Med Carin Juborg, Nathalie Olsson, Linnéa Lissenko, Josephine Thunell, Johan Huumonen, Helena Skoglund, Elina Holewa Chrona, Hanna Nilsson, Lina Malmefjäll, Karoline Dons, Aksel Mørk, Emma Bjärslinde.

Welcome to my school,

This ain't no high school:

This is the Thunderdome.

Hold your breath

and count the days,

we're graduating soon.

College will be paradise

If I'm not dead by June!

But I know, I know, life can be beautiful.

I pray, I pray for a better way.

If we changed back then,

we could change again.

We can be beautiful...

Beautiful

Ur HEATHERS

av Laurence O’Keefe

och Kevin Murphy

Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.

Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall; en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig. Konserten börjar kvart över tolv, men jag har fått för mej - trots att jag vet bättre - att den börja klockan tolv, så jag är inte bara en kvart tidig, jag är en halvtimme tidig. Klassen som ska framföra konserten håller på att soundchecka, mitt ibland lunchätande, skramlande och skrikande skolungar. Det är så här: scenen står precis vid ytterdörren, så det blir lite som att försöka ha en högläsning ur en sagobok precis innanför dörrarna på Åhlens City: dom flesta är inte här för att lyssna.

Malvolio har sagt att han ska äta lunch med en annan kompis innan konserten, men att vi kan ta en kaffe efteråt, så jag köper mej en macka i kantinen, och försöker försvinna in i min telefon tills han kommer. Det blir en hel del snapchattande, instagrammande och ett och annat besök på fejjan, innan han slutligen kommer och dimper ner, mittemot mej. Det hade inte blivit någon lunch, berättar han, så han käkar gärna något efteråt.

Jag är inte manisk, som person, jag är bara vädligt fokuserad. Selektiv och fokuserad. Att jag har en tumblr som heter Temporary Monomania, är mer som skämt, liksom. Okej, jag kanske kan vara lite väl fokuserad ibland, men det är bara för att jag blir väldigt, väldigt intresserad, och liksom vill gå till botten med det hela. Och varför, förresten, ska man vänta? Man kan coola när som helst, liksom.

I alla fall; kvällen innan, när jag och min kompis Skäggige Skalman var på väg till Dansens Hus, upptäckte jag en ny restaurang, Primör/Organico, på Timmermansgatan 19, när jag stod och väntade vid Skalmans bil, och givetvis vill jag dit och kolla läget. Malvolio är på. Tror jag. Jag har inte frågat honom än, men han brukar vara okej med att testa grejer. Förresten hinner jag inte fråga honom, för det börjar.

Årets klass består av tio kvinnor och två män, vilket är en man mer än förra året, tror jag. Det är en ganska liten scen, något större än ett podie, inklämd i en slags nisch, och man har dragit för en svart backdrop för fönstret ut mot verkligheten. En pianist är inklämd bakom ett piano, och eleverna sitter på rad framför scenen, och går upp, en efter en, när det är dags.

Man börjar med ett ensemblenummer: en översatt version av Beautiful, ur HEATHERS, av Laurence O’Keefe(BAT BOY: THE MUSICAL, och LEGALLY BONDE: THE MUSICAL), och Kevin Murphy(REEFER MADNESS), en musikal som efter ett antal workshops och konsertversioner gick Off-Broadway från Mars till Juni 2014, och som bygger på kultfilmen från 1988 som handlar om en sjuttonårig tjej som blir inbjuden att gå med i en grupp bestående av de tre populäraste eleverna på en high school, tre flickor som heter Heather, och som styr skolan med terror.

Jag kommer plötsligt att tänka på att jag och min kompis Lennartina Von Tratt såg filmen som musikalen bygger på, under en resa till London, nån gång i slutet av 80-talet. Vi jobbade båda med att sälja bröd i tunnelbanan, och hade samlat ihop pengar för en liten utlandsresa. Jag tror vi såg LES MISERABLES, och jag minns att jag hade förväntat mej mer Royal Shakespeare Company-skådespeleri à la NICHOLAS NICKLEBY, och lite mindre musikalteateragerande i största allmänhet.

Vi hade ingen aning om vad det var för slags film, eftersom den ännu inte kommit till Sverige, och var nog båda lite chockade, men roade, över att den var så rå. På den tiden var det inte vanligt att någon dog i en komedi.

Den största anledningen till att man öppnar med en låt ur just den här musikalen är att Kulturamas Musikalartistutbildnings andraårselever har val att sätta upp HEATHERS som slutproduktion, med premiär den tredje Maj, vilket är något att se fram emot, eller hur?

Nästa låt, Casting Call For A Best Friend, av Rob Rokicki, är en sån där bitch-fest-duett om kvinnlig konkurrens inom teatervärlden där två kvinnor beltar sej blå.

Jag är ofta väldigt imponerad av låtvalet, men lite irriterad över att man aldrig säger varifrån en låt kommer, och vem som har skrivit den, eller vem som har översatt. Förutom att det är en ganska relevant information, ger det också oss i publiken en chans att möta artisten, privat, utan en musikalisk mask. Nu - om man överhuvudtaget säger något, är det ofta något lite klyschigt, eller förhöjt, som:

”Livet är som en underbar sång, men ibland kan det vara skönt med lite tystnad…” eller ”Cole Porter är en man som levde för länge sen och skrev musik som vi i musikalbranschen är evigt tacksamma för…”

Jag hade nog föredragit om man sagt: ”Hej, jag heter Melinda Mockasin, och jag ska sjunga Too Bad That He’s Dead, ur musikalen Heads Up, Honeybun! av Petunia Almgrehn och Diana Oppenheimer-Flüht, översatt av Lisa Lönndörr.”

Tredje låten var obekant för mej, och handlade om att våga ge sej hän, och innehöll den kanske inte så genialt ihopsnickrade frasen: ”Jag ska kasta mej ut/som ett nyvässat spjut.”

Man fyller på med I’m Still Hurting, Shiksa Godess och "Climbing Uphill/Audition Sequence", ur LAST FIVE YEARS, av Jason Robert Brown.

Efteråt, när jag och Malvolio går genom Söder, på väg till restaurangen, säger han att han är dödstrött på I’m Still Hurting:

”Det är en bra låt, förstå mej rätt, men jag tror att bara den senaste månaden har jag hört tre kvinnor framföra den, i olika sammanhang.”

Det kan bli sådär: det går liksom i vågor. Ett tag skulle alla sjunga nåt ut DREAMGIRLS, vilket jag för det mesta såg som ett tecken på hybris.

Eftersom jag inte varit med i något av de där sammanhangen där man sjöng sången är jag inte alls lika trött på den, men den börjar bli lite bekant.

Så kommer en liten överraskning signerad Björn och Benny. Dom har inte skrivit många stolpskott, musikaliskt, men textmässigt har dom gjort några riktiga missar, som texten till King Kong Song:

”We do the King Kong song, won't you sing along

Listen to the music and it couldn't go wrong

We do the Kong Kong song, gotta sing along

Can't you hear the beating of the monkey tom-tom

Listen to the rhythm of the King Kong song”

eller, vad sägs om dessa rader ut Sitting In The Palmtree:

”See me sitting in the palmtree

Waiting for those little words from you

People laugh and point their fingers

Like I was a monkey at the zoo

But I will stay here, among my coconuts

So you will know dear, you're everything I've got

Now won't you tell me, Jeanie Jeanie on my mind”

Men min personliga val av lågvattenmärke är sången man framför här på konserten: Han Är En Man, Han Är Ett Barn: dels därför att den skrevs relativt nyligen, och textförfattaren borde kanske vetat bättre, dels för att man gjort två sensationellt dåliga ordval: i valet att likna sångerskan vid en babushka:

”En babushka - är det det som han ser

Nån som alltid är där,

Som man knappt inte märker

En babushka - ingen käresta mer”.

och i att använda sej av ordet grottekvarn.

”Men jag - Jag trampar i en grottekvarn

Till dag läggs dag

Han är ett barn

Men vem är jag?”

Vem använder ett sånt ord? Det är hämtat ur den fornnordiska sagan om kung Frode, som lät två slavinnor mala guld på hans kvarn, Grotte. Jag tror inte att en rysk hemmafru skulle känna till den referensen. Babushka betyder förresten mormor, farmor, eller äldre kvinna, det beskriver inte en hustru eller en kvinna som man liksom vant sej vid, och tröttnat, nån som alltid finns där. Det blir speciellt laddat när det sjungs av en väldigt ung kvinna. Man förväntar sej då att sångerskan ska ladda ordet med dubbla citationstecken, för att visa hur otroligt det är att hennes make ska likna henne vid en huckelprydd mormor.

Så följer två låtar av Sondheim: först en svensk översättning av Häxans sång, Last Midnight ur INTO THE WOODS. Här hade man nog behövt en liten prata för att förklara lite runt det som sjungs: Sången är liksom tagen ur ett laddat sammanhang, och jag tror att vi som publik behöver veta om sångerskan ska föreställa häxan, i samma situation som hon befinner sej i, i musikalen, eller om hon har hittat något annat i sången hon vill förmedla.

Beppe Wolgers svenska översättning av Sondheims Send In The Clowns, Var Finns En Clown?, ur A LITTLE NIGHT MUSIC, är väl inte direkt ett mästerverk, och det har kanske inte så mycket med Beppe att göra, som att det verkligen inte går att direktöversätta den. Det engelska uttrycket Send In The Clowns, syftar inte på cirkusclowner, utan på en en slags komiker man använde sej av i vaudeville, vilket vill säga att när något nummer inte gick hem, skickade man in clownerna, för att lätta upp, och roa. Det handlar om gyckleri, om spex, om att dratta på rumpan, om pruttkuddar och lösnäsor. Rollen som sjunger sången i musikalen är en medelålders skådespelerska, och hon använder sej av liknelser hon känner till, hon sjunger om folk som är ”mid-air”, alltså akrobater, och om att göra entréer, och om ”losing my timing this late in my career”.

Jag hade föredragit att man sjungit den engelska texten, men det hela görs lite svårare när en roll som handlar om att tiden går, och om att åldras sjungs av en så pass ung kvinna; det kvittar hur bra hon sjunger, det blir bara toner. Det är inte elevens fel, någon av lärarna som borde ha föreslagit en annan sång.

Har du tänkt på att tonerna som sjungs till texten ”Över Grind och Stätta” i Dufvemåla Hage, är precis samma som de inledande panflöjtstonerna i Björn och Bennys Mio Min Mio? Dom har liksom lånat av sej själva, och jag antar att det är okej, men jag kan liksom inte hör sången utan att tänka på Dana Dragomir.

Det är också en knepig sång att framföra, rent dramaturgiskt. Den handlar om en kvinna som väntar på sin fästman, och framför sitt inre öga ser hon vägen han tar för att komma till henne.

Så, ställ dej upp, och berätta, högt för dej själv, vilken väg den du vill ska vara hos dej skulle ta för att komma dit där du är. Du blir väldigt introvert, eller hur? Den görs väldigt sällan så: att kvinnan, liksom steg för steg, parti för parti, genomlever resan med honom, typ:

Sedan han låst sin ytterdörr

tar han vänster, och går till hissen.

Tre våningsplan går snabbt förbi

på det fjärde så är han nere.

Ute på gatan svänger han

tar till höger, passerar Ica.

Bussen har kommit, han går på,

han får stå först, men får sen sitta.

Det är också ganska vanligt att sångerskan inte verkar inse att hon sjunger om sej själv i frasen ”Fötterna är lätta/för han vandrar vägen till sin kära”.

Det hade varit ganska intressant att se den framföras av någon som inte vill att han ska komma fram: en annan roll än Kristina, någon som också älskar honom, men i hemlighet.

Everybody Says Don’t, ur Sondheims ANYONE CAN WHISTLE, den näst sista sången, framförs med lite textändringar, så att den kommer att handla om hur lärarna på skolan inte är nöjda med eleverna, vilket är ganska kaxigt, eftersom det är en sån där sång med kulsprutsmattrandesnabb text, och det är inte helt lätt att ändra i den.

Man avslutar med Just This One Time, ur TALES FROM THE BAD YEARS, av Katie Kerrigan och Brian Lowdermilk, som handlar om två kvinnor, som, fulla och frustrerade, tänker att dom ska ha ett one night stand, med varandra. Jag tror jag har hört den förr, här, kanske förra året, eller året innan dess, men det gör inget, det är en bra låt, med intressant tematik.

På det hela taget är det en mycket trevlig konsert, och fungerade mycket bra som en slags presentation av deltagarna i HEATHERS.

Och, ja: restaurangen var mycket väl värd ett besök: Vi åt båda en varsin Buckwheat Roll, fylld med rostad sötpotatis, hummus, avocado och mjölksyrad kål, och satt kvar, länge, och snackade musikaler.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis konsert- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:

Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.

Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html

SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:

"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html

KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:

Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!

Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html

Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.

You've hurt my heart a lot it's true

But I'm not angry, I just feel sorry for you

So when your cheatin' days are over

I don't want you to come runnin', don't come runnin' back to me

You're gonna be sorry, just you wait and see

Oh, one day you'll wake up and cry out, yeah, for me

Then you'll have a chance to meet life face to face

And search for peace of mind but find that it's no place

I still love you I confess but I've got to think of my own happiness

So when you're cheatin' days are over

Don't come runnin' back to me

I said don't come runnin'

No, don't come runnin' back to me

Don’t Come Running Back To Me

av WASHINGTON, DINAH/JOHNSON, FREDDY/WOODS, PEARL

Madeline Wickham har skrivit ganska många böcker under pseudonymen Sophie Kinsella, och några av dom, en hel serie, faktiskt, handlar om en kvinna som har lite svårt att sluta shoppa. Hon är en shopaholic, och du har säkert sett någon av böckerna i nån second handbutik, för det här är inte böcker man vill spara och läsa igen. Confessions of a Shopaholicär kanske den mest kända. Den kom ut i den svenska bokhandeln 2001, under den kommersiellt katastrofala titeln En köpgalen kvinnas hemliga liv, för att senare ges ut igen under den lite mer säljande titlen: En Shopaholics bekännelser.

Jag har läst några av böckerna, och ganska ofta brukar det sluta med att jag dänger iväg boken över rummet, i frustration, irritation och aversion. Sen går det några timmar, och jag så plockar jag upp boken igen, och försätter läsa, motvilligt.

Bokens hjältinna är nämligen väldigt enerverande. Det är något fel på hennes konsekvenstänkande. Hon är oförmögen att ta ansvar för sina handlingar, och för mej, som är något av ett kontrollfreak, är det som naglar på en griffeltavla, eller som stanniol och amalgam.

Jag känner såna här kvinnor. Eller, brukade känna såna här kvinnor. Det blev för frustrerande i längden. Dom är fascinerande, ur ett rent kliniskt perspektiv, men det kostar mer än det smakar, i verkliga världen. Det verkar som om hela deras funktion är att skapa problem, göra felaktiga val, att aldrig lära sej av sina misstag. Dom saknar mål, motiv och motivation.

Ibland undrar jag vart dom har tagit vägen, eller om dom fortfarande hänger i barerna jag har övergivit, alkoholfeta, nikotinrynkiga, rufsiga och tilltufsade.

På den tiden, i slutet av åttiotalet, drev dom omkring på Söder, var charmigt sunkiga, sega, och sömniga. Dom var inte det första du lade märke till när du kom in på ett ställe, men dom närmade sej långsamt, planlöst, som katter på promenad, väntande på att något skulle hända, på det där som Tennessee Williams kallade:

”…the kindness of strangers.”

Ganska många av mina ungdomskvällar har slösats bort, drickande öl, rökande cigg och lyssnande till monologer av typen:

”… och så frågade jag killen med skägget om han kunde visar mej resten av lägenheten, och när vi kom in i sovrummet så ville jag testa hur det var att kyssa honom, för typ man kan säga mycket om en kille baserat på det sätt han kysser, tycker, och så, typ, började vi ha sex, men så kom hans tjej in. Sa jag att han var ihop med hon som bjudit in mej? Hon som var chef där jag provjobbade? I alla fall: hon blev skitsur, riktigt vansinnig, alltså, överreagerade totalt, och slängde ett glas vin i ansiktet på mej, och våld är aldrig svaret, så att jag tappade ena linsen, och blusen jag lånat av syrran blev helt rödfläckig, och den var typ hennes favoritblus, eftersom den varit mormors, och hon hade sagt att jag inte fick använda den, men jag ville bara låna den lite, det var ju inte meningen att det skulle komma vin på den, alltså, och det var ju inte jag som hällde vinet, så egentligen var det inte mitt fel, eller hur, det var en olycka: jag blev utsatt före ett övergrepp, kan man säga? Så bad hon mej dra åt helvete, och ville att jag skulle lämna deras lägenhet, och skrek att jag förstört hennes förlovningsfest - både det där med akvariet och så det här med hennes kille - men jag hade inga pengar, så jag frågade om jag kunde låna några hundra av henne, till taxi in till stan, för det var egentligen en ganska seg fest, och att hon kunde typ få tillbaka dom dagen efter, på jobbet, men hon sa att om hon såg mej i butiken igen skulle hon slå in mina tänder, vilket jag tycker var helt fel, eftersom man måste kunna skilja på jobb och fritid, tycker jag, och det kändes skitjobbigt för mej, eftersom jag hade räknat med dom där pengarna jag trodde jag skulle tjäna när jag bestämde med Lemona att vi skulle åka till Gotland i sommar, och hon hade redan lagt ut för mej, av pengar som hon lånat av sin brorsa, som behövde dom till sin hyra.”

Känns typen igen?

Ticket Master har en förmåga att liksom försvinna när han inte tycker att en föreställning är intressant, vilket gör att han ofta har många frågor efteråt:

”Varför hette den American Hotel?” frågar han, när vi kommer ut i foajén.

Jag har inte den lyxen av att kunna tona bort: jag kan aldrig sova på plan, och på teater har jag svårt att inte följa med och försöka förstå:

”Det var ju det hotellet hennes mamma jobbade på, där hon kände det som att hon missat att städa ett rum?”

”Hennes mamma?”

”Hon som dog i cancer?”

”Gjorde hon?”

”Ja, hon som spelades av Ann-Sofi Rase?”

”Ja, just det, hon var ju med. Vilket slöseri. Och Anders Johannisson tycker jag om: han var strålande som Hertingen av Buckingham i DE TRE MUSKETÖRERNA. Jag fattade inte vad han skulle vara här?”

”Han var hennes pappa?”

”Var det hennes pappa?”

”Japp.”

”I blottarrock?”

”Ja.”

Jag är glad att han inte frågar mej varför pappan, som skulle föreställa en ganska rigid och religiös man, var klädd som en lodis. Kanske var det för att allt berättades i en tillbakablick, som ett minne, och det är så huvudrollen, den väldigt irriterande kvinnan, mindes honom. Kostymernaöver lag, är ganska anonyma, mycket hoodies, och dom är förvånansvärt hela och rena i en värld där tvättmaskiner, elektricitet och rinnande vatten inte verkar vara vanligt. Scenografin och ljusär kanske det jag känner störst dragning till, av alltihop. Dom ger en känsla av damm och förfall, av byggnader som inte åldras med värdighet, av dom där platserna som dyker upp om man skriver in abandoned i sökfältet på Pinterest.

Vi är på Kulturhuset Stadsteatern, och ser det första publikrepet av Sara Stridsbergs AMERICAN HOTEL. Jag vet inte mycket om författaren, förutom att hon alltid ler lite mystiskt på alla bilder jag hittar, och aldrig visar sina tänder. För några månader såg jag hennes version av Grey Gardens, i KONSTEN ATT FALLA.

Jag föll inte.

”Varför utspelade den sej i Detroit?” fortsätter Ticket Master, när jag kränger på mej min jacka, och lindar på mej min brandgula halsduk.

Jag biter mej i läppen, funderar, och pustar lite som en trumpetare som värmer upp: ”Kanske för att det är lättare att skriva om något långt bort, nåt nån annanstans? Man kan fantisera mer, och behöver inte ta ansvar?”

”Men varför just Detroit?”

”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”

Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Det handlar som sagt om ett Detroit i förfall, och om människorna som av någon anledning lever där, som valt att leva där, och som fortsätter stanna där. För det är ju inte så att resten av USA ligger i ruiner. Man kan ge sej av, man kan söka sej bort.

Det är ganska svårt att föreställa sej en hel stad i konkurs. Det blir lite som Flykten Från New York, eller Mad Max, eller nån annan domedagssaga, blandad med någon slags orealistiskt drömvärld. Det är nog inte meningen att vi ska gräva så mycket i jakten på logik, även om den name-droppas en massa detroitiska gatunamn, som för att verkligen poängtera att detta händer på en plats som verkligen finns.

Nånstans har jag läst, tror jag mej minnas, att Tennessee Williams har sagt att han måste vara fysiskt attraherad av åtminstone en karaktär när han skriver något. Kanske var det inte han som sa det, och kanske var det inte så han sa det, men det är i alla fall lite så jag känner när jag sitter i en teatersalong: man behöver kanske inte vara fysisk attraherad, men man måste vara intresserad av en karaktär för att vilja följa med på resan. Och om man inte förstår personen, eller förstår vilken väg den försöker ta, då är det lite bäddat för en kväll fylld av frustration.

Här finns inte en karaktär jag sympatiserar med, och jag vet inte om det är med flit, eller förväntas jag på något sätt känna något för huvudrollen, den alkade kvinnan som liksom bara driver runt, som blir ihop med en mindre framgångsrik fotograf, börjar vänstra med hans tvillingbror, en mycket mer framgångsrik fotograf, blir med barn med den sistnämde, lämnar den försnämnde, lämnar sitt barn hos den sistnämnde, lämnar honom, går tillbaka till den förstnämnde, som ber henne skjuta honom, den förstnämde, skjuter honom, men lyckas inte döda honom, och när han säger att han inte vill dö, kontaktar hans tvillingbror, den sistnämnde, som erbjuder sej att ta på sej skulden för mordet, och lämnar barnet hos modern? För ett barn har det ju alltid bättre hos mamman?

Hon irriterar mej bara, kort och gott.

Regin verkar - och detta är första publik, så mycket kan och kommer nog att hända innan premiären - mer ha lagt krut på att göra karaktärerna så diffusa och obestämbara som möjligt, och tänker att det nog ska göra dom mer fascinerande. Men jag vill förstå, för att känna att kvällen har gett mej något.

Nån säger att man är älskar någon, och jag fattar inte varför. Nån annan säger att man inte älskar någon, och det har jag lättare att förstå. Känslor verkar vara viktigare än verkligheten.

När det blir för statiskt, för mycket likt en bok istället för dramatik, försöker man få lite schwung i rummet genom att låta skådisarna springar runt, runt, runt. Jag förstår varför kvinnan springer, det ska liksom vara hennes grej, men hennes döda mamma, och hennes döda pappa, varför kutar dom?

Skådisarna är - som vanligt - bra mycket bättre än vad som krävs.

I nån av joggingrundorna sitter jag och tänker på hur underbart det här skulle kunna ha varit om det hade skrivits av Tennesse Williams, eller om man helt enkelt bara hade satt upp hans THE NIGHT OF THE IGUANA, eller SUDDENLY LAST SUMMER, eller ORPHEUS, DESCENDING. Jag tänker på hur bra han skrev om undergång och hur fantastiskt han vävde ihop realism och fantasi. Jag förstår att man på Kulturhuset Stadsteatern vill få in flera produktioner med pjäser skrivna och regisserade av kvinnor, men kunde man då inte välja verk med fler stora, intressanta kvinnoroller? Även här, i en pjäs skriven och regisserad av kvinnor, är männen i majoritet. En bög, död, missbrukare borde väl ha nån slags rätt att kvotera sej upp på scenen? Speciellt som hans kvinnoroller är oändligt mycket mer intressanta.

Men kanske är det bara så enkelt att det Sara Stridsberg vill säga, är inget jag vill höra?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

LUNCHKONSTERT PÅ KULTURAMA:

Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.

Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html

C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:

Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html

SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html

- nästa vecka, och lite teater:

MÅNDAG: Publikrep av MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN,

Från Riksteaterns hemsida:

Verklighetsbaserad och högaktuell berättelse om förföljelse, överlevnad, hopp och kärlek som homosexuell i nazisternas koncentrationsläger. Urpremiär av föreställning om ett då och ett nu, och om hur glömska skapar paralleller till vår samtid.

Boken är en verklighetsupplevd vittnesskildring om Josef Kohut och gavs ut först 1972. Fram till dess hade ingen av de förföljda homosexuella vågat vittna om sina erfarenheter i koncentrationsläger, av rädsla för det dubbla stigmat som infann sig eftersom de fortfarande föraktades och klassades som brottslingar under efterkrigstiden. Berättelsen vittnar om hur homosexuella befann sig lägst i lägerhierarkin, var lovligt byte för alla, fick de hårdaste arbetsuppgifterna och placerades ut vid granitbrotten, skyttebanorna, stenhuggerierna som lovligt byte för de nazistiska soldaterna som ofta iscensatte fångars flyktförsök, för att genom sina dödande kulor erhålla tre dagars permission.

Soldater kunde t ex slita mössan av en fånge och kasta den mot det elektrifierade taggtrådsstängslet och beordra fången att hämta tillbaka den. Om fången närmade sig taggtråden klassades det som flyktförsök och man fick man skjuta, och om fången inte lydde slogs han ihjäl med batong.

Det här är en verklig berättelse om en systematisk och sällan uppmärksammad förföljelse. Det enda brott Josef, och alla de tusentals homosexuella i lägren begått: de ville älska och bli älskade av fel personer.

Uppsättningen varvar musik och koreografi med tydliga paralleller till dagens samhälle. Mattias Brunn, Daniel Åkerström-Steen och Mårten Andersson har turnerat med pjäsen No Tears for Queers i Sverige. Då satte man strålkastarljuset på manlighet och maktstruktur, precis som i deras kritikerrosade Riksteaterproduktion Järnnatt. I den här uppsättningen fördjupas samarbetet tillsammans med dansaren och koreografen Marcus Baldemar. I Männen med rosa triangel möter vi normernas och utanförskapets mörkaste mekanismer.

Riksteatern i samarbete med RFSL och Forum för levande historia.

TISDAG: MILLAS MIRAKEL, en rymdodyssé, med MolièreEnsemblen.

Från deras hemsida:

En isande kall vinternatt möter Milla en högst osannolik figur. En enhörning. Och precis som myten säger går Millas drömmar, till och med de hon glömt att hon hade, i uppfyllelse…

(För grundskolans högstadium och gymnasiet)

Milla går på högstadiet. Hon tycker om att dansa, men utöver det ter sig livet fullständigt värdelöst. Milla saknar helt sammanhang. Den enda ljusningen är dansen men när chansen väl kommer att söka till dansgymnasiet drar hon sig undan. Milla ger upp. Ingen vill ha henne – och Milla beslutar att nu ska de få som de vill. Just den isande kalla vinternatten möter hon en fullständigt osannolik figur, en enhörning, som säger att han kan hjälpa henne att försvinna. Han erbjuder henne en resa på sin rygg med destination världsrymdens ände. En snabb och enkel sorti i universums svarta hål. Men under resan dit återfår Milla den livsgnista hon trots allt har kvar och nu vill hon inget hellre än att leva.

Millas mirakel är andra delen av Hjälteprojektet som genom hjälteberättelser vill stärka barn och ungas självkänsla och uppmuntra dem att finna sina egna inre hjältar. MolièreEnsemblen erbjuder också en drama- och berättarworkshop att utifrån hjältesagans narrativa struktur skapa egna hjälteberättelser. Läs mer

MANUS Amanda Klasa Fornhammar

REGI OCH BEARBETNING Henrik Dahl

MEDVERKANDE Rita Hjelm, Peter Åström, Sara Turpin

SCENOGRAFI OCH KOSTYM Karin Lind

SCENOGRAFIASSISTENT Linn Claar Stenberg

LJUDDESIGN Tina Paulsson

LJUSDESIGN Irmeli Strand

KOREOGRAFI Karim Carlsson

REFERENSGRUPP May Nilsson

PRODUCENT Sara Hedman, Andreas Braula

Igår hann jag slinka in på genrepet av MURDER BALLAD - tack Jennie Blåtå för tipset - som gästspelar på Teater Playhouse, och jag är fortfarande ganska uppskakad. Gå och se, hitintills har dom bara släppt tolv föreställningar under drygt en månad, och eftersom det bara finns omkring 200 platser i salongen kan det nog - förhoppningsvis, för dom, inte för dej - bli svårt att få biljetter, om man väntar för längre.
På kul, har jag tänkt att jag innan jag ser en föreställning ska ge mej själv en liten uppgift, att likna föreställningen vid någonting, - "Om den här föreställningen vore en bok av Agatha Christie, eller en butik på Drottingatan, eller något du kan köpa på McDonalds, vad vore den då? och sen lägga ut den på mitt Snapchat, jbclifton. Murder Ballad vad den första, och innan föreställningen gav jag mej uppgiften att tänka på att om den här föreställningen vore en krukväxt, vilket sort skulle det vara, och svaret blev - kom ihåg att jag sitter på en cykel och inte har tid att tänka - att den var en senig, sexig, giftig monstera-planta vars muskulösa rötter har spräck sin kruka, och vars luftrötter lurar in dej, förför dej, och sen kväver dej under sexakten. Och du är helt med på det.

En vanlig rapport kommer längre fram i veckan.
Fenomenal regi, och fyra skådisar som sjunger skiten ur varenda ton.

http://www.murderballadstockholm.se

Produktion Peeping Tom, Regi Franck Chartier, Regiassistent och dramaturg Gabriela Carrizo, Skapare och medverkande Leo De Beul/ Jef Stevens, Marie Gyselbrecht/ Tamara Gvozdenovic , Hun-Mok Jung, Simon Versnel , Maria Carolina Vieira , Yi-Chun Liu , Brandon Lagaert, med stöd av Eurudike De Beul, Statister i Stockholm Annie Strömqvist Axner, Christer Cedergren, Margita Lundman, Inga-Britt Österlind, Monica Sonesson, Walter Jung, Lena Starck, Merith Lantz, Ylva Enman, Fredrik Holmquist, Konstnärlig assistans Seoljin Kim, Camille De Bonhome, Ljudkomposition och arrangemang Raphaëlle Latini, Ismaël Colombani, Eurudike De Beul, Renaud Crols, LjudmixYannick Willox, Ljusdesign Peeping Tom, Giacomo Gorini, Kostymdesign Peeping Tom, Camille De Bonhome, Scenografi Peeping Tom, Amber Vandenhoeck, konstruktion KVS-atelier Filip Timmerman Amber Vandenhoeck, Teknisk ledning Filip Timmerman, Tekniker Hjorvar Rognvaldsson, Wout Rous, Amber Vandenhoeck, Produktion och turnéläggning, Anastasia Tchernokondratenko, Kommunikation och produktion Sam Loncke, Kompani manager Quentin Legrand, Med stöd från Flemish authorities, Samproduktion Theater im Pfalzbau (Ludwigshafen), KVS – Royal Flemish Theatre (Brussels) , Festival GREC (Barcelona) , HELLERAU - European Center for the Arts Dresden , Les Théâtres de la Ville de Luxembourg , Théâtre de la Ville (Paris) , Maison de la Culture (Bourges) , La Rose des Vents (Villeneuve d’Ascq) , Printemps des Comédiens (Montpellier) , med stöd av Sommerszene, Szene Salzburg (Salzburg). Theater im Pfalzbau är en nyckelpartner i förverkligandet av triologin « Vader – Moeder –Kinderen » Distribution Frans Brood Productions.

You've changed

That sparkle in your eyes is gone

Your smile is just a careless yawn

You're breaking my heart

You've changed

Your kisses now are so blase

You're bored with me in every way

I can't understand

You've changed

You've forgotten the words, I love you

Each memory that we've shared

You ignore every star above you

I can't realize you've ever cared

You’ve changed,

av BILL WILLIAM CAREY, CARL T N FISCHER

Efteråt, när jag och min kompis Malvolio Morrhår gick över St. Eriksplan, och när jag cyklade vidare ensam, längs med St. Eriksgatan, över bron och upp till Fridhemsplan, kändes det som om Stan hade förändrats, som om det hade blivit en fnurra på tidens tråd, och flera år hade gått sen vi gick in på Dansens Hus, och tills nu, när vi kom ut. Butiker hade slagit upp, där andra hade slagit igen. Nya byggnader verkade ha skjutit upp, och fasader verkade lite annorlunda, lite mer slitna, lite mer förfallna.

Det är egentligen det enda jag kräver när jag ser en föreställning: att den ska förändra min värld, eller i alla fall sättet jag ser på den, vilket kanske är samma sak.

Jag kämpar emot åldrandet med näbbar och klor. Det är inte det att jag har något direkt emot spåren av att bli äldre, men själva faktumet, att jag och alla med mej håller på att bli gamla, är jag något jag förtränger med sån där våldsam viljestyrka som får mammor att lyfta bilvrak av bebisar.

Det är bara de senaste månaderna som jag har börjat inse att jag kanske om några år om tio, tjugo år, inte kommer att orka testa det här med att klättra på väggar, eller inte kommer att våga testa nymodigheter som Hoverboard eller Airwheel, inte av rädsla att bryta nacken, utan av rädsla att bryta en höft.

Jag är trofast och lojal som en gammal hund, men när det gäller det här med att åldras med nån slags uppgiven värdighet, då är det var person för sej själv. Jag dumpar dej som en sop-påse den dagen du går över gränsen till de gamla och grå.

Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.

Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej - kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft.

Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens. När allt det där händer mej, när allt förfaller, planerar jag att inte vara med, inte vara där. Inte helt och hållet där, i alla fall.

Scenen föreställer att slags stort samlingsrum på ett boende för åldringar. Det är kul att se en dansscen så totalt förändrad, det ser mer ut som man ska sjunga opera här än framföra någon slags dans.

I fonden en scen, eller, kanske mer en estrad, till höger ett piano, centralt; två långbord med omgivande stolar, och till vänster två svängdörrar, ut. Väggarna är turkosgröna, och de, och eventuella fönster, täcks bitvis av långa, tunna, grå veckade gardiner. På golvet: en rödorange, heltäckande matta.

Det handlar om ett slags hack i verkligheten, ett ryck i realiteten, om sinnenas förfall, och vart vi tar vägen när vi inte verkar vara här och nu. Ena stunden är allt som det ska vara, och i nästa har allt förändrats.

En kvinna kommer in, och frågar en av dom som arbetar där om hon skulle kunna få prata med någon. Jag tänker att hon är en dotter som tänker förhöra sej för hur man går tillväga för att få in en av sina föräldrar på hemmet. Personalen ber henne vänta, och går, och när hon lämnas ensam visar det sej att hennes handväska är förtrollad, förvandlad, förbannad. Först vägrar den röra sej, står liksom still i luften, sen far den runt så att den nästan slår knut på kvinnan; hon gör kullebyttor, går ner i brygga, vrids och vänds, och hon säger inte ett ord under hela tiden. Jag antar att hon är väldigt blyg, eller rädd att stå ut, att störa, lite som en sån där person som sätter något i halsen och som man senare hittar död på toaletten, kvävd, eftersom han eller hon eller den eller det, inte vill vara pinsam.

Långsamt, sköljs vi mellan verklighet och det som inte verkar vara verkligt. Kvinnan är plötsligt inte en besökare, hon arbetar på hemmet. En medelålders man kommer in för att besöka sin pappa, men är plötsligt själv inskriven, och en annan yngre man, kommer in och besöker honom. Nån har tagit en annans byxor, skjorta, skor, ingen verkar kunna komma ut, och så plötsligt är alla borta.

Jag minns en väldigt vacker pietà-scen, där ett biträde byter blöjor på en av de äldre männen, för att senare täcka honom med ett tygstycke, sådär som man gör med den som dött, för att slippa se, och för att ge lite värdighet till den om som inte längre är där.

Det påminner mej om Dramatens uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, och om andra akten av Alexander Ekmans MIDSOMMARNATTSDRÖM på Kungliga Operan, på grund den förvridna, vidriga och vackra verkligheten.

Musikaliskt sitter jag och tänker på den franska filmen Les Triplettes de Belleville. Det var någonting med rytmerna, med moderniserandet av musik som förefaller tillhöra en annan tid.

Rent koreografiskt är det en slags tumlande, rullande, snurrande partier som imponerar mest, en slags motsats till kullerbyttan, där personen liksom nästan står i brygga hela tiden, och rullar runt, nästan som en slags rund Rubiks kub, där istället för att de olika delarna byter färg med varje vridning, är det ben, armar och huvud, händer och fötter som verkar byta plats: det ser ut helt overkligt ut, och borde bara vara möjligt i en dröm.

Man gjorde också en slags dans där man snurrade på knän, och vred ut och in höfterna och satte upp en foten på golvet under det att man hade det andra knät i marken, och snurrade. Lite som en slags snoa-version av en sån där rysk folkdans där man hela tiden sitter på huk. När jag kom hem och försökte testa det på min ryamatta lyckades jag inte ens klura ut hur man gjorde, än mindre utföra det, men jag antar att mina grannar tvärs över gården fick sej en funderare.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljetter, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:

”Men varför just Detroit?”

”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”

Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html

LUNCHKONSTERT PÅ KULTURAMA:

Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html

C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:

Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html

Idé & text: Julia Jordan, Musik & text Juliana Nash, Regi: Morgan Alling, med Jakob Stadell, Anna-Maria Hallgarn, Patrik Martinsson och Hanna Hedlund, Översättning: Fredrik Fischer & Linnea Sjunnesson, Scenografi Gustaf Hellesand, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Tomas Malbeck, Regiassistent Sandra Camenish, Kapellmästare: Michael Ottosson, Gitarr Niklas Thelin, Bas Jonas Lindberg, Trummor, Lars Olsson, Ljudtekniker Lucas Svereus, Ljustekniker NIkita Johansson, Producent Petrik Martinsson, Fridofrida AB, Med tillstånd från Josef Weinberger Limited, På uppdrag av Music Theatre International, New York

It was a crime of the heart

We all know that love's insane from the start

Where there's passion, there is pain

What do we gain, committing crimes of the heart

He was crazy jealous of everyone she met

Suspicious of the little things that hadn't happened yet

He devoured every minute of her time, she didn't mind

After all, young love's always blind

It was a crime of the heart

We all know that love's insane form the start

Where there's passion, there is pain

What do we gain, committing crimes of the heart

Crimes of the Heart

av Amanda McBroom.

Jag hade tänkt stanna hemma. Våren var på väg, och med den följde en sol som för varje dag som gick började kika högre och högre upp över granhusets tak, och i och med det, lysa in genom mina avgasstrimmiga fönster och passivt aggressivt dra uppmärksamheten till dammet som samlats lite här och var.

Hela förmiddagen hade jag sorterat och städat bland böcker och gröna växter, och trots att jag inte hade någon klar bild av vad jag skulle göra på kvällen hade det hela dagen känts som om den skulle tillbringas på rygg på min sacco-säck, med en bok eller kanske nånting intressant på youtube.

Men så plingade det till på min telefon. Det var ett meddelande från Jennie Blåtå, som precis upptäckt på Facebook att Morgan Alling bjöd in allmänheten till genrepet av föreställningen han precis regisserat, MURDER BALLAD, på Teater Playhouse.

Jag ville inte, men jag borde. Eller, jag ville men jag orkade inte. Eller, jag orkade, men jag hade ju planerat -

”Vill du hänga med på Playhouse och se Murder Ballad ikväll?” messade jag min kompis Patti-Li Leuk, och så slängde jag iväg ett likadant meddelande till Malvolio Morrhår. Skäggige Skalman var på nån solig ö någonstan - Gran Canaria eller Tenneriffa, eller Mallorca, eller så - tillsammans med Dollys Matte, så det var liksom ingen idé att fråga honom. Och Abercrombie hade inte orkat eller viljat följa med på nånting på senare tid, så honom hoppade jag helt enkelt över. Det fanns förstås dom som jag inte alls kunde höra av mej till, som nästan skulle ta det som en förolämpning om jag hörde av mej i sista minuten och liksom förutsatte att dom inte hade något för sej en söndagkväll.

Jag hade tänkt att om ingen ville hänga med så skulle jag strunta i det, jag också, men när både Patti-Li och Malvolio visade sej vara upptagna - massagetid och något ospecificerat - och jag liksom hade en legitim anledning att stanna hemma, var det som om det aldrig riktigt hade rått något verkligt tvivel om att jag skulle dit.

Och det säger något om min skeva verklighetsuppfattning när mitt största argument mot att gå dit var att jag trodde att det skulle vara knökfullt. När jag hade förstått att regissören lagt ut inbjudan på sin facebook-sida, såg jag framför mej hur folk i horder, som människorna i Metropolis, eller som i första aktens final på LES MISERABLES, när alla, som en mur av människor, skanderande sånger ur MURDER BALLAD, skulle paradera uppför Drottninggatan och samlas utanför Playhouse, som såna där folkmassor som mötte Beatles när dom första gången kom till USA, redo att börja vandalisera om dom inte fått några platser.

Men, som Jennie Blåtå skrev:

”200 platser, stor teater, ingen riska att det tar slut”

Jag kände inte till någonting om MURDER BALLAD, och gör det nästan inte fortfarande. Jag menar, nu känner jag till handlingen, men det finns förvånansvärt lite att läsa om föreställningen på nätet. Det finns en hemsida, och ganska mycket på youtube, men inte så mycket mer.

Förresten hade jag heller ingen aning om att detta var sub-genre under ballader, det här med Mördar-Ballader, men man lär sej mycket när man sitter och googlar. Minns du sången om Tom Dooley, eller Chers Dark Lady, eller Mack The Knife, eller till och med Bohemian Rhapsody? Dom räknas alla till mördarballader. Jag antar att man också kan räkna dit Sondheims Chrystantemum Tea ur PACIFIC OVERTURES. Visst vore det lite underbart med en soppteaterkonsert med bara såna sånger, eller vad sägs om en kulturamakonsert?

Det var inga problem att få komma in, även om alla var där. Eller, inte alla, men en massa människor jag inte sett på länge. Madame Maquillage var där, tillsammans med sin son, som hade exakt samma ögon som hon hade.
"Det ligger i släkten," förklarade hon. "Vi har alla min pappas ögon. Du må tro att jag blev snopen när jag precis hade fött honom, och han slog upp ögonen och det var pappa som tittade på mej..."
Och Patsy de la Lake stod plötsligt bara framför mej, leende, tillsammans med två vänner som jag kände igen, men liksom, trots upprepade presentationer, aldrig lär mej namnen på. Till och med Abercrombie var där. Jag antar att han antog att jag skulle känna till om det här genrepet, och att det var därför han inte frågat mej om jag ville hänga med honom, hans pojkvän och deras kompis Gaydad.

”Oj, vad du var orange…” sa nån till mej, när jag knappt kommit innanför dörren. Det var inte en komplimang. Det var en sån där illa dold kritik, maskerad som nån slags humor, levererad av en bitvis bitter bög.

Med tiden har jag blivit lite orange. Nej, det är inte min hud, det är inte nån slags syftning på vad han nu heter som talar med skorrande ’r’ och läste dikter i den där melodifestivallåten; jag pratar om mina kläder. Dom har blivit mer orangeorangea orange-a brandgula. Det började med en mössa, för att jag bilarna skulle se mej när jag cyklade, och så följdes den av en halsduk, och ännu en halsduk, och ännu en, och så av tre tröjor.

Jag, som har en tendens att bita ifrån, har bestämt mej för att låtsas ta såna saker, såna kommentarer, speciellt från såna som han, som komplimanger. Det retar dom ännu mer.

”Tack,” svarade jag, emfatiskt, glatt, som om det han sagt varit menat som beröm.

Sen borde jag ha hållit tyst. Jag borde inte, som jag gjorde, demonstrativt ha scannat hans svarta kläder från tå till topp, och ner igen och sagt, leende, som en slags oskyldig förklaring:

”Jag har blivit så trött på att jag såg ut som en parodi på en av alla svartklädda kultur-skallar. Svart, svart, svart, det är en sån klyscha, så deprimerande, så förutsägbart, och visar på en sån rädsla att våga påstå något som andra kan skämta om. Håller du inte med?”

Vi log mot varandra, och skiljdes åt.

Detta är kanske en av anledningarna till att folk inte ber mej följa med på teater.

Scenografin föreställer en bar. En stor disk, med flaskor bakom, ett biljardbord till vänster, och fem, sex små runda barbord med stolar omkring. Det känns gediget, på riktigt, som om man när som helst skulle kunna lyfta produktionen från scenen och klämma in den i nån riktigt, existerande bar, och det skulle inte kännas konstigt, eller som fransmännen säger: mal placé.

När vi har satt oss, berättar man att det är meningen att folk ska sitta vid barborden, på scenen, och ber oss komma upp. Eftersom publiken på genrep är där för att hjälpa produktionen, stolpar jag upp och sätter mej vid ett bord lite bakom dom andra. Jennie Blåtå och Långskånken sätter sej vid ett bord lite närmre scenkanten.

Musikerna, bandet, sitter synliga, i kulisserna, en våning upp.

Man kan berätta en scenisk historia på så många sätt. Först, den faktiska berättelsen: Ta till exempel Rödluvan: den börjar såhär, och slutar såhär. Så lägger man till dramatikerns syn på det hela: Man förklarar kanske att som flicka har hon så låg status att hon inte ens har ett eget namn, utan definieras genom hur hon klär sej, vilket också gör att det är ganska lätt att ta ifrån hennes identitet: utan sin röda luva är hon ingen, ett ingenting. Tillför sen regissörens tolkning av vad dramatikern skrivit: kanske är rödluvan en röd hoodie, och skogen en förort?

Jag hade en slags förväntan om hur den här historien skulle berättas. På nätet hade jag läst att det handlade om en kärlekstriangel mellan två män och en kvinna, och av titeln förstår man ju att någon ska dö, och eftersom den var skriven av två kvinnor hade jag en slags förutfattad mening, en slags rädsla om hur det hela skulle berättas. Hade den varit skriven av två män, hade jag varit rädd att det skulle berättas som att kvinnan, som she-devil, som femme fatal, hade lockat och lurat och förvridit männens sinnen så att den ene, vanligtvis älskaren, övertalats - som i Postmannen Ringer Alltid Två Gånger - att döda hennes make. Eller också blev dom avslöjade och den ene mannen sköt den andre.

Men nu, eftersom det var två kvinnor som skrivit, hade jag fördomen - och jag vet att det är en fördom - att kvinnan på något sätt skulle visa sej vara utan skuld, att hon gör det hon gör för att hon inte har känt sej uppskattad av sin make, och därför sökt beundran annorstädes, och att hon sen helt enkelt inte kunnat välja, inte kunnat ta sej ur det hela, och blivit mördad, offrats, fått falla för patriarkatets förtryck.

Inget av det här händer förstås. Detta är för bra för sånt schablonmässigt, ointressant berättande.

Det handlar om en ung man och en ung kvinna, två partydjur, den ene vill bli musiker, den andre skådespelare, som lever ett slags bohemiskt rock-n’roll-liv i en storstad under tre år, tills det bara en dag, tar slut, och dom skiljs. Hon, på fyllan, på väg hem, träffar en annan man, en ordentlig man, en man som studerar poesi, och han följer med henne. Dom blir ihop, skaffar barn, skaffar ett ordentligt, småborgerligt liv, tills hon en dag, plötsligt söker upp sin gamla älskare…

Det här är absolut inte en musikal av den där gamla, beprövade förutsägbara formeln-formen, där handlingen alltid är underordnad musiken, och där man hela tiden mer eller mindre alltid vet vad som ska hända. Inte heller är musiken en slags klassisk musikalschlager, sån där som man trallar och nynnar på vägen ut, men inte riktigt minns vare sej text eller tematik.

Ernest Hemingway skrev, om Marlene Dietrich: “If she had nothing more than her voice she could break your heart with it. But she has that beautiful body and the timeless lovliness of her face. It makes no difference how she breaks your heart if she is there to mend it.”

Det är lite samma sak här, fast tvärtom, liksom: Även om dom inte sjöng skulle detta, både vad gäller regi och skådespeleri, varit helt fenomentastiskt. Jag sitter tillräckligt nära för att se varenda blick, och jag hittar inte en enda bluff, ser inte en enda sekund då jag inte tror på vad dom gör, till hundra procent. Att dom sen sjunger som om det gällde livet, som om det inte vore premiär i morgon, som om det här med trötta röster, heshet och blödande stämband vore urbana legender, det är liksom ytterligare en nivå i det underbara.

Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:

Without a sound

A moment comes to life

And I'm a part of that

I'm a part of that

Man berättar historien helt i musik, det finns ingen talad dialog, och alla scenografiska förändringar och rekvisita, verkar komma direkt ur baren: en kvarglömd halsduk blir slöjan på bröllopet, ett av barborden får symbolisera deras hem, och halsdukten, som blev en slöja, blir en bordsduk, när dom börjar inreda sitt gemensamma hem. Till och med leksaksbarnvagnen, som rullas in, känns som något som kunnat glömmas kvar ute i garderoben.

Det är smakfullt, spännande och inte så lite sexigt.

Anna-Maria Hallgarn är perfekt, både i rollen och som val för rollen. Hon har något av en kåt katta över sej, en känslighet och en kyla, något av en Rent-Mimi, en Chicago-Velma, men med ögon som har sett en hel del, och som ibland behöver a little something för att våga vara närvarande, ta udden av verkligheten, drömma, för att våga tro, hoppas på något hon vet inte kommer att slå in. Och hon sjunger som om varje ton vore den sista hon behövde ta för kvällen, för den här veckan, den här månaden.

Sveriges svar på Broadways Will Swenson, Patrik Martinson, och Jakob Stadell, vår egen version av Anthony Rapp/Adam Pascal kunde nog inte vara bättre castade, eller bättre utrusade. Det går liksom inte att föreställa sej några andra i rollerna, från och med nu.

Och just som jag börjar fundera på hur det kommit sej att Hanna Hedlund har tagit den något underordnade rollen som berättare, som balladeer, visar hon oss varför.

Jag tänker på trohet, på passion, på frestelser och svaghet. Jag tänker på vänner jag har haft, på Prickly Pete som helt kallt räknade med att han skulle vara otrogen mot varje man han var tillsammans med, och att det var spänningen i att bedra, inte mannen han bedrog med, som var det viktiga. Han skyllde på att hans pappa varit likadan, och han var en pappas pojke. Jag tänker på La-la Laretai som helt slutade dricka, eftersom ett glas vin ledde till tio, och såna kvällar alltid slutade hos någon annan än hennes pojkvän, och hur hon helt och hållet skyllde det hela på spriten. Jag tänker på sånt som är viktigt, och på sånt som får vissa att bara kasta bort alltihop.

Själv är jag en sån torrboll, en sån där som hela tiden ser mej själv nyktert utifrån, att jag inte ens kan tänka mej tanken att lindas in i ett crime passionel. Men så inser jag att det finns ju alltid den där tredje personen, den bedragne, och jag antar att det är min roll, om jag på något sätt måste delta. Men allvarligt talat är jag nog mest nöjd med att sitta vid ett barbord vid sidan om och bara titta på.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis genrep Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:

Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.

Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html

AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:

”Men varför just Detroit?”

”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”

Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html

LUNCHKONSTERT PÅ KULTURAMA:

Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html

MEDVERKANDE På scen Mattias Brunn och Marcus Baldemar, KONSTNÄRLIGT TEAM: En föreställning av Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Mårten Andersson

Listen to me, I have beautiful dreams I can spin you,

Dreams to linger within you,

Close your eyes and we'll ride my carousel.

I'll sing you stories of

Lovers whose love used

To fill me.

And the lovers who will be.

For, you see, love is one thing I do well.

Come let's believe love can be just as sweet as it seems.

Let's live on dreams...

In my dreams such beautiful lovers have found me.

Story book lovers surround me.

Nothing is real, but I'm flying,

Sighing: Where, where, where is my story book

Ending?

Why does my golden pretending

Leave me with nothing to hold...but

My dreams?

Oh is it only in dreams that we find out ideal love?

Are there lovers with real love?

If you know how to feel love, show me how.

Ah, but my prince, if you can't be as sweet as you seem,

I'd rather dream!

Come and wake me! Come be the love I can hold now.

Storybook love leaves me cold now.

Show me the way to stop dreaming!

There is only one perfect story book ending.

That is the end of pretending.

That is the moment I say: Love me now!

Storybook

Ur SCARLET PIMPERNELL

av KNIGHTON, NAN/WILDHORN, FRANK N.

Jag varnade dom redan innan, när vi satt och käkade tidig lunch på Juiceverket vid Hornstull:

”Jag har kollat lite på nätet,” sa jag, ”och det ser ut som om scenografin och kostymerna är lite… arty-fartiga.”

Så fort jag sagt det ångrade jag mej. Givetvis går jag inte på teater och hoppas att jag inte ska gilla det - ain’t nobody got time for that - så det finns liksom ingen anledning att börja förvarna om vad man kanske tror inte är en höjdare.

Jag har förresten en liknande åsikt om hur man pratar efteråt. Speciellt om jag avskydde en föreställning försöker jag att vänta med att lufta mina åsikter tills jag har fått koll på hur mitt sällskap har uppfattat det hela. Ens upplevelse är så skör, det behövs inte mycket för att liksom trasa sönder en trevlig kväll, har jag lärt mej, både som trasör, och trassé.

Turligt nog var det här någonstans som Patti-Li Leuk hällde ut sojadressingen över mej.

Vi hade allt tre beställt en varsinn Yong-Doo Rice box, med rött ris och cashewnötter, eftersom det var det enda verkligt matiga dom hade på menyn den dagen, och Malvolio Morrhår, som kommit lite senare, hade precis satt ner sin risfyllda kartonglåda på det lilla runda järnbordet vid fönstret, och Patti-Li, i ett försök att skapa lite plats, hade börjat flytta runt våra lådor, och lyckades välta den lilla plastburken med sojadressing på ett sånt där sätt att det nästan såg ut som om han försökt jonglera med den. Rakt över mina jeans och gympadojjor.

”Soy Sauce!” visk-ropade jag, i en anspelning på scenen i filmen Thoroughly Modern Millie, där Julie Andrews karaktär förstört en kvinnas vita flapper-klänning genom att försöka ta bort en fläck med hjälp av sojasås.

Vad jag menar med arty-fartigt, förresten, är när jag uppfattar att scenografi eller kostym inte underordnar sej historien, och/eller helt enkelt bara ser ut som något som en mode- eller inredningsintresserad elev på en folkhögskola tycker skulle särskilja honom eller henne från dom andra som gör exakt samma saker. I sin strävan att vara originella blir dom tråkiga och förutsägbara, och bevisar egentligen att deras utgångspunkt bara är att skilja sej, att utmärka sej, att egentligen bara skrika, jag är annorlunda, när dom egentligen menar: jag vill vara annorlunda.

Och tro mej, jag vet vad jag talar om, under slutet på 80-talet och början på 90-talet hängde jag med en hel hop såna studenter på klubben Paradise, på nattklubben Ritz, vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Tjejer som sydde sin egna klänningar av svarta sopsäckar, och killar som laminerade och gummerade sina hemsydda byxor, där viljan att vara originell var det enda som innerst inne skiljde dom från alla andra, det; och modet att våga se ut som något som just har landat.

Det handlar om Josef Kohout, en österrikisk man som 22 år gammal, 1939, sattes i fängelse för sin homosexualitet, och sedan i ett koncentrationsläger, där han på något sätt lyckades överleva kriget. 1972 skrev hans vän, Hans Neumann, under pseudonymen Heinz Heger, en bok om Josefs upplevelser, Die Männer mit dem rosa Winkel, Männen Med Rosa Triangel. Boken inspirerade Martin Sherman att skriva pjäsen BENT, som både nominerades för en Tony 1980, som bästa pjäs, och för Pulizerpriset.

Nån gång i slutet på 80-talet såg jag en amatöruppsättning av BENT, på kulturhuset Luntan, en gammal skola på Luntmakargatan, uppe vid Odengatan, som liksom tagits över av fria teatergrupper, och jag minns den som mycket gripande, och som att den handlade om något som gudskelov aldrig mer kommer att hända igen.

Efteråt är det mest slående att vi, tre bögar, inte har något att säga om föreställningen. Vi är inte slagna, inte förstummade, vi är bara ganska glada över att det äntligen är över.

”Det hade varit mer intressant att se varför människor gör det dom gör,” sa Malvolio Morrhår när vi börjar gå mot tunnelbanan, och jag håller med honom. Det finns mycket som kunde ha varit mer intressant.

Jag går därifrån med en bild, baserad på föreställningen, av att boken är någon slags småsnaskig sensationsbiografi. Ett slags sadomasochistiskt queer-sploitations-verk.

Hela projektet känns som om det var en övning för STDH, Stockholms Dramatiska Högskola, i konsten att respektera varandras konstnärliga integritet: Ingen skulle vara boss, ingen persons vision skulle vara den styrande. Koreografen hade lika mycket att säga till om helheten som dramatikern, och regissören hade ingen som helst rätt att försöka påverka skådespelaren. Och ingen hade läst texten innan första kollationeringen: scenografen, som inte hade en aning om vad uppsättningen skulle handla om, ville helt enkelt bara göra en produktion med turkos backdrop där det hela tiden snöade glitter, och kostymskaparen hade skissat på två paljettglittrande pyjamasar i vinröd velour, inspirerad av samisk folklore, och tyckte att aktörerna, vilka dom nu var, i vad det nu var dom skulle göra, skulle bära såna.

Eller kanske experimentet var att man helt enkelt flyttade runt uppgifterna, och likasom praoade på varandras arbetsplatser? Och nån som absolut inte var intresserad av regi hamnde på regibänken?

För det mest intressanta, eller man kanske ska säga, det mest märkvärdiga, med den här produktionen, är att ingen står som regissör, och ingen står som kostymör, eller scenograf. Man presenterar det helt enkelt som "En föreställning av Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Mårten Andersson”

Och det hade varit helt okej; om dom inte presenterat produktionen som ”Verklighetsbaserad och högaktuell berättelse om förföljelse, överlevnad, hopp och kärlek som homosexuell i nazisternas koncentrationsläger. Urpremiär av föreställning om ett då och ett nu, och om hur glömska skapar paralleller till vår samtid.”

Jag såg varken hopp eller kärlek.

Om Riksteatern hade kommit till Kalmar med den här produktionen, i början av åttiotalet, när jag gick på gymnasiet där, hade jag fullständigt avskytt den. Jag hade antagit att ingen i produktionen var homosexuell, och detta var deras sätt att kritiskt framställa ”Fjolliga, feminina, flamsiga fikusar”. Som bög hade jag trott att detta liksom var tänkt att påstå nåt om mej, och känt ansvar inför resten av publiken, som kanske för första gången mötte en bögberättelse på scenen och som liksom suttit och suckat och sagt:

”Detta är vad som händer om bögar gör teater. Dom ska alltid vara så speciella, stå ut, utmärka sej. Det går helt enkelt inte att ha dom i möblerade rum. Låt dom ha sin teater, jag bryr mej inte, men det här är helt enkelt inget jag vill se.”

Det yttre berättandet har liksom tagit över, för att det inre berättandet har inte fått ta plats.

Jag har sett en massa föreställningar där det verkat som kostym och scenografi liksom mest varit ren utsmyckning och absolut inte verkar underordna sej något slags dramatiskt, kollektivt berättande: scenograf och kostymör har helt enkelt valt att dra uppmärksamheten till sej själva: Det är svårt att bli uppmärksammad om man gör naturalistiska kostymer och en realistisk scenografi. Ingen tänker på att någon valt stolen som Macbeth sitter på, om det bara är en vanlig stol, men sätt gubben i ett badkar, eller en gungstol, eller elektriskt stol, och folk skulle i alla fall höja på ögonbrynen, lägga märke till valet, och kanske börjar leta efter den ansvariges namn i programbladet.

Dom måste ha något på sej, så varför inte cyklop, krinoliner och slalompjäxor? Man måste vara i något slags rum, så varför inte ett med badskum, pärldraperier och rullstolar. Med tiden har jag liksom lärt mej se bort från sånt, och istället koncentrera mej det dramatiska berättandet: Hur texten är skriven, och hur har man valt att berätta den.

Men också här har man kommit upp med ett riktigt bottennapp. Jag har inte läst boken, men vänner som läst den säger att den är mycket bra, så jag antar att den innehåller mer än vad vi bjuds på, vilket är ett oändligt uppräknade av alla övergrepp och hemskheter som huvudpersonen utsätts för. Och det är inget fel med det. Men när det är det enda man valt att plocka ur boken, när man liksom helt har tagit ifrån huvudpersonen nån slags personlighet, och hans personliga syn på det hela, och hela tiden bara radar upp ohyggligheter, utan nån slags känsla för dramaturgiskt berättande, utan hela tiden radar incident på incident, då känns det nästan som om föreställningen är berättad av någon som försöker göra det motsatta: trubba av våra känslor, vänja oss, hitta en ny norm.

Kommer du ihåg hur det var när de första romerna kom hit, för några år sen? Jag minns hur jag mötte den första mannen på knä på Drottninggatan: En tiggare, här, i Sverige: hur hemskt måste dom inte ha det hemma i sitt land om dom har tagit sej hela vägen hit, bara för att få mat för dagen. Gör Röda Korset ingenting?

Och hur det nu, i dessa dagar, har blivit mycket, mycket enklare att säga nej till en utsträckt hand, skaka på huvudet, gå vidare? Jag kan inte ge till alla, så varför ska jag ge till just dej? Vem är mest förtjänt, vem verkar lida mest?

Det är lite samma sak här: Ganska snart, efter det första övergreppen, den första misshandeln, de första avrättningarna, har vi liksom nåt toppen, och vår indignation planar ut, det går liksom inte att chocka oss längre. Och ändå fortsätter berättaren: Detta hände, och detta, och sen detta. Och vi tänker:

Okej, mer av samma sak. Och mer av samma sak. Och en ny variant på mer av samma sak. Och jag menar inte att förringa det som har hänt, jag menar att förringa sättet man valt att berätta det på.

Marlene Dietrich sa nånstans, i nån bok nånstans, att när hon gick på teaterskola var hon så nöjd att hon under en övning började gråta riktiga tårar, och när hon berättade det för sin lärare fick hon svaret: Men jag, fröken Dietrich, grät inte.

Frank Carpra sa: I made mistakes in drama. I thought drama was when actors cried. But drama is when the audience cries.

Och Linda Lavin sa: We give you this story. It is for the audience to be moved and gut wrenched, not us. It isn't as if we don't go through those real feeling and it isn't as if I don't cry three or four times a night. I usually do.

Och till sist - för jag tror nog du har fattat var jag vill säga med det här - Laura Linney: You can watch someone on-stage cry and cry - but in the audience you feel nothing. It's easy to become indulgent. For me, what's important is the story first.

Det är nämligen precis det som händer här: Huvudpersonen, berättaren, är så uppenbart fylld av indignation över den oändliga orättvisan att han inte verkar behöva vår sympati, vår ilska, våra tårar. Så han får dom inte. Det känns faktiskt som om man inte är ett dugg intresserad av vad vi, publiken, känner, ska känna, eller borde känna. Det känns som ett annat slags experiment.

Jag tror att det hade varit så mycket mer effektivt, och oändligt mer skrämmande, om han, kanske med ett litet leende, liksom lite bortförklarande, hade försökt berätta om vad som måste ha blivit en vardag för honom. Hur överlever man ett sånt helvete? Vad måste man göra, och vad måste man inte göra, för att klara sej levande från dag till dag, år ut, och år in? För han var en av dom som överlevde.

Som det är nu känns det som om vi, publiken, förstår vad det är för värld han lever i, förstår reglerna, någonstans normaliserar det hela, men han själv liksom springer omkring som Jamie Lee Curtis i nån splatterfilm: han vaknar hysteriskt skrikande, och så ser resten av dagen ut.

Jag känner karaktären lika lite när pjäsen är över som innan den började.

Nånting som också irriterar mej är hur man liksom ser det hela ur ett slags bortklemat, politiskt korrekt, överpjoskigt perspektiv. Man ser på en värld där folk får tänder utslagna, skjuts, dödas, och bränns upp levande med samma ögon som man ser på män som sitter på tunnelbanan och bresar med benen. Jag menar inte att man inte får eller bör reagera på vad man upplever som provocerande, men det blir nästan skrattretande när rollen i samma ton som han berättar om massavrättningar, också klagar över att hans fångkostym inte passar honom. Eller att han verkar förfasas över att han tvingas vara älskare till en överordnad för att få det bättre, något som, ärligt talat, i en värld fylld av de inhumana hemskheter man berättar om, känns som ett ganska överkomligt pris att betala. Han verkar mer chockad än vi, och det borde nog vara tvärt om.

Och när han, sekundrarna efter att ha befriats från lägret och det visar sej att han överlevt, anmärker på att han inte får någon ekonomisk kompensation. Jag förstår det orättvisa, det vidriga i att någon som överlevt något sådant inte får det ekonomiska erkännandet alla andra fått, och fortsätter att betraktas som en brottsling, men när det kommer så kort efter att han kommit hem, bara minuterna efter att vi har förstått att det är över nu, att han är i trygghet, känns det som om dottern i Shakespeares splattermelodram TITUS ANDRONICUS, Lavinia, efter att ha blivit våldtagen, fått tungan avskuren och händerna kapade, hade klagat på att förövarna förstört hennes stumpbyxor.

Detta hade kunnat bli en av de häftigaste teaterupplevelserna jag någonsin upplevt, om någon annan, några andra, stått bakom projektet, och jag hoppas verkligen att någon annan tar tag i det. Man ska ju tydligen inte gråta över spilld mjölk, över sånt som inte blev - inte var - som man ville, men jag tänker i alla fall berätta vad jag hade önskat att jag skulle få ha upplevt, eftersom det - hur man skulle kunna ha gjort istället - är en liten lek jag ibland brukar leka för att hålla mej vaken:

Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats är han själv.

Jag hade velat att han hade börjat berätta, liksom förklara, hur allt hade gått till, hur det kommer sej att han överlevde, när så många andra dog. Hur jag långsamt skulle börja förstå hur allt det som hänt förändrat honom, som människa, och hur i helvete man går vidare, efter något sånt här. Hur ser man på en människa med annat än hat, när man vet vad dom är kapabla till? Hur vågar man skratta, hur orkar man le? Hur klarar man ens av att tänka på en morgondag, varifrån får man kraften att tro att det nånsin ska bli bättre?

Och jag hade velat, att jag plötsligt nånstans blev medveten om den där klumpen i halsen, och hur sikten blev suddig, tills jag blinkade bort dom där tårarna över alltings förjävlighet, hur livet ändå på något underbart sätt ändå fortsätter levas, tårar som jag först inte ens hade märkt var där.

Men det, definitivt, är en annan historia.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis genrep. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:

Without a sound

A moment comes to life

And I'm a part of that

I'm a part of that

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html

VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:

Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.

Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html

AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:

”Men varför just Detroit?”

”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”

Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html

- Tisdag, och genrepet av Teater Playhouses ALLT SOM ÄR UNDERBART. Från deras hemsida:

ALLT SOM ÄR UNDERBART

"Genial , fängslande och mycket rolig . Jag blev otroligt rörd." The New York Times

1.     Glass
2.     Vattenkrig
3.     Saker med ränder
4. Få vara uppe efter läggdags och se på teve
5.     Bergochdalbanor

En liten pojke försöker rädda sin deprimerade mamma genom en oväntad present. Han gör en lista på allt i livet värt att leva för. I takt med att han och listan växer inser han vilken betydelse listan har för hans eget liv. Men räcker listan till för att rädda mamma och inte minst han själv?

ALLT SOM ÄR UNDERBART är en föreställning om det som får oss att kämpa, där mörker möter ljus, där förtvivlan vänds till hopp och där livets stora mirakelräddning ligger närmre men inte där vi kanske trodde. Pjäsen har gjort enorm succé i New York och London och är skriven av Storbritanniens just nu hetaste dramatiker, Duncan Macmillan.

Originaltitel: Every Brilliant Thing.

Föreställningen är ca en timma lång och spelas utan paus.

PRESSKLIPP:

"Possibly one of the funniest plays you'll ever see." The Guardian

”Ingenious, captivating and very funny. I was incredibly moved.” The New York Times

#Alltsomärunderbart #teaterplayhouse

MANUS Amanda Klasa Fornhammar, REGI OCH BEARBETNING Henrik Dahl, MEDVERKANDE Rita Hjelm, Peter Åström, Sara Turpin, SCENOGRAFI OCH KOSTYM Karin Lind, SCENOGRAFIASSISTENT Linn Claar Stenberg, LJUDDESIGN Tina Paulsson, LJUSDESIGN Irmeli Strand, KOREOGRAFI Karim Carlsson, REFERENSGRUPP May Nilsson, PRODUCENT Sara Hedman, Andreas Braula.

Things are going bad for me

I am feeling sad for me

So I just wanna dance

Oh, I just wanna dance

I'm tired of laughing and I'm tired of crying,

I'm tired of failing and I'm tired of all this trying,

I wanna do some living

Cause I've done enough dying

I just wanna dance

I just wanna fucking dance

I Just Wanna Dance

Ur Jerry Springe: The Opera

av Richard Thomas och Stewart Lee

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen.

Senaste gången var det nog på HAIRSPRAY på Chinateatern, när Birgitta Rydberg som Penny Pingleton - vänta, jag har glömt vad det var hon gjorde. Nånting med eller om en pistol, vet jag i alla fall. Eller? Jag minns att jag satt på balkong, och att jag fnissade så att tårarna rann…

Dom är ganska omöjliga att få till, dom där replikerna, dom är vansinnigt roliga, samtidigt som dom bygger på en slags absolut sanning, och en respekt för karaktär och situation.

Nu sitter jag på andra bänkraden på Dramalabbet och ser ett gästspel av Molière-ensemblens ungdomspjäs MILLAS MIRAKEL. En pjäs om mobbing som är förvånansvärt rolig.

Det handlar om en flicka som går på högstadiet, och som vill dö. Inte för att hon verkligen vill dö, hon vill egentligen komma in på ett dansgymnasium, men hon är så mobbad i skolan att det bara verkar som om det finns ett sätt att få slut på alltihop. Hon är konstig, hon gillar astronomi, hon har inga vänner, och hennes mamma är en mycket självupptagen alkoholist.

Så träffar hon en noshörning - förlåt, en enhörning (Fniss, flämt…) - som berättar att han kan lösa hennes problem genom att helt enkelt låta henne försvinna in i ett svart hål. Tillsammans ger dom sej ut i rymden, och nånstans på vägen hittar hon både en livslust och ett mod hon inte visste att hon hade.

Scenografin är ganska smart; tre kraftiga trästolpar på hjul, mellan vilka det löper en kraftig lina, på vilken man har spänt vitt, silverglittrande, tunt transparent tyg. Man kan gömma sej bakom tyget, trassla in sej i det, flytta stolparna, skärma av, skugga och belysa bakifrån.

Kostymerna är enkla, moderna, tydliga, en slags förhöjda vardagskläder, förutom i enhörningens fall: han är har fått en mössa med ett horn på, och vita, glansiga kläder, som hämtade ur nån framtidsfilm från 60-talet.

Det känns, när jag ser föreställningen, som om detta vore en dramatisering av en bok, för det händer så mycket på scenen som kanske inte är det första en dramatiker skulle berätta: rymdresor, hornade hästar och drakar är kanske något som blir tydligare i fantasin, eller som dockteater. Men jag hittar inga referenser till någon bok. I programbladet står det att manuset bygger på ”barns egna upplevelser återberättade av våra samarbetspartners.”

För mej är regi, skådespeleri och sceniska lösningar den verkliga behållningen. Det är smakfullt, underfundigt och humoristiskt. Man har sin grund i ett ganska fysiskt, fantasifullt sceniskt språk, vilket gör att det otroliga i historien blir lite lättare att köpa.

Det är tre skådespelare på scenen: en kvinna som gör titelrollen, en man - som jag tror mej tycka känna igen från förra årets avgångsklass på STDHS mimlinje - som spelar enhörningen och en vaktmästare på skolan, och så en tredje kvinna som spelar alla de övriga rollerna, som den alkade morsan, draken, och en manlig skolkamrat.

Det är väldigt roligt för oss vuxna, och jag kan tänka mej att det är ganska spännande, och lite läskigt, för de små, men jag är inte säker på hur dom mittemellen - man riktar sej till högstadie och gymnasium - ska uppfatta det hela. Är det inte lite för barnsligt för dom, med drakar och enhörningar? Jag försöker tänka tillbaka på hur det var när jag gick i nian, eller började på gymnasiet. Var man inte vuxen, då, tyckte man, vuxnare än man sen nånsin blev? Eller kommer dom, som vi, den vuxna publiken, att förstå att det är en allegori, en fabel, en metafor?

Jag läser i programmet att man vill inspirera barn och unga som har förlorat självkänslan, att återfå den. En gammal cyniker som jag tänker att det i många fall inte är självkänslan dom har förlorat, det är självförtroendet. Har man förlorat självkänslan, har man förlorat känslan av att man är värd någonting, och ofta, har jag märkt när jag pratat med kompisar som varit mobbade, har man en stark känsla av sitt eget höga värde, och känner verkligen att man förtjänar något bättre, och det är det som gör den bistra verkligheten så svår att möta.

Givetvis finns det dom som helt har förlorat sin självkänsla, men jag tycker att det kanske är lite väl hårt att kräva av en teaterföreställning att man ska kunna återfå den. Kanske kan man mer verka som en slags avlastning från verkligheten, en liten respit, ett andrum, lite sådär som människor vars sjukdom - jag har två vars respektive föräldrar drabbats av alzheimer - är så påfrestande att dom då och då åker in på ett avlastningshem, för att deras partner ska kunna vila sej lite.

Jag tänker också på att det vore intressant med en ungdomspjäs som uppmärksammade mobbarna. För jag tror nämligen att många som mobbar inte vet om dom gör det.

Vi hade en kille i min mellanstadieklass - Coriolanus Astrakan - som kanske inte direkt var mobbad, men han var konstig, tyckte vi. Han åt myror. Såhär som vuxen så tänker jag att han nog gjorde det för att imponera, men det slog liksom fel, för vi - och jag tror jag pratar för hela klass 5b - tyckte att han var gravt annorlunda, och det var liksom vår uppgift att ta ställning från honom, få honom att förstå att han var knäpp. Vi tyckte inte vi mobbade. Och i ärlighetens namn tror jag inte heller att Coriolanus kände sej mobbad, och det hela i vilket fall som helst en övergående period i allas våra liv. Vi tyckte bara inte om såna som var annorlunda, och ville bara att dom skulle skärpa sej.

Jag tror att det är så många unga mobbare ser på sej själva: dom är inte onda, eller elaka, det är den mobbade som är dum i huvudet, avvikande, motbjudande. Man mår illa när man ser honom, man äcklas bara man hör hennes röst. Det är dom som provocerar fram det man gör, anser man.

Själv blev jag mobbad på ett scoutläger. Fram till dess hade jag alltid sett mej som synnerligen fascinerande person, nästintill en personlighet, och det kom som en chock när jag insåg att jag nog inte skulle bli framröstad som den klämmigaste knopknytande killen i Kalmar.

Man kallade mej ’Femi’ och trodde att jag inte var smart nog - dom var så mycket mer sofistikerad i Stora Stan än vad vi bonniga Ölänningar var - att förstå att det var förkortning för feminin. Det svåra var inte själva mobbandet - och detta var verkligen inga fysiska trakasserier eller skanderade slödder som spottade och skällde, utan ett mer vuxet avståndstagande, en slags fientlig utfrysning - det var insikten att dom hade rätt. Jag - om jag inte varit offret - hade stått på deras sida. Jag var ingen ängel; få ungar är. Dom såg något hos mej att förakta som jag inte hade sett själv, men som jag själv föraktat hos andra.

Självförtroendet fick sej en smäll, men självkänslan, den där uppfattningen att jag förtjänade något bättre, och var besviken, var starkare än nånsin.

Har du tänkt på att oftast när det delas ut blommor vid applådtack, så verkar det liksom bara komma in en eller flera personer på scenen, hantera ut buketter, flaskor och paket, och så försvinna ut i kulissen igen. Det går på ett ögonblick, och ser väldigt lätt ut.

Det är inte lätt. Det måste finnas en slags organisation bakom hela proceduren. Själva jobbet händer inte där och då, utan långt tidigare, när man i god tid ställer sej och sorterar igenom det hela.

Kvinnan som delade ut blommor efter föreställningen lärde sej det, i praktiken: Vi i publiken hade egentligen klappat klart långt innan hon var färdig, och personerna på scenen - dom var några stycken, som regissör och dramatiker, eftersom detta var premiär - verkade också vara rätt sugna på att det hela skulle vara över och att dom skulle få gå av.

Men först väntade hon lite för länge vid sidan om scenen, innan hon gick in och började dela ut chokladaskar och snittblommor, sen visade det sej att hon inte i förväg hade utarbetat en strategi: där och då, mitt på scen, började hon läsa på lappar och etiketter:

Den här ska Henrik ha. Var står Henrik? Där står Henrik. Då går jag dit. Där fick Henrik. Det här går ju bra. Då tar jag tag i nästa blomma. Oj, här har det trasslat sej. Det här var en fin rosa ros. Vem ska ha den? Peter, står det, va? Eller står det Petra? Vi har väl ingen Petra här? Eller står det Petter? Vi har väl ingen Petter, heller? Det måste vara till Peter. Nu blir han glad, över en sån fin rosa ros. Eller skulle man säga att rosen är röd? Ljust röd. Mörkt rosa? Var står Peter? Där står Peter. Då går jag dit.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html

MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:

Without a sound

A moment comes to life

And I'm a part of that

I'm a part of that

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html

VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:

Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.

Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html

Av Fredrik Apollo Asplund, Dramaturg Marie Persson Hedenius, Regiöga Carolina Frände, Scen och kostymkonsult Jenny Kronberg, Målning Sara Olausson, Regiauskultant Danilo Micunovic, Medverkande Fredrik Apollo Asplund,

But I wish someone had a talk to me like I wanna talk to you

Ooh I've been to Georgia and California, and, anywhere I could run

Took the hand of a preacherman and we made love in the sun

But I ran out of places and friendly faces because I had to be free

I've been to paradise, but I've never been to me

Please lady, please, lady, don't just walk away

'Cause I have this need to tell you why I'm all alone today

I can see so much of me still living in your eyes

Won't you share a part of a weary heart that has lived a million lies

Oh I've been to Nice and the isle of Greece

Where I sipped champagne on a yacht

I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got

I've been undressed by kings and I've seen some things

That a woman ain't s'posed to see

I've been to paradise, but I've never been to me

Hey, you know what paradise is? It's a lie

A fantasy we create about people and places as we'd like them to be

But you know what truth is?

It's that little baby you're holding, and it's that man you fought with this morning

The same one you're going to make love with tonight. That's truth, that's love

I’ve Never Been To Me

av HIRSCH, KENNETH W / MILLER, RONALD N.

”Fy faan, va’ äckligt… Jävla bögjävel…” väser killen bakom mej. Och jag förstår honom. Det känns verkligen som om det är precis den responsen man är ute efter: Bögar är äckliga. Det är bara det att dom - det vill säga produktionen - nog inte alls hade tänkt att detta var den övergripande slutledningen vissa personer i publiken skulle komma fram till.

Men vad hade man egentligen väntat sej?

Det är väldigt nära att jag reser mej och går, i ren protest. Jag är inte alls lika provocerad av väsandet bakom mej, som av det grovt omdömeslösa beslutet att i en pjäs riktade till ungdomar, med en bög protagonist, väljer att - när man för första gången i föreställningen berör homosexualitet - visa upp ett sexuellt övergrepp. För grabbarna bakom mej är det inte övergreppet i sej - en manlig lärare som tafsar på sin unga, manliga elev - som chockerar, utan att det är en man som tafsar på en annan man, vilket för dom är övergrepp nog, och dom tror också det är det man vill säga, från scenen. Inställningen till dådet legitimerar på något sätt att det är något fel på bögar, att det är ett övergrepp blir liksom sekundärt.

Du vet frasen vinna slaget och förlora kriget? Det är lite så, här. Man har liksom blivit så förblindad av det politiskt korrekta att man tänker att det är viktigt att man berättar om patriarkatets maktmissbruk utan att inse att man samtidigt säger något helt annat. Killarna bakom mej skiter i om det är en våldtäkt eller inte, dom tror att det man ska ta avstånd från, är två män i en säng.

För mej hade det verkligen inte gjort någonting att man skildrade homosexuella övergrepp, om det hade haft någon som helst konsekvens, men som så mycket i den här föreställningen är det bara något som berättas i förbifarten, och sen lämnas.

Visserligen, lite senare, ’hämnas’ offret genom att låtsas behöva massage, och ’förför’ så den äldre mannen, för att sen mitt i avbryta alltihop och ställa sej vråla om övergrepp i trapphuset, något som inte verkar leda till några juridiska följder, men vi som publik förväntas tycka att berättaren gjort något hjältemodigt.

Det var lite svårt att avgöra vilken ålder offret hade, men om han var så ung som det verkade hade väl det enda hjältemodiga varit att anmäla förövaren, om inte för något annat så för att skydda andra från övergrepp, och om detta nu inte var möjligt, så i alla fall på något sätt beröra denna möjlighet i texten.

Detta är ett genrep, och jag hoppas att dom till premiären har tagit bort hela incidenten med övergreppet, eller på något sätt gjort det mer relevant.

Föreställningen är en slags sceniska memoarer. Det är bara det att - till skillnad från det skriva ordet - man är van att man på teatern nåt sätt ska komma fram till något, att det där härliga grekiska ordet Katarsis, som betyder rening, eller rensning, ska infinna sej. Efter en föreställning vill man som publik känna att man har upplevt något, kommit fram till något, fått en slags rening.

Jag är något av en bibliofil vad gäller memoarer och biografier, och jag tycket att som bok hade detta nog varit ganska intressant. Som föreställning verkar den mera vara ett föredrag än en dramatisk presentation. Man förväntar sej nästan att det ska visas diabilder och tas emot frågor från publiken.

Det handlar om en kille som växer upp på en bondgård i Värmland, och som vill dansa.

Så han flyttar till Stockholm och börjar på dansskola.

Så hoppar han av skolan och flyttar till New York och börjar gå på klubbar.

Så flyttar han hem och börjar gå på klubbar i Stockholm.

Så spelar han in en hitlåt.

Så flyttar han till Sydamerika.

Så flyttar han till Damskus.

Och så står han på scenen i Skärholmen, och kan numera kalla sej skådespelare.

För det mesta står han rakt upp och ner och berättar, men vid några tillfällen spelar man musik, och så dansar han för oss. Och så sjunger han sin hitlåt. Regissör och dramaturg har aningen haft det väldigt kämpigt, eller alldeles för enkelt. Några direkta spår av deras inverkan hittar jag inte.

Man förväntar sej liksom i den här typen av berättelse att personen ska lära sej något av det som händer. Liksom kunna sammanfatta sitt liv för oss. ”Jag lärde mej det här, och sen lärde jag mej det här, och det som hände mej där lärde mej det här, och det här…”

Ingenting som händer honom verkar leda till någon djupare insikt. Till exempel bor han i Damaskus och engagerar sej i queerpolitik, till tusen procent. Ända tills han en dag känner att det är dags att åka hem. Så han gör det. På samma sätt som han kände att det var dags att lämna alla de andra platserna han redan hade lämnat, utan att verka ha lärt sej något, eller på något sätt blivit fundamentalt påverkad.

Jag hittar inte någon anledning att berätta det han berättar, utom att bara berätta. Och varför man väljer att berätta det just på en scen riktad till ungdomar, förstår jag inte.

Det är som om jag skulle ställa mej och berätta om städer jag besökt, utomlands. Hans vistelser är visserligen avsevärt längre, men vad gäller det utrymme som ges för att berätta om varje plats känns det inte så.

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?

Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.

Det droppas en massa namn, men varken jag eller de andra i publiken verkar veta vilka dom är.

Säkerligen finns det flera väldigt intressanta historier här, men ingen av dom blir berättad. Man försöker säga för mycket på för kort tid. Det hela blir som ett sånt där bokreferat man skulle ha i skolan, du vet, när man läser en bok, och så ska man gå fram och ställa sej framför klassen och berätta om boken.

Det kan aldrig bli lika bra som boken själv.

När jag cyklar hem från Skärholmen försöker jag förstå om det är något stort, något övergripande, som jag har missat, en tanke som kan sammanfatta alltihop, som liksom kan göra konst av det hela, ge kvällen en mening, en uppgift, ett mål, göra den större, mer meningsfull än den var, jag försöker förstå varför man väljer att sätta upp något sånt här, och fastnar vid en replik:

”Vi skulle ju inte fästa oss vid grisen…”

Den är hämtad ur den första delen av hans berättelse, när han var liten och bodde på en bondgård. Man hade en gris, som skulle födas upp, och sen slaktas till jul, och han varnades för att inte fästa sej vid grisen, något han inte hade något problem med. Hans mamma föll i fällan, men han själv hjälpte sin pappa att tappa grisen på blod, strax efter slakten.

Och kanske är det vad man försöker säga, utan att lyckas: Om man inte vågar fästa sej vid grisen, inte vågar fästa sej vid något, kommer man aldrig någonsin att riktigt höra hemma någonstans.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html

MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:

Without a sound

A moment comes to life

And I'm a part of that

I'm a part of that

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html

Av Duncan Macmillan. Medverkande: Björn Lönner Regi: Stefan Marling, Scenografi: Helena Uggla, Ljusdesign: Kevin Wyn Jones, Ljuddesign: Daniel Douhan, Kostymdesign: Maria Felldin, Producent: Louise Helgesson.

Girls in white dresses with blue satin sashes

Snowflakes that stay on my nose and eyelashes

Silver white winters that melt into springs

These are a few of my favorite things

When the dog bites

When the bee stings

When I'm feeling sad

I simply remember my favorite things

And then I don't feel so bad

My Favorite Things

Ur THE SOUND OF MUSIC,

av Rodgersa & Hammerstein

”Jag hopas dom inte kommer att dra upp oss på scenen,” viskade Patti-Li Leuk, precis när vi hade satt oss. Våra platser var längst fram, inte på nån av de tre publikgradängerna uppe på scenen, utan på den riktiga, vanliga publikläkaren, lite till vänster. Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare - kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.

”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.

”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis.

Patti-Li vill vara förberedd om han ska prestera något inför publik. Han ställer stora krav på sej själv, och vill göra så bra ifrån sej som möjligt. Att liksom bara haspla ur sej något är inte hans grej.

Vi var var båda lite trötta, lite matta, lite slut. Hela dagen, i sex och en halv timme, hade vi rusat runt på Medelhavsmuseet och försökt ta så mycket som möjligt av utställningar om Antikens Grekland och Rom, om Palmyra, om Cypern, och om Egypten. Vi övat oss i att le arkaiskt, hade hunnit med både lunch och fika, och var tvungna att smita ifrån en väldigt informativ och intressant visning för att hinna hit till teatern i tid.

Jag gillar heller inte att som publik delta i föreställningar, men inte av samma anledning som Patti-Li; jag har inga prestationskrav, jag trivs bäst med att bara vara en anonym person i publiken, nån som bara tittar på, tar in, nån som ger fokus, inte tar fokus. Men det är lite annorlunda när det är publikrep, tycker jag: då är vi liksom där som försökskaniner, som när man förr brukade stoppas av flinande personer i gallerior och fick smaka eller titta på olika produkter och sen berätta vad man tyckte.

”Det är nog bara meningen att vi ska ropa vad det står, inte gå upp på scenen,” viskar jag. ”Föreställningen handlar om en kille som skriver upp en massa underbara saker på en lista, och jag antar att vi publiken ska hjälpa till att läsa upp den, kollektivt, liksom.”

Patti-Li är tyst en stund. Så säger han:

”Det är lite som den där facebook-gruppen?”

”Vilken facebookgrupp?”

”Den där man ska skriva upp saker som man tycker om?”

Jag fattar precis hur han har tänkt. Jag tänkte precis likadant. Någon gång i höstas blev jag inbjuden till en grupp på Facebook: Allt som är Underbart, och jag tyckte det var en underbar idé, och antog att den var skapad som motreaktion till all missnöjdhet som plötsligt dykt upp på fejjan. Allt hat, gnäll och negativitet har liksom gjort att jag övergivit sidan och helt och hållet hänger på Instagram och Snapchat.

I alla fall: gruppen är liksom en slags avknoppning från föreställningen vi just ska se. En sorts reklam, kanske man kan säga, det är bara det att man måste känna till om pjäsen för att fatta anknytningen. Så gruppen kan anses både lyckad - eftersom den inte är intrusiv och in your face - och lite misslyckad, eftersom det är väldigt lätt att missa att den har något med föreställning som snart har premiär i Stockholm.

Jag har varit på Teater Playhouse två gånger sen den öppnade, en gång för en reading av CLYBORN PARK, och ett gästspel, MURDER BALLAD, men detta är första gången jag går hit och ser en vanlig föreställning.

Patti-Li har aldrig varit här, inte ens innan ombyggnaden, när dom spelade spaghettiopera, men eftersom vi är sena hinner vi liksom inte ta in lokalen, sådär som man borde. Efteråt, på vägen ut, bestämmer vi att vi måste ta oss hit en kväll, för att käka lite. Eller kanske luncha, någon dag.

Det fanns en tid när man pratade om ungdomar och deras eviga mobiltelefoner, om hur dom inte kunde lägga ner dom, låta blir dom, och ibland under föreställningar till och med tog upp dom för att sms:a.

Jag skulle vilja säga att allt är förlåtet. Dagens ungdomar och deras telefoner upplever jag inte alls som störande, när jag går på teater. Kanske är det så att dom inte ser samma slags föreställningar som jag, men det är länge sen jag upplevde att dom stört. Dom har liksom vuxit upp med telefoner, och vet hur man uppför sej.

Den nya, störande generationen är den gamla generationen. Sextiplussarna som äntligen har skaffat sej en smart telefon, men inte lärt sej hur man använder den. Som tror att flygplansläge bara är något man bara tillämpar när man lämnar landet. Som inte har en aning om hur man stänger av en ringsignal, eller dämpar vibrerandet. Dom är det verkliga hotet. Bara under den här föreställningen inträffade två incidenter: dels var det en kvinna på raden bakom oss, vars telefon tilläts vibrera ostört, trots att vi på raden framför vände oss om, och trots att folk vid hennes sida kastade menande blicker, tittade hon bara rakt fram, som om hon inte ville avslöja att det var hennes telefon. Inte vidare smart: eftersom hon var den enda som inte verkade höra burrandet var det ganska lätt att räkan ut vems telefonen var.

Dels var det en man som bara lät sin telefon ringa. Det gick så långt att skådespelaren bröt, och så satt vi där, en hel salong, och väntade på att personen som ringt upp skulle lägga på.

I båda fall var förövarna någonstans mellan sjuttio och döden.

Många gånger när jag ser ett genrep så känns det som om det inte alls behövdes, som om man skulle kunnat hoppa över det, och haft premiär direkt. Allt känns färdigt. Men i det här fallet förstår jag verkligen att man vill repa. Det är inte så att föreställningen har några snabba byten, eller annan tekniskt avancerad utrustning, förutom de vanliga ljus-cuerna, och musik som ska spelas på rätt ställe, men det verkliga utmaningen, det som verkligen måste övas, är hur skådespelaren ska hantera publiken.

Föreställningen är ett intressant möte mellan form och innehåll. Formen är ett slags publikdeltagende: Många i publiken har fått lappar med ord eller fraser som ska ropas ut, och några få, utvalda, ska också spela roller i pjäsen. Innehållet är en berättelse om en liten kille vars mamma försök ta livet av sej, och för att visa att det finns mycket som är underbart, och som gör livet värt att leva, börjar han skriva en lista. En lista som aldrig verkar ta slut. Det handlar om att hitta ut ur en depression. Att hitta något underbart, mitt i allt det meningslösa. En anledning att stiga ur sängen, att se solen, och inte bara den smutsiga fönsterrutan.

Eller, som Meg säger, i Beth Henleys pjäs CRIMES OF THE HEART, efter att hennes lillasyster har misslyckats med ett självmordsförsök:

”We just have to figure out a way of getting through the really bad days…”

Skådespelaren är ensam på scenen, och man använder sej inte av någon direkt scenografi, bara lite handrekvisita, ibland. Förutom den vanliga publikläktaren har man byggt upp tre mindre, på scenen, och vridit dom i en slags arenasittning.

Det hela bygger på att publiken är delaktig. Personer ombeds agera ställföreträdande för pappan, för sonen själv, för en veterinär, för en skolpsykolog, för en flickvän, ja, till slut är vi alla personer på ett grupptearapimöte. Det är inte meningen att man ska göra mycket. Ofta ska dom inte säga något, ibland bara något enstaka ord, och dom blir liksom sufflerade och instruerade om vad som krävs av dom.

Nästa gång jag träffar någon som säger att vi svenskar är stela och reserverade så ska jag berätta om den här föreställningen. Jag vet inte om man just den här dagen hade bjudit in Amatörskådisarnas Riksförbund och Sveriges Samlade Statistförening, men det skulle inte vara otroligt. Det gick liksom inte att hejda vissa personer. Där man kanske skulle kunna tro att dom skulle mumla i skägget och generas över att behöva agera, tog dom istället för sej, bredde ut sej, hittade på egna repliker och fortsatte sitt ’skådespelande’ långt efter att dom fyllt sin funktion. Jag antar att det inte är deras fel; dom såg en chans att glänsa och tog den, övertygade om att deras insats liksom förhöjde upplevelsen av kvällen för alla andra.

På föreställningen som vi såg fick aktören mer en roll av moderator, och jag tror inte det är menat så. Kontrollen han behövde för att hantera publiken smög sej in i själva rollen, och jag hade gärna sett mer sårbarhet och osäkerhet. Nu kändes det lite som om han var en sån där professionell föredragshållare som verkar spontan men där man märker att varje ord är inrepat, och jag tror att det verkade så för att utbytet med publiken gick lite över styr; istället för att se en person som försökte förklara något för oss, berätta något, och som till sin hjälp använde sej av personer ur publiken för att illustrera vad han menade, såg vi mer en humoristisk talare under de sista minuterna av ett anförande, när han tog emot frågor från åhörarna. Det blev lite som att se Jerry Springer, eller nån annan sån där programledare som går runt och ställer frågor till en publik som kommit dit för att kanske få chansen att uttala sej i live-teve.

Det kommer nog inte att hända igen. Skådespelaren kommer att bli skickligare på att välja ut människor, dämpa, tygla, kontrollera och sortera bort de mer extroverta personerna med skådisambitioner, och när den säkerheten infinner sej kommer han också att våga släppa kontrollen, släppa fram rollen, våga visa upp sin osäkerhet, sin ensamheten, sin uppgivenhet och sin hoppfullhet…

Och, nej, det var inte vidare läskigt att säga vad som stod på våra lappar, det tyckte varken jag eller Patti-Li. Men det var väldigt skönt när det var sagt och man kunde luta sej tillbaka och bara lyssna på allt det där andra som är underbart.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html

av av Tarjei Vesaas i dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta, Översättning Marie Lundquist, Regi Ole Anders Tandberg, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Geber, Ljus Ellen Ruge, Musik Fläskkvartetten, Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Med Magnus Roosmann, Melinda Kinnaman, Filip Alexanderson, Sofia Pekkari, Marcus Vögeli, Magnus Ehrner, Jennie Silfverhjelm, Lina Leandersson, Emma Broomé

Just a moment,

One peculiar passing moment...

Must it all be either less or more,

Either plain or grand?

Is it always "or"?

Is it never "and"?

That's what woods are for:

For those moments in the woods...

Oh. if life were made of moments,

Even now and then a bad one-!

But if life were only moments,

Then you'd never know you had one.

Moments in the Wood

INTO THE WOODS

av Stephen Sondheim

När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:

”Morkulla,” googlade jag.

”Morkullesträck,” googlade jag.

”Myter om morkulla,” googlade jag.

Det fanns en tid när jag avskydde Shakespeare, för att han skrev om sånt jag inte hade en aning om. Han syftade på och hänvisade till saker som man inte hade en möjlighet att känna till, som vildsvinet i Richard III, eller den politiska situationen i England.

”Hur skulle man kunna känna till något sånt,” resonerade jag, ”det är orättvist, det är fusk.”

Jag ville att man skulle uppdatera honom, så att man kunde förstå. Så att alla kunde förstå. Jag ville demokratisera Shakespeare. Teater för alla, och ingen ska lämnas utanför! Vad hade vi för nytta av alla förlegade ord som hantverkarna använder i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM? Stryk dom! Skriv om!

Sen dess har jag tänkt till, och tänkt om.

Men faktum kvartstår: Regissör och dramaturg kan välja att göra innehållet lite tydligare, eller får finna sej i att viss publik känner sej utanför, och aldrig riktigt kommer in.

Jag hade ingen aning om vad en morkulla var - jag hade nog gissat på en slags fågel, men det kunde lika gärna varit någon slags piga som sprang omkring ute på heden och vaktade kor, eller får, eller änder - och jag tror inte att jag någonsin hört talas om ett morkullesträck. Både författaren och regissören är norska, och kanske är fenomenet morkullesträck mer bekant där. Kanske finns det till och med ett uttryck, som ”Du är lika orubblig som ett morkullesträck,” eller nåt sånt, som gör att det liksom inte glöms bort.

I alla fall hade det inte behövts mycket för att förklara vad det är för fenomen, och på så sätt få mej att förstå vad det är som gör att huvudpersonen finner det hela så intressant, eller förstå att det han finner så intressantaste alls är så ovanligt, eller upphetsande. .

Och det är det som är lite mitt problem. Jag fattar inte vad det är som är så intressant, inte bara med morkullan, utan med alltihop. Kan det vara så att man måste ha läst boken för att finna vad det är som fascinerar? Att man, som när man hör en coverversion av en älskad sång, liksom hör ekot av originalet, att minnet bidrar nästan lika mycket?

Morkulla, läser jag, är en slags snäppa. Hanen är polygam; han skaffar sej ett revir där alla honor i området är hans. I skymningen flyger han fram och tillbaka över sina marker och ropar. Det är detta som kallas ett morkullesträck.

Sen googlar jag författaren, Tarjei Vesaas, en man som enligt Dramatens programblad är en av Norges litterära giganter, flera gånger föreslagen till Nobelpriset.

”Världsberömd i hela Norge,” tänker jag, lite ogint, för jag har aldrig hört talas om honom, och en kortare marknadsundersökning bland vänner ger samma svar: ingen vet vem han är. Inte för att det gör honom mindre bra, men det känns liksom lite snopet att informeras om att man har missat något, att man själv inte är tillräckligt allmänbildad nog att känna till konstnären och hans alster, och sen, när man blivit bekant med mästerverket, sitta där och undra vad det är som är så jäkla bra?

Men, måste jag tillägga, det är ett av de första publikrepen, och mycket kan hända innan premiären.

Det handlar om en man, Mattis, som har en lätt mental funktionsnedsättning och som lever tillsammans med sin syster, ute i skogen, nånstans i Norge, nångång på femtiotalet, tror jag. Hon försörjer dom genom att sticka och sälja koftor, och han letar sysselsättning, men oftast hittar han på anledningar att inte söka jobb. Nån gång gallrar han rovor, men det går inte så bra. Han börjar jobba som färjkarl - ett jobb som han och hans syster hittar på för att liksom sysselsätta honom - och hans enda passagerare blir en skogshuggare som flyttar in i syskonens stuga och får ihop det med systern, något Mattis har lite svårt att ta. I programbladet påvisas detta som dramats verkliga konflikt, men det är lång väg dit. Det är först i andra akten som skogshuggaren dyker upp. Och sen går det väldigt fort. Eller, relativt fort, för att vara en väldigt långsamt berättad historia.

Scenografin, en slags white box, är, trots att den är väldigt enkel, mycket intressant. Det löper en upphöjnad, lite som ett långbord, längre bak på den ganska grunda scenen, parallellt med scenkanten. Man kan stå bakom, som bakom disken i en handelsbod, sitta bakom, som vid ett matbord, gömma sej bakom, för att göra en överraskande entré, stå ovanpå, som för att se sej omrking, till och med använda den för att illustrera en roddbåt. De fysiska, fantasifulla scenlösningarna är faktiskt en av de verkligt stora behållningarna. Man använder sej också mycket av ljus och projiceringar. Kostymerna är enkla och vackra.

Under föreställningen satt jag och funderade på om boken är berättad i första person singular, ur Mattis synvinkel, liksom inifrån, eller om vi är menade att stå utanför och se på, lite sådär allmänt. Är folk som han träffar, som till exempel de två kvinnorna i båten, medvetna om att han har en funktionsnedsättning? Är han liksom en särling, men ändå en av dom, sådär som man blir i små samhällen? Det verkar som om man uppfattar honom som harmlös, men jag har hela tiden en underliggande känsla av något hotfullt, att något våldsamt ska hända, som i Möss och Människor, där Lennie dödar Curleys fru.

Det känns lite som om man har ansträngt sej för att vi inte ska identifiera oss med honom och förstå hur han tänker.

Om det är Mattis berättelse, är det världen omkring honom som är avvikande, och om det hela berättas ’objektivt’ är det Mattis som är avvikande. Som det är nu verkar vissa partier, drömsekvenser, berättas ur huvudpersonens vinkel, men lika ofta känns det som om vi, publiken, förväntas ta ett steg tillbaka och se på Mattis i ett sammanhang där han är den som sticker ut. Ibland ska vi skratta med honom, ibland ska vi skratta åt honom.

Mattis själv har ett slags förhöjt, poetiskt, lätt skanderande sätt att tala, medan de andra har ett naturalistisk språk. Det är något jag noterar, men har svårt att dra några slutsatser av.

Innan publikrepet började höll regissören det där vanliga talet, om att man inte är färdiga, att mycket kan hända, och att man kanske till och med kanske kommer att bli tvungna att bryta. Det är något bekant över honom. Som så många manliga regissörer av en viss ålder förefaller han vara insvept i någon slags lös halsduk, och han påminner mej lite om en norsk Truman Capote, de senare åren.

Du vet hur man kan ha vissa favoritförfattare som man bara älskar, och läser om och om igen, som jag har Carson McCullers, eller Tove Jansson, eller Dorothy Parker, eller favoritdramatiker som Neil Simon, Tennessee Williams eller Alan Ayckbourn, för att man gillar det sätt dom ser på världen, hur dom berättar verkligheten? Det kan vara så med regissörer också. Eller koreografer. Och tvärtom: man förstår inte alls vad det är dom berättar, hur dom ser på världen, håller inte alls med om vad det är dom försöker säga, man fullständigt avskyr allt dom gör.

Men det är ganska ovanligt, som i det här fallet, att man ibland hatar, ibland älskar deras arbete. Jag tycket inte alls om - en slags underdrift - Ole Anders Tandbergs OTHELLO och KUNG LEAR, på Kulturhuset Stadsteatern, men hans JAG ÄR VINDEN, i samma hur, tyckte jag mycket om, och jag fullständigt älskade hans uppsättning av DON GIOVANNI, på Kungliga Operan.

Är inte det ganska intressant?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse:

"Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare - kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.

”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.

”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/allt-som-ar-underbart-publikrep-pa.html

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

Och om du känner till några intressanta snappade som kan vara intressanta för en teaterintesserad vegetatrian med en förkärlek för New York, får du gärna rekommendera dom.

Och här är några som jag rekommenderar:

Max von Essens snapchat: Maxizpad

Humans of Broadway: Humansofbway

Matthew Rodin: Mrmattrodin

The Tony Awards: Thetonyawards

Av Craig Lucas och Norman Rene baserad på sånger av Stephen Sondheim, Regi och översättning Erik Fägerborn, Scenografi och kostym Tor Cederman, Ljusdesign Johan Bjellsäter, Koreografi Malin Stenholm, Ljus Sofia Linde, Producent Staffan Berg, Producent Odella Schattin, med Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck, vid pianot Carina E Nilsson.

She met a Londoner first but they did not hit it off

'Cause every time she approached he got a bronchial cough

And so she went to Madrid and met a handsome Senior

But he liked to throw the bull and he was no matador

She also bombed out in Brussells, in Mallorca and Rome

Til' someone said, "Try Dubrovnik, dear before you go home"

'Cause it's the kind of a town where you'll be likely to fall

And all the toni cognoscenti find the Balkans a ball

You gotta ring them bells, you gotta ring them bells

You gotta make 'em sing and really ring them bells

It's such a happy thing to hear 'em ting a ling

You gotta ring them bells

And so she went to Dubrovnik and the very first day

She met a guy on the beach who took her reason away

Yes, it was love at first sight and quite a beautiful scene

She said, "My name is Shirl Devore", he said, "I'm Norm Saperstein”

She said, "Are you from New York", he said, "That can't be denied

I've got a swell junior three at number five, Riverside"

"Five? Five Riverside Drive in New York, that's where you live?"

"That's, that's where I live, Five? Are you sure?"

As if that wasn't enough for Shirley thought she'd gone deaf

When he told her his apartment there was 29 F

Yes, she was 'E', he was 'F' and they had not even met

Until she traveled the world to Yugoslavia yet

He'd always been right next door and she would never have known

If she hadn't tried Dubrovnik, she might still be alone

Well, there's a moral to learn from little Shirley Devore

Who had to borrow a thou' to find a lover next door

You girls who live in apartments, don't just stare at the wall

Open up the door and hurry out in the hall

Ring Them Bells

av Kander & Ebb

En sak som är intressant med att se många föreställningar, är att man får se saker som man annars inte skulle ha sett. Det där låter kanske lite rörigt, eller svamligt, eller övertydligt, men vad jag menar är att man hamnar inte bara på sånt som går på Chinateatern, Göta Lejon, Dramatens eller Stadsteaterns stora scen, på föreställningar som spelas ofta, och under en längre period, utan man hamnar också på de där små, tillfällig produktionerna, dom där som liksom blixtrar till, och försvinner.

Elva är nästan en omöjligt tid att ha ett publikgenomdrag, men det måste vara ännu värre för artisterna, tänker jag, när jag cyklar in mot Kulturhuset Stadsteatern och Kilen, deras gästspelsscen. Jag behöver bara stiga upp, duscha, hälla i mej en kaffe, tugga i mej nån slags frukost, och ta mej till teatern. Dom måste göra samma sak, men tidigare, för att hinna värma upp kropp, röst och kreativitet, byta om, sminka sej, mygga sej, soundchecka, kolla igenom all rekvisita, och samtidigt försöka intala sej att man valde det här yrket för att det verkade vara kul.

Vi är genrepspubliken, den första och enda. Bredvid mej sitter nån slags skolklass, en postgymnasial musikallinje, misstänker jag. Deras unga lärare pratar, instruerar, informerar, ger tips på vad man aktivt ska tänka på både som en blivande artist som ser på andra artister som redan är där, dit man själv siktar - nånting om att tänka på deras andning, tycker jag mej höra - men också vad som är generöst att som första publik ge artisterna - nånting om positiv respons. Hon blir också den första att applådera varje gång det ges ett tillfälle.

En jukebox-musikal är en föreställning skapad av redan utgiven populärmusik, ofta begränsad av att man använder musik från en viss artist, en viss grupp, eller en viss tidsperiod. Den kan vara biografisk - som i JERSEY BOYS - eller helt fiktiv - som MAMMA MIA.

Man skulle kunna kalla detta en jukebox-musikal, eftersom alla musik är skriven av Stephen Sondheim, och hämtad ur hans katalog av sånger som har strukits ur andra musikaler, eller på annat sätt ännu inte producerats, men jag skulle nog mer kalla den en slags revy, eftersom handlingen är minimal. Det handlar om en man och en kvinna, båda singlar, som bor i samma hus. Det är lördagkväll, och dom är hemma, ensamma. Date-lösa. Dom drömmer om kärleken, längtar, minns.

Musikalen skapades av två skådisar som gått över till att författa och regissera, Craig Lucas och Norman René, och den hade premiär off-off-Broadway 1980, och off-Broadway 1981. Craig Lucas är för mej mest känd som manusförfattaren till musikalen THE LIGHT IN THE PIAZZA, för vilken han tony-nominerades 2005. Norman René känner jag bara till som regissör till filmen Longtime Companion, men jag antar att vi hade fått höra mer från honom om han inte dött av aids 1996.

Den ambitiösa scenografin föreställer två spegelvända lägenheter. Om man inte känner till musikalens handling finns det till en början ingenting som tyder på att det hela inte är ett enda enormt rum, ett sånt där man bara hittar i nybyggda bostadsrätter: Det finns inga avgränsande väggar eller tydligt dragna linjer, men efter en stund skulle även den oinvigde börja lägga märke till att det finns två bokhyllor, två barbord, två ställen där man kan hänga av sej sin ytterkläder. Det enda man delar är ett bord. Allt är nytt, Ikea-katalog-fräscht, och ger en bild av två ganska framgångsrika personer utan några egentliga rötter.

Jag vet inte om det är medvetet, men det skulle gå att tolka scenografin som att de två personernas världar är kompletta, i sej. De saknar ingenting, och har inte heller plats för någon annan. Tvärtom ser det ut som om man måste göra en massa jämkande när - och om - man väl träffas och flyttar ihop. Vems av de två identiska borden behåller man? Vems bokhylla?

Det finns en Ayckbourn-pjäs - jag har glömt vilken - som utspelar sej i två olika lägenheter, men där gränserna liksom har suddats ut, så att man är inne och trampar på varandras område. Man har en varsin ytterdörr, tycker jag mej minnas, men matbordet, till exempel, är samma för båda personerna. Jag önskar att man hade gjort samma sak här: visserligen är man inne ’på fel sida’ ibland, men det är mer framme på förscenen, där gränserna är mer luddiga.

Det här är en musikal som handlar om alla människor som nästan möts, alla de som bor bredvid varandra, vars vägar nästan korsas, men ändå inte, och det hade varit intressant att se den aktionen i scenrummet: hur dom nästan skulle kunna bo ihop utan att se varandra.

Kanske hade det varit mer intressant, i alla fall vad gäller scenisk rörelse och fysiskt spänning i scenrummet, om man haft en av allt, suttit vid samma bord, titta ut genom samma fönster, kanska druckit ut samma mugg, även om jag har läst någonstans att det finns en slags filosofi att om man vill bli två ska man skaffa två av allt: två ljusstakar, två liknande tavlor, bredvid varandra, två statyetter, två blomkrukor, lära sej tänka i tvåsamhet, i par, liksom.

Man har också en varsin fåtölj på scenen, och jag känner att det kanske hade varit intressantare med en soffa, både för ett mer otvunget samspel, men också för att det på något sätt ger plats för ytterligare en person i deras respektive lägenhet. Man kan agera mot en tom plats i soffan, men om det inte finns en plats där ingen sitter blir det lite svårt. Jag minns inte om man bara hade en stol vid varje bord, men det skulle vara mycket möjligt, och i såna fall så säger man egentligen: det finns inte plats för någon annan här: det saknas ingen.

Och jag hade nog föredragit om man hållit scenografin lite enklare. Plockat bort saker. Minimaliserat. Det är absolut inget fel - tvärtom - på det som visas, men den dekoncentrerar det hela, liksom. Det finns för mycket för karaktärerna att fly in i, för mycket att göra. Detta är en revyliknande musikal som nästan med fördel skulle kunna spelas med en varsin stol och ett bord. Allt som händer sker inom karaktärerna, och det yttre har väldigt lite med handlingen att göra.

Vad gäller regin finns det en sak som stör mej, lite: ibland möts aktörernas blickar. Jag vet inte varför, men för mej bryter det på något sätt illusionen. Att den ene tittar på den andra gör absolut ingenting, för det tolkar jag som att man ser en slags drömbild, men när dom ser på varandra, då blir det ett möte, ett utbyte, och det är just det som de två personerna ska sakna, tills dom verkligen träffas.

Kostymerna är moderna, melerade, grå, smickrande och välvalda, och jag älskar när folk i en föreställning som ska utspela sej i Sverige tar av sej på fötterna, istället för att trampa runt i ytterskor, som nån slags kosmopolit. Det sker mycket sällan, men är väldigt effektivt. Här tar man till och med på sej mysbyxor och raggsockor, dricker te och sveper in sej i plädar.

Ingen av sångerna kan i sej själva räknas som några av Sondheims hits. Merparten är upplockade ur papperskorgen, så att säga: dom har av olika anledningar strukits ur andra produktioner, eller lånats ur musikaler som vid tillfället ännu inte uppförts.

Det är nog bara titellåten, Marry Me a Little, ur COMPANY, som känns igen i gränslandet där musikalnördar och vanliga musikalintresserade människor möts. Och jag är mycket nöjd med att få höra en av mina sondheimska favoritlåtar, som ströks ur FOLLIES, Ah, But Underneath.

Det är nästan omöjligt att översätta Sondheim så att ingen blir missnöjd. Alla kommer att ha en åsikt. Själv, till exempel, tycker jag att en mer passande översättning av titeln hade varit GIFT DEJ LITE MED MEJ, istället för GIFT DEJ MED MEJ LITE.

Och kanske är det så att detta hade varit en föreställning som man inte borde ha översatt, inte för att man gjort ett dåligt jobb, tvärtom, utan för att vissa saker går inte att översätta. Ta till exempel sången Can That Boy Foxtrot, struken ur FOLLIES: Skämtet, i sången är att man i original sjunger:

He hasn't much that's plus

You might describe him thus ...

A false alarm,

A broken arm.

An imitation Hitler

But with littler charm.

But oh,

Can that boy foxtrot!

Som musiken är skriven så drar man på fox i foxtrot, vilket göra att det går att låta det hela som att man sjunger: Can that boy fuck. Det är hela skämtet, och säkert en av anledningarna till att man strök den, för när foxtrotskämtet kommer tillbaka en andra, tredje, fjärde gång, då är det inte alls kul.

Och det är omöjligt att översätta. Vi har inga synonymer för sex och dans i det svenska språket. I det här fallet har man valt att inte översätta ordet alls, utan låta kvinnan typ sjunga ’han kan fuck-strot’ vilket för mej inte fungerar alls.

Sondheim, över huvud taget, kan många gånger vara så sofistikerad i sina texter att man måste välja hur man ska översätta: Ska man behålla handlingen eller ordvitsarna?

Och översättaren är en av Sveriges bästa, så det är inte troligt att någon annan hade kunnat göra det bättre.

Problemet med en sån här musikal, där handlingen är minimal, är att det är väldigt svårt att minnas vad som händer, eftersom ingenting egentligen händer. Och när det händer är det svårt att veta vad det egentligen är som sker. Det finns minimalt med vändpunkter, och ingen riktig dramatisk utveckling. När man sjöng en sång hade jag svårt att förstå varför man sjöng, ur vilken känsla sången föddes, varför man sjöng just den sången just då, och varför man valde att sjunga sångerna i den ordningen dom sjöngs.

Detta var som sagt ett första publikmöte, ett genrep, och kanske var man så inriktade på att inte sega, inte slacka, att det hela upplevdes som lite stressad, lite framtvingat. Jag hade velat vara med, kunnat förstå hur tankarna gick, hur idén till en sång föddes, nu kändes det lite som om dom hade kunnat sjunga vilken sång som helst närsomhelst, nästan.

Kanske är det så - och detta låter helknasigt, jag vet - att man är för duktiga, för begåvade, både vad gäller översättning, regi och skådespeleri, vilket gör att bristerna i materialet, både i sångerna, men framför allt i musikalens handling, kommer fram. Kanske ska den här typen av revyliknande musikal framföras mer som en sångcykel, med betoning på sång. Man blir liksom inte bättre än Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck, och kanske hade alla förtjänat ett bättre material.

Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. Det här är kanske mer för musikalnördar i synnerhet, och Sondheimister i synnerhet, inte något att ta med mormor på, eller den där dejten som är musical-curious.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten:

”Morkulla,” googlade jag.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/faglarna-publikrep-elverket-dramaten.html

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

Manus Bob Martin & Don McKellar, Musik och sångtexter Lisa Lambert & Greg Morrison, Regi & översättning Edward af Sillén, Översättning sångtexter Calle Norlén, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Marcus Englesson, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask- & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson, med Peter Magnusson, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti, Rennie Mirro, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Ann-Louise Hanson, Alexander Larsson, Per Eggers, Andreas Nilsson, Pierre Oxenryd, Sanna Martin, Magnus Borén, Anna Hansson, Cecilia Wrangel, Viktor Johnsson.

If music is no longer lovely,

If laughter is no longer lilting,

If lovers are no longer loving,

Then I don't want to know.

If summer is no longer carefree,

If children are no longer singing,

If people are no longer happy,

Then I don't want to know.

Let me hide ev'ry truth from my eyes with the back of my hand,

Let me live in a world full of lies with my head in the sand.

For my memories all are exciting.

My memories all are enchanted,

My memories burn in my mead with a steady glow;

So if, my friends, if love is dead,

I don't want to know.

I Don’t Want to Know

ur DEAR WORLD

av Jerry Herman

Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.

Nu pratar jag inte om en producent på en institutionsteatrar, som Stadsteatern eller Dramaten, där man kanske inte har så mycket att göra med valet av vad teatern sätter upp, eller på något sätt kan påverka det kreativa uttrycket, utan jag menar såna där producenter som Broadway är full av, som satsar allt, och som vi i Sverige egentligen bara har på privatteatrar. Såna där som måste ro båten i land, det finns inga alternativ, allt annat är katastrof. Såna som brinner för sitt projekt, som satsar allt, som äter, sover, lever, för föreställningen.

Jag skulle inte klara av det. Inte för att jag inte skulle klara av pressen, jag är ganska stresstålig, utan för jag har liksom inte känslan för vad folk vill ha. Man måste ha en slags fingertoppskänsla, ha förmåga att kunna märka vartåt det blåser, vad som kan bli bra, intressant, tilltalande.

Det finns förresen en synnerligen bra podcast, för dej som är intresserad av ämnet: The Producer’s Perspective. Den drivs av Ken Davenport, producenten bakom Deaf West Theatres SPRING AWAKENING, den nyligen nedlagda ALLEGIANCE, THE VISIT, Broadwayversionen av den Malmöaktuella KINKY BOOTS, GODSPELL, och off-Broadway-hiten ALTAR BOYS, och i varje avsnitt intervjuar han en framstående person inom området: Ljussättare, andra producenter, tonsättare, etc.

När Hamburger Börs för runt tjugo år sen meddelade att man skulle sätta upp en show med Magnus Uggla, var jag övertygad om att det skulle bli tidernas flopp. Vem ville se honom? Visst, han hade väl sin publik, ute i landet, men inte satt dom väl sej på en buss och åkte till Stockholm?

Om jag inte tar fel så gick den i tre säsonger, vilket är riktigt, riktigt bra.

Och när man på Maxim satte upp musikalen AVENUE Q, en vuxen dockmusikal, lite som mupparna möter RENT, var jag säker på att det skulle bli tidernas hit. Den var kul, hade bra musik, viktiga teman och en hip, ironisk touch.

Jag såg den, och älskade den. Det fanns ingenting med själva föreställningen som jag vill ändra på, även om jag hade lite åsikter om marknadsföringen, och det gjorde att det kändes extra hårt när den inte lyckades hitta sin publik. Kanske var det för att man satte upp den på en teater där man vid den tiden mest körde barnföreställningar, och dessutom, tror jag, hade den publik man riktade sej till, ville nå, slutat läsa dagstidningar och fick all sin information på nätet. Detta var också precis innan Facebook tog över våra liv, och även om publiken som såg föreställningen gillade den, kunde snacket inte spridas fort nog.

Det är lite det jag sitter och tänker på när jag sitter i publiken och ser en av de sista föreställningarna av musikalen FÖRKLÄDET, på Göta Lejon. Inte för att detta är en föreställning som ens av den mest illvillige skulle kunna kallas en flopp, utan för att den inte är den hejdundrande succén jag hade förväntat mej. En sån där som går år ut och år in, som MAMMA MIA, FANTOMEN eller KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA.

Det hade varit lätt att förstå om jag hade haft invändningar mot hur man valt att berätta historien, men jag hittar inget att anmärka på. Kanske tycker jag att titeln kanske inte är så säljande och kanske pekar mer på en sån där dialektpepprad almogefars, men det är en korrekt översättning. Och kanske har jag några få invändningar mot vissa detaljer i vissa rolltolkningar, men det är mer en fråga om tycke och smak, inget stort. Inget som borde hindra nån från att sätta sej på en buss och åka till Stockholm.

Tidigare på dagen hade jag sett ett förmiddagsrep av GIFT DIG MED MEJ LITE, på Kulturhuset Stadsteaterns gästscen Kilen, och när jag efteråt, lite förvirrad, lite oklar på vad jag egentligen tyckte, cyklade genom stan, insåg jag att en stor del av villervallan i mitt huvud nog berodde på att blodsockret var lite lågt, och att det var hög tid för lunch.

Jag pedalade Hornsgatan upp, svängde in på Varvsgatan och steg av cykeln utanför Seyhmus, en underbar vegetarisk bufférestaurant som tillhör en av de äldre i stan. Jag menar, den fanns innan det blev inne att vara vegetarian, innan det blev inne att vara vegan, och innan rawfood blev det nya svarta. Testa deras ingefärsdricka, om du går dit. Nej, när du går dit, menar jag.

Det är lunchtid, och ganska fullt, men jag har tur och får ett fönsterbord längst ner i hörnet. Jag betalar i kassan, och går bort till buffén och börjar lasta på: pizzabitar, potatisplättar, hummus, grönsaker, oliver och soltorkade tomater i olja.

Och nästan som om vi planerat det, dyker min gamla kollega Esteban Chorall upp, på jakt efter någonstans att sitta. Vi ses inte ofta, kanske nån gång varannat år, men vi är kompisar på fejjan, så det känns som om jag har koll på hans liv. Jag vet var i stan han bor, att han inte är singel längre, och var och med vad han jobbar. Trodde jag i alla fall. Det finns sånt man inte skriver om på fejjan.

Eller: det finns sånt som vissa inte skriver om på fejjan. Vissa verkar inte ha något som helst problem med att lämna ut varenda liten detalj. Jag har bekanta som till och med har beskrivit hur deras avföring ser ut, och frågat om vi, läsarna, tror att det kan vara tarmcancer. Ofta, tycker jag, verkar det vara dom som var senast med att hoppa på fejjan-tåget, dom misstänksamma, skeptikerna, tvivlarna, som är dom som lämnar ut mest.

Jag försöker att aldrig skriva om något verkligt personligt och sorgligt på Facebook. Inte för att jag har så många såna stunder, men jag vill liksom inte lämpa över min skit på någon annan.

Esteban har haft en neurologisk sjukdom i över tio år, berättar han, och har nyligen blivit sjukskriven, igen. Han blir långsamt sämre, inte från dag till dag, men plötsligt, som en slags elak överraskning, har han plötsligt tappat lite av någon förmåga.

”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött.” säger Madame Armfeldt i Ingmar Bergmans Sommarnattens Leende.

Mitt problem är inte att jag inte kan engagera mej, utan att jag engagerar mej för mycket. Under en period av mitt liv samlade jag liksom på människor i kris. Att försöka lösa deras problem blev lite min livsuppgift, ett sätt att inte ta tag i mitt eget liv. När dom sen kom på rätt köl gick jag vidare, på jakt efter någon ny behövande. Nu jobbar jag mer med att lämna folk i fred.

Jag frågar Esteban lite om hans situation, men försöker hålla ett respektfullt avstånd. Vi är inte så nära vänner, och jag försöker tänka att om han var jag och jag var han, så skulle jag vilja att vi respektfull erkände tillståndet, och sen pratade om annat. Jag skulle liksom uppskatta att få ta en paus från vardagen. Ingen orkar vara, eller är en vandrande tragedi dygnet runt, veckan lång.

Så vi pratar om teater. Det är mest jag som pratar, förstås. Han är lite trött, säger han, men sörplar sin soppa, lyssnar, ler och skrattar ibland.

Resten av dagen, fram till föreställningen börjar, driver jag runt på Söder, utan att på någon av alla andrahandsaffärer hitta en enda sak jag vill ha. MIddagen blir en tunnbrödrulle med vegokorv på Björns Trädgård.

Anledningen till att jag går på förklädet igen, är dels att jag kan, och dels att Björn Kjellman är i Indien. Nån filminspelning, tror jag. Så istället, för de sista tre veckorna, eller så, har man satt in Peter Magnusson.

Eftersom jag inte har någon teve, har jag ingen klar bild av vem han är, men jag har förstått att han är en tevekomiker, ingen direkt skådis, så jag tycker det är modigt av honom att våga stiga in i en roll som är ganska krävande: den fungerar som en ciceron vad gäller musikalen i musikalen, men måste också ha ett eget djup och en gnutta tragedi för att fungera.

Jag går tillsammans med mina vänner Mrs Wilberforce, Miss Decibel och Ludde Lumen, och vi har fått superplatser på parkett, åttonde raden, nästan i mitten. Miss Decibel har sett den förut, på något offentligt rep, men det är en helt ny föreställning för Mrs Wilberforce och Ludde Lumen.

Det handlar om en musikalnörd som är lite nere, och sätter på sin favorit-lp - Det Påstrukna Förklädet - för att pigga upp sej. I hans fantasi, och framför våra ögon framträder plötsligt karaktärerna ur musikalen, inte hur dom är, eller var, utan hur han föreställer sej att dom skulle vara, och hans vardagsrum förvandlas till en Broadwayscen.

I pausen är vi alla överens om att inhopparen klarar sej väldigt bra. En av mina invändningar mot den förre Mannen i Stolen, var att det inte kändes som om han verkligen älskade den här musikalen. Det kändes lite som om han distanserade sej, något, gjorde en rolig gubbe, en figur, och inte gick in för det med hull och hår. Här får jag en helt annan känsla: mindre självmedvetenhet och mer total inlevelse i berättelsen och berättandet.

Vi står utanför, på trottoaren, under markisen, småhuttrar och tisslar, och det går liksom inte att låta bli att prata om Kim Sulocki. Alla är mycket bra, många mycket bättre än sist, men han, som var suverän förra gången jag såg föreställningen, ger nu på något sätt en liten masterclass i hur man gör’et. Han tar i, utan att ta över. Han bländar och blänker och briljerar, men snor aldrig fokus. Det är som om han kan se föreställningen utifrån, och förstår precis vad den behöver, när det behövs.

Bara för hans prestation borde dom ha kunnat fortsätta minst en säsong till, tycker jag. Men vi vet alla att min omdöme inte är att lita på.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/…/gift-dej-med-mej-li…

FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten:

”Morkulla,” googlade jag.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/faglarna-publikrep-elverket-dramaten.html

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

Dansare: tio dansare ur Skånes Dansteaters ensemble, Koreografi SENTINEL Antony Hamilton, Installation Boris Tellegen, Koreografi Weather Lucy Guerin och ensemblen, Musik Oren Ambarchi, Kostymdesign Shio Otani, Scenografi Robert Cousins, Ljuddesign Benjamin Cistern

Let the whole world sigh or cry,

I'll be high in the sky,

Up on top of a rainbow,

Sweeping the clouds away!

I don't care what's down below,

Oh ho, let it rain, ah ha ha, let it snow,

I'll be up on a rainbow,

Sweeping the clouds away!

I have learned life's lesson,

Fighters who always win

Are those who can take it right on the chin and grin!

And so I'll shout to everyone,

Find your place, in the sun,

Up on top of a rainbow,

Sweeping the clouds away!

Sweeping the Clouds Away

av Sam Coslow

Under våren har en av mina favoritrestauranger i City varit SEN Street Kitchen, en - för mej i alla fall - ny slags asiatisk restaurang. Här finns varken sushi, fyra små rätter eller wokade nudlar. Istället kan man välja summer rolls, eller dumplings, ssäms, bibimbap, och annat spännande. Tyvärr är det mesta inte vegetariskt, men i vissa rätter kan man byta ut köttet mot tofu, och andra, som Happy Noodles, är helt veganska.

Det är dit jag tar med min kompis Patti-Li Leuk, innan vi går på Dansens Hus för att se Skånes Dansteaters gästspel av ABOVE AND BELOW.

Vi möts på Vasagatan, och så leder vi våra cyklar över Kungsgatan, och upp mot Kungsbron. Jag försökte köpa lunch här några dagar tidigare, och då var det kö ut på gatan. Nu är lokalen nästan tom. Två kvinnor med resväskor - antagligen på väg till Centralstationen, rakt över gatan - sitter vid ett bord nära fönstret. Jag beställer en av de där rätterna där man kan ersätta köttet med tofu, och Patti-Li beställer en Bangkok Time, en gryta med kyckling, Kaeng Phet curry och ris.

Vi pratar om förra gången vi såg Skånes Dansteater på Dansens Hus, produktionen M&M&M, en slags triptyk av tre olika koreografer som vi båda tyckte mycket om. Jag minns speciellt den komiska delen som handlade om en begravning. Men den var väl inte bara rolig? Hade man hjorthorn också? Eller minns jag bara hjorthorn för att jag minns ett gevär? Jag tycker mej minnas nåt sånt. Och den där dom hade beiga kläder och pratade, och sprang. Och den vackra brudslöjsliknande hatten med rosor. Och gummistövlar?

Efter maten går vi upp till Dansens Hus och hämtar ut biljetterna, men vi är båda lite sötsugna, så vi går upp till Drottninggatan, till Il Caffe, ett cafe med en lite industriellt känsla, lite som om lokalen var en nedlagd fabrik, eller ett gammalt bageri, eller nåt. Intrycket är cement, vitt kakel och slitna möbler av metall, även om det inte all ser ut så.

Vi blir lite gränslösa när vi är tillsammans, jag och Patti-Li Leuk, lite som två alkisar som liksom legitimerar sitt eget och varandras drickande. Det är bara det att vi håller oss till sötsaker och såna onyttigheter. För oss räcker det inte med en sötsak till kaffet. Vi tar två. Var.

Förra gången jag var här, med min kompis Skäggige Skalman, tyckte jag mej känna igen dansare från Kungliga Baletten, och det är samma sak den här gången, men jag vet bara inte om dom är från Operan, eller varifrån jag känner igen dom. Vad är det som gör att dansare kommer hit? Jag frågar Patti-Li, och han tror att det måste finnas nån slags replokal i närheten, kanske på Dansens Hus, men det är lite av ett mysterium. Eller är det bara så enkelt att dom ska på samma föreställningen som vi, och gillar samma slags fik?

Utanför, innan vi gick in i salongen, läste vi något om plastpåsar som hänger i taket, men det verkar som om det man lär sej i foajén stannar i foajén, för när vi kommer in i salongen och sätter oss, är det första vi säger:

”Vad är det som hänger i taket?”

Snacka om två guldfiskar:

”Ja, vad är det?”

Det tar nog någon minut av förundran och vilda gissningar innan någon av oss säger:

”Det ser ut som… plastpåsar…”

Ett slag, och så flämtbrister vi båda:

”Plastpåsar!”

Dom hänger som ett stort moln över scenen. Är dom vita? Grå? Kan man ljussätta något vitt så att det ser grått ut?

Det ska handla om väder, och det börjar med att en man kommer in och försöker låta lite som vinden, schwissh, ffffffff, sådär, du vet? Han är klädd i marinblå trikå-boxer-kalsonger, såna där som slutar där låren är som tjockast, och som får benen att se lite stabbiga ut? På överkroppen har han en blågrårandig, rundhalsad tröja, som antyder inlandströja och som ser ut att vara stickad i lin eller grovt silke, något som är tyngre än bomull, men kanske är det bara jerseygarn, det är lite svårt att se. Eller kanske är den virkad? Det skulle förklara bristen på stretch.

Han far runt och liksom illustrerar med armarna hur luften forsar runt honom, lite som om vi lekta charader och han illustrerade blåst eller orkan. Jag är inte helt såld, och är rädd att det skulle bli en sån där övertydlig föreställning där koreografen liksom talar ner till publiken, men redan i nästa parti stiger jag ombord och låter tåget ta mej dit det vill:

Man är tre kvinnor och tre män på scenen, alla mer eller mindre likadant klädda. Tröjorna tillhör samma familj, men har alla individuella drag.

Det är en fantasifylld, lekfull föreställning. En hel drös plastpåsar rasar ner ur molnet ovanför, och man börjar sceniskt leka med möjligheterna: Man hystar upp påsarna i luften, och dom dalar ner, som när du blåser upp skummet ur ett bubbelbad: man föser ihop dom och försöker få dom att flyga, och dom väller, som när det stärkelserika pastavattnet kokar över i en kastrull. Man lägger sej på rygg i en bred rad, fattar varandras händer och förser påsarna från ena sidan av scenen till den andra. Det är som att skölja diskmedelsbubblor av en tallrik.

Allt känns fräscht, innovativt, som om det finns en ärlig nyfikenhet inför möjligheterna, sans alla pretentioner. Man dansar också könlöst, det vill säga jag kan inte hitta några könsbundna roller: om man dansar i par verkar kön inte vara viktigt. Inte heller relationer verkar spela någon roll, alla verkar ha samma status, samma värde: ingen leder, alla följer.

Jag sitter och tänker på polyper, du vet, såna där koralldjur som liksom vajar i havsströmmarna, alla nästan på samma sätt, och som plötsligt kan försvinna in i sina hål, eller rör, eller var dom nu bor. Eller är det havsmaskar jag tänker på? I alla fall: för mej är det inte så mycket väder, som vatten.

Jag skaffade glasögon på grund av en dansföreställning. Eller, kanske inte en dansföreställning, det tog några stycken innan jag insåg att något måste göras. Dans är den enda scenkonst där man kommer undan med att ha riktigt skum belysning, vilket tydligen gör att jag har lite svårt att se vad det är som händer. Det är som om mina ögon inte kan fokusera i skumrasket. Så jag köper billiga glasögon på TGR, och så ser jag lite bättre. I vissa fall i alla fall.

I den här föreställningen, i den delen som följer efter paus, var det lönlöst. Tidigare, i programbladet, hade jag sett foton på kläderna: en slags grafitgrå quiltade fotsida rockar med huva, som långa varianter av såna där tunna täckjackor som varit populära i några år. Dom får mej att tänka på Ninjor, eller asieninspirerade munkar, eller dom där typerna i stjärnornas krig, vad dom nu heter. Eller terrorister. Det går inte att komma ifrån det. Jag tänker på människor som kanske är fiender, kanske är offer, vem vet, för dom vågar eller vill inte visa sej.

Nu när jag sitter inne i salongen och ser på föreställningen, tänker jag att det nästan är som om ljussättaren och koreografen kommit ihop sej. Eller som om kostymören och den som sätter ljuset haft ett gräl om vem som var viktigast, kläderna eller ljuset, och detta var ett sätt att visa att utan ljuset kan ingen se kläderna.

Varför lägga ner så mycket tid på detaljer i kostymerna som ingen kan se? Stackars kostymör, den här rundan förlorade hon.

Och det är inte så att jag uppfattar det som om det är något hotfullt, poetiskt stämningsljus: det känns som om man bara satt på ett dunkelt repljus. Som om det skulle vara en massa projektioner i bakgrunden, och då kan förgrunden inte vara för upplyst.

I stort är det en kub som snurrar, och en massa folk som springer runt, runt, runt den. Jag tänker på människor på flykt, och på folk som jagar folk, och efter några minuter känns det som om jag har fattat grejen. Jag menar, det händer annat, men jag orkar liksom inte sitta och kisa in i skumrasket. Synd, för jag tror jag hade gillat det, om jag hade kunnat se.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Dansens Hus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon:

"Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/forkladet-en-andra-gang-pa-gota-lejon.html

GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/…/gift-dej-med-mej-li…

FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten:

”Morkulla,” googlade jag.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/faglarna-publikrep-elverket-dramaten.html

- i morgon, och Moment:Teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien.

Från deras hemsida:

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN

"Känslosam hyllning till Selma Lagerlöf" - SvD

”Birollerna är absolut bäst” DN”Brännande klasskildring” Expressen
”Modernisering av Selma Lagerlöfs klassiker bär ända fram” Aftonbladet

”Det var konstigt med den lilla flickan från Sunneplan och hennes pappa. Det såg ut som om han och hon var så skurna ur ett stycke, att de kunde läsa varandras tankar.”

Året är 1983 och Janne Andersson på Sunneplan i Farsta blir en ny människa när han för första gången får hålla sin dotter i famnen. Han döper henne till Klara Fina Gulleborg och hon får solen till gudmor. När hon 18 år gammal åker till London för att tjäna ihop pengar till familjens obetalda skuld och sen inte kommer hem igen blir Janne sjuk av längtan efter dottern. När det börjar pratas om att Klara Gulla börjat prostituera sig skapar Janne sig en egen fantasivärld där dottern blivit Kejsarinna av Portugallien och upphöjt honom till Kejsare Johannes. Han klär sig i gamla vackra kläder och går runt i Farsta och ömsom generar och ömsom vägleder människorna i sin omgivning.

I Selma Lagerlöfs bok Kejsaren av Portugallien försvinner dottern Klara Gulla ifrån sin älskade pappa till storstan där hon hamnar ”i olycka”. Vad den där olyckan innebär skrivs aldrig ut men vi antas förstå att hon blivit prostituerad och får sen inte veta så mycket mer om henne. I moments uppsättning vill vi problematisera både stigmat kring den prostituerade kvinnan men även myten om den lyckliga horan som fortfarande frodas inom populärkulturen.

Regi & Dramatisering: Josefin Ankarberg
Baserad på Selma Lagerlöfs bok Kejsaren av Portugallien
Scenografi & Kostym: Moa Möller
Scenografiassistent & tekniker: Joel Dannerup
Musik: Simon Steensland
Ljusdesign: Ronald Salas
Affisch: Åsa Berglund Cowburn
Pressbilder: Emilia Bergmark- Jiménez
Producent och Marknadsförare: Daniel Szpigler

Skådespelare:
Jenny Antoni
Anders Berg
Sandra Medina
Anki Larsson
Andreas Strindér
Göran Thorell

Föreställningen är ca 2 tim 40 min inklusive paus.
Salongen är onumrerad.
För bokning av biljett med rullstol, vänligen rings teatern direkt och gör din bokning:
08- 508 501 29

Baserad på pjäs av John Van Druten Text Joe Masteroff, Berättelse Christopher Isherwood, Musik John Kander, Sångtexter Fred Ebb, Regi Ronny Danielsson, Översättning Rikard Bergqvist, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Ljus Hans-Åke Sjöquist, Ljuddesign Oskar Johansson, Koreografi Roger Lybeck, Mask Mihra Lindblom, Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin, Kapellmästare Lotta Hasselquist, Med Sarah Dawn Finer, Robert Fux, Albin Flinkas, Lill Lindfors, Johan Rabaeus, Philip Zandén, Lisette Pagler, Lars Bethke, Elliott Boqvist, Arvid Roos, Vilhelm Siljeholm, Tony James-Andersson, David Dalmo, Martin Redhe Nord, Hanna Carlbrand, Niklas Löjdmark Chressman, Paula Santa Eufemia, Elin J. Kortesalmi, Mira Andersson, Anna-Hanna Rosengren, Kapellmästare/musiker Lotta Hasselquist, Musiker Jan Levander, Dan Strömkvist, Johan Granström, Mats Äleklint, Elin Andersson

I guess I'll have to play Pagliacci

And get myself a clown's disguise

And then I'll learn to laugh like Pagliacci

With tears in my eyes

You look, you look the same, you're a lot the same

But my heart says, "No, no you're not the same"

I'm afraid the masquerade is over - all over

And so is love, and so is love

It's all over, and so is love

The masquerade is Over,

av MAGIDSON, HERBERT/WRUBEL, ALLIE

Min första kontakt med musikalen Cabaret, var filmen från 1972. Jag minns inte när eller var jag såg den första gången, men jag tycker mej minnas ett biobesök, nån gång i slutet av sjuttiotalet, eller i början av åttiotalet. Gick jag i högstadiet eller i gymnasiet? Jag tror jag köpte LP:n, men det var väl i gymnasiet, när jag bodde över den där biografen på Larmgatan?

Jag vet i alla fall att när jag praktiserade på en tidning inne i Kalmar så förstorade jag upp ett foto av Liza Minelli som Sally Bowles, och tog hem det. Det var det där fotot där hon sitter i en bredbrättig svart hatt med en stor vit ros på skullen och med kinden lutad mot en näthandskklädd hand, och ser aktivt och charmigt butter ut. Vart tog det vägen? Ligger det ihoprullat någonstans, i mina föräldrars garage på Öland?

Vänta, nu kommer något: jag minns att jag varje dag, innan jag tog bussen hem till Öland, käkade hamburgare och milkshake på ett ställe på Fiskaregatan, och att dom varje gång jag var där verkade spela Frank Zappas Bobby Brown, och eftersom den kom först 1979, så måste jag ha sett filmen innan dess. Dessutom, minns jag, läste jag Isherwoods bok, Farväl till Berlin, på bussen hem.

Andra gången jag såg den, och första gången jag såg den på scenen, var på Oscarsteatern, 1989, med den suveräna Richard Carlsohn som konferenciern. Han sjöng I Don't Care Much, och tiden stod still. Jag minns inte vem som spelade Sally, men jag minns att jag tyckte att Liza var bättre.

Och det är lite det som är problematiken med många av uppsättningarna av Cabaret, när allt är sagt och sjunget står det ändå alltid klart: Liza var bättre. Liza är alltid bättre. Även de gånger man medvetet väljer att göra en helt annan Sally Bowles, så blir det ändå i relation till Liza: Det är som om man antingen försöker efterlikna henne, eller gå helt emot, och i båda fallen låter man sej liksom styras av ’originalet’.

Så följde en uppsättning med Peter Jöback på Tyrol, och även där har jag inget minne av vem som gjorde Sally. Jag minns att Monica Nielsen gjorde Fräulein Schneider, och sången om ananas, och jag kommer ihåg att Jöbacks nummer var överlägsna allt annat som visades på scenen, så att det blev lite som att musikalen Cabaret gästade Peter Jöback, som hade en show på Hamburger Börs.

Jag missade Helena Bergström, på Stadsteatern, och den på Dramaten där Malena Erdman och Malena Laszlo delade på rollen som Sally.

Men jag såg den på Uppsala Stadsteater, för något år sen, också då med Sarah Dawn Finer som Sally, precis som nu, på Kulturhuset Stadsteatern, och med ett kretativt team som är i stort sätt samma.

Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen.

Med detta sagt tycker jag att den här uppsättningen borde kännas mer relevant, vilket jag inte tycker den gör. Det verkar som om man lutar sej tillbaka mot den hotfulla verkligheten och tycker att det räcker med att liksom bara peka ut genom fönstret och säga: Det händer där ute, ge oss en applåd för att vi påpekar det uppenbara.

För jag tycker tyvärr att det är lite uddlöst. Att man sätter upp Cabaret idag kan, och borde, ses som ett politiskt ställningstagande, även om det kanske också säger mer om verkligheten vi plötsligt befinner oss i, men hur man väljer att berätta historien är minst lika viktigt, om inte viktigare.

Det är tyvärr så, ofta, tycker jag, när man sätter upp en produktion vars uppenbara motiv är att ta ställning mot rasism och andra -ismer, och/eller förkunnar att detta minsann är en feministisk produktion: man verkar tycka att det räcker med att bara sätta upp den.

Det är lite som om man hade satt upp en skylt i foajén där det står Vi tar ställning mot rasism. Eller: Vi är feminister. Man kommer för det första inte att nå någon som har en klart motsatt åsikt, vilket ju egentligen måste vara den huvudsakliga uppgiften, att påverka, och för det andra så är säkert majoriteten redan sympatisörer, så det blir liksom lite uddlöst.

Man kan inte vända sej till en publik som redan är med på noterna och tro att man påverkar nån. Alla är ju redan övertygade, och det hela blir bara lite som en uppvisning av en slags snäv verklighet. Det blir som när min väninna Lapponia Lemur innan förra valet var övertygad om att FI skulle vinna. Inte bara komma över spärren, komma in: hon var förvissad om att dom skulle leda Sverige. Varför trodde hon detta? Jo, alla hennes vänner på Facebook och IRL pratade inte om något annat, hon mötte ingen som inte sympatiserade. Hon levde i ett medialt vakuum.

Politiskt teater måste utmana, ifrågasätta, provocera. Man kan inte bara driva med i samma gamla flodfåra, man måste stanna till och fråga sej: vart är vi på väg, går det här åt det hållet jag vill att det ska gå, eller är det dags att börjar simma mot strömmen? Man måste vända och vrida på det man anser vara rätt, man måste syna sin övertygelse i sömmarna. Fråga sej varför man är feminist, humanist eller antirasist, eller varför man har den övertygelse man har. Politik, moral, ideal och övertygelser får inte vara som när man hejar på ett fotbollslag: Min mamma har alltid gillat Grythyttans Internationella Fotbollsförening, så jag gör det också, av princip, inte för att dom är bäst, utan för att det alltid har varit så.

Det räcker inte, och är livsfarligt.

Tyvärr, tycker jag, så är det det politiska stoffet som gör den här föreställningen intressant. Inte direkt det man väljer att visa upp, utan tematiken, det som redan finns invävt i föreställningen. Antisemitismen. Nazismen. Främlingsfientligheten. Den naiva framtidstron.

Men om man bortser från det politiska läget i Sverige, om detta vore en produktion som inte hade nån aktualitet, säg att den sattes upp för ett annat Sverige, eller på något teoretiskt sätt handlade om något annat, så är det en ganska mager produktion. Den stora scenen känns i många fall underbemannad. Det är mer som om man berättade en historia om vilka som överlevt apokalypsen än en skildring av en knökfull, kokande huvudstad i förfall.

Scenografin, som initialt verkligen tilltalade mej, och på något sätt fick mej att tänka på Dramatens uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, eller en - för mej i alla fall - ännu inte uppsatt version av FOLLIES, känns efter en stund lite outnyttjad.

Och stor, tom och ödslig.

Det föreställer en ganska enorm, förfallen teater. En bit in på scenen står ett proscenium, och detta borde göra att Stadsteatern scen upplevs som mindre, men tvärtom betonas takhöjden och bredden av den del av spelplatsen som befinner sej framför ’scenen’.

Jag sitter också och funderar på om det är något jag missar. Försöker man sej på en läsning som jag inte fattar? Det är väl inte så att det hela ska utspela sej på Kit-Kat-club? Att det hela är något som framställs som en del av kabarén?

Det finns också en motsättning mellan scenografi och kostym. Dom ser ut att komma från två helt olika produktioner. Där scenografin är förfallen, dammig, flagnad och fuktskadan, är kläderna är färglada och fräscha, snarare moderna än tidstypiska. Jag uppfattar dom som lite opersonliga, som något plockat ur en Elloskatalog, och hade nog önskat att dom patienerats något, för det är svårt att tänka sej att att någon kan sitta på någon av stolarna på scenen utan att bli fläckig eller dammig, och jag hade nog föredragit något lappat och lagat, om man nu vill säga något om det ekonomiska läget, både då och nu.

Ett av problemen med att man har sett en viss pjäs eller musikal många gånger, är att man liksom kan handlingen, så själv berättelsen blir ingen överraskning, det är hur man väljer att berätta som blir intressant. Hur man tolkar rollerna, relationerna, undertexterna.

Det finns en teaterlek som går till så att två personer går ut, och får komma in, en och en, och får olika förutsättningar utan att deras medspelare vet om det. Den ena kan tillexempel vara en utblottad man som kommer till en pantlånare för att belåna sin döda frus örhängen, det sista minnet han har av henne, medan den andre spelar någon som försöker charma sin granne för att få rätt att såga av några grenar som sticker in på tomten. Det gäller för båda att bejaka den andre, utan att släppa sina egna förutsättningar.

Här känns det precis så, som om alla spelar i sin egen lilla bubbla. När man gör entre verkar det inte som om man hämtar något från sin medspelare, utan kommer in och liksom spelar sin egen historia, och i många fall även sitt eget motstånd, sin egen konflikt. I en scen där Sally och Cliff grälar, känns det som om dom bara projicerar vad dom vill att den andre ska spela, lite som två psykopater som ser det dom vill se, och när dom sen - lite otroligt - blir vänner, så känns den freden lika otrolig som grälet, eftersom man inte har nått varandra varken i krig eller fred. Om du ursäktar liknelsen känns det lite som två fyllon som grälar: dom läser liksom in vad dom vill i den andre, och kan svänga från hat, till hot, till ömma famntag, utan att vi förstår varför.

Sarah Dawn Finer sjunger fantastiskt bra, och skulle kunna göra en mycket bra rollprestation, om hon hade fått något motstånd. Rejält med motstånd. Nu är hon så stark, så säker, så fast förankrad i scengolvet att knappt nazisterna skulle kunna rubba henne. Hon skulle kunna göra en fantastiskt Rose, om några år, om man sätter upp GYPSY.

När Albin Flinkas - som Cliff - försöker förklara för henne att det inte kommer att sluta bra, och hon har invändningar, är det henne, inte honom, man tror på.

Och kanske är det bara en skillnad i hur man föreställer sej rollen - jag ser Sally Bowles som en kvinna som alltid är på väg ut ur rummet, på väg till något annat, en ny fest, en ny man, en ny plats, allt av rädsla både för att ha tråkigt och för att tråka ut. Här är hon mer personen som står kvar och ser alla andra försvinna.

Lill Lindfors är gudskelov fortfarande helt fantastisk, och jag önskar att hon hade haft en regissör som varit mer intresserad av personregi, för här finns guld som man liksom inte bryr sej om att vaska fram. Fräulein Schneider, den äldre kvinnan som finner kärleken och överger den, sviker den, av rädsla för konsekvenserna, är en mycket intressant roll, och skådespelerskan ges liksom inte utrymme att undersöka alla möjligheter, det blir lite som en biroll i en film, vars scener stryks ner till ett ingenting.

Det roliga med Johan Rabeus som herr Schultz, den judiske frukthandlaren som vill gifta sej, och Philip Zandén som nazisten Ernst Ludvig, är att jag hela tiden blandar ihop dom. Nej, inte blandar ihop dom, utan byter ut dom, ersätter dom med varandra. Zandén har en ganska sympatisk persona, och Rabeus en ganska skrämmande, lite Sweeney Todd, liksom, och det känns som om dom spelar varandras roller, så när Zandén kommer in som nazistsympatisör, förväntar jag att han ska ha plocka upp en ananas, och när Lill Lindfors’ karaktär försvinner in på rummet med Rabeus, har jag lite svårt att hon ska komma ut med livet i behåll. Det känns som om han åtminstone skulle sol- och vårat henne och sen dragit med hennes besparingar.

Och kanske är det för att jag kan historien, men det känns som om man flera gånger antyder något, och sen, när det man antytt avslöjas, så vet jag inte vad vi som publik förväntas uppleva. Som exempel: tidigt i föreställningen framförs Two Ladies av Konferenciern och två ensemblemedlemmar upphängda i harness, en kvinna, och en muskulös man i drag. Man illustrerar ganska avancerade sexuella ställningar och kombinationer. Vanligtvis brukar de två från ensemblen vara kvinnor, och när den ene byts ut mot en man så är det ganska tydligt att dom ska föreställa Sally, Cliff, och Max. När det senare ”avslöjas” att både Sally och Cliff ligger med honom är det något som vi redan vet, för det är ganska svårt att missförstå. Så det intressanta blir att se hur det hela påverkar Sally och Cliff och deras relation. Eller, det borde vara det: här blir det lite som om dom var med i en såpopera: de reagerar ganska förutsägbart, och det känns som om vi i publiken förväntas vara lika överraskade som dom själva är.

Som vanligt i produktioner av den här regissören, utnyttjas den multibegåvade ensemblen till att liksom ”drälla runt” på scenen, utan att jag egentligen förstår varför, vad dom gör, och till vilken nytta. Kanske är det bara för att skapa stämning, men eftersom man använder hela scenens bredd så blir det för det mesta distraherande att i ögonvrån se hur nån i periferin håller på med något, när man försökar följa vad som händer centralt.

Jag brukar inte ha problem med den exhibitionisktiska dekandensen som verkar vara så fast förankrad i den här musikalen, men det här var första gången man - för min del i alla fall - gick över gränsen. Det kändes inte längre som om man ville kittla mej, det verkade som om målet var att äckla. Man kan vara snäll och säga att dom kanske ville provocera, men jag har svårt att tänka mej vad man ville ha locka fram någon annan respons än äckel. Det blev nästan som om ett gäng homofober försökte illustrera en prideparad. Jag såg ingen lycka eller glädje eller kärlek i allt förfall, bara degeneration, och det blir lite som om fotbollshuliganer och ligister drar fram genom stan, krossar skyltfönster och välter bilar, och man är väldigt tacksam när polisen till slut griper in. Och jag tror inte det är det man vill säga?

I slutet tror jag att man har försökt göra en slags Rose’s Turn, det vill säga låta karaktärerna komma in och säga repliker ur det dom tidigare spelar upp, som om föreställningen i sej hade fått ett sammanbrott. Konferenciern, som på något sätt, som en slags Svengali, verkar ha drivit handlingen framåt, eller i alla fall förnöjt följt den, blir nu plötsligt upprörd, och jag förstår inte varför. Ville han ha fram ett annat resultat? Och vilket, i såna fall?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/above-and-below-skanes-dansteater.html

FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon:

"Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/forkladet-en-andra-gang-pa-gota-lejon.html

GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/…/gift-dej-med-mej-li…

- att se The Haunted House

på Operahögskolan

Redovisningar torsdag 7 april 18.00 och fredag 8 april 18.00 i Studioteatern

Scener ur Hoffmanns äventyr, Kärleksdrycken, Brudköpet, The rape of Lucretia, Carmen och Hans och Greta

Studenter: Kandidat åk 1

Regi: Mårten Forslund

Vid flygeln: Missan Wieslander och Michael Engström

Av Florian Zeller, Översättning Lisa Lindberg, Regi Stefan Metz, Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio, Ljus William Wenner, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Mask Maja Asp, med Peter Andersson, Elisabet Carlsson, Jakob Eklund, Angelika Prick, Jan Mybrand, Jessica Liedberg

They'd never spent a night apart

For 60 years she heard him snore

Now they're in a hospital

In seperate beds on different floors

Claire soon lost her memory, forgot the names of family

She never spoke a word again

Then one day they wheeled him in

He held her hand and stroked her hair

In a fragile voice she said

Where have you been

I've looked for you forever and a day

Where have you been

I'm just not myself when your away

Where Have You Been?

Av Kathy Mattea

Vi sitter kvar, hon och jag, två främlingar bredvid varandra, medan bänkraderna långsamt töms. Det går väldigt trögt. Det är lördagkväll, och jag har en teori om att helgkvällspubliken är en helt annan än den jag brukar beblanda mej med: dom är äldre. Mycket äldre. Gamla. Genrep-på-Dramaten-gamla.

Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.

Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna.

Ibland pluggar jag som sjutton innan jag går och ser en föreställning, speciellt om det är en opera, och ibland, ofta av lathet eller tidsbrist, går jag in i salongen helt blank, med en slags fördomsfull förväntning av vad jag ska få se.

Det här med titlar är lite vanskligt. Det är okej om pjäsen heter HAMLET, eller VILDANDEN, eller MUMINPAPPANS MEMOARER, då har man liksom en bild av vad det är, men när titeln är lite anonym, som t.ex. DOM, eller BLANK, eller GRÅ, eller KARM, eller KULM, då är dom inte bara lättglömda, utan också lite associationslösa. KÄRLEK OCH POLITIK, till exempel, är en väldigt bra föreställning och pjäs, men med en titel som inte alls berättar vad det handlar om. Tvärtom, titeln låter lite ”Staten och Kapitalet” eller som en revy med musik av det feministiska 70-talsbandet Röda Bönor. Den får mej att förvänta en tonårsagressiv, naiv kategorisk kritik skriven av någon som just gått ut en folkhögskolekurs i kreativ dramatik och som upplever sej ha något att säga världen utan att vara vidare insatt i hur det hela fungerar.

Jag föredrar titlar som ANNA-LISA HÖVENHÜTTS AVSEVÄRDA RESA, eller EN REVA I DET NATURLIGA, eller EN UTSTRÄCKT HAND - EN REVY OM ROMER. Titlar som säger något, som skapar en förväntning.

Titeln PAPPAN, för mej, klingar lite 70-tal. Jag tänker på progg, på velourbyxor, sandaler och horisontellrandig trikå. Jag tänker på en negativ blick på mannens roll i samhället, som landsfader och familjefar. Jag tänker på en slags kritik av politik och manlig makt, av kärnfamiljen som metafor för en patriarkal struktur.

Jag tror att jag är lite färgad av att den nya teaterchefen, när hon tillträdde, sa att hon skulle sätta upp nyskriven, feministisk teater, och det är svårt att sätta upp nåt sånt utan att kritisera mannen i stort, och Mannen i synnerhet. Det ligger liksom inbyggt i konceptet.

Det är inte det att jag har något emot feministisk teater, det är bara det att när jag går och ser en föreställning vill jag att den ska ge en käftsmäll, rucka min värld, ge mej en ny infallsvikeln, ett nytt sätt att drömma, ett nytt sätt att tänka. Om jag bara ville ha belägg för den övertygelse jag redan hade skulle jag nog göra bäst i att stanna hemma. Man måste våga lämna över sej när man går på teater.

Och det handlar inte alls om det, förresten.

I originalet, på franska, heter den LE PÈRE. PAPPAN är kanske en ganska korrekt översättning, men FADERN kanska hade varit bättre. Tyvärr är den titeln redan upptagen. EN FAR kanske hade varit bättre. Eller kanske MIN FAR.

Och jag personligen hade uppskattat om den kallats EN FRANSK FAR, eftersom jag inte hade hajjat att det hela utspelade sej i Frankrike, och deras hemtjänstsystem ser lite annorlunda ut än vad vårt gör. Det tog en stund innan jag förstod att det som hände inte hände här, i gamla Svedala, och innan dess, eftersom jag trodde det var en svensk pjäs, satt jag och funderade på vad det var för en slags missinformerad dramatiker som inte alls hade satt sej in i hur äldrevården fungerar.

När jag efter föreställningen kommer hem och kollar upp lite om dramatikern, ser jag att han många av hans titlar ser ut sådär: L’AUTRE, LE MANÈGE, LA MÈRE, LA VÉRITÉ, och så vidare. Det är liksom hans grej.

Det handlar om alzheimer, och när jag väl fattat att det utspelar sej i Frankrike tar det inte lång tid innan jag är helt såld.

En man håller på att försvinna in i sina dimmig minnen. Han har en dotter. Eller har han två? Vem är kvinnan som står där borta? Var är hans klocka? Vem är mannen som plötsligt sitter där och läser en tidning i en fåtölj i hans lägenhet. Är det inte hans lägenhet? Var är han? Och varför har dom flyttat möblerna?

Peter Andersson är ganska så suverän. Om det inte vore en elak sak att skriva skulle jag säga att han är en Sven Wollter utan en massa parodivänliga manér. Hans förvirring och charm känns äkta, upplevd.

Man visar det själsliga förfallet både utifrån och inifrån, hur det känns, hur det måste vara att uppleva när en värld av minnen störtar samman, och man använder några berättartekniskt intressanta grepp:

Dels låter man handlingen hoppa, inte kronologisk, utan mellan olika uppfattningar, olika verkligheter. I en scen bor huvudpersonen i sin egen lägenhet, och hans dotter är där på besök. I en annan scen är samma lägenhet inte hans, utan han bor plötsligt hemma hos sin dotter, och hennes man, det är bara det att dottern inte ser ut som dottern gör. Hon verkar vara en annan person.

Känner du till filmen Gasljus, Hitchcockfilmen där Charles Boyer långsamt håller på att göra Ingrid Bergman galen genom att höja och sänka lågan på gasljusen dom har i sin lägenhet? Det är lite samma sak här, fast det är som om teaterproduktionen är Boyer, och att det är på riktigt: olika skådespelerskor kommer in och påstår att dom är dottern, ibland är hon gift, ibland är hon singel, och två olika skådisar spelar hennes man, eller pojkvän.

Precis som i sin uppsättning MÄSTAREN OCH MARGARITA på Dramaten, har regissören lyckats skapa en overklighet man nästan kan ta på.

Scenövergångarna är ganska många, och långa, av nödvändighet: möbler plockas bort, möbleras om, ställs på nya platser eller försvinner, och man har gjort den smakfulla regilösningen att låta de olika skådespelarna komma in och ställa sej i profil framför det upplysta fönstret, och liksom spela i skumrasket, så att - för mej i alla fall - det blir som att det tisslas och tasslas, bakom vår och huvudpersonens rygg, i skymundan. I mitt minne blir det nästan lite som en balett, som en dans, som såna där orealistiska men verkliga drömmar man har när man feberdrömmer. Eller som när man kommer in i ett rum, ser två personer i ett djupt samtal, som dom abrupt avslutar när dom ser dej, och du vet, fast du inte kan veta, att det är dej dom har pratat om.

Så är vi tillbaka där vi började, där vi slutar. Det är nästan tomt i gångarna, och jag reser på mej, sträcker på mej, plockar upp min ryggsäck, stoppar ner mina glasögon. Kvinnan bredvid mej harklar sej lite, som för att testa om rösten bär, och skyndar iväg.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/cabaret-kulturhuset-stadsteatern.html

ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/above-and-below-skanes-dansteater.html

FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon:

"Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/forkladet-en-andra-gang-pa-gota-lejon.html

LUNCHKONSERT PÅ KULTURAMA, 2016 föreställning 18, 25/2 2016

AMERICAN HOTEL, publikrep, Kultuhuset Stadsteatern, föreställning 19 29/2 2016

Just nu ser jag fram emot -

Jag vill rekommendera MURDER BALLAD, ett gästspel på Teater Playhouse

VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus, föreställning 20 3/3 2016

MURDER BALLAD, genrep, gästspel på Teater Playhouse, föreställning 21, 6/3 2016.

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, publikrep, Riksteatern, Hallunda, föreställning 22.

Just nu ser jag fram emot -

ALLT SOM ÄR UNDERBART

"Genial , fängslande och mycket rolig . Jag blev otroligt rörd." The New York Times

MILLAS MIRAKEL, MolièreEnsemblen, gästspel på Dramalabbet, föreställning 23, 8/3 2016

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, föreställning 24, 10/3 2016

ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse, föreställning 25, 15/3 2016.

FÅGLARNA, publikrep, Elverket, Dramaten, föreställning 26 16/3 2016

Jag vill bara påminna om att jag numera finna på Snapchat.

GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 27, 17/3 2016

FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon, föreställning 28 17/3 2016

ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus föreställning 29, 22/3 2016

Just nu ser jag fram emot -

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN

CABARET, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 29 25/3 2016

Idag ser jag fram emot -

PAPPAN, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 30 2/4 2016