Quantcast
Channel: Minst En Gång i Veckan
Viewing all 1031 articles
Browse latest View live

ETT ROP PÅ HJÄLP I ORD OCH TON, Genrep, SOPPTEATERN, föreställning 31 4/4 2016.

$
0
0
Med Lars Göran Persson, Manus Lars Göran Persson, Regi Ulf Eklund, Scenografi och kostym Gudrun Rösnes, Rekvisita Elisabeth Jansson, Mask Ulrika Ritter, Ljus och ljud Mats Eriksson, Musikkonsult, Thomas Stenlund

Did I just hear an alarm start ringing?
Did I see sirens go flying past?
Though I don't know what tomorrow's bringing
I've got a singular impression
Things are moving too fast
I'm gliding smooth as a figure skater
I'm riding hot as a rocket blast
I just expected it ten years later
I've got a singular impression
Things are moving too fast
And you say, "Oh, no
Step on the brakes
Do whatever it takes
But stop this train
Slow, slow! The light's turing red"
But I say, "No! No!
Whatever I do
I barrel on through
And I don't complain
No matter what I try
I'm flying full speed ahead"
I'm never worried to walk the wire
I won't do anything just "half-assed"
But with the stakes getting somewhat higher
I've got a singular impression things are moving too fast

MovingToo Fast 
ur THE LAST FIVE YEARS
av Jason Robert Brown

”Vad var det där?” undrade min vän Malvolio Morrhår, efteråt.
Vi sitter i fiket inne på Lagerhaus på Drottninggatan, kanske inte ett favoritställe, men lugnt och tyst. Han dricker bara kaffe, men jag har festat till det med en slag nöt-och-bär-bar. Vi provade att sitta inne på restaurangen på Kulturhuset, men det var så skramligt och skrikigt att vi knappt hade hunnit sätta oss inne vi reste oss, och drog.
”Ja, vad var det där?” ekar jag. Hans frågade hade inte varit så mycket en fråga som en utryck, ett utrop, lite som ”Vilken dag!” som inte är ett undrande över vilken dag det är, utan mer en slags urladdning, men min fråga var något som verkligen ville ha ett svar. Jag hade liksom inte en klar bild av vad det var vi hade sett. Att det var något skapat av någon begåvad, javisst, absolut, och att den innehöll partiklar av briljans, helt klart, men på det stora hela: Vad var det där?

Det är lite svårt att säga vad det handlar om. Lars Göran Persson är ensam på scenen, klädd i orange overall, över vilka han har svarta puff-byxor, en slags blus, en prickig lång jacka med dragkedja, och ryschad, löstagbar krage och manchetter. Och en mohikanfrisyr som går att lossa, så att hans skalle är helt rakat. 
Det finns en massa instrument på scenen: allt från sittra till synt, han till och med spelar på glas, och jag går ifrån föreställningen med bilden av en mycket begåvad man, nästan lite av en savant, som har snott in sej lite. Kommer du ihåg mot slutet i AMADEUS, när den Mozart liksom har trasslat till alltihop? Lite så känns det. Som en konstnär som inte klarar vardagen, som inte vet vad det är han vill säga, eller berätta, det bara kommer, utan att han vet hur och varför. 
Själva berättelsen framförs på orimmad vers och handlar om honom själv, hans ungdom, hans vän Vergilius, och en flicka de både är intresserade av, men hur det går har jag ingen aning om. När slutet kom var jag nån helt annan stans, i tankarna. 
Man brukar annars ha en slags känsla av att berättelsen snart är berättad, men här kom det så plötsligt att det nästan verkade som om man avbrutit föreställningen. Och kanske hade man det: detta var ett genrep, så själva slutet kanske var något som inte riktigt var klart. Eller också var det hela tiden tänkt att det skulle slutat såhär. 
Vad jag saknar är en slags struktur. Det hela verkar bygga på en massa tidigare sånger, som liksom ganska halvdant har länkats ihop till en mycket mager berättelse. På så sätt skulle man kunna likna det här vid en jukeboxmusikal, men där man i såna fall brukar ha en handling som kan sammanfattas i några meningar - en flicka på en grekisk ö vill gifta sej men vill först ta reda på vem som är henne biologiska pappa - är det i det här fallet aningen alldeles för invecklat, eller så enkelt att vi själva krånglar till det. De ganska underfundiga och finurliga låtarna blir lidande av att jag sitter och försöker lista ut på vad sätt dom passar in i handlingen, varför sjungs dom, och varför just här?

Jag har inget emot att känna mej lite dum när jag går på teater, jag föredrar det framför att känna att regissören är rädd att jag inte ska förstå och därför blir övertydlig, men här har jag det lite besvärligt, för jag vet inte var jag ska börja nysta. 
Vad var det där?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "


CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "


ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus:

Det är en fantasifylld, lekfull föreställning. En hel drös plastpåsar rasar ner ur molnet ovanför, och man börjar sceniskt leka med möjligheterna: Man hystar upp påsarna i luften, och dom dalar ner, som när du blåser upp skummet ur ett bubbelbad: man föser ihop dom och försöker få dom att flyga, och dom väller, som när det stärkelserika pastavattnet kokar över i en kastrull. Man lägger sej på rygg i en bred rad, fattar varandras händer och förser påsarna från ena sidan av scenen till den andra. Det är som att skölja diskmedelsbubblor av en tallrik. 





Idag ser jag fram emot -

$
0
0
- att gå och se på BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Water Front. Jag har aldrig varit inne i den byggnaden, så det ska bli lite spännande. Givetvis kommer jag att Snapchatta, så följ mej gärna @cliftonbergman



Liza Minnelli - Liza with a "Z": A Concert for Television (1972)

Adele - Hello (Mormon Missionary Parody)

Just nu ser jag fram emot -

$
0
0
- kvällens genrep av musikalen CARMENCITA ROCKEFELLERpå Scalateatern.


Från deras hemsida:

Carmencita Rockefeller intar Stockholm
Nu släpps biljetterna till musikalen ”Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan” som har gjort succé i södra och västra Sverige under 2013 och 2014. Mellan den 12 och 27 april ges sex föreställningar på Scalateatern i Stockholm. Handlingen är baserad på en sann historia om en hårfrisörska från Malmö, som under 1970-talet lyckades övertyga den skånska noblessen att hon bland annat var medlem av finansfamiljen Rockefeller, amerikansk toppdiplomat, geniförklarad cancerforskare, CIA-agent och barnbarn till den japanske kejsaren Hirohito.
Berättelsen om kvinnan som kallade sig Carmencita Rockefeller är häpnadsväckande men sann. Hur lyckades en vanlig hårfrisörska från södra Sverige dupera inte bara sina många älskare, utan även hela den skånska societeten, och självaste Försvarsmakten? Trots att hon saknade språkkunskaper och utbildning, lyckades Carmencita bli ett så etablerat namn att hon av en hög befälhavare ansågs som det självklara valet för nobelpriset i medicin.
− Min första kontakt med fenomenet Carmencita Rockefeller var när jag jobbade på Malmö-TV i mitten av 80-talet. Jan Guillous Rekordmagasinet producerade en dramadokumentär om rättsfallet Carmencita, och min sambo spelade huvudrollen. Jag kände genast att historien hade potential att bli fantastisk musikdramatik, säger Rikard Bergqvist, regissör och textförfattare till Carmencita Rockefeller.
Carmencita var verksam i slutet av 1970-talet, då hon nästlade sig in i samhällets toppskikt genom att säga sig tillhöra den amerikanska finansfamiljen Rockefeller. Hon påstod sig dessutom vara barnbarn till den japanske kejsaren Hirohito, hjärnkirurg och världsberömd cancerforskare som löst sjukdomens gåta och botat sig själv. Carmencita iscensatte maskeraden med hjälp av sin man, som utgav sig för att vara hennes bror Bing Rockefeller, fyrstjärnig general och chef för CIA i Europa. I själva verket var han kock på en lunchrestaurang. När bluffen uppdagades efter sju år blev paret åtalade men fick bara villkorliga domar eftersom det ansågs att de inte varit ute efter ekonomisk vinning. Det de sökte var spänning och verklighetsflykt.
Carmencita Rockefeller spelas den 12, 13, 19, 20, 26 och 27 april på Scalateatern i Stockholm.
Föreställningens längd är 2 h 25 min inklusive paus.

Biljetter köper du här>>
Om Carmencita Rockefeller
- Manus, sångtexter och regi: Rikard Bergqvist
- Musik: Martin Östergren, Mathias Venge och Sara Jangfeldt
- Koregrafi: Camilla Ekelöf
- Scenografi, Kostym: Tomas Sjöstedt
- Ljusdesign: Joakim Brink
- Huvudrollen som Carmencita spelas av Anna-Maria Hallgarn, och rollen som hennes älskare Åke av Rolf Lydahl.
- Föreställningen är ursprungligen ett beställningsverk från Malmö Opera, uruppfördes i samarbete med Helsingborgs Stadsteater och vidareutvecklades av Göteborgsoperan.
- Carmencita Rockefeller hade urpremiär den 9/2 2013 på Helsingborgs Stadsteater i samarbete med Malmö Opera. Efter turné i Sydsverige inklusive Malmö Operas stora scen, har föreställningen satts upp av Göteborgsoperan där den spelats ett trettiotal gånger både som turné och på stora scenen under 2013-2014.
Ensemble
- Anna-Maria Hallgarn – Carmencita
- Rolf Lydahl – Åke
- Joachim Bergström – Bing
- Peter Gröning – Domaren/Fyrstjärnan
- Sara Jangfeldt – Domarens hustru
- Fredrik Lexfors – Texas Bill/Översten
- Thérèse Andersson Lewis – Texas hustru
- Karolin Funke – Överstinnan
Musiker
- Martin Östergren – Kapellmästare piano
- Mathias Venge – Gitarr
- Ulric Johansson – Bas
- Dan Strömkvist – Slagverk
- Mirjam Charas – Violin
Biljetterwww.scalateatern.se. Scalateaterns biljettlucka, Wallingatan 32, 08-14 35 75.
Öppettider: onsdag: 12-18, torsdag: 15-18, fredag: 15-18.
Pressansvarig 
Maria Sachs, MSLGROUP, tel 0733-67 66 56, email maria.sachs@mslgroup.com
Producent 
Lifeline Entertainment
Fotograf
Föreställningsfoton från Carmencita Rockefeller på Malmö Opera - en samproduktion mellan Helsingborgs stadsteater och Malmö Opera - Fotograf: Markus Gårder.
Föreställningsfoton från Carmencita Rockefeller på Göteborgs Operan (2013) -  Fotograf: Jesper Anhede.

Idag ser jag fram emot -

$
0
0
- ett publikrep av AMERICAN HOTEL, Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.



Från Kulturhuset Stadsteaterns hemsida: 
"I en övergiven skyskrapa någonstans i Detroit, Amerika, befinner sig Carter och Vladimir. Vladimir vill att Carter ska hjälpa honom att dö. I en annan del av staden befinner sig Vladimirs tvillingbror Jack, som Carter tidigare levt med. Tillsammans har de ett barn, som hon inte längre träffar. Utanför förvandlas världen, blir långsamt till ruiner.
Detroit, den en gång blomstrande staden med en stark bilindustri och stora förhoppningar, gick 2013 i konkurs. Den kapitalstarka befolkningen flyttade därifrån och lämnade delar av staden öde. American Hotel skildrar några av dem som blev kvar. Vad händer i en människa när världen omkring henne rämnar och hon förlorar allting?

Med American Hotel debuterar författaren och dramatikern Sara Stridsberg på Kulturhuset Stadsteatern. För regin står Ingela Olsson, som har flera framgångsrika samarbeten med Sara Stridsberg bakom sig, nu senast Konsten att falla."

C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus, föreställning 17, 24/2 2016.

$
0
0
Fotot: Matron
AV Shintaro Oue, Ljus Yusuyuki Yoshieda, med Shintaro Oue, Shintaro Hirahara, Mirai Moriyama

Draw me a circle that's perfectly round
One curving line, simple and fine
Now add two ears and a lopsided nose
And if you care, add some hair
Now draw two eyes and make them bright
Because they've just seen a beautiful sight
Sketch in a mouth with a radiant grin
One coming deep from within
You've drawn me a circle and now that you're through
It's a picture of me after being with you

Draw Me a Circle 
av Cy Young

Jag var sen. Trots att benen pinnade på så fort det bara gick, insåg jag att jag kanske inte skulle hinna. Jag menar, jag sprang inte, jag bara gick väldigt, väldigt fort. Det var tydligen en liten miss i tidsplaneringen: jag hade räknat med att om jag gick in till Söder skulle det ta ungefär dubbelt så lång tid som att cykla. Det gjorde det inte. Det tog typ tre gånger så lång tid, om man verkligen la på en rem. 
Skäggige Skalman hade nämligen tagit bilen till jobbet, så om jag ville kunde jag få skjuts hem, efter föreställningen. Det var bara det att han skulle inte hinna hämta mej, hemma, eller; det blev för bängligt, på nåt sätt, det var lättare om jag tog mej in till stan och mötte honom där. Men eftersom jag skulle få skjuts hem så kunde jag inte ta cykeln. Tunnelbana eller apostlahästarna? Det blev det långa benet före, och jag hann, precis. Eller, jag kanske var lite sen, men jag var för utmattad av marschen för att notera något exakt klockslag.

När vi hade hämtat ut biljetterna tänkte jag att vi skulle ta en kaffe och en fralla på ett tyskt bageri och café, Bäckerei, inte långt från Dansens Hus men jag lotsade visst fel nånstans, tog vänster istället för höger när vi kom fram till Drottninggatan, och precis när vi var redo att vända och ge upp, när det kändes som om vi var ute och snurrade i rena ödemarken, vad gäller kvällsöppna fik, snubblade vi över ett för oss obekant ställe, Il Caffe, och vi skyndade in och beställde varsin macka och kaffe. 
Jag förstod på hur Skäggige Skalman valde plats vid bordet - med ryggen mot skyltfönstret - att han hittat något intressant att titta på. Han är lite svag för väldigt vackra människor, och den unge mannen som värmde våra mackor påminde ganska så ordentligt om Jay Brannan, han, sångaren från Shorbus, du vet? 

I lilla salongen på Dansens Hus har man ritat en vit cirkel på golvet, nästan lika stor som scenen. Det står också något litet på golvet, en bit in. Jag antar, av någon anledning, att det är en sån där dammsugarrobot, du vet, en sån där kakburksstor maskin som rullar runt på egen hand? Ovanpå den står en liten GoPro-kamera, och vad den filmar visas på en filmduk som hänger framme vid höger scenkant. 

Det börjar med en person, ensam på scenen. 
När man är ganska gammal är det ganska roligt att någon tänker tankar som man själv aldrig har tänkt, liksom ser saker ur ett nytt perspektiv. Som det här med magkramper. Jag har aldrig tänkt att det skulle kunna vara vackert, eller i alla fall intressant, fascinerande, liksom. Förstå mej rätt, jag menar inte själva slutprodukten, avfallet, det som vill komma ut, utan muskelarbetet när kroppen försöker slunga ut något som den känner inte borde vara där. Spasmerna, paroxysmerna, konvulsionerna. 
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel. 
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun. Det var den som ville ut, eller det var den som måste ut. Han sätter ner figuren vid GoPro-kameran. 
Så kommer ännu en man in på scenen, också han med en liten figur, och lite som en hund som vill leka lyckas han locka den förste mannen till en slags dans, en slags tumlande rörelser, runt i cirkeln. Den ene säger plötsligt:

”One.” 
Och får svaret:
”Two.”
Så:
”Black.”
”White”
Sen:
”Up.”
”Down.”

Så, från längre upp i gradängen, bakom oss, hörs ett rytande, och en tredje man kommer ner på scenen, ställer sin lilla figur vid GoPro-kameran och försöker lägga sej i: 
”One…”
”Two…”
”… three.”
Han vill liksom tränga sej in i koreografin, passa in, blanda sej i, tillhöra. 
”Black…”
”White…”
”… Green?”
”Up…”
”Down…”
”… Sideways?”
Man dansar runt, runt, tumlar, liksom hjular, det är hårdhänt och graciöst, komiskt och mycket vackert. 

Dom är klädda i något jag skulle vilja kalla för Japan-chic, men det stämmer inte. Det är vanliga kläder, och det är bara det att det är japanska killar som har dom på sej, som gör dom chica. Vanliga byxor, en skjorta, en kavaj, ett linne, en t-shirt, en del plagg mönstrade, lite diskret, och i färgerna vitt, svart, grått, och äggulegult. Till och med de kycklingfärgade långkalsongerna, som killen som har en kropp som Michelangelos David har på sej, är chica, på något sätt. Speciellt om man har benmuskler för det. 

Det är en blandning av poesi och clowneri, på samma gång vackert och skrattretande. Man ritar upp tarmsystemet med griffelkritor på golvet, och leker mat och vätska som åker runt, och som åtskiljs länge fram. Man sitter på varandra, lyfter, vänder, slänger ner varandra i golvet, sliter ner dom gula långkalsongerna, sticker in huvudet i dom, vänder på killen som bär dom, och vips är man att slags huvudlöst monster, en slags insekt, eller åtta-benat kräldjur. 

Det dyker upp en väldig massa griffelkritor mot slutet av föreställningen, och när föreställningen är över säger man att vi gärna får ta några, eftersom man har dansat på dom går dom inte att återanvända. Jag tog en, och Skäggige Skalman tog en. Han gjorde en liten installation av sin och jag stoppade ner min krita i ett litet kuriosakabinett av transparant plexiglas, där det redan  bland annat ligger en sedel från Uppsala Stadsteaters uppsättning av CABARET, den lilla boken man fick efter Dramatens MÄSTAREN OCH MARGARITA, och en snäcka från Kulturhuset Stadsteatern Skärholmens uppsättning av EN VÄRLSOMSEGLING UNDER HAVET. Det är fint med minnen.

Efteråt, när vi går ner i bilgaraget, beep-öppnar bilen, sticker in kortet i apparaten och kör hem, är vi uppsluppna och imponerade, lite som barn som varit på Gröna Lund. Det känns inte så mycket som om vi bara har suttit och sett något, utan som om vi varit med och upplevt något, och det är lite svårt att sammanfatta vad. 
Många dansföreställningar är det ganska lätt att ta ett steg tillbaka ifrån, se lite från håll, att distansera sej från materialet, liksom lägga armarna i kors och säga för sej själv: ”Okej, vad är det egentligen koreografen försökt säga med det här?”
Det är lite omöjligt i det här fallet. Det här är skapat av en häftigt härlig hjärna och med en underbar fysisk fantasi, och på något sätt blir det svårt att avgöra vad som är ”dom” och vad som är ”jag”. Vilka tankar är mina egna, skapade av det jag ser, och vad är rena reaktioner på det dom framför?
Vad vill dom säga, och vad är det jag hör?
Det är lite som att stå framför en tavla och klart och tydligt se motivet, bara för sen upptäcka att någon annan ser något helt annat. Man frågar sej: är det jag ser det som konstnären ville berätta, eller är jag ute på en egen sväng, med mina egna sinnen som ciceroner?  Dom här tankarna om tvåsamhetens tvång, är dom bara mina, eller kommer dom från artisterna? Är det vad man vill säga, något av vad man vill säga?
Vi pratar om manlig skönhet, om cool japansk estetik, och om rörelser och fysiska lösningar vi inte har sett förut. 
Och vi är överens om att det är tur att vi har Dansens Hus, för det vore väldig tomt annars. 



Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:

"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "


KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern: 

Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. 


CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:

"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "



KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, Moment:Teater, föreställning 32 6/4 2016

$
0
0
Regi & Dramatisering: Josefin Ankarberg, Baserad på Selma Lagerlöfs bok Kejsaren av Portugallien, Scenografi & Kostym: Moa Möller, Scenografiassistent & tekniker: Joel Dannerup, Musik: Simon Steensland, Ljusdesign: Ronald Salas, Affisch: Åsa Berglund Cowburn, Pressbilder: Emilia Bergmark- Jiménez, Producent och Marknadsförare: Daniel Szpigler, Skådespelare: Jenny Antoni, Anders Berg, Sandra Medina, Anki Larsson, Andreas Strindér, Göran Thorell

In my daughter's eyes I am a hero
I am strong and wise and I know no fear
But the truth is plain to see
She was sent to rescue me
I see who I wanna be
In my daughter's eyes

In my daughter's eyes everyone is equal
Darkness turns to light and the
world is at peace
This miracle God gave to me gives me
strength when I am weak
I find reason to believe 
In my daughter's eyes

And when she wraps her hand
around my finger
Oh it puts a smile in my heart
Everything becomes a little clearer
I realize what life is all about

In My Daughters Eyes
av Martina McBride


”Kan man käka på teatern?” undrar min vän Patti-Li Leuk.
”Nej, det kan man nog inte,” svarar jag, och tänker efter: Inte har dom väl mat? Jag försöker minnas om jag har sett några sallader eller tallrikar med pasta, men ser det liksom inte framför mej:
”Inte käka rejält, men dom har jäkligt goda ostmackor,” svarar jag.
Det har dom. Jag vet inte vad dom gör med dom, men dagar då man bara är någorlunda hungrig är dom något att se fram emot. Det är något med kryddorna, och så tror jag dom droppar nån slags olja över. Är det bara vanlig olivolja, kanske? Blir det så gott?
Testa, när du kommer dit, jag tror inte du kommer att bli besviken. 
Men Patti-Li och jag var sugna på något mer substantiellt, så innan vi började pedala ut till Gubbängen käkade vi något vegetariskt på ett av alla dom där nya restaurangerna inne i Ringen vid Skanstull. Medan vi mumsar så pratar vi lite om vad vi ska få se. Patti-Li, som inte är lika teatergalen som jag, utan mer föredrar konserter och rena musikaler, säger något om att han hoppas att det inte är för påfrestande. 
Jag förstår vad han menar. När det gäller teater så har jag släpat med honom på några rejäla bottenskrap: dels några föreställningar som rent ut tråkiga, dels några som var så ungdomligt pretentiösa att man inte förstod vad det var som hände. Det blir tyvärr så med teater, man måste kyssa många grodor. Det är inte så påfrestande för mej, jag har ofta något inplanerat dagen efter, eller i alla fall samma vecka, men för dom som bara går på teater någon gång i veckan, någon gång om året, ger ett undermåligt teaterbesök inte någon direkt mersmak. 
Vi pratar om att svenska filmer och svensk teve inte verkar ha några problem med att kallas för underhållning, men så fort något ska upp på scenen så är ordet underhållning ett skällsord, och man måste sikta in sej på konst. Och jag menar inte nödvändigtvis att det är något fel med det, men det finns en slags dubbelmoral. På bio eller i en teveserie kan en man rusa runt som en testosterontrind muskelpulla, knocka bovar och skjuta spioner, men om man visade upp samma mansporträtt på scenen skulle teatern st ormas av folk som protesterade mot glorifieringen av det patriarkala förtrycket. Och jag pratar inte om olika personer, jag har bekanta som ena kvällen kan berömma den nya James Bond-filmen, för att kvällen efteråt förkasta en uppsättning av Hamlet som sexistisk, imperialistisk och våldsglorifierande, och klaga på att Ofelia framställs som passiv och onödigt vacker.

Jag har cyklat ut hit massor av gånger, känns det som. Jag hittar hit både hemifrån Midsommarkransen och när man tar vägen från Söder, över Gullmarsplan. Eller: under Gullmarsplan, cykelvägen går längs med trafikleden, nedanför tunnelbanebyggnaden. Jag har sett ganska många av teaterns egna produktioner, men också ett årligt, återkommande gästspel av en klart intressant grupp: TeaterTillsammans. Jag planerar att se deras gästspel i början av Juni.  

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN handlar om Jan som får ett barn, som blir hans allt. Han kallar henne Klara Fina Gulleborg, och när hon fyller 17 år hamnar familjen i en ekonomisk knipa, och hon reser bort för att tjäna ihop pengar. Dom får några brev, men sen blir det tyst. Jan blir galen av saknad, och inbillar sej att hon har blivit kejsarinna i det avlägsna landet Portugallien, vilket på något konstigt sätt gör honom till Kejsare. Det skvallras på bygden att hon hamnat i olycka i storstan. När hon sen efter femton år kommer hem och upptäcker vilken galning han har blivit, försöker hon ta med sej sin mamma och flytta till Malmö, men Jan kastar sej i vattnet och försöker simma ikapp deras båt och drunknar. 

I originalboken, av Selma Lagerlöf, är Jan torpare och daglönare, och hans dotter ger sej av till Stockholm för att tjäna ihop pengarna. 

I bearbetning, som utspelar sej i början av tvåtusentalet, kommer några flyttkarlar in i en lägenhet för att packa. Det visar sej att dom känner till mannen som har bott där, mannen som kallades Kejsaren av Portugallien, och dom börjar berätta historien: 1983 var han en skogsarbetare, gift med en kvinna som jobbar på hemtjänsten, ett gifte som han önskar att han hade ogjort, när han plötsligt blir pappa, och allt förändras. Spola fram 18 år, och hans chef dör i en trädrelaterad olycka, svärsonen tar över firman, och kräver en ganska stor hyreshöjningmav Jan, som bor i en lägenhet som som ägs av firman. Dottern, som redan tidigare kontaktats av en modellmamma, erbjuder sej att åka till London. 

Jag är så gammal att jag minns när man inte låste ytterdörren. Till saken ska höra att jag växte upp på en liten ort, Mörbylånga, på Öland, ett sånt där ställe där alla kände alla, och där folk faktiskt gick under ganska speciella namn, som Kalle I Marken, eller Bosse Gök. Man kände ortens original, visste vem som var barn till vem, bror till vilken syster, och vilket hus alla bodde i. 
Ingen låste sina dörrar, för det behövdes inte. Var ingen hemma gick man bara in och väntade tills dom kom hem, eller lämnade av det man hade kommit för lämna. Man litade på varandra, för alla hade bott där i generationer, ingen flyttade bort, och ingen flyttade dit. 
Nu låser alla dörrarna där, tror jag, och jag har svårt att tänka mej att någon kan hålla reda på vem alla är. Det har flyttat in så mycket nytt folk sen bron kom, så det är omöjligt att veta vilka alla är, och att lita på alla.

Och det är lite det här som är mitt problem med föreställningen: Jag trodde inte att personer i Stockholm hade den samma sorts upplevelse av sin uppväxt som jag, speciellt inte om man är född på 80-talet och framåt. Jag säger inte att det är så: det bara känns lite otroligt att man i Farsta 2016 skulle känna till så mycket om varandra. 
I sin dramatisering känns det som om regissören Josefin Ankarberg har försökt måla upp ett Farsta som aldrig fanns, en nutida ort där alla verkar känna varandra, där man inte är rädd för de lite avvikande. ’Originalen’ som man sa förr. Det verkar som om man vill visa en slags romantiserad småstasidyll som kanske fanns i Farsta när hennes föräldrar var små, men som jag har svårt att tro finns idag.

Scenografin, i stort, är ganska enkel, men effektiv. Man använder det existerande scenrummet, men det står också såna där stora canvassäckar som man har börjat använda på byggen istället för containrar, och ur dom kan man plocka upp ganska mycket. Kostymerna är ganska grundläggande, användbara och tydliga. Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA. 

Man skriver på teaterns hemsida att ”I moments uppsättning vill vi problematisera både stigmat kring den prostituerade kvinnan men även myten om den lyckliga horan som fortfarande frodas inom populärkulturen.”
Jag tycker inte att jag märker mycket av det. Tvärtom verkar det som om det talas ganska lite om dotterns prostitution hemma i Farsta, och om det är tänkt att vi ska uppfatta det som att det är ryktet om att dottern har blivit en prostituerad i London som driver hennes pappa in i vansinnet, så är det lite svårt att uppfatta. Vad gäller myten om den lyckliga horan så antar jag att vi måste få se framsidan innan man kan säga att man visar baksidan. Nu var det ganska miserabelt redan från början. Det finns liksom ingen myt att punktera. 
Det finns en ganska vag scen där Klara Gulla möter Amy Winehouse som jag tolkade in som en slags drogdröm, eftersom jag antog att den glada horan hade dekat ner sej, men jag är inte säker. Just den scenen sticker ut så kraftigt att det känns som om det är ett tidigare verk som dramatikern dammat av och försökt bända in i dramat. Vi får heller inte se hur Klara Gulla tog sej ur prostitutionen och blev så framgångsrik inom restaurangbranschen i Malmö att hon lyckats skaffa en lägenhet till sina föräldrar. Och ärligt: trodde hon att hennes föräldrar frivilligt skulle flytta med henne från Farsta ner till Skåne? Mina föräldrar skulle kedja fast sej vid tevesoffan om jag så mycket som nämnde en flytt till Stockholm. Det har hänt mycket på hundra år.
Detta är en historia om en pappa och hans dotter, och om vad som händer när man får sitt hjärta krossat. 

Jag hade föredragit om man hade gjort en helt annan bearbetning: behållit grundhistorien, inte moderniserat texten, och sen använt moderna kläder och nutida visuella signaler för att dra paralleller mellan vår tid och dåtid. Visserligen använder man  vissa delar av originaltexten, men jag önskar att man hade varit mer konsekvent, speciellt vad gäller dialogen. Selma Lagerlöf är en Nobelprisvinnare, och det märks på hennes text. Andra är inte det, och det märks också. Det skulle nog kunnat bli en ganska intressant diskrepans: att höra hur det pratas om granar och tallar och Värmland, medan man visuellt bjuder på Farsta torg, studentfyllor och golfsnobbar. 
Då hade man också kunnat fråga sej: vem är galen, jag eller Jan? Han, som hör och ser en helt annan värld, eller jag som bara ser verkligheten?
Genom att försöka uppdatera historien så känns den plötsligt ganska uddlös, halvdan och lite väl otrolig, nästan som en saga för barn. Att en kvinna i slutet av 1800-talet kunde åka till Stockholm och söka jobb med ganska lite pengar på fickan, känns ganska realistiskt, men att någon åker till London 2001 för att på några månader försöka tjäna ihop en relativt liten summa pengar, har jag lite svårt att köpa. Det känns som om dottern hade tjänat ihop hälften av summan bara genom att inte åka. Kanske fattas det en scen där dottern får låna pengar till uppehåll och resa av modellagenturen, och när hon väl kommer till London inser hon att hon inte har något annat val än att börja betala av skulden, men i såna fall hade vi behövt se det. 
När man gör en såhär radikal omtolkning av ett verk så måste man försöka täppa till alla logiska luckor, annars är det bättre att bara hålla sej till originalet. Det fattas liksom ett montage där föräldrarna försöker låna pengar, där dom söker extrajobb, kanske till och med går till socialen, det är i alla fall 2000-talet vi talar om? Och var är scenen där föräldrarna åker till London för att söka efter henne? Hon är borta i femton år, det borde finnas flera tillfällen för dom att åka över och söka, om så bara för att stilla sin ångest. Och var är mediaintresset? Är det inte precis såna här historier dom älskar: En svenska som försvinner i London är väl något som måste sälja lösnummer?
Och detta är bara några av alla problem och otroligheter som uppstår när man tror att man bara kan ta en historia och modernisera den. Man måste kunna - för att bara nämna några exempel - väva in internet, iPhones, ett gränslöst Europa och  alla nya medier, innan man ska våga sej på att försöka övertyga en publik om att det handlar om Sverige, idag.

Skådisarna är övertygande, och om det ibland dippar lite på min intressemätare så är det inte deras fel: det är sättet man valt att berätta historien. Själva bearbetningen är inte så lyckad, det här att modernisera berättelsen utan att tänka igenom vilka konsekvenser det skulle ha, och eftersom regissör och dramaturg var samma person så kunde ingen av dom komma med konstruktiv kritik till den andre. Det känns lite som om detta var den första idén, som en sån där plötslig snilleblixt man får när man läser en bok och ser framför sej hur den skulle bli på scenen, och att ingen sen av respekt har vågat säga: kanske vore det bättre om vi gjorde såhär. Eller: blir det inte lite konstigt om man gör såhär? 
Tyvärr är det ganska vanligt idag att man på scenen väljer bort att visa just det som är intressant, och här tycker jag att man har fegat genom att inte visa Jans väg in i galenskapen, hur hans sätt att se världen långsamt - eller var det plötsligt - förändrades. Efter paus är han bara helgalen, och jag känner mej lite snuvad på konfekten. 
Teater är inte vidare intressant om någon bara kommer in och skriker: Elmira har stuckit kniven i Klas-Gösta! Då har vi som publik liksom missat hela grejen. Och jag menar inte att vi borde ha fått se det blodiga dådet: nej, på teatern, tycker jag, ska man visa vad som leder fram till vändpunkten, stunden då det händer som inte kan tas tillbaka, sekunden då Elmira höjer kniven. Själva slakten kanske inte är vidare intressant, om han eller hon nu inte gör något utöver det vanliga. Går det till som det brukar på bio så är jag ganska ointresserad, men om Klas-Gösta till och med som döende skulle försöka övertyga henne om att han älskar henne, då är det något jag vill se. Eller om Elmira för varje knivhugg skriker förlåt, och låter som om hon menar det. Vad är det sista Klas-Gösta säger? Försöker han stoppa henne, eller finner han sej i det hela? Och givetvis vill jag se vad Elmira gör precis efteråt. En dålig dramaturg eller regissör skulle klippa där, släcka, starta en ny scen, men vad gör en människa precis efter ett mord? Jag vill veta. 
Kommer du ihåg i Chicago, när det första Roxie säger efter att hon har skjutit Fred Casley var ”I gotta pee!”?
Hur blev Jan galen? Gick det på en dag, eller var det som en vandrande demens? Hur tog hans fru det hela? Kontaktade man läkare? Att folk bara blev galna på Selmas tid, och fick vara det, det förstår jag, men vad gjorde man i Stockholm 2001? 
Om man med en uppdatering av ett verk försöker säga något, då måste jag förstå vad det är man försöker säga. Varför har man valt att bearbeta den? Försöker man säga något om vår nutid, genom att dra paralleller till ett äldre verk, eller försöker man säga något om ett äldre verk genom att dra paralleller till vår nutid?

Dessutom är pappan och dotterns relation lite outvecklad. Dom pratar om en speciell kontakt, men vi ser väldigt lite av den. Älskar hon sin pappa? Det verkar så när hon var liten, men sen vet jag inte. Det blir liksom oklart. Och när hon kommer hem och ser att hennes frånvaro gjort honom galen, vad känner hon då?
Kanske låter det som om jag motsäger mej själv nu, men det hade också varit intressantare om man inte haft någon Klara Gulla alls på scenen. Inte för att jag tyckte att skådespelerskan gjorde dåligt ifrån sej, utan för att hon inte hade behövt vara övertygande som liten flicka, tonåring, ung kvinna och så vidare, om vi, publiken, inte hade kunnat se henne. Då hade hon kunnat vara precis sådär underbar som hennes pappa tyckte att hon var, och det hade också kunnat medföra en intressant tolkning: fanns hon överhuvudtaget? 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "


CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "



ETT ROP PÅ HJÄLP I ORD OCH TON, ett Genrep, på soppteaterns på Kulturhuset Stadsteatern:

"Kommer du ihåg mot slutet i AMADEUS, när den begåvade Mozart liksom har trasslat till alltihop? Lite så känns det. Som en konstnär som inte klarar vardagen, som inte vet vad det är han vill säga, eller berätta, det bara kommer, utan att han vet hur och varför. "




THE HAUNTED HOUSE, Operahögskolan, Hugoteatern, föreställning 33 7/4 2016.

$
0
0
Regi Mårten Forslund, Dirigent Leif Lundberg, Musikalisk instudering/piano: Maria Wieslander och Michael Engström, Kostym Mats Lindberg, Mask Linda Sandberg, Ljus/teknik Jimmy Svensson, Scenmästare Joakim Jaeger, med Kajsa Palmèr, Saara Rauvala, Fredrik Essunger, Jens Palmqvist, Maria Carlström, William Davis Lind, Ebba Stahre, Emelie Thoor, Martin Lissel. 

In the night, 
Though we're apart 
There's a ghost of you 
Within my haunted heart . . . 

Ghost of you, 
My last romance, 
Lips that laughed, 
Eyes that danced . . . 

Haunted heart 
Won't let me be 
Dreams repeat a sweet 
But lonely song to me . . . 

Dreams are dust, 
It's you who must 
Belong to me . . . 
And thrill my haunted heart . . . 

Haunted Heart
Från "Inside U.S.A." 
Musik av Arthur Schwartz 
Text av Howard Dietz

Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. 
Vi stannade till vid ett rödljus, och Patti-Li Leuk plockade fram en regnjacka ur sin ryggsäck - han är alltid smartare än jag, som inte inte tagit med någonting vattenavstötande.
”Över här!” ropade jag, och svängde över gatan och upp på den där refugliknande parkeringsparken som skiljer de två Valhallavägarna som går åt olika håll. Jag hade sett en rund, tältliknande, nästan pagod-aktig kiosk, och antog att där nånstans måste det finnas lite skydd för regnet. 
Bakom huset, vid soptunnorna, fanns det plats för oss, och vi tryckte oss mot fasanden, som ninjor ute på en avsats på fyrtioelfte våningen av en skyskrapa. 
Vi har båda sett uppspel på operastudion, upptäcker vi, men inte tillsammans, upptäcker vi, när vi står dä rock trycker. Vem hade Patti-Li gått med, undrar jag. Han har ingen aning. Vem gick jag med, undrar han. Jag har ingen aning. 
När regnet minskar till ett blomsterspruta-spray skyndar vi över gatan och in på Tekniska Högskolans område.
”Det här påminner om Amsterdam,” frustar Patti-Li, där vi stressar uppför kullerstensgatan. 
”Ja, eller Köpenhamn,” flåsar jag. Vilket inte är en vidare genialisk, men korrekt observation: Köpenhamn och Amsterdam påminner om varandra. Alla vet det. Ingen tycker något annat. 

Det är fri sittning inne i salongen, och vi tar plats längst fram, vid orkesterdiket, som är ganska tomt. Eller rymligt, kanske man ska säga: eftersom glaset alltid är halvfullt. Jag har en lite rysarepisod där jag försöker snapchatta scenen och tappar min telefon, som  nästan trillar ner i orkesterdiket. Och hade den trillat ner hade jag gett mej den på att den hade fortsatt, ända ner till källaren: orkesterdiket, precis som på Operan, står på en stor hiss, och glipan ner till vad som måste vara ett bottenlöst hål, är iPhonestort.

Ramhandlingen, som inte är vidare viktig, utspelar sej på 20-talet, då ett gäng ungdomar kommer till ett spökhus och träffar några av spökena som bor där. Den ganska enkla, men effektiva scenografin föreställer ett av rummen i slottet: en massa äldre möbler, dörröppningar och speglar - eller är det tavlor?
Trots att själva berättelsen är minimal, fyller den i alla fall en viss uppgift: utan den hade det bara varit ett gäng scener, ett slags uppspel. Nu ger dramatiseringen intrycket av en föreställning, trots att det egentligen mest består av entréer och sortier. 
För att vara någon som inte är vidare bevandrad i opera börjar jag känna till en hel del av de förställningar ur vilka man har hämtat scener och sånger: KÄRLEKSDRYCKEN såg jag en version av i Operastudions årligen återkommande föreställningen på Årsta Teater, HOFFMANNS ÄVENTYR såg jag på Folkoperan förra året, och jag nickblinkade mej igenom en ganska sömnig version av CARMEN på stadsoperan i Prag, förra våren. Men HANS OCH GRETA, RAPE OF LUCRETIA och BRUDKÖPET har jag aldrig hört.
Mask och kostym är imponerande. Speciellt vad gäller spökena. Maskerna är charmigt otäcka, och kostymerna får mej att tänka på Beetlejuice, What Ever Happened To Baby Jane, och kit-kat-flickorna i Fosse-filmen Cabaret, speciellt Mausi, hon i sjömansinspirerad kostym. 
En av de roligaste ögonblicken var när vi plötsligt upptäckte en målning föreställande Margaret Thatcher i scenografin. Vi hade lite svårt att förstå vad den hade med saken att göra. Det var inte förrän efteråt, när vi frågat, som vi fick veta att det inte alls skulle föreställa Margaret Thatcher, utan Mozart. 
Mozart eller Margaret, Margaret eller Mozart?
Trots att det egentligen bara är löst ihopfogade scener, händer något lite härligt i slutet på föreställningen. Jag vet inte om det var glaset vin jag drack i pausen, men i sista scenen, hämtad ur Hoffmanns äventyr, svävar jag liksom iväg, sugs in i musiken, följer med, försvinner.
Detta är förstaårselevernas redovisning, och det verkar lovande för kommande besök på Operahögskolan. Regissören har inte gjort några större ingrepp, vad jag kan se, utan har hållit det hela ganska basic. Han låter sångarna sjunga, och det är det som är meningen. De stora rollprestationerna, de geniala scenlösningarna och den briljanta tolkningarna får komma nästa gång. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, på Moment:Teater:

"Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA."


PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "



CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "



BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, FÖRESTÄLLNING 34,9/4 2016

$
0
0
Exekutiv producent – Ola och Dan Andreasson, Producent – Kenny Mattsson, Regissör – Kenny Mattsson, Regiassistent – Malin Sjöström, Manus – Peter Magnusson, Musik – Martin Stenmarck, Scenograf – Bengt Fröderberg, Grafik och Film – LavettFilm, Ljudteknik – Simon Lundin, Ljud och ljusdesign – Konsertteknik, Kostym – Rainbow Production, Bamse: Frida Björk Lille Skutt: Malin Sjöström, Felicia Kvarfordt, Skalman: Andreas Anterot, Vargen: Timothy Pilotti, Háron Sánchez, Reinard Räv: Josefin Åhlström Riklund, Sara Hyvönen, Cornelia Broberg, Brummelisa: Elin Ström, Farmor: Tove Zetterström Ålund, Magnus Samuelsson, Rösterna i föreställningen:, Berättare – Tomas Bolme, Bamse – Fredrik Dolk, Lille Skutt – Morgan Alling, Skalman – Steve Kratz, Farmor – Ia Langhammer, Brumme Lisa – Maria Bolme, Vargen – Shebly Niavarani, Reinard Räv – Kenny Mattsson, Magnus Samuelsson

How do you say to your child in the night?
Nothing's all black, but then nothing's all white
How do you say it will all be all right
When you know that it might not be true?
What do you do?
Careful the things you say
Children will listen
Careful the things you do
Children will see and learn
Children may not obey, but children will listen
Children will look to you for which way to turn
To learn what to be
Careful before you say "Listen to me"
Children will listen

Children Will Listen
Ur INTO THE WOODS
av Stephen Sondheim

Det tog ganska lång tid innan jag insåg att byggnaden var färdig, att man var klara, att det var såhär huset skulle se ut. Dom där stålrören som stack rakt upp som en stillbild av när man först släpper pinnarna i ett plockepinn, var liksom looken
Jag pratar förstås om Stockholm Waterfront, ett hotell/konfereneskomplex som liksom skjutit upp ur all bråten bakom Centralstationen. Och jag har inget emot byggnaden i sej, även om jag tycker att man nog kunde fått bygga högre, så att Stockholm slipper ha en sån kompakt skyline, men jag har lite problem med fasaden. Jag gillar egentligen alla stålrör, vad jag inte tycker om är att jag liksom kan se igenom fasaden, för det finns för många och för breda springor. Det känns hafsigt och slafsigt, ofärdigt, lite som en byggnadställning som lämnats kvar, eller en idé som övergivits, eftersom stålrören tog slut. Jag hade velat bli nyfiken på vad som finns där bakom, därinne. Nu ser jag att det bara är en vanlig konstruktion med en halvdan fasad.

Det var ett litet helsike att hitta in, men det hade nog mer att göra med att jag inte är van att röra mej i dom kvarteren. Egentligen är det bara att följa striden av barn, föräldrar och barnvagnar. Jag möts av personal i t-shirtar med Bamsetryck, och jag irrar runt en stund innan jag hittar upp på den enorma balkongen. Det är fri sittning här, och jag sätter mej längst fram.

Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt". 
Här syns det att det har kostat.
Detta är ett genrep, och det verkar - hoppas jag - som om man repar för premiären, för man börjar med att tacka en himla massa personer, och jag tror inte att detta kommer att vara med innan varje föreställning. 
Efter det följer det en ganska lång film om historien om Bamse, något som jag som vuxen uppskattar, men jag märker att ungarna omkring mej tycker att det är lite långt. Dom vill att det ska börja! Det var som när jag var liten och ville titta på barnteve, halvfem och halvsex, tror jag det hette, men dom visade alltid nyheter innan, och dom tog aldrig slut!
Vad som var intressant med vad som berättades, var hur ’icke-kommersiell’ eller ’oplastig’ Bamse brukade vara, när hans skapare, Rune Andréasson, var i livet. Nu för tiden, precis som med mumintrollen, är det svårt att hitta ett barnkex eller en tvål som inte har en Bamse på sej, och inget fel med det, jag samlade Disneyfigurer när jag var liten, men så verkar det inte alltid ha varit. Bamse var, och är kanske fortfarande, en ganska politisk serie. Man har tagit upp och tagit ställning i frågor om flyktingpolitik, droger, kapitalism och social välfärd.  

Själva föreställningen handlar om Bamse, en snäll björn, som - när han käkar honung som hans mormor av någon anledning kokat - blir världens starkaset björn. I den här föreställningen försöker han tillsammans med sina vänner Sköldpaddan Skalman och kaninen Lille Skutt stoppa Reinard Räv och Magnus Samuelsson från att råna butiker. Magnus Samuelsson, är en verklig, existerande person, som spelar sej själv, och som innan den här rapporten var mej totalt obekant, men som jag nu vet vann titel Världens Starkaste Man 1998, och sen dess har jobbat lite som skådis och bland annat varit med i Let’s Dance. Jag vet inte om jag hade gått med på att - om jag vet en någorlunda offentlig person - spela mej själv i en så osympatisk version av mej själv: han rånar och stjäl, och han har liksom inte fått någon vidare stark scen mot slutet där han ångrar sej och riktigt trycker på att det han gjorde var fel. Det är inte menat, det förstår jag, men någon amoralisk liten unge skulle kunna använda sej av exemplet att världens starkaste man brukade vara rånare, så det kan inte vara fel, och bara man ångrar sej då blir allt okej. 
Det finns också en liten storyline om att rädda en katt ur ett träd, något som får dröja, eftersom man måste stoppa bovar först. 

Jag tror att dramaturgin kunde ha förbättrats lite. Det är lite segt, och sångerna, som kanske inte är några höjdare, ligger inslängda lite här och var, kanske inte där dom skulle passa bäst, eller vara mest effektiva. 

Scenografin är den verklig stjärnan. Och jag menar inte det på ett Dorothy Parker-, Alexander Woolcott- eller Winston Churchill-vis: det är inget bon mot: scenografin är precis sådär fin och genuin som jag skulle vilja att den var när jag var liten och gick på teater. Att det såg ut som det gjorde på teve eller på film. Här finns inget vanligt tråkigt, svartmålat scengolv, inga svarta sammetsinhängningar, inga ikea möbler eller rangliga väggar. Allt känns genomarbetat. Man har, på samma sätt som man så framgångsrikt skapar scenografin på Chinateatern, blandat ledskärmar och verklig, fysisk scenografi, på ett sätt där man nästan inte märker övergångarna mellan det digitala och de verkliga kulisserna. 
Eftersom nästan all dialog är förinspelad - det är bara världens starkaste man som använder sin egen röst - så är det svårt att speeda upp tempot, som för det mesta känns ganska segt. Det är lite som en dragshow för de minsta: Skådisarna kan inte göra mycket åt det hela, dom är där för att ge kropp åt de inspelade rösterna, och tempot är liksom ingraverat, orunkeligt. Jag antar för att korta en sorti eller snabba på ett repliksvar så måste man tillbringa timmar i en studio, och sånt kostar. 
Vad gäller dräkterna är jag inte överväldigad. Dom är fina, helt adekvata, men det är något charmlöst, lite hemknåpat och undermåligt vadderat över dom. Jag hade föredragit figurer som kändes helt uppstoppade, som dom där mjuka leksakerna man hittar i på Stadsmissionen - och jag antar i leksaksaffärer - men här är dom ibland lite mer som pyjamas av fleace. Och jag vågar inte ens försöka gissa hur varmt det måste vara för skådisarna som bär dom. 
Regin är lite styltig. Man kommer in, ställer sej på rad, och eftersom dramatiseringen kanske inte är av toppklass, verkar det finnas hela scener där karaktärer är inne på scenen utan att vare sej ha repliker eller någon aktion. Dom bara står. Och svettas, antar jag. Man kanske hade behövt en koreograf eller något liknande som gav alla något att syssla med, för jag saknar rörelser på scenen. Bara några steg mot den man pratar med, eller att fysiskt ta avstånd till någon hade kunnat lätta upp formeringen. Men jag antar att detta med förinspelad dialog gör att det hela blir väldigt, väldigt svårmanövrerat. 

Men, jag är vuxen, och jag är inte målgruppen. Jag tror, att om jag vore 4-5-6 år så skulle jag tycka det skulle räcka gott med att jag var på teater för första gången, och för att det såg ut som jag tyckte det skulle. Jag var kanske mer lättroad, men också mindre gnällig och analytisk, på den tiden.


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


THE HAUNTED HOUSE, ett elevuppspel på Operahögskolan:

"Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen, från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. "

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, på Moment:Teater:

"Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA."


PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "



CARMENCITA ROCKEFELLER, Scalateatern, föreställning 35 11/4 2016

$
0
0
Manus, sångtexter och regi: Rikard Bergqvist, Musik: Martin Östergren, Mathias Venge och Sara Jangfeldt, Koreografi: Camilla Ekelöf, Scenografi, Kostym: Tomas Sjöstedt, Ljusdesign: Joakim Brink Ensemble Anna-Maria Hallgarn – Carmencita, Rolf Lydahl – Åke, Joachim Bergström – Bing, Peter Gröning – Domaren/Fyrstjärnan, Sara Jangfeldt – Domarens hustru, Fredrik Lexfors – Texas Bill/Översten, Thérèse Andersson Lewis – Texas hustru, Karolin Funke – Överstinnan, Musiker Martin Östergren – Kapellmästare piano, Mathias Venge – Gitarr, Ulric Johansson – Bas, Dan Strömkvist – Slagverk, Mirjam Charas – Violin

Never judge a book by its cover. 
The thing that counts is what's inside. 
Never judge a lady by her lover -- 
It isn't a reliable guide.
The lady may decide her obligations 
Are merely to reflect his expectations. 
If his idea of ecstasy's 
To see what he expects to see -- 
Well, ignorance is bliss. 
But think of what he'll miss...
She was smart, tart, dry as a martini. 
Ah, but underneath... 
She was all heart, something by Puccini, 
Ah, but underneath...
In the depths of her interior 
Were fears she was inferior. 
And something even eerier. 
But no one dared to query her superior exterior.
She was chic, sleek, anything in fashion -- 
That was just a shell. 
Take a close peek, you could see the passion -- 
That was one as well.
To conclude, you'd soon discover the secret of her ap-peal, 
Was the wonder which lay underneath -- 
Which she wasn't about to reveal.

Ah, But Underneath 
ur FOLLIES
av Stephen Sondheim

Ofta, när man snackar om föreställningar på en viss nivå av expertis och proffessionalitet, så handlar det till sist om vad man själv gillar. Jag kallar det för smak, för sensibilitet, för estetik: Hur regissören och resten av det kreativa teamet väljer att berätta historien, vilka konstnärliga val man gör, vad man väljer bort, vad man bestämmer sej för att hålla fram, trycka på. 
Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 
Jag gillar författaren och regissören till CARMENCITA ROCKEFELLER, Richard Bergkvists sätt att se: han balanserar ofta på randen av det rent provokativa, men det blir aldrig så att han slår på trumman bara för att göra ljud. Han tar oss till kanten av det acceptabla, till gränsen av vad som ger utslag på den där lilla sensorn i vårt huvud som reglerar vad som passar sej, vad som kittlar, och vad som är rena rama plumperier. Det är lite som Joe Ortons pjäser, mycket av det som chockar oss ligger i vår egen fördomsfulla fantasi. Flera gånger under föreställningen fnissar jag, charmad och härligt småchockad, och liksom förtjust frustar jag ur mej små frust som ska tolkas som ”Så här får man väl inte göra: ge mej mer!”
Men något som kan vara problem om man är både regissör och dramatiker, är att det inte finns någon utomstående som kan lägga armarna över bröstet, och liksom sotto voce:
”Duuu, jag har tänkte på en sak…” och sen berätta vad man inte tycker funkar med manus eller regi. Vad som är för mycket, vad som saknas, och sånt som är helt åt helsike.
För trots att det är en mycket bra föreställnign så tycker jag att verket saknar två nyckelscener.

Det handlar om en verklig historia, om en verklig person, en hårfrisörska från Malmö, Ingegärd Svensson, som under flera år på sjuttiotalet lurade en man och hela Skånes societet att hon var Carmencita, släkt med familjern Rockefeller, amerikansk toppdiplomat, geniförklarad cancerforskare, CIA-agent, och japansk prinsessa.

Jag tycker det är en helt underbar föreställning, som en avlägsen släkting till COMPANY, M.BUTTERFLY och CATCH ME IF YOU CAN. 
Nån som förstår rörelser i rummet och att utnyttja sceniska lösningar, har varit inblandad. Inte bara dansnumren känns inspirerade och begåvade; enkla förflyttningar av personer och scenografi har fått en nästan strömlinjeformad koreografi, en sofistikerad skenbar enkelhet och ett showmanship som man nästan bara ser utomlands. De lekfulla lösningarna skvallrar om timmar av workshops och revideringar, eller om någon som verkligen kan se saker framför sej, i fantasin.

Musikaliskt är det ingen direkt hitparad, men jag tror inte heller man har den ambitionen. Det här är musikteater, och ingen sing-along-kväll. Kanske kunde man strukit en eller annan låt, för några är ganska lika, tematiskt, men det är inget som stör mej. 
Scenografin är enkel, men utnyttjas maximalt. I fonden står en ljus, bred, ganska låg trappa, och på var sin sida står två par v-skärmar som används mycket effektivt, dom kan öppnas upp, stänga, vridas, flyttas, avslöja eller dölja. 
Kostymerna är enkla, grå, snygga och stilrena, och förutom i Carmencitas senapsgula a-skurna klänning och tygdiadem, introducerad färger mest i fantasisekvenserna. 
Jag tror hennes frisyr kallas Farah Diba.

Joachim Bergström som Carmencitas bror, eller Ingegärds make, är nedrig bra, och jag upplever honom som väldigt chosefri, väldigt ”omusikalisk”, så långt från jazz-hands och Liza-poser man kan komma, utan att vara inne och trampa i Duvemåla Hage. Inget nonsens eller fjomperier, det här känns på blodigt allvar. Det vore lite kul att se honom i SWEET SMELL OF SUCCESS, CATCH ME IF YOU CAN, eller i CITY OF ANGELS. Nån sån där lite ”grabbigare" musikal. Jag tror att han vore övertygande med en pistol i nypan. 
Och jag undrar hur han vore som Javert?

Anna-Maria Hallgarn gör det där som så få gör väldigt bra: att lyckas vara övertygande som sej själv, men ändå vara sej olik från produktion till produktion. Här finns inte mycket kvar av förra gången jag såg henne, som kåt rockbrud i MURDER BALLAD, för här är hon inne och nosar på en något nedstämd Audrey Hepburn, Men hon är lika övertygande som båda kvinnor. Hon gör ett superporträtt av en mystisk kvinna som försöker verka helt normal, och hon faller inte i fällan att försöka ”visa” att hon ljuger. Ibland sitter jag och funderar på om rollen verkligen var psykopat, eller bara hade en slags förvriden dödslängtan. Det är bara synd att en av scenerna jag saknar, tror jag att hon hade gjort väldigt bra. 

Ensemblen är nästan överkvalificerad, och det är tur att dom har en regissör som vet att utnyttja dom, att låta dom jobba, ge var och en chansen att briljera, för varenda en av dom är - och har varit - fullt kapabel att fronta en egen föreställning. Jag vet inte vad dom mindre fantastiskt människorna gör, dom som man tänker sej är såna som brukar ingå i ensemblen, och stå lite vid sidan om själva kärnhandlingen, när überproffsen tar plats. Omskolar sej? 

De två scenerna jag saknar, är för det första en rent berättarteknisk scen där vi får vet hur Åke, mannen som hon lurat, kom fram till sanningen. För någon som varit förlovad med en kvinna i så många år utan att misstänka något, så känns det lite som om vi har missat ett avsnitt av en såpa, det avsnittet där han började ana, misstänka, leta efter sanningen, och plötsligt upptäcker något. Som det är nu så kommer han plötsligt bara in och levererar alla fakta, och vi har inte fått veta hur svårt eller lätt det har varit att vaska fram den. Det fattas liksom en viktig scen, och en viktig sång. Nånting som sanning, och lögn, och drömmar och verklighet. Om valet mellan att vakna upp eller fortsätta drömma. 
Dessutom saknar jag en scen som jag var övertygad skulle komma: scenen där allt börjar krackelera och Carmencita måste försöka ta sej ur knipan. Eftersom allt har gått så lätt för henne - ett grepp som jag gillar är att vi aldrig får se henne fundera ut en lögn, eller kämpa för att komma på en utväg - så tog jag för givet att det skulle komma en scen där hon skulle bli tvungen att verkligen slåss för att bevisa att hennes lögner är sanningar. Nu verkar den scenen också vara med i samma såpa-avsnitt som vi missat. Det mest fantastiska med en karaktär som ljuger är ju när den tvingas att sluta ljuga, och det blev vi liksom lurade på. Också här fattas det en sång, kanske nånting som ”Where You Are”, ur KISS OF THE SPIDERWOMAN, eller ”Storybook” ur THE SCARLET PIMPERNELL.

För mej handlar föreställningen om något underbart, om fantasi, om magi, om dagdrömmar och sanningar, och om det där som Blanche DuBois säger: 
“I don't want realism. I want magic! Yes, yes, magic! I try to give that to people. I misrepresent things to them. I don't tell the truth, I tell what ought to be the truth. And it that's sinful, then let me be damned for it!”


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Waterfront: 

"Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt". 
Här syns det att det har kostat."

Låter det intressant? Här är resten: 

THE HAUNTED HOUSE, ett elevuppspel på Operahögskolan:

"Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen, från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. "


KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, på Moment:Teater:

"Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA."




RAMPFEBER, Dramaten, föreställning 36, 12/4 2016.

$
0
0

Av Michael Frayn, Regi Alexander Mørk-Eidem, Scenografi och kostym Erlend Birkeland, Ljus Ellen Ruge, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol, med Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund, Andreas T Olsson, Janna Granström.

Don't you love a farce? My fault, I fear
I thought that you'd want what I want, sorry my dear
But where are the clowns? Send in the clowns

Send In The Clowns
Ur A LITTLE NIGHT MUSIC,
av Stephen Sondheim

Jag tycker att det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 
1) Det som finns kvar av originalmanuset, 
2) Scenografin, 
3) Lotta Telje, 
4) Torkel Petersson, 
5) Eric Sten och 
6) Andreas T Olsson. 
Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 

Jag tyckte det var riktigt, riktigt pinsamt. Det hade inte gått många minuter, och jag ville redan resa mej och gå. Nån hade börjat skrika, långt bakom mej i salongen, och jag var redan rejält besviken: Inga Gill var inte alls sådär bra som hon brukade vara. Hon kunde inte ens sina repliker, och det är väl det minsta man kan kräva?
Jag var nitton år, teatern var Vasateatern, och jag och min familj hade tagit en sån där bussresa till Stockholm där det ingår hotell och ett riktigt teaterbesök. Och riktig teater betydde att man var garanterad att få skratta så man kiknade. 
Efter en stund förstod jag att allt var som det skulle, förresten: pjäsen handlade om att man repade en pjäs, och det var därför Inga-Gill var så dålig: hon var inte klar. Eller: rollen som hon spelade var inte klar. Hon var klar. Och han som ropade - jag tror det var Gösta Bernhard - skulle föreställa regissören, den som sa åt dom vad som skulle göra. 
Det handlade om hur man gör teater, och det öppnade upp en helt ny värld för mej. 
Vi bodde på hotell Malmen, vid Medborgarplatsen, och jag minns egentligen bara att badrummet hade ett underbart badkar: det var inte alls långt men det var djupt, och hade liksom ett trappsteg, där man skulle sitta, och en djupare del, där man skulle ha fötterna, men om man vände sej och och satt tvärtom, då nådda vattnet ända upp till halsen. 
Och man kunde inte bo mer centralt: rakt över gatan låg både en Clock och en MacDonalds. Det slog mej inte att det kunde finnas andra hamburgerestaurangen i samma kedja på andra ställen i stan. Så gjorde man inte hemma i Kalmar. Vore inte det att konkurrera med sej själv?

Tio år senare, när filmen av Noises Off kom, bodde jag sen flera år  i Stockholm. Jag jobbade natt, eller kväll, var ute och discodansade nätterna igenom, och när jag kom hem - efter att ett besök på kiosken vid Björns Trädgård, vid Medborgarplatsen, precis bredvid Hotell Malmen - Clock hade sen länge stängt igen - för att köpa med mej pommes med bearnaise-sås hem till hotellhemmt på Magnus Ladulåsgatan - tillbringade jag ofta småtimmarna kedjekrökande, dippandes pommes och kollande på Kaos I Kulissen, som man valt att översätta titeln. 
Till stora delar kan jag den fortfarande utantill. 

Kanske är det så att man som regissör fastnar i vad man tror förväntas av en, att man blir kontaktad av teaterchefer som liksom vet vad dom vill ha, lite som skivbolag förr hade makten att kontrollera vilket sound och vilken slags musik en artist skulle ge ut. 
Som publik förväntar man sej att Alexander Mørk-Eidem ska ha förvridit allt, satt det hela i ett nytt sammanhang, lite som man alltid föräntar sej att en musikal regisserad av Ronny Danielsson alltid ska ha kundvagnar, kylskåp, och badkar på scenen, och att inget av dom ska ha något med berättelsen att göra. 
Att man bara skulle sätta upp en välregisserad pjäs är liksom inte att tänka på? 

Och jag måste poängtera att detta var ett publikrep, och mycket kommer, och bör, förändras. Förhoppningsfullt till det bättre. 

Jag älskade Alexander Mørk-Eidems uppsättning av PARAPLYERNA I CHERBOURG. Men det är tyvärr också den enda av hans uppsättningar som jag verkligen, oreserverat har tyckt om. Det finns något ogenomtänkt, inkonsekvens i många av hans adaptioner, tycker jag. Precis som i Teater:Moments produktion av KEJSAREN AV PORTUGALLIEN anser jag att om man ska göra stora revideringar så måste man se till att täppa till alla logiska hål som uppstår. I det här fallet undrar jag varför man transponerar en fullt logisk historia till något som har så många förnuftsvidriga brister att det känns som om det vore skrivet av någon som rökt på? Eller är det kokain jag tänker på? Eller extacy? Något som gör att omdömet grumlas och man tycker att varenda infall man får är fenomenastiskt, i alla fall. 
Jag är inte emot radikala adaptioner, men då måste dom vara briljanta, logiska och ändamålet måste liksom helga medlen. För mej räcker det inte med att man säger: 
”Vi låter Hamlet vara en Dragshowartist på en gaybar, och alla andra roller görs av klientel och personal, och när han säger ”Att vara eller inte vara” så menar han i det här fallet hans lek med könen: att vara eller inte vara kvinna. Man skulle nästan kunna se det som ett inlägg i en feministisk debatt!”
För mej räcker inte det, om man inte har tänkt igenom alltihop, och om man går så långt att man börjar skiva om repliker måste man se till att man förutom att ha förlagets tillstånd också är minst lika bra, eller anser sej vara bättre, än originalförfattaren
Det finns en skillnad på vad som passar i en impro-klass eller i en teaterlek, och vad som faktiskt känns genomtänkt och är värt att visa på en scen. 
Här finns så många tappade bollar och och förnuftiga vurpor att jag går därifrån med intrycket av att detta var en slags kollektiv produktion, där alla hade rätt att komma med förslag, och ingen fick negga eller komma med invändningar.
I det suveräna originalet handlar det om en engelska teatergrupp som ska sätta upp en traditionell sängkammarfars. Pjäsen är skriven i tre akter, och vi kommer in när man har genrep, och vi får följa en knagglig repetition av akt ett. Akt två utspelar sej en månad senare, och vi får återigen följa akt ett, men den här gången från bakom scenen, i tystnad: skådespelarna går av scenen och in på ’scenen’ och vi hör deras röster. I akt tre ser vi återigen första akten framifrån, men föreställningen har sjangserat, kapsejsat, och privata antipatier har letat sej upp på scenen.

I original är regissören en man som har ett förhållande med både pjäsens sexbomb och med den kvinnliga inspicienten. Här har man tyckt att det är roligt att låta Helena Bergström, som Helena Bergström, regissera pjäsen, med den  sinnesvolten att i den här verkligheten är Helena Bergström lesbisk och har förhållande med två kvinnor, sexbomben, som här inte är en sexbomb, och inspicienten, eller vad hon nu ska föreställa. Det är att vara lite väl krävande av sin publik att vi ska köpa det. 
Helena Bergströms fnurra som regissör känns sökt och illa konstruerat, men det är inte hennes fel: hon bjuder på sej själv så hälften skulle kunna vara nog, men det finns något ofullbordat med hennes roll och dess konsekvenser.
Det är förresten förvirrande att det flesta spelar en version av sej själva, förutom Andreas T. Olsson - som är spelar en sufflör som får chansen att ta steget upp på tiljorna - och Janna Granström som jag tror är inspicient. Eller rekvisitör. Det är ett helt idiotiskt grepp och ett typexempel på monumental inkonsekvens. 
Varför behövde hon vara Helena Bergström? Hade det inte varit mer effektivt om hon bara hade varit en kvinnlig regissör, utan den black om foten som är Änglagård och Colin Nutley? Jag förstår att man tycker det är roligt att ta några billiga poäng där man skämtar om att hon alltid lipar och så vidare, men för mej motsvarar det lite när man på scenen ’spricker’ med flit. Publiken älskar det, men pjäsens trovärdighet får lida. 
Att göra hennes till en flata som ännu inte kommit ut kanske själva produktionen uppfattar som inkluderande, jag tycker det är på gränsen till smaklöst. Det blir nästintill skrattretande - men på fel sätt - när den kvinnliga inspicienten i andra akten meddelar att hon varit i Danmark och blivit inseminerad, något hon verkar ha gjort helt på egen hand och på eget initiativ, men att hon nu vill att Helena nu ska ta sitt ansvar. 
Om man nu gör den manliga regissören till kvinna så kanske det hade varit intressantare om man gjorde hennes två kärleksobjekt till män? En manlig regissör och en kvinnlig skådespelerska är ju nästan en kliché - om den inte vore så vanligt förekommande i verkligheten - men att byta kön på alla i pjäsen kanske hade medfört något intressant. Som det är nu verkar det nästan som om man inte tycker det är trovärdigt att en kvinna med makt och en underordnad man skulle kunna känna någon attraktion. Man säger liksom samma sak som man alltid har sagt: kvinnor attraheras av makt och män är hotade av kraftfulla kvinnor. 

En någorlunda gnällig gubbe gjorde en observation i toakön i pausen: Han sa: ”Det blir fler och fler norrbaggar som kommer hit, nu, med den nya chefen, tycker jag.”
”Jasså, jaha, jaja,” sa hans vän, en enris-senig gubbe med en nästintill osynlig hörapparat. ”Vi får sluta kalla det för Dramaten, och börjar kalla det för Lilla Norge.
Hade inte det varit ett väldigt intressant grepp? Låt det komma en norsk regissör  som ska sätta upp en fars på Kungliga Dramaten, och låt honom, eller henne möta en illa dold främlingsfientlighet. För att inte tala om rädslan för hans speciellt sätt att omtolka pjäser.
För var är den verkliga komiska kritiken? 
Man driver med farsens fäbless för kvinnlig nakenhet genom att låta flera av de manliga skådisarna vara nakna - med eller utan proteser - men jag vet inte vad dom tror det är dom säger med det. Det hade varit intressant om man verkligen hade tagit upp vår syn på med manlig och kvinnlig nakenhet: När en kvinna tar av sej kläderna på scen är det väldigt lätt att man stämplar det som ett sexistiskt utnyttjande av hennes kropp, även om det är hon själv som tagit det konstnärliga beslutet. Speciellt om hon är ung och vältränad. Äldre och icke ideala kvinnokroppar får man väl aldrig se på scenen? Jag tror det är lag på det. 
Om en man gör samma sak så är det vanligare att om det överhuvud tagets kritiskeras så gäller kritiken mer att han blottar sej, slänger sin manlighet i ansiktet på intet ont anande kvinnor, eller beter sej hotfullt, som om han dragit sitt vapen. Är det inte intressant och värt en komisk betraktelse?
Nu, tyvärr, känns det som om man inte vågar driva med något som på något sätt skulle kunna kännas kittlande. Att hålla på att hacka på Dramaten känns väldigt onödigt, speciellt som dom i de flesta fall sen länge slutat sätta upp den där typen av museal teater som folk som aldrig besöker huset anklagar dom för att alltid sätta upp.

Vad som är det verkligt stora misslyckandet, tycker jag, är att det mesta som är roligt, som får mej att skratta, är ruinerna av det som finns kvar av ursprungspjäsen. Till och med de ursprungliga farspartierna - dom delar som ska vara lite illa skrivna - är ofta roligare än det man skrivit till. 
De gånger jag skrattar är det ofta åt något som Lotte Tejle säger eller gör. Både som ’sej själv’ och som kvinnan i farsen så får hon mej att frusta och fnissa, förtjust. Det finns ett slags Margaretha Krook-, Marie Göransson-bett i hennes repliker, och jag kan tänka mej en himla massa roller som hon skulle kunna förgylla med sin blotta närvaro. Sätt upp Neil Simons PLAZA SUITE, tout de suite, och jag skulle älska att se henne i Alan Bennets BED AMONG THE LENTILS.
Och givetvis vet Andreas T Olsson hur man gör något sånt här, men Eric Stern var en sensationell överraskning. Han är ro-lig! Rolig på ett lite fjollig-korpulent-tenor-sätt.
Kanske är det så att bred komedi inte är regissörens styrka, och dom som klarar sej bäst är dom som har en egen stark komisk begåvning? Dom som skulle behöva lite hjälp lämnas liksom att paddla på egen hand.

Man kan också dela in ensemblen i två andra läger: dom som hörs, och dom som borde myggas. Dramatens genrep har en publik som till majoriteten utgörs av pensionärer, och det är nästan dråpligt att se hur dom vrider upp sina hörapparater, kupar händerna runt öronen, och högt säger till varandra:
”Jag hör inte ett ord av vad hon säger!”

Jag måste också ta upp Ana Gil de Melo Nascimentos roll som Brooke, i originalet en oerfaren skådespelerska som spelar pjäsens sexbomb, en kvinna som nog mer fått jobbet för hur hon ser ut än hur hon agerar, och som i pjäsens verklighet hela tiden tappar sina kontaktlinser, och som på scen varken tar in vad som sägs eller vad som händer. Det är en ganska rolig roll. I original. Jag vet inte vad man vill säga med den i den här uppsättningen. Privat, i pjäsen, är hon en lesbisk feminist med en politisk blogg. Och det hade kunnat bli väldigt intressant att få följa hur en sån kvinna axlar och försöker rättfärdiga sitt val att spela ett lättklätt kuttersmycke. Hur en seriös, politisk skådespelerska antingen måste finna sej i det hela, eller komma med en lösning, om man på något sätt hade försökt ta tag i den problematiken, vilket man inte gör. Kanske hade man på repsal lekt med en karaktärslinje där man har kommit fram till något som man inte var redo att ställa på scen av rädsla för att uppfattas som antifeminister? Kanske kände man att det var lite väl utmanande att porträttera en feminist som inte var trogen sina ideal? Jag har ingen aning, jag försöka bara hitta någon slags logik i den här röran. 
Det finns en underbar sekvens i Alan Bennetts monolog HER BIG CHANCE, ur monologserien TALKING HEADS, där en b-skådespelerska av en regiassistent i en  tysk c-film ombeds ta av sej toppless i en scen. Hon har inget emot att visa sin bröst, men invänder att hon inte tycker att hennes karaktär var någon som solade topless, tills regissören övertygar henne om att ifall hon tog av sej sin bikiniöverdel så skulle det tolkas som ett utspel av förakt mot de fullt påklädda männen i samma scen. Det är ett stycke magnifik teater, och en inblick i manipulation genom att gömma sej bakom något man kan kalla konst. 
Där Brooke i original bara fortsätter att säga sina repliker och fortsätta sina scenerier oavsett vad som sägs eller görs - hon är den typen av skådespelerska - så förstår jag inte alls vad hon håller på med i den här versionen när hon - uppenbarligen en helt annan typ av skådespelerska - gör samma sak. Varför? Missade jag någon replik där man berättar att hon tagit lugnande och är helt sås-dåsig? 

Det hade förresten också varit intressant att göra en klar skillnad mellan ’privatpersonerna’ och rollerna dom spelar i farsen. Jag hade älskat om Rolf Skoglund, som här spelar den åldrade alkoholisten Rolf Skoglund - hade det förresten inte varit ett ypperligt tillfälle att skämta om hur arbetsplatser tar hand om de anställda som har missbruksproblem? - hade talat klart och tydligt när han föreställer sej själv, och sen, när han spelar rollen, hade blivit den där ’Rolf Skoglund’ publiken förväntar sej. Som det är nu är det tyvärr lite svårt att höra vad någon av Rolfarna säger. 

Det är också irriterande när teatermänniskor skapar teater om teater och får det att verka som om dom aldrig varit på en teater. I originalversionen är det en liten kommersiell brittisk teater som sätter upp en fars och sen ger sej ut på turné. Den enda tekniska personal man har är en manlig och en kvinnlig inspicient, som också är inhoppare för rollerna. Det känns som en ganska trovärdig uppställning. 
I den här produktionen repar man på Dramatens stora scen, utan någon som helst teknisk personal, förutom en sufflör och en rekvisitör. Man har sen en vanlig föreställning, utan någon inblandning av scenteknik, påklädare eller sminkörer. Jag vet att det inte finns några roller för dom, men det hade varit ganska intressant om man skaffat ett gäng statister i dessa funktioner, och sen utsatt dom för dessa galna skådisar. 
Eller varför inte skicka ut Dramaten på turné? Låt första scenen utspela sej på stora scenen för att man har dubbelbokat repsalen, även om jag hade tyckt det varit intressantare om man varit på repsal i en ofärdig scenografi, låt andra akten utspela sej på Kiruna Stadsteater, under en turné när all teknisk personal antingen fått matförgiftning eller punktering i Jukkasjärvi, och därför måste skådisarna klara sej själva. 
Dom stör mej, nämnligen, å det grövsta, dom här rationella krachlandningarna. Fars, för mej, måste vara på liv och död; jag måste tro på pjäsens parametrar, annars finns det liksom ingen anledning att titta. Om jag hinner tänka: det där verkar inte troligt, då har man misslyckats. Och vi vet - i det här fallet - att det inte är originalmanusets fel. 

Jag måste också tillägga att jag saknade Maia Bergqvist Hansson i den här föreställningen. På flera ställen, och på flera sätt. 

När folk i allmänhet pratar nedlåtande om fars, så menar dom något riktigt fånigt, uppblåst, ologiskt och fördummande. 
Här har man tagit en av de få verkligt välskrivna farserna och gjort den till något riktigt fånigt, uppblåst, ologiskt och fördummande. 


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:

Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 



BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Waterfront: 

"Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt". 
Här syns det att det har kostat."

Låter det intressant? Här är resten: 

THE HAUNTED HOUSE, ett elevuppspel på Operahögskolan:

"Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen, från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. "



Snapchat!

$
0
0
Du vet väl att jag finns på snapchat? 
Sök på Cliftonbergman, eller använd den här snap koden:


GREASE, Silja Serande, föreställning 37 13/4 2016,

$
0
0
Producent Belinda King, regissör och koreograf Gary Lloyd, musikaliskt ansvarig Duncan Waugh, kostymör Molly Limpets scenografi Clockwork, med Robert Colvin, Zoe Innes, Laura Johnson, James McHugh, Daniel Miles, Daniel O’Flandagan, Angus Barnetson, Alexandra Parkes, Alyssa Martin, Charlotte Hardy, Melissa Amy Lye, Lewis Dewar Foley, Julia Jenkins, Nicole Laska, Gary Jordan. 

I'd rather be sailing, yes, I would
On an open sea
I'd stand at the railing if I could
Feeling wild and free

The sun is on my neck, the wind is in my face
The water's incredibly blue
And I'd rather be sailing
Yes, I'd wanna go sail
And then come home to you

Sailing
ur  A NEW BRAIN
av William Finn.

För dej som kommit enkom för att läsa om Grease: Scrolla ner, scrolla ner, scrolla ner. Lite till. Lite till. Japp: där. 
Jag tror att jag såg filmen Grease i aulan i Mörbylånga, på Öland, men jag är inte säker. Vad jag minns är att jag kom ihåg att jag tyckte den var konstigt upphetsande. Jag var 15, 16 år, tror jag, och jag tror inte jag riktigt hängde med i den sexspäckade symbolismen. Det var inte förrän jag massor av år senare, när jag läste en bok om sexuell symbolik i filmer, som jag fattade varför jag hade känt som jag hade känt.
Först tänkte jag skriva att jag inte sett någon liveversion, men så mindes jag plötsligt en omdömeslös uppsättning på Göta Lejon, för några år sen, där man haft den ganska goda idén att placera föreställningen i Stockholm, under femtiotalet, men sen var det som om dom goda idéerna hade tagit slut där. Jag minns tack och lov inte så mycket, förutom en massa lättklädda kvinnor och en katastrofal bearbetning av sången Mooning:
Uttrycket mooning kan översättas både till längtan - man längtar och tittar på månen - och till att blotta rumpan - som, antar jag, ska påminna om månen. På Göta Lejon gjorde man en wunder-vurpa och mooning blev olla, som att trycka ollonet mot saker. Spanskalektioner och det spanska ordet för hej, hola, skulle tydligen rättfärdiga det hela. 
Men mer än nog om detta. 

Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar: 
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. Helt kallt räknade jag nog länge med att jag skulle vid den här tiden av mitt liv skulle bo i London, Paris eller New York. Jag trodde aldrig jag skulle stanna såhär länge på samma plats. Jag trodde jag var en sån som gav mej av. 
Men det visade sej att jag inte var en sån som gillade att resa. Jag gillar tanken på, och faktumet att vara någon annanstans, jag gillar bara inte själv resan. Tåg, buss, flyg, jag vill bara vara framme, klar, där.
Om det fanns en tablett jag kunde ta någonstans vid centralstationen, för att sen vakna upp när vi är framme i New York, då skulle jag sticka dit så ofta finanserna tillät, men som det är nu så…
Det är därför jag älskar att åka finlandsfärja. Cruisa, som man säger. Man cyklar till Värtahamnen, eller Slussen, checkar in, och man är framme, fast man är på väg. Högst, eller ganska högt upp i alla falla, på min julklappslista står att jag önskar att man kunde börja åka båt till London: man stiger på vid Slussen, går och lägger sej och vaknar upp - eller är för orealistiskt snabbt? - i London. Och sen bor man där, på Themsen, och gör dagliga små utflykter och teaterbesök. Hur bekvämt vore inte det? 
Jag har också ett önskemål om en båt som går till New York, och som funkar som ett slags spa: man äter nyttigt, tränar och är i toppform när man kommer fram, sen sunkar man ner sej under en vecka - eller längre, och sen tar man spa-båten hem och är fit och fin när man går iland igen. 

Min kompis Patti-Li Leuk och jag har åkt överallt dit man kan åka på Östersjön, nästan. Dit man kan resa relativt billigt, i alla fall: Åbo, Tallinn, Åland, Riga och Helsingfors. Vi hoppar Sankt Petersburg tills dess nån petar Putin och hans homofientliga lagar. Vi har till och med rest till Åbo, där det visade sej att vi måste checka ut för dagen, förvara våra väskor i skåp på - heter det station när det gäller båtar också? - under dagen, tills dess det var dags att gå ombord på färjan hem. 
Vi har bott i bra hytter, i bättre hytter, och i hytter som bara varit lite större än garderober, och där man knappt kunde öppna dörren till toaletten om bottensängen var nedfälld. Eller uppfälld. Utfälld, kanske jag ska säga, för tydlighetens skull.
Men vi har aldrig bott såhär bra. Nån gång, dag två, när vi båda ligger utmattade i varsin säng, upptäcker jag att vår hytt är nästan lika stor som Patti-Lis lägenhet, om man inte räknar med hans kök.  Jag skulle kunna bo sådär, i resten av mitt liv. Det vore nästan drömmen, faktiskt. 
Vår hytt har en sovdel, en vardagsrumsdel, och till och med en slags inglasad balkong med stolar och ett bord, och i badrummet har man lyckats klämma in ett badkar. Nej, förresten, inte klämt: det finns gott om plats att bara ställa det. 
Om det finns något att gnälla på vad gäller vår hytt så är det att resan är på tok för kort, vi hinner knappt vara där, och ingen av oss hinner ens med att ta sej ett litet bad. För mej hade man gärna fått ta en sväng omkring Gotland både på utvägen och när vi reser hem. 

Första kvällen, ganska tidigt, äter vi på Tavolata, ristorante italiano, en fräsch, ljus restaurang med tomatröda stolar och ett svart-vitt schackrutigt golv. Vi får ett fönsterbord, och jag sätter mej med ryggen mot det stora, runda fönstret, och Östersjön som glider förbi, därutanför. Solen har några timmar kvar, men står tillräckligt lågt för att lysa rakt in i Patti-Lis ögon, och tvingar honom att kisa mot mej, tills båten lägger om kursen, vi girar, och solen lyser in nån annanstans, i någon annans ögon.
Vi beställer ett varsitt glas rödvin, och jag knaprar oliver medan Patti-Li plockar färskt bröd ur en brun papperspåse och doppar i olivolja. 
Efter resan, när vi har kommit hem till Stockholm, är vi båda helt slut, som om vi vore jetlaggade: jag tror i en halv dag att jag är på väg att bli förkyld, och Patti-Li går och lägger sej redan klockan sex på kvällen, för att sen vakna, berättar han, fram på småtimmarna, oförmögen att somna om. Den händelsespäckade resan hade liksom sugit musten ur oss. När vi inte käkar eller shoppar eller ser på show, filmar, fotar eller snappchattar vi. Förstår du att jag hade önskat mej minst en halvdag till, bara för att liksom komma ikapp? Det är nästan så att jag skulle önska att få känna mej lite smått uttråkad, bara. Du vet, sitta i en vilstol, på däck, och bara stirra ut över havet. Invirad i en sjal, med solglasögon, och en hatt nedtryckt över öronen. Eller är det Barbra Hershey i Stränder jag tänker på? 
Cue: Wind Beneath My Wings, por favor.

Men det vet vi ännu inte något om, nu där vi sitter och försöker aklimatisera oss och intala oss att nu är vi äntligen här, på väg. Vi beställer in en varsin piadina med  mozzarella, rödlök och zuccini, ett slags dubbelvikt grillat tunnbröd, och så försöker vi reda ut allt vi ska göra. Vi har en massa små biljetter till drinkar, buffeer, frukostar och - givetvis - musikalbesök, och jag ber Patti-Li att än en gång dra igenom våra planer. 
”Nu ska vi käka,” säger han, och jag nickar, instämmande. ”Sen, efteråt, blir det kanske en tripp till tax-free-shoppen, för lite godis och sånt, och sen tillbaka till hytten för att -”
”Jag tror inte vi ska kalla det för hytten,” avbryter jag, fotar oliverna och lägger upp instagram, ”vår svit låter mer passande." 
Han fattar och nickar:
”- tillbaka till vår svit för provsmakning av vad det nu kan vara vi köper - ”
”Choklad,” inflikar jag, för jag är hungrig. 
”Lakrits inuti choklad,” forsätter han. ”Eller choklad inuti lakrits.”
För några båtresor sen hittade vi en latritsfylld pandachoklad, och den står högt på inköpslistan. Tyvärr verkar den aldrig räcka tills vi kommer hem, och den verkar vara omöjlig att hitta i land. Och ja: vi har letat på de laktritsspecialiserade butikerna som finns i Stockholm.
”Och sen är det showtime, klockan elva.”
”Vad är det för show?” undrar jag, för jag vet att vi ska se Grease först i morgon. 
”Ingen aning. Divet Show, står det.”
Jag beställer paccheri-pasta - en slags stora, raka makaroner, eller stora, släta rigatoni, eller stora, rakt avskurna penne: vi snackar stora, släta rör - med färsk sparris, parmesan och citronsås. Patti-Li lyxar med lax, pinjenötter och potatispuré. Suget efter choklad börjar avta.
Kvinnan bredvid oss, som verkar resa ensam, betalar för sej, och i hennes ställe kommer två damer som äter och njuter i tystnad. Det är tyst och stillsamt, i restaurang, även om alla borden är upptagna. 
På vår andra sida sitter ett äldre, svenskt par, och jag försöker lyssna på vad man har att säga varandra efter så många år tillsammans. Det mesta verkar handla om mat, tycker jag det låter som, och ingen av dom verkar spotta i glaset. 
Till efterrätt - som jag klämmer i mej på ren vilja, för den här pojken är proppad - tar jag en Torta con pinoli Toscani, pinjenötstårta från Toscana med apelsinparfait och choklad, men jag smakar också på på Patti-Lis hallonsorbet och jordgubbsglass, och han smakar på min.  Det är över en timme sen vi öppnade munnen för att vi var hungriga, nu gör vi det för att vi är sugna, helt enkelt.
För några år sen var tillgången till wifi ganska dålig på båtarna, men det är mycket bättre nu. Vi har till och med internet på rummet. Förra gången var vi tvungna att gå bort till ett särskilt ställe på båten om vi villa kontakta vännerna på facebook, men nu kan jag snapchatta nästan överallt. 

Du vet såna där alkoholister som liksom planerar sina fyllor, som låser in sej, drar sej tillbaka, och bara försvinner? Periodare, tror jag dom kallas. Patti-Li och jag är likadana, men i vårt fall gäller det godis. Vi är cholkadpundare. Slavar under sockret. Lakrits-alkisar. När vi kommer tillbaka till hytten, förlåt, vår svit, efter en lång sejour på tax-free-shoppen, är det nästan löjligt. Vi har kånkat med oss kassvis med choklad och laktrits, förutom parfymer och några flaskor vatten och whisky. Fazer hade börjat med en ny sorts choklad, uppkallad efter olika huvudstäder, och givetvis var jag tvungen att köpa både New York, London och Copenhagen. Och så hittade jag en ny sorts lakrits, och en muminläsk, och finska ostbågar. Det är knappt att vi orkar oss ut, när det börjar närma sej tid för Divet Show, men skam den som ger sej.

Showen visade sej vara en dragshow, framförd av en man, komplett med snabba peruk- och kostymbyten, och trots att det var en relativt enkel föreställning, höll den en hög nivå, tack vare artisten, LED-skärmar och det ihopmixade materialet, och publiken, en eklektisk mix av hårdrockare, ensamma kvinnor som diade vin, möhippor och japanska turister, verkade älska den.
Jag tror inte att det var de två gin och tonicsarna, utan ren och skär utmattning som gjorde att jag har en ganska vag uppfattning av vad vi gjorde sen: jag antar att vi vinglade runt lite, tog en nypa havsluft ute på däck, vi gick tillbaka till vår svit och släckte lampan.  

Dagen efter tog vi det lugnt, till en början. Inget stressande för att trängas med alla andra som ville vara först av båten. Vi har varit i Helsingfors förut; vi har varit inne i  den drömslottslika, vita Domkyrkan, vi har fikat och flackat runt inne på Stockmans, de baltiska ländernas svar på Åhlens, eller NK; vi har varit inne i Tempelplatsens kyrka, en ganska nybyggd kyrka som ligger nedsänkt inuti en bergknalle. Vi har till och med sett KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA på Svenska Teatern, och gjort en hop-on-hop-off-bussresa genom stan. 
Vi softade, kan man säga, vilket på den här typen av resa innebär att vi gick upp först klockan åtta. Patti-Li och jag har rest ganska mycket tillsammans, och - speciellt efter en rundresa med buss i Turkiet, där vi nästan bytte hotell varje dag - vi har utvecklat ett system när det gäller att göra sej klara för dagen: han hoppar in i duschen, jag packar och preppar, och när han kommer ut så byter vi. Detta ger oss både ugn och ro, tystnad, kompromisslöst utrymme och en så stressfri start som två medelålders ungkarlar, vana vid ensamheten, har lärt sej att uppskatta och föredra.
Medan många andra stressade runt, köade och trängdes, både vid frukosbuffén och landgången, gick vi till Bon Vivant, en mysig liten restaurang nere på promenaden, där man får frukost serverad vid bordet. Bara deras juice- och smoothie-bar är värd ett besök. Jag beställde en omelett utöver alla färska frallor och nybakad bröd som bullades upp, men Patti-Li festade till det med bacon och korv, och när vi var klara - efter en timme av långsamt vaknande och försiktigt planerande för dagen - skulle jag nog välja att inte kalla det för frukost, utan för brunch. 

Väl iland hade vi bara tre mål: handla lite autentiskt finskt godis, sånt som inte finns på båten, besöka Designmuseets shop, och fika på Ekbergs, det äldsta caféet i Helsingfors. 
På vägen uppför Unionikatu - som jag tror översätts till Unionsgatan - besökte vi en second hand-affär, och vi upptäckte på en offentligt toalett i Kajsaniemiparken att finska urionoarer är designade både för kvinnor och män, om kvinnorna inte har något emot att huka, och liksom hovra över det handfatslikande knälåga plåtmålet. 
Patti-Li hade läst om någon marknad som rekommenderades, uppe vid Berghälls kyrka - den där kyrkan med ett torn som ser ut att vara mycket högra än det är, och som ser ut lite som Empire State Building - men när vi kom dit blev vi lite besvikna. Det var liksom bara en vanlig, stor mataffär, vilket passade våra godisplaner bra, men det kändes inte som något som platsade i en guidebok. Det var inte förrän vi kom ut, med massor av oprovat godis och en varsin Marianne-glass - japp, i Finland kan man köpa Fazers mint-marianne som glass - som vi insåg att stället som rekommenderades låg rakt över gatan. Market på finska, och Market på engelska är lite två olika saker, tydligen. 
Efter en stilla, solig tur runt vad vi båda trodde var en insjö, men som jag nu - med google maps som hjälp - ser var en vik, Kajsaniemiviken, tittade vi in på Centralstationen, beundrade en installation av t-shirtar och tröjor, upphängde så att dom formade ett enormt hjärta i ett träd utanför Ateneums konstmuseeum, och efter ett snabbt men effektiv besök i shoppen - vi hade inte tid för en riktigt runda - så började vi leta oss mot Ekbergs Café. Det är flera timmar vi vräkte i oss nog med mat för en hel dag, men det är som om mycket vill ha mer.
Bara deras Samppanjakorkki, champagnekork, är värt ett besök, men om man därtill lägger en lite lyxig, exklusiv atmosfär, men diskret och subtil, som en stol av Alvar Aalto som gått i släkten i generationer: den behöver inte ha en prislapp, man bara vet att den är dyr. Det är ljust och gediget, stillsamt och stiligt. Folk talar tyst, och förvånansvärt många kvinnor har kommit hit, ensamma.
Och förstås: deras kaffe. I Finland kan man kaffe på ett helt annat sätt än på det vis som det serveras i Sverige. Patti-Li, som inte håller sej för fin för att micra sitt kaffe om det stått och kallnat, men som trots det har en mycket mer välutvecklad palett än jag, blev liksom tyst, vörnadsfull, när han smakade på sitt.
Sampanjakorkki, förresten, är en savarin, vilket är en slags sockerkaka, gjord på jäsdeg, och indränkt i fruktspad eller sockerlag. Här har man gjort det utmärkta valet att dränka in den i något klart festligare, och den är, som du säkert förstått, formad som en champagnekork, men dubbelt, kanske trippelt så stor, kompakt, tung och svällandes, doppad och dränkt, nästan droppandes av rom och arrak. 
Men du får inte missa ett stort glas av deras lemonad, hemgjord, sötsur, svalkande och klinkande av klara, kalla isbitar.

Tiden schwishade förbi, och plötsligt hade vi bråttom. Vi stressade förbi shoppen inne på designmuseet, för jäktade att verkligen ta in något, men lite underväldigade, och vi på gränsen till power-walkade genom Gärdesstaden och observatiorebergets park, och ner till vår båt.
Vi hade plats på den tidigare av de två föreställningarna av musikalen, men trots långlunchen på caféet i land så hade vi inga problem att mumsa i oss ett tre tapas var, innan föreställningen började, nejsköljda, nej, ackompanjerade av en flöjt champagne.

Jag hade höga förväntningar på föreställningen, men inte verkligt höga, om du förstår vad jag menar? Jag har varit på Östersjön förut, och även om jag upplever att föreställningarna på båtarna har blivit bättre och bättre, och scenografisk så tycker jag att LED-skärmar är för show och musikal vad penicillinet var för pesten. Nej, det blev fel, den liknelsen skulle ju innebära att LED-skärmarna tog livet föreställningen. Jag börjar om: LED-skärmar är för show och musikal vad internet är för datorn: den funkar utan, men det blir mycket bättre med.

Men det här var överraskande bra. Man har gjort en mycket bra bearbetning och lyckats korta föreställningen avsevärt, utan att jag för den skull saknar någonting. Knappt några roller är strukna, och konstigt nog känns det som om alla har mer att göra. Det är som om alla som är kvar har fått mer utrymme, mer plats att berätta sin historia. Eller också är det bara mycket bra regi. Nej, det är både och. 
Jag såg nyligen den amerikanske tevesända liveversionen, och där var de mindre rollerna mycket mer otydliga. Visserligen blir det lätt så, eftersom kameran styr vart du ska titta, men som jag minns teveversionen så hade vissa roller knappt några repliker. Efter den här Silja Serenads föreställningen känns det som om jag vet vad och vem alla är. 
Jag hade, i ärlighetens namn, förväntat mej en föreställning med sång framförd till förinspelade bakgrunder och med talad dialog på knacklig engelska, eftersom jag förutsatte att aktörerna skulle vara hämtade från nåt av de baltiska länderna, men man använder sej av en live-orkester, och den amerikanska dialogen är - för mina svenska öron - perfekt, eftersom det visare sej att alla artister är engelsktalande.
Produktionen känns både påkostad och minimalistisk. Påkostad, för att man inte saknar något, tvärtom, jag får mycket mer vad gäller scenografi och kostym än vad jag hade förväntat mej. Man har två scenvagnar som går att rulla och vrida, och där ena sidan har läktarlika trappsteg, som sittplatserna i en sporthall, och den andra har mer specialiserade funktioner, som utfällbara bord, till exempel.  Man rullar till och med in en säng för scenen där scenen där Rizzo sjunger Look At Me, I’m Sandra Dee, och jag tycker mej till och med minnas en bil för Grease Lightning- numret, även om den var minimerad och platt.
Och det känns minimalistiskt eftersom det är inte är uppblåst och urvattnat. Bara det nödvändigaste används, men det har fått en guldkant. Berättelsen är det viktiga, och man spiller ingen tid: övergångar är snabba, disciplinerade, drillade, och framförs med koreografisk exakthet, som om båtens föreställning vore live-sänd, den med. 

Om det finns något negativt att säga om föreställningen så upplevde jag att det i första hand var vi, publiken, som inte höll måttet. Artisterna var bättre än vi. Vilket i och för sej är bättre än tvärtom. 
Eftersom biljetterna till den här föreställningen ingick i båtresan - man behövde bara boka en gratis sittplats - kändes det som om en del hade gett sej den på att dom skulle utnyttja sina rättigheter, även om dom aldrig skulle få för sej att gå och se en musikal om dom väl vore i land, och det är kanske inget ont i det, men det kändes som om - just för att det var gratis - dom inte kunde uppskatta det. Eftersom det var gratis så hade det inget värde. Hade dom betalat hundra kronor så hade dom minsann sett till att ha roligt för hundra kronor. 
Det var som för några år sen, när nästan varenda föreställning jag var på möttes av en stående ovation i slutet. Det var inte så att alla föreställningar förtjänade en stående ovation, men det verkade som om publiken tänkte att om något fick en stående ovation så innebar det ju att det var bra, så det var bara att ställa sej upp och klappa, och vips: man hade bevis på att man varit på något bra. Lite som när man uppskattar ett vin först när någon berättar hur dyrt det är; kostar det så måste det smaka. 
Jag har själv suttit i salongen när delar eller hela publiken varit inbjudna, gratis, och det finns en viss tendens, hos en del människor, att bara för att något är gratis, så är det mindre värt. Vilket är konstigt, för det borde vara tvärt om, men jag tror att vissa helt enkelt måste höra: 
”Den här biljetten är egentligen värd femhundrafyrtio kronor, men du får den gratis. Den är värd femhundrafyrtio, men du får den gratis. Gratis, förstår du? Men den är värd femhundrafyrtio kronor. Förstår du? Du får den gratis, för det är du värd, men egentligen hade den kostat femhundrafyrtio kronor. Men du behöver inte betala, bara för att du är du, och vi tycker att du är värd att inte betala, för om någon är värd att behandlas som om du vore värd lite mer än alla andra, så är det du.” 
Kanske borde man trycka upp ett monetärt värde på alla platsbiljetter så att alla kunde se, klart och tydligt, vad det hade kunnat kosta. 
Nu vill jag inte att det ska verkar som om publiken inte förstod att uppskatta föreställningen. Merparten gjorde det. Det var bara några som verkade ha inställnignen att dom minsann inte tänkte duperas, luras att tycka om någon som dom inte var säkra på att dom verkligen gillade.
Och det fantastiska var att det inte märktes, inte ett dugg, på föreställningen. Det här är artister som kör två föreställningar om dagen, sex dagar i veckan, och det verkar på dom som om detta är det roligaste dom någonsin varit med om. Dom levererade som om vi hade stått upp och klappat, visslat och hojtat, sen första sången. Vilken en del av oss nästan gjorde. 
Jag säger, som jag säger när jag lite senare på kvällen sitter inne i Grande Buffét, och reser mej för att hämta ännu en tallrik av någonting underbart, trots att jag egentligen är mer än nöjd:
”Ja, tack, lite mer av samma sak.”
För en vända är inte nog.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Linda och Silja Line. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RAMPFEBER på Dramaten: 

Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 



CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:

Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 



BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Waterfront: 

"Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt". 
Här syns det att det har kostat."

Låter det intressant? Här är resten: 


FRÖKEN ROSITA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 38 20/4 2016

$
0
0
Av Federico Garcia Lorca, Översättning Lars Bjurman, Regi Thommy Berggren, Scenografi Anna Asp, Kostym Lotta Petersson, Ljus Alarik Lilliestierna, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Mask Johanna Ruben, med Lina Englund, Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall, James Lund, Niklas Falk, Sten Ljunggren, Emil Ljungestig, Emelie Jonsson, Niko Samuelsson, Thérèse Svensson, Sofi Helleday, Odile Nunes, Josefin Ljungman, Matilda Ragnerstam

Yesterday when I was young
So many drinking songs were waiting to be sung,
So many wayward pleasures lay in store for me
And so much pain my dazzled eyes refused to see.
I ran so fast that time and youth at last ran out
I never stopped to think what life was all about,
And every conversation I can now recall
Concerned itself with me, me, and nothing else at all.
Yesterday the moon was blue
And every crazy day brought something new to do,
I used my magic age as if it were a wand
And never saw the waste and emptiness beyond.
The game of love I played with arrogance and pride
And every flame I lit too quickly, quickly died.
The friends I made all seemed, somehow, to drift away
And only I am left on stage to end the play.
There are so many songs in me that won't be sung,
I feel the bitter taste of tears upon my tongue.
The time has come for me to pay for yesterday
When I was young... Young... Young

Yesterday When I Was Young,
av Charles Aznavour

Visste du att Lorca skrev musik, och ursprungligen ville bli kompositör? Jag hade ingen aning. Å andra sidan kände jag inte till mycket om honom alls. Han var spanjor, visste jag, men han kunde lika gärna vara från Sydamerika som från Europa. Av hans pjäser kände jag egentligen bara till BERNARDA ALBAS HUS, och BLODSBRÖLLOP, och av de två var jag bara supersäker på att den första verkligen var skriven av honom. 
Jag har att minne av att jag sett den framförd, lite halvknackigt, av någon amatörteatergrupp, för ganska länge sen, men jag tror inte jag förstod vad man ville säga, och jag är inte säker på att dom visste det själva. Att man valde att sätta upp just den pjäsen kanske mer hade att göra med att det fanns många roller för kvinnor än för att man kände att den var brinnande aktuell.
Men jag hade till exempel ingen aning om att han var bög. Hade du? Jag fattar inte hur jag kan ha missat något sånt, speciellt som om det inte verkar som om det var någon hemlighet, och i teorierna runt varför han avrättades så dyker just hans sexuella läggning upp som en av anledningarna.

Efter att ha läst på om Lorca är jag lite förvånad över att ingen har försökt dramatisera hans liv. Det hade kunnat bli en intressant historia. Kanske mycket intressantare än den jag såg, faktiskt, när jag tänker efter.

Det handlar om en ung kvinna, Rosita, vars föräldrar dött, och som bor hos sin farbror och faster, och deras piga. Hon och hennes manliga kusin är förälskade, och vill gifta sej, och när han blir hemkallad till sin familj i Sydamerika lovar han att komma tillbaka, och ber henne vänta, vilket hon gör, tills det efter många år visar sej att han har ljugit för henne: han har sen länge varit gift med en rik kvinna. Rositas liv är liksom förbi, hennes ungdom är över, och liksom blommorna i pjäsens ganska ansträngda och övertydliga symbolik har hon vissnat, skrumpnat, förtvinat. 
Man skulle kunna kalla detta för en feministisk pjäs, antar jag, eftersom den kritiserar det sätt som kvinnor förr, men även nu, indirekt låter sej styras av män, när dom liksom passivt väntar på att bli utvalda, ’plockade’ innan deras ”fräschör” är över, men där det 1935, då pjäsen skrevs, måste ha känts lite innovativt, samhällskritiskt, kanske till och med provocerande, så känner jag det nu, 2016, som om man borde ha något mer att säga när man sätter upp den, även om ambitionen bara är att damma av en gammal klassiker. För så fantastisk tycker jag inte att texten är. Det är en ganska förutsägbar historia, med nästan pinsamt övertydlig symbolik, och illa formulerade repliker, som, typ: 
”Nu är det åtta år sen min make dog.” Du vet, repliker som är mer ganska klumpiga försök att smuggla in upplysningar än en dramatisk späckad dialog.
Pjäsen skrevs också när skådislöner och krav på intressanta uppgifter var låga, för här finns en massa roller som bara kommer in och dräller runt lite, och deras existens verkar mer vara berättigade av författarens svårighet att på ett innovativt sätt få fram nödvändig information, än för att han känner att roller verkligen har något att tillföra.

Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. 
Vad jag menar är, att tidigt i höstas så presenterade  Kulturhuset Stadsteatern den kommande teatersäsongen, och den nya chefen gick ut och sa att hon skulle sätta upp feministisk, nyskriven teater, och när hon nu låter en medelåders man sätta upp vad man bara med välvilja kan kalla en åttioett år gammal klassiker, och ger honom en plattform att säga vad han tycker är en väl grundad åsikt om kvinnans åldrande, då sitter jag och undrar, och leker med tanken på en komplott, även om jag nånstans är övertygad om att det inte kan stämma.  

Det konstnärliga teamet i den här uppsättningen är i stort sett samma som i regissörens förra produktion på teatern: CANDIDA, men där jag i den produktionen tyckte att scenografi och kostym var en av uppsättningens tillgångar, har jag här lite svårt att förstå vad det är man försöker göra. Scenografin tycks mej lite som om den är skapad för ett folklustspel, du vet, en sån där fars som spelas utomhus, och kläderna verkar lite sammalunda, som något man plockat på Beyond Retro. Det känns som kulisser och kostymer, och jag förstår inte varför man valt att framställa det på detta sätt. Att låta ett träd stå och vissna antar jag är inskrivet i manus, för det känns lite som något en högstadie-elev skulle tycka var ett utstuderat, fyndigt grepp.

Ett tema är det kvinnliga åldrandet, i kontrast till ett liv med man och barn, och med själva barnafödandet som enda verkliga anledning att leva. Hur samhället ser på en kvinna som inte är, och aldrig kommer att bli, mor. Men när man i pjäsen visar upp exempel på den här typen av kvinnor, dom där som Nancy Blake, den kvinnliga författaren i Clare Booth Luce’s pjäs THE WOMEN beskriver sej själv: ”What natur abhors. I am an old maid, a frozen asset,” så har jag svårt att första vad det är man vill säga. Jag förstår att dessa kvinnor, som kommer på besök, ska symbolisera vad Rosita är på väg att bli, men när man valt att låta Odile Nunes - som jag med mina moderna ögon uppfattar mer vara på samma plats i livet där Rosita är i pjäsens slut, än någon generation äldre - spela mamma till två kvinnor som ska anses vara på glasberget, då blir det för mej lite otydligt. Vad vill man säga? Kanske är det kostymerna, som ser ut lite som om dom är hämtade ur en uppsättning av CHARLIES TANT på Vasan, på 70-talet, som gör det hela lite otydligt. 
Det blir liksom lite varken eller. Kostymt kunde man valt att göra dom antingen grå, förtrorkade, uppgivna och förtvinade, eller skrikigt och pråligt uppklädda, i ett försök att dölja deras någorlunda avsevärda ålder, eller låta dom framstå som livfulla, lysande attraktiva kvinnor. 
Men vad man valt är luddigt, otydligt, svårt att förstå.  

Jag förstår inte heller har man har valt att framställa Fröken Rosita själv. Om man hade låtit henne liksom vissna, scen för scen, åldras, skrumpna och förtvina, då hade jag förstått; man ville visa hur världen såg på henne, och kanske hur hon själv såg på sej, som den vissna, förslösade, oförlösta. Och om man hade låtit henne förbli oförändrad så hade jag förstått det också: man ville visa att en männsiska är något annat än hur hon ser ut, att värdet, livet, är oförändrat. 
Men har väljer man inget tydligt ställningstagande. Rosita är varken ungdomlig eller gammal, jag uppfattar henne aldrig som fylld av liv, ’blommande’, utan tvärtom, ganska stukad redan från början, som om hon redan läst pjäsen om sej själv och vet hur det ska gå. Hon tycker så synd om sej att det inte verkar finnas något behov av min sympati.
En protagonist som inte är aktiv, antingen i handling eller i tanke, blir ganska tröttsam efter ett tag. Om hon varken handlar eller hoppas, så slutar berättelsen på någon sätt att handla om henne, och det är precis vad som händer här. 

I en föreställning om ålder är det upplyftande att se att gammal fortfarande är äldst: Det är ett rent nöje att se Gunilla Nyros och Ingvar Hirdvall med gott humör och spelglädje, som om dom egentligen bara var inlånade ur någon annan pjäs, liksom höja sej ur gyttret och vada fram genom uppsättningens grumligheter lite som om den bara vore en sölig vattenpöl vid sceningången, något man bara måste ta sej igenom. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

GREASE på Silja Serenade:

"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar: 
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "


RAMPFEBER på Dramaten: 

Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 



CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:

Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 





SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, Kulturama, föreställning 39 21/4 2016.

$
0
0
Sånginstudering Ylva Nordin & Helene Franzén, Koreograf Madeleine Cederlöf Ritzén, Regissör Patrik Bergner, Kapellmästare, pianist Mathias Lundqvist, Bas Jonas Lindberg, Trummor Lars Olsson, Ljus Peter Larsson, Ljud Tomas Andersson, med Musikal åk. 3: Elin Janhagen,Vanja Lethola, Sebestian Grueso, Hanna Kihlgren, Bella Almstedt, Johanna Hillbom, Rebecca Davidsson.

This is time for a shake-up,
Look at me wake up, taking control.
This is a new beginning, my gears are spinning,
Let’s rock’n’roll.
Just put.  One foot. Onward and forward.
I used to be a zero but now I clearly feel that
I may be the hero who reinvents the heel.
I may be facing the impossible,
I may be chasing after miracles.
And there may be the steepest mountain to overcome.
But this is step one.
Yeah this is step one.

Step One
ur
KINKY BOOTS,
av Cyndi Lauper

Min kompis Patti-Li Leuk har en slags väderapp på sin iPhone. Så fort han ska ut på stan så kollar han vilket väder det ska bli, och klär sej passande. Om solen skiner, men det väntas regn, då stoppar han bara ner något vattentätt i sin rygga. Regnar det, men solen hotar titta fram, då ser han till att ha något med sej där han kan knöla ihop och stoppa ner sin regnjacka.
Jag har ingen sån app. Eller, kanske, jag vet inte, jag har inte letat efter den. Kanske kommer den inbyggd på en iphone?
I alla fall: Jag är envis. Ibland kan det vara en väldigt god egenskap, som till exempen när man har en teaterblogg, och inte är vidare sugen på att skriva, men man har bestämt sej för att göra det, så man gör det. 
Men jag kan vara envis på ett väldigt improdukivt sätt. Som när jag vägrade inse, eller erkänna, att man kunde bli fet av socker, och av kolhydrater. Om sanningen ska fram så var jag ganska ung, men jag tror att min övertygelse nog mer hade med någon slags missriktad envishet än en väl grundad övertygelse. Och ett sockersug. 
Jag är en obstinat motståndare till väderprognoser. En slags meteorologins agnostisker. Jag vet att jag har fel, men för mej är möjligheten att förutspå vädret lite som att se in i framtiden. Och - för att verkligen befästa hur tjurskallig jag kan vara - de gånger jag har hört någon säga:
”Dom sa på teven att det skulle regna, och här står jag i sydväst och gummistövlar, i gassande sol,” så tar jag det som ett bevis för att det inte funkar, det här med magi och trolleri.
Väder, för mej, är något som liksom bara händer.
Vilket är anledningen till att jag nästan alltid har något vattentätt i min ryggsäck.
Men inte idag. Nejdå, inte idag. Jag letade efter något i botten och plockade upp alltihop och la det på hallbordet, och regnponchon från IKEA blev liggande, tillsammans med mina föreställningsglasögon och de avtagbara cykellamporna.
”Fasikenåhelsikeåhelvetesjävlaskit!” väser jag till mej själv när jag cyklar över årstabron och ser molnen torna upp sej över Söder. Detta är inga vanliga mörka moln, detta är ovädersmoln som målade av William Turner. Monsunmoln. Nimbostratus meg-monstrualis, liksom.
Tidigare på dagen har jag skrivit klart min rapport om BAMSE, och hämtat min cykel hos Tellus Cykel och Motor, som har satt dit en ny trampa istället för den jag trampat av, och nu är jag på väg att träffa Patti-Li Leuk, vid second handbutiken Återvinnarna, vid Skanstullsbron, för att sen fortsätta till kulturskolan Kulturama i Södra Hammabryhamnen, för att se musikalgymnasiets redovisning av musikalen SÅNGER FÖR EN NY VÄRLD.

SONGS FOR A NEW WORLD hade premiär 1995, Off-Broadway, vilket inte är en plats, som i Förorten, eller Östermalm, eller Kranskommunerna, utan är en beteckning på en professionell samlingslokal i New York City, med en publik-kapacitet på 100 till 499 sittplatser. Är lokalen mindre än så kallas den för Off-Off-Broadway.
Off-Broadway, i det här fallet, var WPA Theatre, med plats för 128 sittande, på 519 West 23:e gatan, en byggnad som - vad jag kan förstå - inte längre finns kvar. WPA står för Works Progress Administation, och var en del av Federal Theater Project, ett statligt sätt att sysselsätta artister, författare, regissörer och teatermänniskor under depressionen. 
Det är en slags revy av löst sammanfogade sånger skrivna av Jason Robert Brown, en slags jukebox-musikal, skulle man nästan kunna säga, om det inte vore så att i såna brukar det vara redan producerad musik som länkas ihop till att berätta en historia.  
Den ursprungliga regissören var Daisy Prince, dotter till den legendariske regissören och producenten Hal Prince, han med tjugoett Tony Awards, han bakom SHE LOVES ME, FIDDLER ON THE ROOF, A LITTLE NIGHT MUSIC, SWEENEY TODD, EVITA, PHANTOM OF THE OPERA och PARADE.

Detta är inte första gången jag ser det här verket. Det är tredje. Eller andra, kanske man ska säga. Gotlands Länsteater gästade Klara Soppteater med sin version SÅNGER FRÅN ANDRA SIDAN HAVET, 2013, jag tycket mycket om den, och jag såg den två gånger. 
Men det är ett krävande verk. Eftersom man inte har en enkel historia - som pojke möter flicka från ett rivaliserande gäng på West Side i New York, pojke dödar, pojke dödas, flicka sjunger - så är det lite svårt att liksom säga vad det handlar om  - vilket kanske förklarar varför jag hela dagen - på snapchat - hade kallat den för ONCE ON THIS ISLAND, vilket är en musikal skriven av Lynn Ahrens och Stephen Flaherty, och dom har inte alls något med varandra att göra, förutom att dom båda handlar om världar och öar och land. 
När jag kommer fram till butiken har det ännu inte börjat regna, men det ligger i luften. Man kan nästan känna det på huden, eller i kroppen, som när sitter i ett stigande plan och känner att man byter altitud. Eller i näsan: det liksom luktar att regnet är på gång. 
Jag gör jag en  kort visit inne i affären, men är snabbt ute på gatan igen: regnet kommer närmre, och jag planerar att vi ska ge oss av så fort Patti-Li dyker upp. För det vore för nedrigt och förnedrande att sitta där i salongen, dyngsura. 
När han dyker upp pekar jag på molnen, och förväntar mej att han ska hala upp nåt slags regntält ur sin väska, men han säger:
”Jag vet, men jag tog inte med något, för det står att det ska bara komma några centiliter, om någon timme, och då är vi inne på teatern.” 
Han kan ha sagt centimeter, eller milliliter, eller millimeter, jag har ingen aning hur man mäter väder. 
Så, ingen av oss har regnkläder; jag för att jag inte litar på väderrapporter, och han, för att han litar på dom. 

Men vi klarade det! Vi är tidiga, men vi klarade det! Molnen liksom följde oss, som en svärm av något, och mot slutet, när vi svängde in på den lilla bakgatan, och började trampa mot Kulturamahuset, kände jag dropparna, och den där liksom fösande vinden som alltid kommer som en pust, innan det börjar regna på riktigt. 
Inne i  kafeterian beställer jag tortillachips, salsa och gucka, men Patti-Li käkar något mer rejält, som en rejäl nachotallrik. 
Han berättar också att han äntligen har bestämt sej och tagit steget: han har länge velat hit och dit om han ska åka till Asien nu till sommaren, och idag, genom ett tryck på en tangent, beställde han en resa till Vietnam. 
Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?

Scenen är enkel: en slags siluett av New York, i svart mot en vit, upplyst fond. Sångarna är sju: en man, sex kvinnor, istället för de ursprungliga fyra - två män, två kvinnor - och man är klädda i vita varierade toppar, skjortor och tröjor, svarta byxor och vita skor. Den enda scenografin är en slags svarta, stolshöga kuber som, träklosslikt, kan staplas och flyttas, grupperas eller kånkas ut.

Dom sitter förresten och väntar på oss, på sina kuber, redan när vi kommer in. Det är en skön, avslappnad början, och det behövs, för det är en ganska krävande föreställning. Till och med jag, som hört musiken och som sett en annan version av verket, har ibland lite svårt att hänga med. Eftersom var sång står för sej själv - det finns liksom ingen genomgående handling - så måste var situation vara tydlig, och ibland greppar jag inte riktigt vad det är som gäller. Kanske hade det behövts vara enklare, mer avskalat, inte fullt så komplicerat, för ibland känns det som om tåget går, och jag har inte riktigt hunnit få upp dörren, och är inte riktigt ombord, jag hänger och slänger vid sidan om, som en slags glasögonlös Harold Lloyd.

Man kan ha begåvning, och så kan man ha erfarenhet. Och med tiden, kanske, så får man både och. Och det är ofta det som är det svåra med skoluppsättningar: oavsett hur begåvade dom är, så saknar dom erfarenhet och det omdöme som kommer därmed, både livserfarenhet och vad gäller det sceniska. Det finns en slags ung, engergisk hybris, en slags mentalitet som hämtat ur I can do that från A CHORUS LINE, eller I’m The Greatest Star, från FUNNY GIRL. Man måste ha den, antar jag. Man måste tro att man kan göra allt, även om man inte har en aning om vad man håller på med. 
Och det är lärarna och regissörernas uppgift att tygla, behärska, fokusera, minimera. Att se till att dom inte ger sej ut i nåt dom inte har täckning för. 
Och här lyckas man briljant. Det är smakfullt avvägt, och eleverna tvingas aldrig ut i det okända, osäkra. Det är en väldigt svår historia, även när den berättas av proffs, och ibland är det bästa sättet att berätta en sång att bara sjunga den, låta ord och toner tala, och avhålla sej från att försöka tolka, att låta publiken tolka in vad den vill, istället. Specillet, här, när man ibland har tillfört lite väl komplicerad iscensättning.

När vi kommer ut, när det är över, är det som om nån flyttat hela Kulturamahuset och ställt det under ett vattenfall. Det är nästan mer vatten i luften än luft. En kille skulle kunna drunkna i det här vädret. 
 Patti-Li tittar på sin app och fattar ingenting: detta stämmer inte. Inte alls. 
Jag är inte överraskad. 
Vi sätter oss inne i den nu stängda kafeterian, snappchattar till våra stories och väntar. Och väntar, och väntar, och väntar. Det verkar komma tillräckligt mycket för att få en ark att flyta, och till slut ger vi upp, slänger oss på cyklarna, och trampar rakt in i det trassliga pärldraperiet av vatten. Det är som att försöka cykla genom Mälaren, och när jag kommer hem ser det ut som om jag simmat klädsim. 
Jag har fortfarande inte skaffat nån väderapp. Jag menar: varför: 
You’re wet if you do, and wet if you don’t.


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 120:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FRÖKEN ROSITA, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. "

GREASE på Silja Serenade:

"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar: 
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "


RAMPFEBER på Dramaten: 

Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 



Idag ser jag fram emot -

$
0
0
- en öppen repetition av I LODJURETS TIMMA, av P O  Enquvist, på Dramatens lilla scen, Regi Johannes Holmen Dahl, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Torben Lendorph, med Michael Jonsson, Nina Fex, Ingela Olsson.



Från Dramatens Hemsida: 
Premiär: 13 maj 2016, Lilla scenen
En pojke är internerad på sluten anstalt. Han har mördat två människor som flyttat in i morfaderns gamla hus, huset där han växte upp. Han får en katt i cellen som en del av ett psykologiskt försök, för att väcka hans empati. Men experimentet spårar ur och forskaren kallar in en präst som hjälp. Snart dras prästen in i pojkens märkligt lockande föreställningsvärld. Vad är en människa? Och vad förändrar en människa? 
Här berör Enquist samma tema som i den besläktade romanen Nedstörtad ängel. Han visar oss kärlekens vackraste sidor, men också hur den kan leda till fruktansvärda saker. Han blir advokat för de som inte kan försvara sig, visar hur vanskligt det är att dra gränser mellan sjukt och friskt och hur sårbara vi är i mötet med det oförklarliga.
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.
Michael Jonsson är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm 2004-2008 och har tidigare medverkat på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i föreställningarsom Stillheten och Candida. Våren 2016 tog han över rollen som Furst Mysjkin efter David Dencik i Mattias Anderssons uppsättning av Idioten på Stora scenen. På Teater Galeasen medverkade Michael Jonsson 2015 i Natalie Ringlers hyllade uppsättning Vår klass. På tv har han bland annat synts i Jonas Gardells uppmärksammade serie Torka aldrig tårar utan handskar.

TAO DANCE THEATER, Dansens Hus, Föreställning 40 22/4 2016

$
0
0
Verk 6: Koreografi Tao Ye, Musik Xiao He, Dansare TAO Dance Theater, Ljus
Ellen Ruge, Kostym Tao Ye, Li Min, På uppdrag av NorrlandsOperan, Med stöd av Umeå 2014, Swedish Arts Council, Swedish Arts Grants Committee Region Västerbotten, China Literature and Art Foundation, Foto Andreas Nilsson, Verk 7: Koreografi Tao Ye Musik Tao Ye, Dansare TAO Dance Theatre, Ljus
Ma Yue, Kostym Tao Ye, Li Min, På uppdrag av Sadler’s Wells med extra stöd av Adelaide Festival Centre, Utveckling med stöd av Sadler’s Wells New Wave Associates Program, Foto Fan X

She'd go -
I'd go -
We'd go -
Then those two-bit johnny's did it around
to cheer the best attraction in town
they nearly tore the balcony down!
And we'd say, "Ok boys, we're going home.
But before we go, here's a few more partin' shots!"
And this, this we did in perfect unison!

Now you see me going through it
you may think there's nothing to it
but I simply cannot do it alone!

I Can’t Do It Alone
ur CHICAGO
av Kander & Ebb 

Okej, jag erkänner, det var mitt fel. Jag förutsatte att jag redan hade frågat Skäggige Skalman om han ville hänga med, och när det sen visade sej att jag inte frågat honom, och att han ville, men inte kunde, då var det för sent att fråga någon annan. Jag menar, jag frågade andra, men det var liksom i sista minuten. 
Jag undrar vad det är folk tycker är så viktigt med vad dom sysslar med i sina liv att dom inte bara kan släppa allt och komma rusande när det vankas teater?
Men det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land, som man säger. Eller säger man så, fortfarande? Borde vi kanske inte uppdatera det hela? 
Det är ingen råtta i pizzan så länge svansen är sticker ut? Det är ingen tant på tuben så länge kassen står kvar på perrongen?
I alla fall: det var ingen fara. Det hade varit ett rent nöje att skriva rapporten om CARMENCITA ROCKEFELLER, och jag hade blivit klar i god tid, och tänkte: jag åker in, hämtar bara ut en av de två biljetterna, så kanske någon annan blir glad, och får plats?

Vårsolen hotar med sommar, och jag inser att jag klätt mej lite väl varmt. Men jag antar att jag kommer att vara glad över värmen när jag cyklar hem, senare på kvällen. 

På väg till teatern stannar jag till vid den asiatiska butiken vid Olof Palmes gata och köper färsk koriander och sesamolja. Jag har hittat på en slags egen ingefärs- och jornötssås, som jag använder till allt - och den går inte att göra utan dessa varor. Den är speciellt läcker på min version av Banh mi, en slags koreansk baguette.

Vid Dansens Hus lyser röda lampan, vilket betyder att det är utsålt. 
”Endast ståplatser kvar,” informerar man mej i kassan, där dom tacksamt tar emot min överblivna biljett. Det känns lite bra, det här att kunna ge någon annan chansen att få se föreställningen, och det här att det är utsålt verkar ju lovande. Och ärligt talat, det kan ibland vara ganska skönt att gå ensam på en föreställning, för det kan det bli lite svårt att få utrymme att tänka, om man är två. 
Jag är hungrig, och går ut på gatan och bort till den mexikanske restaurangen La Neta, som är knökfull. Alla andra som ska på Dansens Hus verkar ha tänk på samma sätt som jag, så jag tar med mej min beställning tillbaka till teatern, och sätter mej i en av de övre trapporna och glufsar i mej. 
På snapchat informerar dom det idag är Earth Day, så jag känner mej lite skyldig över cellplastförpackningarna som man använt för att packa in mina båda beställningar: en till mina två frijoles - ost- och bönquesedillas, och en till min guacamole con totopos - majschips. En hade räckt. Eller: en papperslåda hade funkat bra. 

När jag går in i salongen slår det mej att jag kommer att sitta bredvid den personen som fick köpa min återlämnade biljett. Jag känner mej lite som en hemlig benefaktor, lite som Daddy Longlegs, och jag undrar om jag kommer att berätta för personen att den fått en sittplats tack vare mej. Antagligen inte. Det är ju inte om att den har fått en friplåt.
Men ingen kommer. Platsen gapar tom, och nu börjar jag tänka att folk bakom mej tror att jag hämtat ut båda biljetterna, av ren lathet, och att jag liksom inte brytt mej om ifall någon annan hade kunnat få se föreställningen. 
Så, precis sekunderna innan det ska börja, skyndar en asiatisk kvinna nerför gången och in på min bänkrad och börjar hopp-åla - sådär som man gör när försöker att undvika att trampa folk på fötterna eller snubbla på nåns väska - fram till den tomma platsen bredvid mej.

Du vet såna där huvudrörelser som magdansöser gör? Huvudet liksom glider från sida till sida, lite som vissa deltagare i RuPauls Dragrace gör när dom håller upp ett finger i luften, vickar det och säger ”Uh-uh, no, girl, she didn’t!” Du kan också hitta det i vissa Bollywood danser, inom hip-hopen, och jag tror också den finns  i Javanesisk tempeldans, men jag kan ha fel. 
I alla fall: det är allt dom gör. Isolerar, och vickar. Det är bara det att dom gör det med hela kroppen, och är sådär synnerligen synkrona att man ibland undrar om det inte en synvilla, en projektion. 
Dansen påminner mej om en buckla i en spegel, du vet som på lustiga huset, där saker liksom skjuter iväg ur kroppen, höften verkar felriktad, axlarna sneda, eller de hasande, gungande stegen som trillingsystrarna tar i den tecknade franska filmen The Triplets of Belleville. Det är bara det att dom inte alls är lika synkade, trots att dom är ritade.
Min förmåga att känna sympati är ganska hög, men den har aldrig förut tagit sej fysiskt uttryck. Nästan så fort dansarna kommer in och börjar sin liksom vickande dans, så börjar min nacke ömma. Lite molande till en början, men känslan blev starkare och starkare, från värk till smärta. 
För några år sen hade jag nån slags muskelinflammation i nacken som gjorde att jag hade tidernas problem med att lyfta huvudet när jag låg ner. Det här var lite samma sak. Det var som om någon tagit tag i mina nackmuskler, och långsamt kramat dom. 
Försiktigt, för att inte störa, ändrar jag sittställning. Sjunker ner i stolen. Trycker nacken mot stolsryggen, och hoppas att det ska avlasta. Nej. Jag vrider huvudet lite grand, försöker liksom töja ut musklerna, tvinga dom att slappna av. Nej. Jag höjer axlarna. Jag säker axlarna. Jag böjer hakan mot brösten. Nej.
Jag håller på att bli galen. 
Långsamt, som om dom knappt rörde sej, i ett slags skumt, lite slaskigt ljus, vickar dom över scenen. Bröstkorg ut, bröstkorg in, höft åt sidan, buga framåt, buga bakåt, gå ner på knä, upp igen, vicka, vagga, vrid och vänd. Dom rör sej som en slags förstorad version av dom där rörelserna man gör när man försöker väcka kroppen efter ett synnerligen långt och stillsamt sittande. 
Dansarna är tre kvinnor och tre män, tror jag. Det är lite svårt att avgöra. Jag kollar in bröstkorgarna, och försöker på utbuktningar eller inte, avgöra vilket kön den tillhör. 
Dom är barfota, och svartklädda. Överkroppen är täck av en slags polo, och dom har en slags vid, presseningsstel kjol som dom hela tiden håller upp i knähöjd, som om dom var rädda att den skulle bli blöt, vilket gör att dom nästan inte använder armarna alls. 
Det är ganska meditativt, och grymt imponerande, och till slut lyckas jag hitta  en ställning där jag kan glömma min nacke och liksom sväva bort.

I pausen ser jag nog lite konstigt ut: jag står på gatan utanför Dansens Hus och vickar på rumpan, juckar runt och liksom hula-hular med höfterna. Jag försöker hitta den där nerven eller muskelknuten som värker. Det känns som om jag befinner mej mittemellan ett ryggskott och fina fisken. Ett steg åt fel håll, en plötsligt muskelspasm eller oväntad vridning, och det är kommer att bli pomperipossahållning hela veckan lång. 
Fina fisken vinner. Jag krummar lite, och plötsligt har jag inte ont alls. Försiktigt, för att inte trigga något som gör att allt glider tillbaka, testar jag vad jag kan göra. Jag svankar, lyfter ett knä, skjuter bröst.
Jag är smärtfri.

Det är lite småtråkigt att stå här ute, ensam, så jag går in och sätter mej på min plats i salongen, och något ganska ovanligt händer: den asiatiska kvinnan börjar prata med mej. Jag menar inte att det är ovanligt för att hon är kvinna, eller för att hon är asiat, jag menar att det är ovanligt att någon över huvudtaget pratar med mej på teatern. Jag har liksom ett fejs som inte inbjuder till samtal. Jag ser sur ut, i mitt naturliga tillstånd.
Vilket är anledningen till att jag försöker le så ofta jag kan, förresten.
Hon börjar lite försiktigt med att på engelska fråga mej hur man uttalar vissa svenska ord, och vad dom betyder. Som gata, och torg, och väg. Och så undrar hon vad galleria betyder. 
Jag översätter det till mall, men sen snor vi in oss i att det också kan betyda gallery, som i konstgalleri.
Hon är tyst mellan mina svar och hennes frågor, som om hon verkligen funderar på vad jag säger, som om hon liksom mentalt sorterar in mitt svar på passande hylla inne i huvudet. Så undrar hon hur det kommer sej att jag hamnade här, hur jag kände till just den här föreställningen. 
Jag, som antog att danstruppen kom från Japan, antog att hon var från Japan, men nu när jag vet att dom var från Kina, antar jag att hon var från Kina, och att hon frågade av samma anledning som jag hade frågat om jag befunnit mej i ett annat land och plötsligt hamnade på en utsåld föreställning med en svensk danstrupp: man vill veta hur nån i ett annat land känner till något om ens eget. 
Det är alltid lite pinsamt att säga att jag har en blogg. Jag är lite rädd att det ska låta som om jag skryter, som om jag tycker att jag är en bloggare, som om det vore något.
”I write, a little,” svarar jag, lågt.
”Are you a journalist?”
”No.”
Hon nickar, och väntar på att jag ska fortsätta.
”I have a blog,” nästan viskar jag.
Hon nickar, men verkar inte riktigt förstå.
”I go to a lot of things,” försöker jag.
”Musicals?”
”Yes!”
”Have you seen…” Hon letar efter ord, efter titlar, efter namn.
”Jersey Boys?” försöker jag.
”No.”
”Cabaret?”
”Drowsy Chaperone?” Så kommer jag ihåg att den inte alls hette så på svenska, och förklarar: ”Förklädet?” Och så tänker jag att det där med prickar över bokstäverna är ju något som kanske inte är så tydligt i talspråk, så jag kör med en variant: ”Fourklahdet?”
”No.”
Jag ger upp, och rycker ursäktande på mina ömfria axlar.
”Carmencita - ” Hon letar, lite osäker på hur hon ska fortsätta.
”Oh, oh,” säger jag, upphetsad som en unge den 24/12, ”Carmentcita Rockefeller!”
”Yes.”
Jag vill berätta att detta är ett fantastiskt sammanträffande, att jag precis, några timmar tidigare, suttit och skrivit på en rapport om just den föreställningen, men jag vet inte hur jag ska kunna berätta det utan att berätta att jag har en blogg.
”Did you like it?”
Hon gillade den. Hon gillade den mycket. Vi pratar om olika nummer, och det visar sej att hon inte har fattat något alls, men att hon gillade den. 
”She was lying all the time, to everybody,” berättar jag, och försöker komma på om det finns något passande engelsk ord för sol-och-vårare.
”Oh?” säger hon. 
”She said she was a japanese princess, but she wasn’t” fortsätter jag, för eftersom jag antagligen felaktigt identifierat min bänkgranne som japanska, så var jag lite nyfiken på vad hon skulle tycka om det hela. Skulle det vara intressant, och skulle hon tycka att det var förolämpande?”
”She was a princess?”
”No, no, she pretended she was a princess. A japanese princess…”
Hon nappar inte. 
”Do you remember the number when they were dressed in kimonos?”
”Yes?”
”That was when she lied and said she was japanese.”
”Oh.”
Hon verkar artigt intresserad, men inte alls fascinerad, vilket är naturligt, eftersom jag nu efteråt blir mer och mer övertygad om att hon inte var från Japan, så det hela måste ha varit som om någon i en teatersalong i Santiago försökte få mej intresserad av att någon utgav sej för att vara från Schweitz när han egentligen var från Chile. 

Precis innan andra akten börjar, ber en röst oss att försöka vara så tysta som möjligt, eftersom man kommer att spela in och förstärka de ljud som dansarna gör, och alla andra,ovidkommande ljud kommer att störa.
Och det var som startskottet för Hundra Minuter Hostning, Prassel Med Liten Plastpåse och Gissa Vems Ringsignal Det Här Är? Jag har aldrig varit med om en så slamrig publik, och jag har varit på barnteater.

Andra akten är tyvärr lite mer av samma sak, fast med ljud. Det är imponerande, men inte längre revolutionerande. Man är vitklädda istället för svartklädda, men rörelserna är i stor sett samma: en slags upprepning av ett rörelsemönster, med små, små förändringar varje gång, så att det knappt märks. 

Efter föreställningen, när jag låser upp min cykel och letar efter min hörlurar i ryggan, kommer en man och en kvinna fram till mej. Jag känner igen dom, för dom satt på samma rad som jag, fast inte på samma sidan som den asiatiska kvinnan. Jag vet inte varför, men dom frågar:
”Så vad tyckte du?”
Jag svarar något om att det var imponerande, men kanske lite långt. Det kändes som om vi inte var tillräckligt bekanta för att jag skulle börja berätta om min krampande nacke. 
Dom verkade - gudskelov - inte vidare intresserade av mitt svar, utan verkade mer intesserade av att berätta att dom älskade den:
”Jag älskade den!”
”Så meditativ.”
”Hypnotisk.”
”Lugnande.”
”Asbra.”
”Urbra.”
Dom tackar och går. Jag fattar inte riktigt varför dom tackar, eller varför dom kom fram, men miraklernas minut är inte över, för knappt har jag fått på mej hörlurarna innan två danskar kommer fram, och på tevesvenska frågar mej om jag kan rekommendera någon trevlig bar. 
Jag blir lite imponerad över att dom verkar tycka att jag ser ut som någon som verkar kapabel att rekommendera något som har med nattliv och inneställen att göra, men kanske har man i Danmark andra krav på vad det betyder att vara hip. Jag semaforerar bort mot Gamla Stan, och förklarar att det är något som ’såna som ni’ - jag menade turister - brukar gilla. Dom tackar, och drar, kanske inte helt medvetna om att det är en bra bit att gå. 
Och nu, såhär efteråt, är jag inte helt övertygad om att dom inte var från Norge.



Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, med Kulturama Gymnasiums sistaårselever:

"Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?"

Låter det intressant? Här är resten:


FRÖKEN ROSITA, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. "

GREASE på Silja Serenade:

"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar: 
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "



PHOENIX med WELD COMPANY & REBECKA STILLMAN, på Dansens Hus, föreställning 41, 28/4 2016.

$
0
0
Koreografi Rebecka Stillman tillsammans med Caroline Byström, Robin Dingemans, Sybrig Dokter, Marie Fahlin, Pavle Heidler, Noah Hellwig, Elias Girod, Disa Krosness, Josefine Larson Olin, Sandra Lolax, Robert Malmborg, Per Sacklén, Kajsa Sandström, Hanna Strandberg, Andrea Svensson, Anna Westberg.
På scen Caroline Byström, Robin Dingemans, Sybrig Dokter, Marie Fahlin , Noah Hellwig, Elias Girod, Disa Krosness, Robert Malmborg, Sandra Lolax, Per Sacklén, Hanna Strandberg, Andrea Svensson, Anna Westber, Ljusdesign och rum Chrisander Brun, Kostym Erik Annerborn, Med stöd av Kulturrådet, Stockholm Stad och Stockholms Läns Landsting, Bild Sepidar Hosseini (efter originalfoton av Weld_Company)

Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends, then let's keep-

I know what you must be saying to yourselves.
"If that's the way she feels about it why doesn't she just end it all?"
Oh, no, not me.
I'm in no hurry for that final disappointment.
'Cause I know just as well as I'm standing here talking to you,
That when that final moment comes and I'm breathing my last breath
I'll be saying to myself-

Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is

Is That All There Is?
av Jerry Leiber & Mike Stoller


”Trodde jag skulle få skjuts till t-banan, men jag missförstod, så jag blir lite sen,” messar min kompis Kristianstad-Ralf. 
Det är lugnt: jag sitter redan på Dansens Hus och snapchattar, har hämtat ut biljetterna, dricker kaffe och käkar en flapjack, en slags halvnyttig havrekaka, lite som om om man blandat müsli med fett och socker eller nån syrop och pressat ner det i en långpanna. Kalorier, men någorlunda nyttiga.
Jag var liksom till freds: tidigare på dagen hade jag avslutat en mega-rapport om musikalen GREASE på Silja Serenad, en båt som går mellan Stockholm och Helsingfors, och jag hade så smått börjat förbereda min weeken-resa till London. Vilket vill säga: jag hade plockat fram mitt pass och min guidebok, och börjat inventera kalsonglådan.
På cykelturen in hade jag också träffat på en kompis från förr, Willy Nilly, och blivit lite omskakad. Då, förr, vi pratar tjugo, tjugofem år sen, var han klädintresserad, nästan lite snobbig, drack nästan ingenting och jag upplevde honom som lite hämmad: inte nån man klättrade i sopcontainers med, eller mötte på svartklubbar. Nu, när han ler stort när han ser mej, fattas det flera tänder, både uppe och nere. Hans kläder ser ut lite som om han plockat upp dom från golvet. 
Det är lite svårt att inte titta. Det är lite svårt att inte fråga. 
Det kommer ingen förklaring, så jag antar att detta, den nya, åldrade, tandlösa jaget, måste vara något han vant sej vid, något som han upplever inte behöver förklaras: lite som jag glömmer bort att folk från förr kanske blir lite överraskade över att mitt långa, lockiga hår numera är en fysisk omöjlighet. 
Han säger att han är påväg att ta ett glas med några kompisar. Klockan är fem.

På Dansens Hus är det feststämning: helimballonger som ser ut som vita änglar, eller spöken, svävar över ståborden, och jag sätter mej ute på övervåningens balkong och funderar jag över vad det var som har fick Willy Nilly att deka ner sej. Jag bestämmer mej för att det måste vara kärleken. Han älskade och förlorade. Fanns där en tredje person? Kanske, men jag föredrar en dödlig sjukdom, tror jag. Eller också blev han förälskad i någon som introducerade honom till missbruket. Kanske inte de tunga sakerna, kanske tog han dom stegen själv, senare. Var det för att glömma, eller för att komma ihåg?
Själv är jag väldigt dålig på droger. Vänner berättar att jag ofta, på slutet av 80-taletm, befunnit mej på efterfester där alla varit höga som hus, utan att jag hade en aning om vad det var som pågick. Jag trodde att dom hade sex när dom försvann tillsammans in på toaletten. Sånt förstår jag, men sniff och snurvel är tydligen inte min grej. Jag verkar kanske inte direkt vara i behov av stimulus, vilket kanske är anledningen till att ingen nånsin erbjöd något. Jag minns liksom inte att jag någonsin fick chansen att tacka nej?
Förresten, efteråt har jag också fått höra att folk trodde jag gick på tabletter: "Ingen står på dansgolvet en hel kväll utan att ha knaprat något, liksom," tänkte dom, som själva stod i baren, hinkade, blossade och tittade på. 

Kristanstad-Ralf och jag har nog aldrig varit på teater tillsammans. Jag menar, jag har mött honom på teater, när vi har sett samma föreställningar, och jag har sett honom på scen, flera gånger, men jag tror inte vi liksom har bestämt att vi ska se något, samtidigt, tillsammans. 
Och han är inte vidare sen. Några minuter, bara. Han kommer ångande, lång, stilig, dandyesque, insvept i något, som en jugend-Hamlet av John Austen, och han ser mej först inte, trots att jag nog är den enda organgeklädda personen på balkongen som semaforerar som ett vindkraftverk. 
Han har lagat vintage-lampskärmar, visar det sej, och har sökt igenom hela stan efter en mutter med rätt gängor. Vi pratar om Västerås, och droger och om gränser mellan rekreation och rent missbruk. 

Innan det börjar läser jag att det ska vara en självreflektiv föreställning, lite meta, sådär: den ska handla om dansgruppen själv, dess kunskap, erfarenhet, och egenskaper, vilket låter ganska intressant, men själva föreställningen blir lite av en besvikelse. Jag hade förväntat mej en slags känsla av en entitet, ett väsen, en grupp som en helhet, men jag upplevde bara något osammanhängande, som ett gäng människor som samlas och inte bildar något kollektivt, som om individen hela tiden stod utanför verket. Den kändes lite haftsig, slafsig, lojt och otajt, nästan improviserad. Jag förstår att ambitionen inte är att dom ska vara synkrona, à la TAO Dance Theater, men de gånger de utförde samma rörelser gav det ett ganska  orent intryck, som om man inte var färdigrepeterade.
Rent koreografisk gav den mej inte några direkta minnesbilder, eller starka intryck, men jag var imponerade av enstaka dansares inställningar till rörelsen man utförde, även om själva rörelsen kanske inte var något att komma ihåg. 

Efteråt, när vi går uppför en regnigt Vasagatan, skämtar jag om att denna föreställningen var den diametrala motsatsen till Broadwayversionen av musikalen Chicago: Där är dansen exakt, sexig, farlig, briljant, här är den lite raggsockor och hipp som haver. Där har man ett minimalistiskt, barskrapat scenspråk, här flaxar man runt lite mållöst, som ett dagis som släppts ut för att springa av sej. 
Där är dansarna klädda i svarta, tajta kläder, här hade dom vita, rymliga dräkter, i flera fall ganska stela, lite som personalkläderna på ett sjukhus, men överlag tyckte jag om kostymerna, dom var lite som en provkollektion av någon som hoppats att hösten ska handla om vitt, med beigt fototryck.
Där har man en tydlig berättelse, här vet jag inte riktigt vad det är som händer, folk kommer in, går ut, och när det är slut vet jag inte riktigt varför det är över. 
Kristianstad-Ralf är nästan lite upprörd, vilket roar mej: det är kul att se föreställningar med någon som känner passionerat: för eller emot spelar ingen roll, nästan. 
Det värsta man kan höra efter en föreställning är ett slags lakoniskt:
”Jamen det där var väl inte så tokigt?”

Men, ärligt talat, det här var väl inte så tokigt?


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 



TAO DANCE THEATER på Dansens Hus: 
"Du vet såna där huvudrörelser som magdansöser gör? Huvudet liksom glider från sida till sida, lite som vissa deltagare i RuPauls Dragrace gör när dom håller upp ett finger i luften, vickar det och säger ”Uh-uh, no, girl, she didn’t!” Du kan också hitta det i vissa Bollywood danser, inom hip-hopen, och jag tror också den finns  i Javanesisk tempeldans, men jag kan ha fel. "


SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, med Kulturama Gymnasiums sistaårselever:

"Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?"

Låter det intressant? Här är resten:


FRÖKEN ROSITA, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. "


Just nu ser jag fram emot -

Viewing all 1031 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>