumplings på Beijing 8, nere i källaren, och nu var jag på jakt efter kaffe. 

Ett slags minimerat, eller kanske minimalistiskt, luciatåg - en lucia, en tomte, en stjärngosse och åtta tärnor - gjorde nedslag runt om i gallerian, jag såg dom aldrig förflytta sej, men var gång jag kom ut ur en butik, eller steg av rulltrappan, stod dom på en ny plats. På det lilla fiket som ligger i samma lokal som teatern verkade dom inte ha en aning om att det skulle bli en föreställning denna eftermiddag, för kvinnan i kassan var ensam, och kön rörde sej långsamt. Jag hade siktat in mej på kondsibitar som Nougatmums och Pepperkaksrulle, men fick ge upp, och skyndade ut på torget och skaffade en kaffe i pappersmugg, och när jag kom tillbaka såg det ut som om samma människor fortfarande stod och väntade. 

Jag har märkt en ny trend inom amatörteatermusikaluppsättningarna det här året, och jag gillar den: man får fotografera och filma själva föreställnigen, om man bara undviker att använda blixt. Jag har ingen aning om hur störande detta upplevs av andra, men jag kan inte säga att andras fotograferande på något sätt påverkade mej, och jag hoppas att det också ger en massa fri reklam när folk lägger upp sina bilder på diverse sociala medier. Några dagar innan föreställningen hade jag också hittat teatergruppens Youtube-kanal, ännu ett gratissätt att marknadsföra sej. Tyvärr hade dom inte laddat upp så mycket, men det känns som om det är en bra början, och jag ser fram emot en utveckling. 

Det här är första gången jag ser den här musikalen. Nån gång, i slutet på 90-talet, köpte jag CD-skivan från Broadwayuppsättningen, med Sarah Jessica Parker i huvudrollen, och även om den gick runt, runt, hemma i spelaren, så lyckades jag inte forma en tydlig bild av handlingen. Jag kände till sången Shy från tidigare, eftersom jag fått den på nåt musikal-blandband av min komis Malvolio Morrhår, men det var nog allt. Jag visste att det var i uruppsättningen av den här musikalen som Carol Burnett slog igenom, men jag hade ingen aning om att det hade gjorts två olika tevefilmatiseringar, en svartvit 1964 och en i färg 1972, båda med Burnett, och att det gjordes ytterligare en tevefilm, 2005, med Tracy Ullman i huvudrollen, och återigen med Carol Burnett, men den här gången i rollen som drottningmodern. 

Och det är ett härligt sammanträffande att Transport Group, en not for profit off-Broadway teaterkompani, just samma dag som jag åker ut till Farsta, råkar ha premiär på musikalen, med Jackie Hoffmann som prinsessan, och dragshowartisten John “Lypsinka” Epperson i rollen som drottningen. 

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN är historien om en prins som vill gifta sej, men inte hittar en passande prinsessa, tills en stormig natt, när en ung kvinna knackar på dörren till slottet, och påstår att hon är en prinsessa, och drottningen testar henne genom att placera en ärta under 20 madrasser i hennes säng. Berättelsen skrevs av Hans Christian Andersen 1835, och den fick inget vidare mottagande, eftersom den ansågs sakna en sedelärande moral, och var skriven i en stil som liknade det talade språket, något man inte uppskattade på den tiden. 

Musikalen bygger på samma slags historia, med det tillägget att Kungen lider av en förbannelse som har gjort honom stum, och det är Drottningen som styr riket, och hon inte vill att hennes son ska gifta sej, och ställer omöjliga krav på alla prinsessor som dyker upp, och innan han har gift sej får ingen annan i riket gifta sej, vilket är lite oturligt, speciellt för ett par, som firat lite i förväg, och som inte har gott om tid innan det börjar synas, och den mannen ger sej ut för att leta efter en passande prinsessa. 

Musiken är skriven av Mary Rogers. Hon är dotter till Richard Rogers, han, du vet, som komponerade över 900 sånger, och som tillsammans med antingen Lorentz Hart eller Oscar Hammerstein II skrev 43 Broadwaymusikaler. Fyrtio-tre! Det blir några om året. 

Mary Rogers själv skrev bara en någorlunda framgångsrik musikal, ONCE UPON A MATTRESS, innan hon slutade och blev barnboksförfattare. Hon säger själv att ”I had a pleasant talent but not an incredible talent....I was not my father or my son. And you have to abandon all kinds of things”

Hennes son, förresten, är Adam Guettel, kompositör och textförfattare till den Tony-belönade THE LIGHT IN THE PIAZZA. 

Det är lite oturligt, tycker jag, att man har inte har försökt översätta den ganska ekivoka originaltiteln, utan istället döpt föreställningen efter Andersens saga, vilket har gjort att nog många förväntar sej en barnsaga, vilket detta inte är. Det är ganska mycket barn i publiken, och jag tror många av skämten går över deras små huvuden, gudskelov, kanske, men det ger också en känsla av att publiken inte vet riktigt om detta är barnteater eller något för vuxna. Och några musikalnördar har också möjligtvis missat att detta är en uppsättning av en musikal som tillhör de ovanliga på svenska scener. Jag har inget förslag på en bättre översättning, men nästan vad som helst som visar att detta inte är Andersens saga, hade varit passande. VILKEN ÄRTA! vore kanske något för framtiden? 

Kostymerna imponerar. Inget känns hoprafsat, valt för att ”Det duger”, eller för att man inte hittar något bättre. Jag vet inte om man har låtit sy upp, hyrt eller lånat, men standarden är så hög att jag har svårt att föreställa mej vad en kostymör anställd på heltid, som inte behövde spela huvudroll och koreografera, hade kunnat, eller viljat, göra annorlunda. 

Samma sak gäller scenografin, som känns gedigen och ambitiös. Merparten av handlingen sker ute på slottets innergård, och man har byggt upp ett bröstvärn i gråsten, komplett med trappor, torn och kreneleringar, som kan döljas bakom en svart fond, för interiöra scener. 

Det är dags för mej att sluta skriva att männen imponerar, när jag rapporterar om musikalamatöruppsättningar. Inte för att dom inte imponerar, men för att jag hela tiden verkar bli överraskad att det finns duktiga killar på scenen. Jag tror att min fördom bygger på att jag har sett några skoluppsättningar där man har haft ont om män, och liksom fått ta vad man har. Men Leon Ohrling som den stumme kungen, berör mej med någon slags melankoli som jag inte kan definiera, som liksom går utanför föreställningen, och på något sätt blir han väldigt trovärdig som den tyste, iaktagande fadern. Och Niklas Ejnar som prinsen lyckas införa en personlighet i en roll som är ganska slät. Varifrån kommer alla dess duktiga människor?

Det är svårt att titta på Maja Malm och inte tänkte Sierra Boggess. Eller är det bara jag? Skulle dom inte kunna vara systrar? Dom verkar båda vara lite galna, och det är kul att se en kvinnlig huvudroll som också får vara, och ska vara, rolig. Men det är en svår roll, en slags kvinnlig clown, och det är lätt att den bara blir komisk figur, som bara spelas för skratt, utan något inre. Det är absolut inte så att jag saknar något djup i karaktären, men det hade varit intressant att se vad som hade kunnat hända om dom grävt lite djupare. Inte mycket, bara någon centimeter, liksom krafsat i mullen och sett vad man hade kunnat hitta att berätta. 

Regin känns gedigen och tydlig. Man har fokuserat på att berätta historien, och på att roa publiken, och jag föredrar det, framför en massa sceniska grepp, och jag har kul, nästan hela tiden. Folk vet vad dom håller på med, och vad som är deras uppgifter, och ingen gör någonting i största allmänhet. Detta är en slags galen, stollig sexkomedi, nästan mer en revy än en ihophållen berättelse, där flera av musiknumren kan stå för sej själva, och jag tror att alla barn i publiken gör att man liksom inte vågar landa i de mer vuxna ämnena, som föräktenskaplig sex och graviditet, otrohet och åtrå.

Kanske hade jag önskat att regissören, Ylva Hilber, hade haft en regissör, för det känns lite som om hennes scener, som i de flesta fall är de mer sansade, har blivit lite styvmoderligt behandlade, som om hon fokuserat så mycket på vad alla andra, i andra scener ska göra, att hon nätt och jämt har hunnit repa och reda ut sina egna. Det är absolut inte så att hon inte är bra, men ett yttre öga kanske hade kunnat uppmuntra henne att ta ut svängarna? 

Och eftersom jag ser en föreställning en bit in i spelperioden, kan jag tänka mej att saker har förändrats sen första publik, och vissa saker har sjunkit in och kanske skulle kunna behöva att någon kunde slänga en blick utifrån, för att bli ännu bättre. Det handlar mer om lugn och tydlighet, att ge vissa saker tyngd. Att våga undersöka relationer, se vad som kan hända om man ändrar lite i inställningar och spel. Det finns så mycket som är lovande och som kanske skulle behöva sej en liten puff i rätt riktning. 

Jag väntar spänt på deras nästa produktion. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel och MOMENT:TEATER, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

 SVINDLANDE HÖJDER, på Moment:Teater: 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/svindlande-hojder-momentteater.html

TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 

Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/tryffelsvin-kompani1-forestallning-142.html

SATANS DEMOKRATI: 

"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 

”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”

Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:

”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/satans-demokrati-612-2015-forestallning.html

CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern. 14/12 2015 föreställning 145

January 5, 2016, 4:06 am

≫ Next: Något att se fram emot!!!

≪ Previous: PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farstaföreställning 144 13/12 2015

$

0

0

But the passengers were bound to resisist 

For the people all said beware 

You're on a heavenly trip 

People all said beware 

Beware, you'll scuttle the ship. 

And the devil will drag you under 

By the fancy tie 'round your wicked throat 

Sit down, sit down, sit down, sit down 

Sit down, you're rockin' the boat 

And as I laughed at those passengers to heaven

A great big wave came and washed me over board! 

And as I sank And I hollered "someone save me!" 

That's the moment I woke up Thank the lord 

And I said to myself, sit down, sit down, 

You're rockin' the boat! 

Said to myself sit down, sit down, you're rockin' the boat 

And the devil will drag you under With a soul so heavy you'd never float, 

Sit down, sit down, sit down 

Sit down, sit down, sit down, you're rockin' the boat 

Sit Down - You’re Rockin’ The Boat 

ur GUYS AND DOLLS

av Frank Loesser

Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. 

Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän. Som om jag med min tystnad bygger upp en slags distanserande mur som kommer att göra det omöjligt att fortsätta umgås. Som om jag hade hemligheter. Som att jag inte försökte nå någon.

Vi hade suttit på en restaurang inne i city, jag och mina vänner Galavant Lovikka och Tekla Yulemust. Dom hade precis slutat jobba, och var vrålhungriga, jag hade precis käkat, och hade inte plats för en kinesisk buffé, så jag sörplade te. Beskt, kinesiskt te. 

Och plötsligt var vi mitt uppe i en hetsig diskussion om könskvoteringar inom konsten, något som jag inte alls ställer mej bakom. En konstnär är en konstnär, och som publik, som konsument av konst, bryr jag mej inte om ifall verket är skapat av en man eller en kvinna, av en kristen, en muslim, en jude, en straight, rosafärgad, eller någon med funktionsnedsättning. Verket ska tala. Är det bra, intressant, så är det. Sen lämnar jag det helt upp till gallerister, förlag, skivbolag eller teaterchefer att välja och vraka utifrån det sorteringssätt dom tycker är mest passande.

Tekla, som egentligen hade börjat det hela, genom att - i mitt tycke - bara rapa ur sej nånting om att det inte fanns några kommersiella musikaler med starka kvinnoroller, hade liksom flytt ur diskussionen och ursäktat sej genom att säga att det var vad hon hade hört andra säga, och satt nu och tryckte vid sidan, medan jag och Galavant Lovikka munhöggs. Ingenting nytt, och absolut ingenting intressant, blev sagt. 

Vi var egentligen på väg till Klara Nätter, på Kulturhuset Stadsteatern, och ännu en Club Corner of the sky, en open mike night med musikalinriktning, och ikväll ska dom tydligen också ha ett show case av en hel musikal, något som kan vara toppen, om det är bra, eller ett rent lidande, om man fallerar. 

Jag, som var lite orolig att jag inte skulle få en bra plats, och som märkte att jag med mitt diskuterande inte direkt bidrog till att förhöja deras middag, skyndade iväg lite tidigare, och lämnade dom att njuta av efterrätterna och diskutera mej och mina idiotiska åsikter. 

Det var inte knökfullt, men det fanns nästan inga lediga bord kvar, förutom några längst fram, vilket var bra för de ansvariga, men inte så lyckat för mej. Jag suckade lite över att jag slösat bort tiden med att tjafsa på en middag där jag inte ätit något, och ingen av oss haft vidare trevligt, vilket mest varit mitt fel. Hade jag gått direkt hit hade jag suttit bra nu. Det är svårt att skaka av sej irritation. 

Jag travade runt lite, för att se om jag kände någon, och hittade en bekant, Jennie Blåtå, vid ett bord längst fram, längst ut till vänster, där jag satte mej, med en kopp kaffe. 

Kvällens konferencier är Johan Mörk, mannen som startade klubben. Kanske var det så att han inte kände sej riktigt bekväm på scenen, kanske var det så att han kände sej för bekväm, för jag tyckte tyvärr att han var direkt olämplig. Och vänligen notera att jag redan erkänt att jag var irriterad. En annan dag hade jag kanske inte varit lika svårflörtad. 

Jag tror att han satsade på en slags underlägeshumor, lite som Woody Allen, i sättet som han presenterade sej själv på. Lite kufigt klumpigt, lite drulligt, lite bortkommet och lite - tjatigt. Han kändes ofokuserad och oförberedd. Från att först ha småskrattat lite åt hans klantiga fumlande med papper och borttappade antecknignar, och hans konstanta klavertrampande, blir jag först lite småtrött, för att sen nästan bli öppet antagonistisk. 

I början sätter han upp regler för kvällen: att han innan varje nummer ska ropa upp namnet på den person som ska komma efter den person som just ska sjunga, för att ge den andra personen en chans att förbereda sej, och på så sätt effektivisera det hela. Något som han själv hela tiden glömmer bort. Chefen för scenen, Albin Flinkas, som började kvällen med att hälsa oss och konferencieren välkommen, får hela tiden påminna honom om vad han borde säga, och vad han borde informera oss om. 

Kanska är hans ambitionsnivå helt enkelt för hög: han försöker göra något annat med det resultatet att det mest basala: vem som just ska sjunga, och vad, ur vad, och vem som ska upp därefter, oftast trillar bort, då koncentrationen verkar ligga på en potentiell stand-up-karriär. Ibland blir han så indragen i sitt eget orerande att han missar att sångaren och pianist redan har rett ut tonarter och tempo, och står bredvid honom och väntar på att få börja. 

Jag skulle nog önska att Flinkas tog över, helt och hållet, i ärlighetens namn. Vi har kommit för musiken, och behöver inte bli underhållna mellan numren. 

Som tur var har vi Joakim Hallin på piano, och det kan inte bli mycket bättre än så. Dessutom har han en iPad fullproppad med musikalnoter med sej. 

Och i publiken sitter ett gäng suveräna sångare. 

Vi får höra bland annat höra Ring of Keyes, ur FUN HOME, översatt av Adam Gardelin, Look at me now, ur Wild Party, How about a Dance ur BONNIE AND CLYDE, I’m Not Pregnant, I’m Just Fat, ur R.R.R.E.D. (The Real Readheaded Revolutionary Evolutionary Defiance) - THE SECRET MUSICAL, You Learn To Live Without, ur IF/THEN, You Must Love Me, ur EVITA, Anthem och Pity The Child, ur CHESS, Good Thing He Can’t Read My Mind, av Christine Lavin, och Into The Fire, ur THE SCARLET PIMPERNEL. 

Kvaliteten, i de flesta fall, är löjligt hög. Solisthög. Eget-sångprogram-på-en-mindre-scen-någonstans-i-stan-hög. Detta är så långt ifrån amatörernas afton man kan komma utan att höja biljettpriset. 

För mej är kvällens höjdpunkter när Mercedesz Csampai sjunger Breathe ur IN THE HEIGHTS, och framför den monologlika texten så bra att man efteråt bara är vagt medveten om att hon verkligen sjöng, och när James Lund(PARADE, SWEENEY TODD) kommer upp och förklarar att han var här förra gången, och imponerats av allt sjungande, och av alla låtar som han han inte kände igen, och att det hela hade påmint honom om hur det var när han var yngre, när han också kunde de senaste ’heta’ sångerna. Så han hade gått hem, letat på Youtube, hittat en låt som hette Wall Lovin' av Carner och Gregor, och studerat in den.

Förra gången jag var här, framförde man Vissarion Är Missnöjd, en sång ur en nyskriven musikal, STALIN THE MUSICAL, av Björn Andersson, Erik Broström och Fredrik Carlzon, och ikväll har dom blivit tilldelade en mycket större del av tiden, och fått chansen att framföra ett showcase av sinmusikal. Till sin hjälp har man inte vilka som helst, eller vad sägs om Gunilla Backman(ONE VOICE, EN HYLLNING TILL BARBRA STREISAND, LA CAGE AUX FOLLES), Victor Molino Sanchez(EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, EVITA,) Anette Belander(LIVET ÄR EN SCHLAGER, LA CAGE AUX FOLLES), Fredrik Lexfors (EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, JERSEY BOYS, EVITA,) och Emil Nyström(JERSEY BOYS, RENT)? Jag tror den gemensamma nämnaren är JESUS CHRIST SUPERSTAR, på turné, där dom alla jobbade, eller hur?

Det är en mycket ambitiös produktion: alla inblandade är svartklädda, man delar ut programblad till alla i publiken, och man har till och med köpt blommor till de inblandade, att dela ut, efteråt. 

Musikaliskt, för mej, är det en fullträff. Melodierna är såna man minns, utan att för den skull vara tuggummipoppiga, och stilen påminner mej om Fria Proteatern och deras Vysotskiljprogram. Däremot tyckte jag inte om sångtexterna, i många fall. Jag upplevde dom som konstlade, grumliga och ganska poetsikt fantasilösa. 

Som showcase kanske produktionen inte är helt lyckad, eftersom den inte ger en tydlig bild av vad STALIN THE MUSICAL är för något. Man har en ganska provocerande titel som är minnesvärd och som väcker intresse, men man har valt att låta sångerna tala för sej själva, vilket gör att vi inte får en klar bild av vare sej handlingen - och vem som är vem, och gör vad, i berättelsen - och hur man tänker berätta den. Titeln för tankarna till JERRY SPRINGER THE OPERA, MENS THE MUSICAL eller CLINTON THE MUSICAL, ganska distanserade, kalla, sarkastiska musikaler. Det är ganska lätt att slänga fram ett provocerande titel, och sen skriva - The Musical efter, för att visa att man inte riktigt menar allvar. Man liksom provocerar och tar tillbaka på samma gång.  Är det en slags ironisk föreställning, lite som War Is A Science ur PIPPIN, eller är vi inne och trampar på Les Miz-territoriet, hjärta, smärta, sakral moral och ideal? 

Jag hade uppskattat en berättare, någon som klev fram och förklarade vad det var som som egentligen hände, som fyllde i luckorna, för dom är ganska många. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 100:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6354:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farsta: 

Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? 

Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/prinsessan-pa-arten-med-poff-pa.html

 SVINDLANDE HÖJDER, på Moment:Teater: 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/svindlande-hojder-momentteater.html

TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 

Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/tryffelsvin-kompani1-forestallning-142.html

---

Något att se fram emot!!!

January 5, 2016, 6:26 am

≫ Next: EN UPPSTOPPAD HUND, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 146 15/12 2015.

≪ Previous: CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern. 14/12 2015 föreställning 145

$

0

0

Tove Janssons teatervisor till Dramaten

Under två kvällar i februari gästas Dramaten av Tove Jansson – den avslöjande tröstaren. Birgitta Ulfsson porträtterar den folkkära finska författaren i en minnesfest i ord och toner.

År 2015 skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Tillsammans med pianisten Lowe Pettersson framför Birgitta Ulfsson många av Tove Janssons teatervisor, tonsatta av Erna Tauro. Vi får ta del av ett rikt och mångfasetterat konstnärskap buret av glädje, ängslan och äventyrslusta.
Birgitta Ulfssons skådespelarkarriär har pågått i över sextio år på båda sidorna av Östersjön. Hon började sin bana på Svenska Teatern i Helsingfors, men flyttade ganska snart till Lilla Teatern i samma stad. På Lilla Teatern, där Birgitta Ulfsson även var teaterchef under sju år tillsammans med Lasse Pöysti, hade hon ett mångårigt nära samarbete med Tove Jansson.
Birgitta Ulfsson är under våren också aktuell i Göteborgs Stadsteaters och Svenska Teaterns samproduktion av Lucas Svenssons Fosterlandet , som kommer till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Förra året fick Birgitta Ulfsson det prestigefyllda Finlandspriset samt Gösta Ekman-stipendiet.
Tove Jansson - den avslöjande tröstaren har turnerat såväl i Finland som i Sverige och spelat på bland annat Göteborgs Stadsteater och på Reginateatern i Uppsala.
Biljetterna är släppta.

Stora scenen 6 och 7 februari

EN UPPSTOPPAD HUND, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 146 15/12 2015.

January 7, 2016, 6:18 am

≫ Next: Just nu ser jag fram emot -

≪ Previous: Något att se fram emot!!!

$

0

0

Av Staffan Göthe, Regi Olof Hanson, Biträdande regi Malena Hallerdt, Scenografi Anna Heymowska, Kostym Zofi Nilsson, Ljus Johan Sundén, Mask Maria Lindstedt, Musik Stefan Johansson, Med Niklas Hjulström, Lena B Eriksson, Kristofer Kamiyasu, Kirsti Stubø, Jakob Fahlstedt, Eva Rexed, Angelika Prick, Lena-Pia Bernhardsson, Katharina Cohen, Jörgen Thorsson, Jan Mybrand, Mina Azarian, André Christenson, Peter Viitanen

There was a time when I believed that life held guarantees

There was a time when I was sure my future was secure,

But life had other plans, the future's in God's hands

And knowing that just makes me love you even more

We live on borrowed time

Yesterday is past, tomorrow seems a million miles away

But I promise you that I'm gonna make love last

By living every moment, every hour, every day

Now we may have a year, or we may have a lifetime,

No one can be certain what the future will allow,

But you and I are here, and this time is the right time

'Cause one thing that I know is that we have each other now, and now,

And we live on borrowed time

We Live On Borrowed Time

av Barry Manilow

Du vet hur du köper en sak som egentligen passar någon annan bättre? Det är inte din stil, egentligen, men du vill liksom prova lite hur det skulle funka? Som en annan frisyr, eller att plötsligt börja använda kavaj?

När jag och min kompis Patti-Li bilade till Karlstad, nyligen, stannade vi till på Myrorna i Örebro, och där köpte jag ett lite djur, av trä. En leksak, lite i samma stil som den där lilla svarta taxen från Brio, som har röda hjul istället för ben, gula flappande öron och en lika gul knopp längst ut på den vippande metallfjäderssvansen? 

Fast den här var en fjäril, med ett orange huvud, format lite som Benjamin Syrsas, en långsmal kropp, som handtaget på ett dyrare salladsbestick, och när man drog den framåt över golvet snurrade de röda knopparna till ben, och eftersom dom var sammankopplade med fjärilens prickiga vingar, snurrade dom också. Nån gång hade den nog haft antenner nedstuckna i huvudet, för den hade två tomma nålstickshål mitt i pannan. 

Min kompis Skäggige Skalman har en massa såna här djur, snyggt designade gamla leksaker av trä, som för det mesta står på golvet i det lilla rummet mellan toalett och kök, dit man kan gå in direkt ifrån hans hall, och när jag såg den lilla träfjärilen tänkte jag först och främst på honom. Och sen på mej själv. Och sen på honom igen. Till och med när jag betalade och hoppade in i bilen, var jag inte säker på om jag köpt leksaken till mej själv eller till honom.

Skäggige Skalman har ett mycket större intresse - och talang - för inredning, än vad jag har. Hans hem har en eklektisk, smakfull, maximalistisk stil, du vet: en massa intressanta små resväskor av naturfärgat, patinerat läder under det obehandlade teakbordet där platt-teven står, tiotalet tomma metall-ljusstakar på fönsterbrädan, små bord belamrade med intressanta saker som mässingskattor, tomma miniatyr-ramar i silver, små orientaliska askar, och massor av kuddar, puffar och mattor, som byts ut efter säsong. Han har också ett stort intresse, vad gäller vaser. 

Mitt hem svämmar mest över av olästa böcker, och ser konstant ut som om någon har gått ut med soporna mitt under en storstädning. Ibland står dammsugaren framme i flera veckor, och jag vänjer mej liksom vid att kliva över den, som om den vore en stor sten det inte går att flytta på. 

Det enda jag verkar vara bättre på, är gröna växter. Hans dör, med jämna mellanrum, medan mina långsamt håller på att ta över lägenheten. För tillfället står en omplanterad palmväxt mitt på vardagsrumsgolvet, för den nya krukan får inte plats på stället där den brukade stå, var det nu var: jag tror den levde på badkarskanten under det senaste halvåret. För tillfället överväger jag i att börja investera i piedestaler, lite som i oscarianska finrum. 

I alla fall, vi kom hem, jag och leksaken, efter att ha sett en fantastisk uppsättning av EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera, och det blev tydligare och tydligare att den inte var min, utan tillhörde Skalman. Jag testade att ställa den lite överallt, och den verkade inte trivas någonstans. På den låga byrån i jakaranda som står under ytterklädeshyllan i hallen försvann den bland allt annat som inte verkade ha någon annanstans att bo: träningsväskor, böcker som skulle återvinnas, och cykelkorgen som bara väntade på sommaren och badväder. Framför böckerna i bokhyllan vid skrivbordet fanns det inte plats för den, och när jag ställde den på soffbordet var jag tvungen att ta bort allt annat som trängts där för att den skulle komma till sin fördel, och tyvärr fanns det ingen annanstans att göra av det som stått där tidigare, än att ställa tillbaka det, och då såg den mer ut som om den bara väntade på att förflyttas.

Sen stod den i nån vecka eller två i min vita Lack-hylla, ute i hallen, och väntade på att Skäggige Skalman och jag skulle kunna få till det, rent socialt. 

Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra. 

När det förra programmet från Kulturhuset Stadsteatern kom, var jag som en uppsluppen klump när jag läste att man inte bara skulle sätta upp EN UPPSTOPPAD HUND, utan också Göthes någorlunda nyskrivna uppföljare: EN SLAVISK DANS. En maraton-teater! 

Men ibland är det som om nån däruppe på Kulturhuset sitter och tittar ner på min lycka och säger: 

”Nä, du tack, den gubben går inte!” och stryker lite i programmet. För några år sen var det en pjäs av Joe Orton, jag tror det var LOOT, med Dan Ekborg, som först presenterades, och sen drogs tillbaka. Och nu var det EN SLAVISK DANS som aldrig kom upp på scenen. 

Tant pis, som man säger, om man vill imponera med sina franskakunskaper. 

På vägen till teatern blir jag nästan dödad. Inte riktigt, och inte alls, men det är det jag skriker till den skallige glasögde gubben i svart skinnjacka, när han genar över Hornsgatan och försvinner in på Biwo Racket Service, bredvid bageri Eclaire, precis där backen börjar:

”Jag kunde för faan ha dött, gubbjävel!!!”

Saken är den: när jag precis kommit över Zinkenpuckeln slänger någon upp sin bildörr, någon meter framför mej, och tvingar mej att gira av cykelbanan och ut i trafiken. Som tur var har jag inga bilar bakom mej. 

Jag vänder mej och ger honom en sur blick, för att han ska förstå att han gjort något fel, men istället för att mötas av en ursäktande blick, hör honom ropa efter mej:

”Ja, bläng du bara, ni cyklister tror att ni äger gatorna!”

Han hade nog inte förväntat sej att jag skulle vända på en femöring och gå in för attack. Jag har märkt att jag mår mycket bättre om jag får skälla skiten ur folk, istället för att svälja och gå vidare. Aggression är som ett virus, det smittar, och sprider sej, och det bästa och mest humana sättet att bli av med det, är att bara boomeranga tillbaka det till den förste förövaren, istället för att hugga huvudet av någon annan, lite senare.

”Vad sa du?” hugger jag, när jag kommer fram till honom. Han har inte riktigt kommit ut ur bilen än. 

”Jag sa att ni tror att ni äger gatorna, komma här och blänga surt!”

”Du slängde ju upp bildörren!”

Jag hade väntat mej en halvhjärtad ursäkt, men var helt oförberedd på:

”Ja, det gjorde jag, jävla cyklister!

Jag tar in, och hasplar ur mej:

”Detta är ju cykelbanan!” Jag pekar på gatan, på den vitmålade cyklisten, på ränderna i asfalten. 

”Ni håller på att ta över stan, era jävlar, ni kan gott köra som vi andra!”

Han är längre än jag, tyngre än jag, men han är också räddare än jag, och nu fattar jag:

”Såg du att jag kom, och du slängde ändå upp dörren?!!!”

”Ja, det gjorde jag!”

Det sista, såhär i efterhand, tror jag är en lögn. Ingen skulle väl göra något sånt, förutom att det vore mordförsök skulle han ha blivit väldigt sinkad om jag kört rakt in hans bildörr och dött, och skrapat lacken. Och han verkar ha bråttom. Han stänger dörren och börjar gå över gatan. Det är här jag vrålar, för hela världen att höra: ”Jag hoppas du blir överkörd, gubbjävel!!!”

En vän till mej har nästan dött såhär, efter att någon slängt upp en bildörr rakt ur i cykelbanan, och han voltade över. Det är 20 år sen, och hjärnblödningen fick honom att tappa smak och lukt. Det enda positiva med det, säger han, är att han kan köpa mycket billigare viner, för han känner inte längre vad dom smakar.

Jag står kvar, och en stund ser jag två personer titta ut genom skyltfönstret i Biwo Racket Service: marodören och expediten, som antagligen fått hör en annorlunda vinkling, om cyklisten som plötsligt bara gått till attack. Jag står kvar. Demonstrativt, utan att egentligen ha någon plan.

Jag har aldrig lärt mej bilmärken, och nu är jag osäker på vilken bil gubben steg ur, annars hade jag nog ställt mej vid den och låtsas punktera den, eller försökt se ut som om jag skrapat lacken, för att skrämmas. 

Efter en stund kommer han ut, går över gatan, stiger in i bilen, kör iväg, utan en blick på mej, men jag tror nog han kände att det inte är värt att jävlas med cyklister igen, det är inte kul när dom opponerar sej.

Jag har honom på film, och på foto, förresten. Vi är lite lika. Hans näsa är större än min, men det är de flestas. 

Skallige Skalman är tidig, hör och häpna! När jag går runt uppe på Åhlens och letar julklappar till släkt och - släkt, messar han att han redan är där, i god tid, nästan en halvtimma tidig. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att han inte hade missförstått tiden och trott att vi skulle ses en hel timme tidigare, och i såna fall varit en halvtimme sen, men, som dom säger, hoppet är det sista som överger ett sjunkande skepp. Han sitter bland kaféborden och är klädd i en hundtandsmönstrad svartvit stickad tröja som han hittat långt in i nån garderob, och glömt att han köpt och blir passande upphetsad över min present, och lovar att jag ska få programmet till kvällens pjäs när han väl har läst klart det. 

Och några dagar senare, när vi åker ut och premiärbesöker Mall of Scandinavia, sticker han till mej det. Jag läste det igårkväll.

En bra pjäs är ibland omöjlig att förstöra, så länge man inte leker Freddie Kruger med texten. Här har regissören tyckt det passande - jag tror för att skilja sej från andra regissörer, sådär som vissa regissörer gör - att låta personer ur pjäsen då och då gå fram till scenkanten, ta upp en handmikrofon och säga något. Jag är inte säker, men jag har för mej att ingen viktigt sägs, jag minns bara något beskrivande, om månen, eller så, och det känns som om man tycker att greppet, effekten, är viktigare än det som sägs. Detta  - såna här ”grepp” från regissörer - är en av anledningarna till att jag flera gånger kan föredra amatörteateruppsättningar framför professionella. Givetvis är standarden mycket högre hos proffsen, vad gäller skådespeleri, scenografi, ljus, kostym, men amatörerna koncentrerar sej ofta bara på att berätta historien, framöra texten, visa varför man vill sätta upp pjäsen över huvud taget, och för nån - som jag - som tycker att dramatikern, inte regissören, är upphovsmannen, så kan det många gånger vara att föredra. 

Det handlar om Morgan Cervieng, hans familj, grannar och vänner, i ett litet samhälle i Norrland och deras liv från 1950-talet fram till 80-talet.

Scenografisk har man valt att berätta allt i ett slags trapphus, en snäv trappa som går runt, i en sorts cirkel, upp och ner, och leder ingenstans. Det är ganska intressant, och hade funkat bättre om allt hade utspelat sej inne, i huset. Nu, i scener på badhus och ute i orienteringsspåret, blir det lite ”sökt”. Dessutom är det många skådisar som gör entré utifrån kulissen, och då blir idén om trappan som kosmos lite grumlig.

Trots greppen så lyckas pjäsen berätta sej, på egen hand, med skådespelarnas hjälp. Det är som om dom hade en annans slag föreställning i kroppen, som om dom varit med om en annan uppsättning, av någon annan, och det är den dom gör. Eva Rexhed som den hunsade och bjäbbiga grannfrun Gunnel Ljung, som finner lyckan i frikyrkan, är hur rolig, skarp och lätt skrämmande som helst, och jag vill bara ha mer! Det är nästan så att hon snor varenda scen hon är med i. 

Kirsti Stubø, som den hjärtekrossade Nelly som får uppleva det avskyvärda i att bli älskad, är en underbar uppvisning i bakvänd utveckling, det känns nästan som om hennes historia spelas baklänges, som om det inte skulle kunna finnas någon fortsättning för henne, när hon kommer in i början, som om livet, för henne, är slut. 

Kanske är jag inte helt överens med hur man har valt att framställa de två ungdomarna. Angelica Pricks Irene Ljung känns så stabil, så oomkullrunkelig, att jag upplever det som om hon inte har något utveckling alls. Hon är liksom färdig, från början, vuxen, som ung. Jag förstår att man valt att visa en starkare, inte så flickig roll, men det känns som om något försvinner på vägen. Kristofer Kamiyasus Morgan Cervieng, däremot, känner jag, har något oväntat nevrotiskt och elakt över sej, lite som om han spelade Rickard III, som om han medvetet söker efter något osympatisk att arbeta med, och för mej, är rollen som Morgan lite som Cliff i Cabaret, eller Tom Wingfield i glasmenageriet, någon som man ska tro - när föreställningen är över - kan kliva ut och berätta historien vi just har sett, för det är sagan om han själv, och här känns det inte som om han verkar ha speciellt starka band till, eller ens tycker om, någon. André Christensson - praktikant från teaterhögskolan i Malmö - gör något mycket intressant med sin roll som den fotointresserade Marcel, och lyckas både attrahera och repulsera, nästan på samma gång. 

Och jag älskar nattbiträdet, som roll. Katarina Cohen gör mycket bra ifrån sej, men jag önskar att hon hade fått lov att trycka hårdare på rollens stora egenhet: att lägga till ett tje-ljud i slutet på ord som slutar med j. Som i hej. Hejch. Mejch. Okejch. Leverpastejch. Det är ett så ikoniskt personlighetsdrag att man saknar det när hon drar ner på uttalet, och man hör liksom i huvudet hur ordet skulle uttalas, i alla fall. 

Och när jag talar om språk: ibland, hos vissa, känns det som om man försöker sej lite på en norrländsk dialekt, men det blir aldrig tydligt, och det hade varit intressant att se en produktion där man går fullt ut. 

Niklas Hjulström och Lena B Eriksson är precis sådär som jag minns att föräldrar var när man var liten, godtrogna, rättfärdiga, fyllda av framtidstro för sej själv och landet och dess ledare, och nu när jag kommit upp i en ålder där vänners föräldrar börjar tackla av - inte mina, dom tycks ha ingått en pakt med djävulen och verkar inte åldras alls - blir deras öden extra starka. 

Och det är svårt att inte älska Jan Myrbrand som hunden som blir uppstoppad. 

Efteråt är jag ändå mycket nöjd, och ganska så berörd. Det sitter en sån där liten irriterande harkling i halsen, en sån där som gör att rösten viker. Ingenting av det man berättar stämmer in på mitt eget liv, min egen ungdom, och ända kan jag säga: ”Precis sådär var det, är det, livet…”

Vi går hemåt, genom stan, och vid Zinkensdamm visar jag honom platsen där jag nästan hade kunnat dött, lite tidigare på dagen. Han verkar bara marginellt intresserad, och säger att hela stan är full av ställen där man potentiellt skulle kunna dö, hela tiden, året om.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6354:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern:

Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. 

Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/club-corner-och-stalin-musical-ett.html

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farsta: 

Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? 

Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/prinsessan-pa-arten-med-poff-pa.html

 SVINDLANDE HÖJDER, på Moment:Teater: 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/svindlande-hojder-momentteater.html

Just nu ser jag fram emot -

January 8, 2016, 2:24 am

≫ Next: TUSEN OCH EN NATT, Boulevardteatern teaterskola, föreställning 147 21/12 2015.

≪ Previous: EN UPPSTOPPAD HUND, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 146 15/12 2015.

$

0

0

- Kvällens föreställning, som är LOLA BLAU, av George Kreisler. 

"Wien, 1938; Hitler håller på att ta över. Samtidigt försöker den judiska artisten Lola Blau att slå igenom på kabaréscenen. Hon tvingas fly från nazisterna och hamnar till slut i Hollywood. Bortom glamouren är det en kamp för brödfödan. I afton: Lola Blau är både en förtäckt självbiografi över manusförfattaren och kompositören Georg Kreislers liv och en systerpjäs till Cabaret. En kabaré i form av en roadmovie genom Europa och USA och en livsresa, med den vilda, vackra, vilsna Lola Blau."



- och söndagens: LIVLÄKARENS BESÖK. 

Danmark 1768. Hovet anser att kung Christian den sjunde är galen och anställer Johann Friedrich Struensee som hans livläkare. Struensee får nu en möjlighet att omsätta upplysningens idéer om människans frihet och jämlikhet i praktiken. Snart ges han också makt att stifta nya lagar och genomför en revolution med mål att förändra hela samhället från grunden.

Samtidigt inleder han en intensiv kärlekshistoria med den ensamma drottningen Caroline Mathilde, en kärlek präglad av deras drömmar om en ny tid. Men adelns missnöje växer i takt med utomäktenskapliga barnet i drottningens mage och folket använder sin nyvunna yttrandefrihet till att vända sig mot den nya makthavaren.

Livläkarens besök är en sann historia om förbjuden kärlek och brytningspunkten mellan den gamla och den nya tiden. Per Olov Enquists mästerverk ges här för första gången som teater i dramatisering av Johanna Garpe och Erik Norberg. För regin står Johanna Garpe, som senast satte upp kritiker- och publiksuccén Karl Gerhard på Kulturhuset Stadsteatern.

TUSEN OCH EN NATT, Boulevardteatern teaterskola, föreställning 147 21/12 2015.

January 8, 2016, 7:41 am

≫ Next: Just nu ser jag fram emot -

≪ Previous: Just nu ser jag fram emot -

$

0

0

Regi Ulf Evrén, Scenografi Ulla Oddsdotter, Regiassistent Maja Jämtestad, Ljus & teknik Pär Ibbing, Musik Kurt Öberg, Producent Adam Gardelin, Skådespelare Mathilda Ekdahl, Jenny Elfving, Annika Forslund Rimbleus, Julia Frohn, Jenny Jernberg, Emma Krafft, Agnes Leijonhielm, Aurora Palm, Meera Ryan, Olivia Steinbüchel, Sara Sundkvist, Oskar Wigge.

Is this a lasting treasure

Or just a moment's pleasure?

Can I believe the magic of your sighs?

Will you still love me tomorrow?

Tonight with words unspoken

And you say that I'm the only one, the only one, yeah

But will my heart be broken

When the night meets the morning star?

I'd like to know that your love

Is love I can be sure of

So tell me now, cause I won't ask again

Will you still love me tomorrow?

Will Your Still Love Me Tomorrow?

av Gerry Goffin och Carole King

Jag och min kompis Malvolio Morrhår har inte setts på flera månader, kanske nästan ett halvår. Han har jobbat utsocknes, men nu, sen några veckor, är han tillbaka, och sugen på att se teater med mej. 

Han är lite sen, men bara lite. Han hade varnat för det, tidigare under dagen, på fejjan, nånting om hantverkare och värmelelement, och jag är som vanligt lite för tidig, så jag väntar med att beställa mat, och köper istället en kopp ört-te, Pukkas Wild apple and cinnamon. 

En man och hans lilla dotter har precis slutat äta, och lämnar lokalen. En annan man, som ser ut att ha gått fel, kommer in, beställer och sätter sej. Han är stor och grov, och ser ut som en sån där som skulle slänga en blick på meny och ryta: 

”Vad är det här för hästmat, ge mej en stek med pommes frites!!”

Det är det som är intressanta med såna här lite ovanliga restauranger. Man tror att alla ska se ut som varianter av Claire Wikholm, och så plötsligt kommer en Lassgård-typ in istället. 

Jag sitter på Matapoteket, en rawfoodrestaurang på Bondegatan 6, inte långt ifrån Boulevardteatern, dit vi ska, senare, för att se ett elevuppspel. Det är en ganska liten lokal, inredd som en gammal vitmålad lanthandel, uppdelad i två rum: butiksdelen, där man gör sina inköp, och restaurangdelen, där man äter. Bord och bänkar är av grova träplankor, men ganska bekväma.

Under cykelturen hit har jag försökt skicka sms till Malvolio, för att höra efter hur sen han blir, men hela tiden fått svaret att det inte går att skicka sms till honom. 

Idiot, tänker jag, han har bytt abonnemang och inte meddelat mej. Eller också har han helt lyckats kvaddat den har han, och vägrar köpa ny, eller gjort någon inställning som gör att ingenting fungerar. 

Han är inte den mest tekniska av mina vänner, nämligen. Allt han köper verkar vara måndagsexemplar, och ingen personal lyckas reda ut alla problem som uppstår. 

När jag dricker mitt te kommer jag på att jag borde instagramma lite. Jag försöker lägga ut bilder då jag är på ställen som jag vill att andra ska upptäcka. Det är då, när jag sitter med iPhonen i handen, som jag upptäcker att det är min telefon, inte hans, som det är något fel på. Jag har ingen täckning, eller uppkoppling, eller vad man kallar det, alls.

Jag ber en stilla bön till en gud jag inte tror på, och startar om telefonen. Det skulle vare en mindre katastrof om den skull dö: dagen innan var jag och min kompis Skäggige Skalman ute och premiärbesökte Mall och Scandinavia, och jag videofilmade en massa och har ännu inte laddat över allt till datorn. 

Den slocknar. Och startar, och allt är som förr. Jag hann inte ens bli orolig. 

Malvolio är inte vidare sen, när han väl kommer. Nästan inte försenad alls, faktiskt. Däremot ser han ut att behöva en klippning. Håret står åt alla håll, och eftersom det är lite tunnt däruppe ser han ut lite som en åldrad, avsminkad clown. 

Vi går ut till kassadelen och beställer. Det tar lite tid. Det finns mycket att välja på och allt måste vägas mot varandra. 

På något konstigt sätt har min hjärna fått för sej att man kan äta hur mycket rawfood som helst, och inte bli fet, vilket inte alls stämmer; man använder mycket fett, som nötter och avocado, och många av frukterna har en hel del kolhydrater, men det är som om min hjärna inte försöker förstå. Jag väljer en pizza och en hamburgare, och varnar att jag minsan tänker köpa en tårbit, efteråt. 

Raw food, är, per definition, mat som är olagad, det vill säga inte stekt, kokt eller ugnsbakad, men den kan vara torkad, groddad eller uppvärmd till 49 grader. Den behöver inte var vegansk, inte ens vegetarisk, men jag tror nog att den gröna raw food-rörelsen är den största.

Och visst har väl rawfood blivit bättre, smakrikare och vackrare? Jag åt en raw food-taco på STHLM RAW för några månade sen, och det var lite som om någon gett mina smaklökar en erotisk massage. 

Pizza, raw food-style

Och visst har den väl blivit mer uppfinningsrik? Vem kunde väl tro, för en så där 30 år sen, när jag för första gången testade det, att man skulle kunna simulera en slags pizza, eller en hamburgare. Och tro mej, det är inte som att äta en annorlunda formad sallad. 

Malvolio tar en pizza, som jag, men istället för en hamburgare väljer han en tomatsoppa.

”Det ska bli gott med lite varm soppa,” deklamerar han, och jag tror att han skämtar. Varm soppa? Här? 

Det är inte förrän vi har satt oss, och maten kommer in, som han verkligen inser vad raw food innebär, tydligen. Men hans initiala besvikelse förbyts till förnöjsamhet när man väl börjar skeda i sej den något varma, ska vi säga tempererade, soppan.

Hallon- och lakritstårta

Till efterrätt tar vi en varsin kaffe och en hallon- och lakritsbakelse, kalorierna kan fara och flyga!

Jag har sett flera av elevuppspel av Boulevardteaterns teaterskola, så jag är ganska lugn, när föreställningen väl ska börja. Kvalitén brukar vara hög. Det finns en fysisk disciplin på skolan, grundad i modern mim, vilket gör att alla vet vad dom ska göra av sina händer, och ingen traskar runt på måfå, vilket brukar vara ett av de lättaste sättet att skilja agnarna från vetet, och amatörerna från proffsen. Visst, alla är inte lysande, men jag har aldrig sett någon elev utlämnad och övergiven. Dessutom verkar eleverna inte, som på en del fysiska utbildningar, vara rädda eller främmande för att använda sina röster. 

Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra. 

Det är ett väldigt smart val att sätta upp Tusen och En Natt, och låta honom spela den persiske storkungen Shahriâr, han som blev bedragen av kvinnan han älskade, och som straff dömde henne till döden, och nu, varje natt, tar en ny jungfru till sin säng, för att sen låta avrätta henne. Bara Scheherazade, dotter till den sasanidiskevisiren, lyckas överleva, genom att berätta en ny saga varje natt, och tajma berättelsen så att slutet inte hinner komma innan solen går upp, utan berättelsen måste fortsätta nästa natt. Tidernas cliff hanger, liksom. 

Här, i sagorna som Scheherazade berättar, är det inte konstigt att kvinnor spelar män, och för mej blir dom på något sätt lite som vålnaderna av de avrättade kvinnorna som hjälper till att berätta historien. 

Tusen Och En Nattär en sagosamling som kan följas tillbaka till 800-talet, och har rötter i persiska, arabiska, beduinska, egyptiska och indiska berättelser. Till europa kom historierna under tidigt 1700-tal, genom Antoine Gallands översättning, där han för övrigt  själv skrev till några historier som han påstod sej ha hört.

Man har smart nog valt att - förutom i ramberättelsen - inte använda sej av de mer kända sagorna, som Aladdin, Ali Baba och de 40 rövarna och Sinbad, sjöfararen, utan har letat fram andra, lite ovanligare.

Kostymerna är enkla, svarta kläder med olikfärgade sjalar draperade lite här och var. Scenografin är spartansk. Jag tycker mej mest minnas en massa kuddar. Och det är sköna med en föreställningsstil som bottnar i mim: man behöver inte ha en jäkla massa prylar, saker som kan gå sönder, krångla, eller norpa fokus. Dessutom, när man inte bunden av vad man kan ha råd med, eller vad som fysiskt går att göra, blir möjligheterna gränslösa, så länge man bara hittar ett sätt att berätta. 

Det är en mycket bra föreställning, på flera plan. Spelet är säkert, och regin inspirerad, och många av eleverna har hunnit mycket långt, till nån slags säkerhet där dom verkligen verkar veta vad dom sysslar med. Det är nästan synd att skolan inte har en tredje årskurs.

Det ligger en vidrig kvinnosyn i botten av många av de här sagorna, speciellt i ramberättelsen, och man tar ett definitivt och tydligt avstånd mot kvinnovåldet, redan från början. Men man gör det på ett smart sätt: många gånger i såna här sammanhang, avfärdar man den här typen av män som idioter, vilket är att göra det väldigt enkelt för sej: Han beter sej som har gör för att han är en idiot, vilket på något sätt ursäktar honom. Här får vi en förklaring, inte en ursäkt, men en insyn. 

Och det får mej också att tänka på det där som Oscar sa: 

Yet each man kills the thing he loves,

By each let this be heard,

Some do it with a bitter look,

Some with a flattering word,

The coward does it with a kiss,

The brave man with a sword!

Some kill their love when they are young,

And some when they are old;

Some strangle with the hands of Lust,

Some with the hands of Gold:

The kindest use a knife, because

The dead so soon grow cold.

Some love too little, some too long,

Some sell, and others buy;

Some do the deed with many tears,

And some without a sigh:

For each man kills the thing he loves,

Yet each man does not die.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Adam! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6354:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN UPPSTOPPAD HUND, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/en-uppstoppad-hund-kulturhuset.html

CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern:

Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. 

Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/club-corner-och-stalin-musical-ett.html

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farsta: 

Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? 

Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/prinsessan-pa-arten-med-poff-pa.html

Just nu ser jag fram emot -

January 10, 2016, 1:35 am

≫ Next: INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 148 30/12 2015

≪ Previous: TUSEN OCH EN NATT, Boulevardteatern teaterskola, föreställning 147 21/12 2015.

$

0

0

 - dagens matiné av Livläkarens Besök på Kulturhuset Stadsteatern.

 
Jag planerar att käka lunch på juicerestaurangen Strå på Åhlens City innan föreställningen, och just nu sitter jag på Wikipedia och läser på om Marika Lindströms roll: Änkedrottningen Juliana Maria av Brunswick-Wolfenbüttel-Bevern.