Creative Team Andrew Lloyd Webber Music, Don Black and Christopher Hampton Book and lyrics, Michael Reed Conductor, Lonny Price Director, Matt Cowart Associate Director, Stephen Mear Choreographer, James Noone Set Designer, Tracy Christensen Costume Designer with Glenn Close's costumes by, Anthony Powell, Mark Henderson Lighting Designer, Mick Potter Sound Designer, David Grindrod Casting Director, med Glenn Close Norma Desmond, Michael Xavier Joe Gillis, Siobhan Dillon Betty Shaefer, Fred Johanson Max Von Mayerling, Julian Forsyth Cecil B DeMille, Mark Goldthorp Sheldrake, Fenton Gray Manfred, Haydn Oakley Artie Green.
Poor Jenny! Bright as a penny!
Her equal would be hard to find
She could give cards and spade-ies
To many other ladies
But she would make up her mind
Jenny made her mind up at seventy-five
She would live to be the oldest woman alive
But gin and rum and destiny play funny tricks
And poor Jenny kicked the bucket at seventy-six
Jenny points a moral
With which we cannot quarrel
Makes a lot of common sense!
Jenny and her saga
Prove that you are gaga
If you don't keep sitting on the fence
Jenny and her story
Point the way to glory
To all man and womankind
Anyone with vision
Comes to this decision:
Don't make up—You shouldn't make up
You mustn't make up—Oh, never make up
Anyone with vision
Comes to this decision
Don't make up your mind!
The Story Of Jennie
Ur LADY IN THE DARK,
Musik av Kurt Weill,
Text av Ira Gershwin
”Is there any rooms or places of special interest, och things too see, in here?” frågar jag den ettriga, svartklädda damen, som verkar vara någon slags foajeansvarig, när vi väl kommit in på teatern.
Hon tänker efter, kort:
”No. No.”
Jag blir lite besviken. Innan resan hade jag läst på lite om de olika teatrarna vi skulle besöka, och den här, London Coliseum, är inte bara den största, det var här musikalen ANNIE GET YOUR GUN hade sin brittiska premiär 1947 och tog rekordet - för sin tid - som den längsta spelade teaterproduktionen, med 1,304 föreställningar under tre år. Det var här KISS ME, KATE, GUYS AND DOLLS och DAMN YANKEES spelades, när dom kom till stan. Och teatern, som byggdes 1904, måste väl ha sett en massa intressanta produktioner innan dess. Fanns det verkligen ingen minnesplack, gamla affischer eller foton?
Men kanske är det bara vi i Sverige som visar nåt slags teaterhistoriskt intresse i våra byggnader. På svenska teatrar är det inte ovanligt att se affischer eller foton från produktioner hängande på väggarna, eller porträtt av speciellt framgångsrika skådespelare. I vissa fall ställer man till och med ut kostymer och scenografimodeller. Jag gillar sånt. Historiens vingslag, och allt det där.
Vi är lite tidiga, med flit. Kvällen innan hade vi nästan missat att komma i tid till en förställning av IN THE HEIGHTS, för att vi inte hittade teatern, så idag tog vi inga chanser. Dessutom var vi lite sugna på att se hur den här, Londons största teater, såg ut inuti. Vilket, enligt den svartklädda kvinnan, inte var så mycket att se.
I ett av hörnen i fojén står en monter där man visar upp föreställningens merchandise. Jag gillar att köpa t-shirtar, från föreställningar, och Patti-Li samlar på nyckelringar, så i brist på annat går vi dit och tar en titt.
Det man förut alltid kunde vara säker på att dom hade, det som vi är intresserade av, t-shirtar och nyckelringar, verkar ha fått en nedgång. Magneter och muggar, verkar vara det nya. Hade folk slutat använda tröjor, och hade man slutat låsa sina dörrar?
"Visst skulle man väl tro att en produktion som SUNSET BOULEVARD skulle ha lite mer avancerad merch?" resonerade vi, besviket.
Och hur många jäkla minnesmuggar kan en mänska samla på sej?
Vårt hotell, St. Giles, på Bedford Avenue, nästan vid Totteham Court Road, ligger precis på gränsen där tre område i vår guidebok strålar samman: Soho och Trafalgar Square, Covent Garden och Strand, och Bloomsbury och Fitzrovia. Förra gången vi var i London, för fem år sen, hade vi gjort Covent Garden och Strand, men vi var inte säkra på om vi hade gjort Soho och Trafalgar Square. Jag menar, vi hade gått där, men vi mindes inte om vi hade gått där, aktivt, med guidebook i hand. Men vi var hundra procent på att vi inte hade gjort Bloomsbury och Fitzrovia. Visserligen hade vi stressat förbi British Museum och Russell Square kvällen innan, på väg upp till teatern vid Kings Cross, och vi hade sett tillräckligt mycket av området för att bestämma oss för att irra runt där följande dag.
På vårt hotell serverade inte frukost. Eller, det ingick inte i priset, i alla fall. Men det var lika bra: Kvällen innan, efter föreställningen, hade vi förköpt oss inne på ett Sainsburys nere vid Berner Street, inte långt från hotellet.
Saken var den att vi hade inte hunnit äta innan föreställningen av IN THE HEIGHTS, och vi hade bara käkat en sen lunch bestående av kaffe och pasties, en slags pirog-pastej, som vi köpt när vi vid tretiden bytte från tåg till tunnelbanan nere vid London Bridge Station, vid skyskrapan The Shard, sex timmar tidigare. Så vi var lite låga på blodsocker, kan man säga, vilket gjorde oss omdömeslösa. Jag älskar att köpa snacks utomlands, att gå runt inne i snabbköp och rota bland påsar och paket som inte ser ut som dom vi har hemma, för att se vad dom har för något, som vi inte har. Och är jag dessutom hungrig så är det lätt att jag tror att jag kommer att orka med än jag gör.
Jag behöver förresten inte vara hungrig för att göra såna felkalkyleringar.
När jag sen kom hem till vårt hotellrum och packade upp min påse på hotellrummet, var det lite som om det var julafton: de flesta varorna var en överraskning; jag hade inget minne av att jag handlat dom.
Det var lite som om jag haft en blackout: Två påsar chips - en Salt and Malt Vinegar, och en Balsamic Vinegar, jag antar att jag var sugen på vinäger - en påse Quavers med ostsmak - en annan sorts potatischips, gjorda på potatismjöl, lite som Pringles, men formade som platta ostbågar - en ägg- och vattenkrasse-trekantsmacka, fyra ToffeCrisp-bars - dom var extra billiga, och kom fyra i samma påsen, och så ett paket med Hobnob Snack Bars. Och ett tuggummi, Airwaves med körsbärssmak, och en slags marshmallobar som jag tog en tugga på, och gav till Patti-Li, som inte inte ens smakade den innan han ratade den.
Till mitt försvar måste jag säga att jag inte fick i mej alltihop. Men jag kan försäkra dej att jag försökte.
Eftersom det fanns det en vattenkokare på rummet, och både tepåsar och snabb-kaffe, så blev det en kopp java medan Patti-Li var inne i duschen, och efter att jag morgonsnapchattat och morgoninstagrammat, fiskade jag upp några Hobnobs Snack Bars ur förpackningen som låg slängd på golvet mellan våra sängar.
Patti-Lis del av vårt rum är ordnat, välorgniserat, uppackat och undanställt. Han har hängt in saker i garderoben, lagt saker i lådor och ställt undan sin resväska.
Min del ser ut som om jag hållit på att leta efter något i min väska, men en plötslig kärnkraftsolycka har gjorde att jag blivit tvungen att bara rafsa åt mej det viktigaste och överge allt annat, och fly från hotellet, från stan, från landet.
När Patti-Li kom ut ur duschen tog han en kopp kaffe, han också, men han tackade nej till Hobnosbsen, för jag antar att han hade eget mumsmums kvar, även om jag inte vet vad han åt, när jag stod inne i duschen. Han hade ju inte direkt varit småsnål han, heller, kvällen innan, på Sainsburys.
Det tog honom inte lång stund innan han kände igen musiken jag börjat spela på min telefon: With One Look, från SUNSET BOULEVARD.
Motvilligt släntrade jag in i badrummet. Det var inte det att jag inte vill att dagen skulle börja: jag ville att den redan skulle ha börjat.
Sunset Boulevard handlar om en manusförfattare i Hollywood, Joe Gillis, vars tur har tagit slut. Han är arbetslös och pank, och eftersom han ligger efter med avbetalningarna hotar bilfirman att ta tillbaka hans bil. När han försöker gömma sej för dom svänger han in i garaget på en enorm, men förfallen villa på Sunset Boulevard, en gata som löper från Los Angeles, via Hollywood, Beverly Hills, Bel Air, till Brentwood.
I huset, tillsammans med sin butler Max, bor en kvinna som han känner igen som den gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond, som - när hon hör att han är manusförfattare - ber honom om hjälp med att manus till en comebackfilm hon håller på att skriva. Under deras samarbete förälskar hon sej i honom, och när han efter flera månader försöker ge sej av, skjuter hon honom.
På väg hem från Sainsburys, kvällen innan, hade vi upptäckt att i samma byggnad som vårt hotell, på Tottenham Court Road, låg ett café, Pomme de Pain Sandwich Café, det första i London från en franchise från en fransk kedja, och när vi hungrigt plirade in genom skyltfönstret tyckte vi att det såg tillräckligt mysigt ut för att bestämma att det var här vi skulle käka vår frukost.
Ingen av oss är vidare stor på frukost när vi är hemma, men när vi är på resande fot har vi lärt oss att det är en utmärkt starkt på dagen. Man orkar liksom med mer, och kroknar inte innan lunch.
Eftersom jag tagit en kaffe på rummet, blev det en te på kaféet. Och en baguette vegetarien. Vi hade tagit det ganska lugnt med våra morgonbestyr, och missat värsta frukostrushen, så det fanns ganska gott om sittplatser, och vi fick en varsin fåtölj och ett fönsterbord.
Utanför var det grått och blåsigt, och det var lite skönt att sitta här inne och smutta på teet, knapra macka, och läsa på om platserna vi ska besöka, i våra guldböcker
Vi har en varsin guidebok, nästan precis likadana, men eftersom dom är utgivna med tio års mellanrum, finns det små detaljer som skiljer sej. Saker som har tillkommit, och saker som inte längre anses så intressanta. Min, som är den nyare, är tryckt för elva år sen, 2005, så jag kan tänka mej att det har hänt en hel del sen dess.
Men sånt som British Museum, Russell Square, St Pancras Station och Charles Dickens Museumkänns inte direkt som några dagsländor, och jag tror nog att dom står kvar i de nya böckerna.
Våra guideböcker innehåller små rundor, som små snitslade banor, med sevärdheter utmärkta med siffror och med kortare presentationer, och Patti-Li hade upptäckt att om vi gick ut på New Oxford Street, och fortsatte västerut, längs med Bloomsbury Way, så kunde vi hoppa på rundan vid St Georges, en kyrka som tydligen skulle vara något att se.
Jag skulle aldrig våga tatuera mej, och jag ska förklara varför: jag är för undflyende, för ombytlig, för flyktig. Det känns ibland som om jag ibland på morgonen inte är samma person som när jag gick och la mej kvällen innan. Jag menar det inte inte är några slags multipla personligheter, ingen schizofreni, det känns bara som om jag hela tiden förändras, upptäcker nya saker, tröttnar och dras till något annat. En tatuering, för mej, är för permanent.
Till exempel, förra gången jag var i London var jag en helt annan person, med helt andra intressen. Mitt intryck av London då, och London, nu, är som om det var av två helt skilda städer, som skillnaden mellan den delen av Tallin som inte är Gamla Stan, och som bara verkar bestå av gallerior, och alla delar av Prag som jag har sett, och som alla verkar vara underbara.
För plötsligt ser jag London, på ett helt annat sätt än sist. De gamla husen. De nya husen. De höga byggnaderna, och de smala, krångliga gränderna. Jag fotar mej fram längst gatorna, fascinerad, charmad, av mångfalden.
Jag ser St George’s randiga torn på långt håll, långt innan jag ser själva kyrkan. Någon, arkitekten, antar jag, har tyckt det passande att ställa en staty av George I däruppe, och där står han nu, som en slags Budget-nelson, och blickar ut över Covent Garden, lite betänksamt, lite längtansfullt, som om han egentligen bara ville ner.
Det var förresten i den här kyrkan som Elizas pappa, Alfred Doolittle, gifte sej, i filmversionen av MY FAIR LADY, innan han sjunger Get Me To The Church On Time.
Det roliga med att följa en guidebok är ibland det man ser och upplever mellan de intressanta platserna boken rekommenderar. Det man plötsligt ramlar över, på väg till något annat. Kaninhålen, kan man säga.
Ingenstans, till exempel, stod det att om man letar sej in till vänster om St Georges kyrka, så kommer man till en nästan förtrollad innergård, och där, i det högra hörnet, hittar man en liten gång som i sin tur leder vidare till en annan liten innergård, bakom kyrkan. Allt är byggd i vet sten som är pudrad av ett tunnt, nästan limegrönt lager mossa, lite som alger i vattnet på en blomvas som stått för länge i solen. Men kyrkan är inte övergiven, eller försummad: på bägge sidor i en trappa som leder till vad jag antar är en bakväg in i kyrkan, står stora svarta blomkrukor med något som jag tror kommer att växa upp och bli buskar, eller kanske träd.
Inte heller nämner våra böcker att om man går över Bloomsbury Way vid Bloomsbury Square, innan man kommer ner till Southampton Row, så stöter man på en charmig, kort liten gågata, nästan bara en gränd, som både inleds och avslutats med överbyggda romerska pelare, Sicilian Avenue.
Eller som Patti-Li, som ibland kan läsa lite slarvigt, kallade den: Silicon Avenue, innan han insåg sitt misstag och började kalla den för det kanske mer rättstavade, men lika feluttalade Sikillian Avenue.
Vi hade läst att det uppe vid Russel Square skulle finnas en minnestavla på väggen till ett av husen för att visa att T. S. Elliot hade arbetat där, när förlaget Faber & Faber hade kontor i byggnaden, och eftersom Patti-Li hade ett förflutet med CATS, så gav vi oss den på att försöka hitta byggnaden.
Det var inte svårt. Det var bara lite knepigt att avgöra vilken del av torget som var det västra hörnet, men kom igen, det är bara fyra hörn, så hur lång tid kan det ta?
Old Possum’s Book of Practical Cats, av T.S. Elliot, boken som musikalen CATS bygger på, kom 1939, och över fyrtio år senare, 1981, sexton år efter författarens död, hade Andrew Lloyd-Webbers musikal premiär. Det är den av alla hans musikaler som har de avgjort bästa texterna, följd av EVITA och JESUS CHRIST SUPERSTAR, där texterna skrevs av Tim Rice, men musikaler som kom senare håller inte alls samma standard.
Jag är till exempel inte vidare impad av SUNSET BOULEVARDS två hitlåtar, With One Look och As If We Never Said Goodbye. Jag gillar dom, musikaliskt, men det känns som om texterna är lite sladdriga. Och jag har lite svårt för att rollen som den åldrade filmstjärnan måste sjungas i ett så högt register. Jag ser inte Norma Desmond som någon som kvittrar, som sjunger med huvudklang. Jag ser hennes som någon som basunerar, som beltar, som brölar, stöter och vrålar. Lite mer Tallulah Bankhead och lite mindre Celine Dion.
Texten till As Is We Never Said Goodbye handlar om när Norma kommer tillbaka till studion där hon brukade arbeta, och minns hur det brukade vara. Det är en slags introspektiv sjungen monolog, om längtan och minnen, och som konstigt nog ofta scenisk inte görs som ett slags funderande, utan som om Norma Desmond kommer in i en filmstudio och börjar sjunga. Jag anser att man knappt ska lägga märke till henne, Hollywood måste varit fylld av lite udda karaktärer, av föredettingar. Det borde vara som om en sångare som haft en himla massa hits för tjugo år sen plötsligt kommer in på ett skivbolag, och ingen varken kommer ihåg eller bryr sej. Man berättar liksom två saker, hon kan inte både vara en föredetting och en stor stjärna. Hon kan inte både vara bortglömd och legendarisk.
With One Look sjungs när Norma försöker förklara för Joe hur mycket bättre det var förr, under stumfilmen, när man inte behövde dialog eller ljud för att berätta en historia, man utryckte allt med sitt ansikte och sin kropp. Texten till sången har alltid irriterat mej. With One Look har en dubbel betydelse, den kan betyda "med en blick", men också "med ett uttryck", vilket jag tycker är mer passande, men när det sjungs blir det lite otydligt vad Norma avser, speciellt som man använder utrycket i båda betydelserna i sången. Det går givetvis att säga med en blick, i betydelsen att titta på ett särskilt sätt, men det är fortfarande uttrycket som är det viktiga, inte själva tittandet i sej.
Jag tycker att en bättre början på sången hade varit att, istället för att sjunga:
With one look I can break your heart
With one look I play every part,
så skulle man byta ut With One Look till Without Words:
Without words, I can break your heart
Without words, I play every part
I can make your sad heart sing
With one look you'll know all you need to know,
och i den sista textraden kommer With one look att betyda, ”med en blick på mej, när du ser på mej, förstår du.”
Hjärnan är en konstig sak. För visst brukar det väl vara så att den arbetar på egen hand? Man kommer inte ihåg ett ord, ett namn eller en fras, och så några timmar senare dyker det plötsligt upp. Eller man tänker på något och försöker inte aktivt minnas, eller associera till något, men så ping, poppar det upp en tanke som hjärnan måste ha kommit fram till på egen hand.
Efter att ha fotat och snappchattat - och i Patti-Lis fall till och med sjungit lite ur CATS, på svenska - så lämnade vi T. S. Eliot och gick bort till det mycket imponerande Russell Hotell. Det ser lite ut som om något ur Fritz Langs Metropolis, eller som en en arkitekts version av dom där spetsiga, pelarlika klippformationerna i Göreme, i Kappadokien, i Turkiet, du vet.
Och medan jag snappchattade fasaden, började jag plötsligt sjunga:
Up, up, up past the Russell Hotel
Up, up, up, up to the Heaviside layer.
Kanske var det för att jag liksom var lite inrattad till musiken från CATS, jag vet inte hur det gick till. Först tänkte jag att det var ett skämt, att jag bytt ut orden, att man sjöng något helt annat i musikalen, men sen började jag långsamt bli övertygad om att jag kanske hade rätt. Att författaren, på andra sidan torget, skrivit om det här hotellet. Jag gick bort till Patti-Li, som stod och filmade, och sjöng för honom, och trots att jag har en tendens att glida mellan tonerna, förstod han vad jag menade, vad det var för sång jag sjöng på. Vi började googla, och kom fram till samma sak: min hjärna är fantastisk.
Eller, Patti-Li såg det kanske inte nödvändigtvis så extremt. Han menade nog mer att han var förvånad att jag haft rätt, för en gångs skull.
Vi gick över gatan, förbi Russell Hotell, och in på Guilford Street, en slags bakgata, en sån där som leder från något till något annat, men som kanske inte är vidare intressant i sej själv.
Charles Dickens Museum, som ligger på en sidogata, en bra bit från Russell Square, är inrymt i ett hus som ser ut som alla andra hus. Georgianska terasshus står axel vid axel, så att deras respektive fasader bildar en enda tegelklädd fasad, och där det enda som skiljer husen är färgen på dörrarna. Vi tittade bara in, en kort stund, i presentboden, för vi har lite svårt för att liksom bara riva av ett museum, och vi hade inte tid att driva omkring i de timmar som skulle krävas.
Området vi skulle röra oss i tog slut uppe vid Grays Inn Road, så vi svängde vänsterut, eller norrut, beroende på hur man ser det, och började gå upp mot Kings Cross Station, och St. Pancras, och på vägen hände något oförutsett igen: vi snavade över ännu ett sånt där kaninhål, och hittade en slags övergiven kyrkogård, St. Andrews Garden, på andra sidan gatan.
Från början hade vi bara gått över för att beundra byggnadenm Trinity Court, som dolde själva trädgården, en åtta våningar hög, modernistisk byggnad från 1930-talet, som till skillnad mot alla tegelhus i området, målats kalkvit, och fönsterkarmar, balkongernas art deco-järnräcken och entréns järngrind hade målats i en blå som låg mittemellan duvblått och turkost. Det var ett sånt där hus ditman nästan väntade sej Hercule Poirot skulle komma på besök. Inte nödvändigtvis ett hus som nån dött i, men sånt vet man ju aldrig, förrän boken är slut.
Ursprungligen hade detta varit en begravningsplats tillhörande St Andrews kyrka, som ligger ganska långt bort, i en helt annan stadsdel, men sen 1885 har detta varit en offentlig trädgård, ganska lugn, men lite läskig, eftersom man lämnat kvar många av gravstenarna, och de man plockat bort stod lutade mot en mur vid entrén. På något sätt påminde det hela mej om innergården på K. A. Almgren Sidenväveri i Stockholm, bara mycket större. Och läskigare.
Nu började klockan närma sej ett, och det var dags för lunch. I vanliga fall, när vi är hemma, försöker jag undvika att handla på kedjefik, men när man är utomlands är det ju en del av charmen, om man inte går på såna fik vi redan har i Sverige, förstås.
En bit upp på Grays Inn Road, nästan framme vid Kings Cross, gick vi in på ett Costa Coffe. Det är den största kafékedjan i Storbritannien, med 1755 kaféer, och är världens näst största, efter Starbucks. Jag beställde en Earl Grey, och Patti-Li tog en kaffe, och så köpte vi båda varsin Toastie, en slags rostad, ostdrypande smörgås, lite som våra varma mackor, men dubbla, med ost emellan.
Patti-Li lyxade till det med en Lemon Tart, medan jag nöjde mej med en enkel Bakewell Tart med stenhård glasyr, lite som en mazarin som stått och torkat i en vecka.
Kaféet var varken modernt eller omodernt, varken mysigt eller omsyigt, och inrett lite som om man köpt möblerna på en sån där inredningsaffär som varken verkar ha någon egen stil eller går vidare bra.
Det är lite skönt att bara sitta still, ibland, och liksom känna att man inte är hemma, att man faktiskt är någon annanstans. Eftersom vi hela tiden filmar och fotar och läser ur våra guideböcker, så kan vi ibland nästan glömma bort att känna efter hur det känns att vara där vi är. Hur luktar det? Vad är det för stämnining? Vad skiljer den här platsen från andra platser?
Trots att SUNSET BOULEVARD var anledningen till att vi över huvudtaget åkt hit till London, så hade den hamnat ganska långt ner på vår priolista. Andra föreställningar som vi skulle gå på, såg vi plötsligt fram emot, med en helt annan förväntan.
Jag tycker nämligen inte att det är en speciellt bra musikal. Som film är den fantastiskt, och jag håller med den ursprunglige manusförfattaren och regissören, Billy Wilder, som sa till Stephen Sondheim, när denne berättade att han ville börja skriva på en musikalversion av filmen:
”Du kan inte göra en musikal av Sunset Boulevard, det måste vara en opera. Det handlar ju om en störtad drottning.”
Det här är tredje gången jag ser en uppsättning av SUNSET BOULEVARD. Första gången jag såg den var Sverigepremiären, på Wermland Opera, på Karlstads Teater, med Maria Lundkvist, och andra gången var på Göteborgsoperan, med Gunilla Backman som Norma.
Det fanns en tid när man kunde köpa tidningen Time Out London i Sverige, och så att säga redan på hemmaplan börja drömma om vad man ska se när man kom till storstaden. Den tiden är nu sen länge förbi.
”Den säljs inte längre i Sverige,” meddelade man, när jag veckan innan vår Londonresa lyckades hitta vad som blivit mej rekommenderat som Sveriges bäst sorterade tidningsbutik, och som låg långt ner i gallerian Mood Stockholm.
Och det kanske man förstår, att folk plötsligt slutat köpa Time Out London: det är så mycket enklare att leta på nätet. Det går snabbt, det går enkelt, det är billigt.
Men är det inte något visst med att ha en papperstidning att bläddra i? Det känns så slutgiltigt, på något sätt, så definitivt, som hugget i sten, medan man på internet aldrig är säker på att det inte finns en bättre sida, eller om man verkligen har hamnat rätt.
Men vad jag inte hade trott, det var att det skulle vara svårt att få tag i tidningen, när man väl var i London. I flera butiker och kiosker som jag dykt in i under dagen, har man liksom bara ryckt på axlarna, och det var inte förrän jag i den nya utbyggnaden på Kings Cross Station gick in i en WHSmith, en butikskedja som säljer tidningar, böcker, magasin, brevpapper, och sånt, och av en något sur expedit blev informerad att man inte fick filma inne i butiken och att Time Out London inte längre såldes, den gavs bort, vissa dagar, i tunnelbanan, som gratistidning.
Dagen hade långsamt smugit förbi, och nu började eftermiddagen gå mot tidig kväll. Vi slog några lovar inne på British Library, där jag i giftshoppen köpte en orange tygbag föreställande omslaget av Penguin Books pocketutgåva av The Great Gatsby, medan Patti-Li kollade in några originalmanuskript av Beethoven, Mozart, Händel och Puccini.
På vägen hem genom Bloomsbury gick vi också förbi British Museum, men stannade ute på gården, bland alla andra turister, lite för överväldigade för att våga oss in.
På ett Sainsbury rakt över gatan från hotellet, köper vi på oss vad man kanske med viss god vilja skulle kunna kalla middag: trekantsmackor och chips, nedsköljda med flera koppar Earl Grey. Patti-Li köpte till och med lite plastförpackad, färdigskivad frukt, men sånt är inget för mej, när jag har semester. Jag köpte smaksatta popcorn, istället.
När vi är mätta och belåtna har vi tillräckligt med tid att bara ta det lugnt, tillräckligt med tid för att luta sej tillbaka mot kudden, och så att säga, smälta maten, i någon minut, bara, och mentalt lämna dagens irrande bakom sej, och ställa in sej på att möta en kväll fylld av simbassänger, skottlossning och ett evigt trampande upp och ner för trappor.
Sunset Boulevard, filmen, hade premiär 1950. Den är regisserad och delvis skriven av BillY Wilder, och om allt hade gått som man först ville, så hade vi kunnat få se Marlon Brando och Mae West i huvudroller. Hade inte det varit något? Men det ryktas att Mae West inte kunde tänka sej att spela någon som var ”gammal”, och Brando ansågs vara för okänd. Man kontaktade till och med Greta Garbo, som inte var intresserad. Filmen nominerades till elva Oscars, men vann bara tre; för manus, scenografi och musik.
Hela dagen hade solen hade lekt tittut med oss hela dagen, och när vi kommer fram till Shakespeare-fontänen på Leicester Square, har den tröttnat på leken. Det börjar regna. Inget direkt spöregn, men tillräckligt för att vi ska plocka upp våra hopfällbara paraplyer, som genast börjar rycka och slita i den tilltagande vinden.
Anledningen till att vi gått hit är att vi inte har planerat in vilken föreställning kommande kväll, och här ligger TKTS, en kiosk som drivs av Londonteatrarna själva, och som säljer billigare biljetter till föreställningar samma dag. Vissa förställningar, de verkliga succéerna, som BOOK OF MORMON, säljs inte här, men annars kan man hitta det mesta, från långkörare som PHANTOM OF THE OPERA, THE LION KING och MAMMA MIA, till sånt som nyligen haft premiär.
Vi ska inte köpa något idag, utan är här mest och nosar, tar en titt på vad som kan tänkas finnas i morgon, då vi planerar att gå hit, innan vi går på en matinéföreställning. BOOK OF MORMON verkar man inte sälja biljetter till, men KINKY BOOTS och THE PLAY ABOUT THE BANK ROBBERY verkar båda klart intressanta.
Vi börjar gå nerför Charing Cross Road, men trots att det är över en timme tills föreställningen börjar, bestämbar vi oss för att gå till teatern, som bara ligger något kvarter bort. Snålblåsten och småregnet inbjuder inte direkt till sightseeing. Och vi visste ju inte då att vår förfrågan om det fanns något intressant att se i byggnaden skulle mötas at ett kort:
"No."
Vi har platser på parketten, men när vi har visat upp våra biljetter, och man har släppt in oss, är det inte dit vi går. Det här är Londons största teater, med plats för 2359 personer, och även om det tydligen inte finns så mycket att se, så tänker vi ta en titt på hur salongen ser ut, när man går så högt upp man kan, och tittar ner.
De tjocka heltäckningsmattorna i trappor och på golv, är vinröda, och tak och väggar är målade i en matt vit färg.
Man skulle kunna vänta sej att en teater med ett namn som Coliseum skulle vara inredd med mycket romerska influenser, och dom finns där, som på många andra teatrar, i vita pelare och paneler, men det har smugit sej in något annat, något lite… Allmoge? Det är som om Carl Larsson poppat in och piffat till det, en smula. Många av gulddetaljerna i foajéernas tak och väggar ser ut att vara hämtade från en dalmålning. I den lilla yttre foajén ser det till och med ut som om en kurbitsinspirerad graffitimålare har klängt runt.
Och givetvis, eftersom teatern byggdes 1904, ser man en massa art noveau-detaljer, som i den organiska linjen på mässingsledstången som leder ner till toaletterna i källaren, eller i sättet man har brutit upp speglarna i flera små paneler.
Jag tror inte att kvinnan nere i foajén hade sett sej om i huset. Kanska hade hon inte fått röra sej fritt, kanske hade hon inget intresse, men hon hade ingen aning, helt enkelt, när hon sa att det inte fanns några intressanta rum, på teatern.
Det första rummet som vi kommer till, som ligger direkt utanför parketten, är kanske inte intressant, det är stiligt, och kanske mest minnesvärt för att taket är så lågt att jag undrade hur långa kvinnor på 60-talet lyckade klara av att inte fastna med hövålmen i takarmaturen.
Men ju högre vi klättrar, ju mer imponerande blir det: på tredje planet upptäcker vi ett slags art-deco-växthus, två våningar högt, ut mot St. Martins Lane, en konstruktion som mer verkar höra hemma på Chrysler Building i New York än på en teater i London.
Du vet såna där barocktak av koppar, kantigt rundade, formade som böljande ostkupor? Tänk dej att du tar bort koppardelen av det taket, och ersätter det med glas. Det är väldigt imponerande, och ganska maffigt, och de böljande formerna gör att det ändå upplevs som ett komplement till den gamla byggnaden, som en förhöjning, och inte ett övergrepp, som det kanske hade verkat, om man använt sej av raka, moderna linjer, med fönster i aluminiumramar.
Tyvärr var den verkliga världen därutanför fortfarande grå och regnblåsig, men det måste vara ett fantastiskt rum när himlen är blå.
Och om man fortsätter, genom rummet, och tar trappan upp till våningen ovanför, så hittar man något ännu mysigare i byggnadens sydvästar hörn: Det är samma slags glasöverbyggda rum, men mindre, och det har nästan känslan av ett inglasat rökrum.
Men det är vad man kan se härifrån som är det mest intressanta. Trots regndroppsvåta rutor och ett slags disigt väder har man inget problem att se National Gallery genom lövverken längs Charing Cross Road, även om man kanske inte får se byggnaden från dess finaste sida, den som är vänd ut mot Trafalgar Square. Men vi ser ryggen på Lord Nelson, några hundra meter bort, och lite närmre ser vi kyrktornet till St. Martins In the Lane. Man kan till och med se London Eye, långsamt snurrande, söderut, över hustaken.
När vi kommer in salongen känns inte som om man är så väldigt högt upp, men det är nog mest för att de tre balkongerna ovanför parketten är formade som en slags trappa, där varje våning skjuter ut lite mer, ju längre ner man kommer.
Vi går fram på den högra sidan och tittar ner i orkesterdiket. Nu känns det som om vi är lite högre upp, faktiskt. Det verkar inte som om orkestern kommer att sitta i diket, för vi ser en slags vaxdocka - som antagligen ska föreställa den drunknade Joe Gillis - hängande några decimeter över golvet, skymd för alla som inte kan titta ner, med en kätting fäst långt upp, framför prosceniet. Vi gissade att förefällningen skulle böjar med man halade upp honom, och vi fick. .
Också här inne har man hållit sej till vinrött och vitt: Salongens stolar, de mattklädda golven, och väggarna bakom publiken, är vinröda, och tak, väggar, balkongernas framdelar och publiklogerna framme vid prosceniet, är alla vitmålade, och sen dekorerade som om inredaren vunnit på lotto, och det var rea i affären. Man har klämt in statyer, lister, medaljonger, reliefer, och däremellan har man pyntat de lediga ytorna med mönster och målningar i guldfärg. Det ger inte direkt en känsla av överdåd, utan mer ett intryck av en entusiasm för detaljer. Och en skräck för det nakna, rena.
Medan vi har sprungit runt här uppe har salongen börjat fyllas på, och vi går ner och tar våra platser, långt där nere på parketten.
Föreställningen är en slags konstig hybrid mellan konsert och fullskalig produktion. Och det är faktiskt mest i regin som det märks att man inte riktigt vill, kan eller vågar se detta som något som skulle kunna vara mer än en konsert.
Scenografiskt har man byggt upp en värld av genombrutna trappor, lite som lejdare, eller byggnadsställningar. Soffor och sängar rullas in, biljakten illustreras effektivt genom att man bara rusar omkring med ficklampor, en i varje hand, och Glenn Closes kläder är mycket effektiva. Hon ser ut precis som man tänker sej att Norma skull klä sej, lite som en svartvit julgran på en gayklubb.
Tyvärr gör hennes kläder att de övrigas kostymer, som är av en annan designer, ser ut som något man har hyrt på ett kostymlager. Det är inget fel, dom bara känns som hyrda kostymer.
Jag tycker också att man går lite över styr mot slutet, vad gäller Normas kläder. I sista scenen filmen, när Norma kommer nerför trappan, är hon visserligen lite utspökat, hon har klistrat paljetter på sin axel, har glittrande stenar i sitt hår, och har svept nån slags sari över sin svarta klänning, men här, i den här föreställningen, ser hon ut lite som om någon råkat torktumla en dragshowartist tillsammans med ett fransdraperi och en säck nyårsdekorationer, och låtit det som fastnat sitta kvar. Det blir - för att underdriva - lite för mycket.
I en musikal som handlar om det oförlåtliga med kvinnligt åldrande lyckas man - i alla produktioner jag har sett, också säga precis motsatsen till det man kanske vill säga.
Joe Gillis säger i filmen:
Theres nothing tragic about being fifty. Not unless you’re trying to be twenty five. Och det finns en dubbelhet här, vad gäller Normas ålder och utseende. Å ena sidan ska hon inte behöva se för gammal ut, en kvinna som fyllt femtio behöver inte se ut som om hon fyllt sjuttio. Å andra sidan måste man tillåta henne att se ut som om hon åldrats, om hon ser ut som en välbevarad 35-åring blir det hela lite väl svårköpt, och då skulle man ju egenligen säga: Det är inget fel i att en kvinna är äldre, så länge hon ser ung ut.
Både Maria Lundkvist och Gunilla Backman var på tok för unga och välbevarade för att det skulle kännas otroligt med en kärleksaffär mellan dom och en yngre man. Man undrade tvärtemot kanske lite vad det var för fel på killarna.
Gloria Swanson, den ursprungliga Norma Desmond, var 51 när filmen hade premiär, och av de skådespelerskor jag har sett, är Glenn Close, med sina 69 år, den äldsta, men inte ens hon kändes gammal nog, för mej. Jag antar att det handlar om min syn på sex.
Glenn Close började faktiskt sin karriär på scenen, har varit med i flera musikaler, och har fått tre Tony Awards, för pjäserna THE REAL THING och DEATH AND THE MAIDEN, och för rollen som Norma Desmond i SUNSET BOULEVARD, 1995, ett år som verkade vara ganska magert, med bara en annan nominerad i samma kategori, Rebecca Luker, för rollen som Magnolia Hawks i SHOW BOAT.
Jag brukar också har svårt för när Joe Gillis spelas av en för snygg artist, eller man kanske ska säga när han spelas som om han vore snygg. Han är ingen filmstjärna, han är en halvdan författare.
I den här produktionen är han löjligt snygg. Magrutsdeffad, lång och mörk. När i början av akt två stiger upp ur polen, endast ikväll små badbyxor, går det en gillande susning genom publiken. Det är svårt att tro att den här killen inte har ett filmkontrakt framför kameran, och en hord av kvinnor - och män - som jagar honom.
För mej funkar det inte. Jag skulle föredra en Joe Gillis som vid första mötet inte ens framstår som attraktiv, utan nästan lite slemmig, som en vessla, och som genom sitt självförakt upptäcker det goda inom sej.
Varenda gång jag har sett en produktion av den musikalen ser jag framför mej hur den skulle kunna göras; lite som filmatiseringen av James Lapines uppsättning av sin egen och Stephen Sondheims PASSION, eller som filmen Whatever Happened to Baby Jane? Jag saknar den isolerade, klaustrofobiska känslan, och skulle vilja att Joe Gillis upplevde det som om han har kommit till ett spökhus. Som om den stora villan levde, som om han inte kände sej riktigt säker där, som om väggarna hade öron, och porträtten tittade ner på honom, men han har ingen annan stans att ta vägen. Man skulle kunna tänka sej att han hörde steg utanför sitt sovrum, om natten, och var inte säker på om det var Max, Norma, eller något annat, okänt.
Snaran måste dras åt, långsamt, kvävande, utan att han först märker det. Och sen plötsligt, är det bara för sent.
Jag tänker mej att Norma är en sån där person som måste få sin vilja igenom. En sån där som ofta ”Vinner slaget, men förlorar kriget”, som skulle kunna sjunga: ”And I Am Telling You” ur DREAMGIRLS: ”Du ska älskar mej, om jag så måste knäcka dej. Jag vill att du ska vara lycklig, men bara på mitt sätt, med mej.”
Eftersom man i filmen använder sej av Joe Gillis röst som en voice over, så har man väl känt att man är tvungen att göra samma sak: så skådisen ställer sej på scenen och talar rakt ut i publiken. Jag hade föredragit om man haft en inspelad röst, eftersom Joe i filmen aldrig talar till tittarna.
För att vara en musikal där man påstår att man kunde säga allt utan ord, förlitar man sig förargligt mycket på talad dialog. Sångerna ligger liksom utanpå, som dekoration, men för att föra handlingen framåt använder man sej av tal: antingen som monolog, eller i samtal mellan varandra.
Det känns alltid, när jag ser SUNSET BOULEVARD, som om man har försökt göra den till något som den inte är, som om man tagit något man gillar, och sen försöker stöpa om det, lite som Norma gör med Joe Gillis.
Man litar inte på att publikan ska klara av ett långsamt, koncentrerat, klaustrofobiskt berättande, utan försöker lätta upp historien genom att skicka in en massa ovidkommande personer och låta dom framföra upptemposånger för att liksom ge föreställningen fart. Sånger som Let’s Have Lunch, Eternal Youth Is Worth a Little Suffering, Artie Green’s Apartment, The Lady’s Paying, och Every Movie’s a Circus, känns liksom insprängda, ditkilade, och musikaliskt sticker dom ut, som något hämtat från en annan sorts musikal. Och tyvärr upplever jag det som det istället medför att man inte landar i den historia som föreställningen ska berätta.
Det är lite som om man beslutat sej för att göra en musikalversion av Den Gamle Och Havet, men inte litat på att berättelsen håller, och har skrivit till ytterligare en person, så att det bliviv ”Den Gamle, Bikinibruden, Och Havet.”
Mot slutet av musikalen tycker jag till och med att det saknas sånger. Den musik som finns har blivit en slags soundtrack till den talade dialogen, eller en återvinning av redan använda slingor. Det sista nya melodin är Too Much In Love To Care, som sjungs av Joe och Betty Shaffer, flickvännen till en av hans bästa vän, och handlar om en förvirrad, spirande kärlek dem emellan. Som sång är den ganska fin, men det är nästan elakt att ge den till dom så här dags i föreställningen, och hoppas att dom ska kunna göra något av den: vi vet att dom inte har en chans, vi vet att det är kört, och om man på allvar hade velat att vi för stunden skulle glömma verkligheten och hoppas att det kanske skulle sluta lyckligt, då hade det behövts något mer än denna lilla trudelutt.
Jag antar att man har försökt göra en slags Rose’s Turn, av Normas sista sång, när hon flänger omkring uppe i trappan och väver en ny sång av gamla musikaliska fraser, men hon hade behövt en riktig showstopper här, en egen Memory, eller Normas version på Don’t Cry For Me Argentina.
Det finns en liten regel, som jag tycker man ska hålla sej till, när man går på teater: Om man inte gillar föreställningen ska man hålla klaffen, och om man gillar den ska man säga det. Jag menar inte att man inte får vara kritiskt, men jag tycker att man ska vara försiktigt, tills dess man vet om ens sällskap har tyckt om föreställningen eller inte. Det är inte så roligt att vara helt uppfylld av en föreställning, och liksom vilja vara kvar där, i minnet, när ens sällskap vräker ur ej något som:
”Det är såna här föreställningar som får mej att verkligen uppskatta en kväll framför teven.”
Vi är båda ganska tysta, efteråt, jag och Patti-Li.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, xx:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1598:-
Du vet väl -
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
IN THE HEIGHTS, på Kings Cross Theatre, i London:
"Det börjar i ett högt tempo, och blir bara mer intensivt. Berättandet är hypereffektivt, och stilen, både på föreställningen och musiken, skulle jag nog kalla Latin Street, med rap. Och salsa. Och merengue.
Och jag tror att jag aldrig har känt mej så tråkigt stel och svensk. Allting svänger, pulserar, dunkar och pumpar, och jag försöker hänga med, men jag känner mej som en sån där pinsam förälder som försöker dansa med sina tonårsbarn. Det är en rytm som förtrollar, och förbryllar. "
HEDWIG AND THE ANGRY INCH, ett publikrep, på Göta Lejon:
Ibland hinner historien ikapp en, eller verkligheten liksom flippas över, som när man vänder sidorna i nåt glansigt magasin: ena sidan handlar om ätstörningar, och nästa är reklam för nåt sätt att gå ner i vikt. Man har liksom en viss slags uppfattning om hur världen ser ut, hur det gick till, hur det var, vad som var verklighet, och så händer något som liksom morphar sanningen till nåt annat.
PHOENIX med WELD COMPANY & REBECKA STILLMAN:
Innan det börjar läser jag att det ska vara en självreflektiv föreställning, lite meta, sådär: den ska handla om dansgruppen själv, dess kunskap, erfarenhet, och egenskaper, vilket låter ganska intressant, men själva föreställningen blir lite av en besvikelse. Jag hade förväntat mej en slags känsla av en entitet, ett väsen, en grupp som en helhet, men jag upplevde bara något osammanhängande, som ett gäng människor som samlas och inte bildar något kollektivt, som om individen hela tiden stod utanför verket. Den kändes lite haftsig, slafsig, lojt och otajt, nästan improviserad.
![Jan Sandström foto Tommy Björklund crop[Maxbredd 460].JPEG](http://static1.squarespace.com/static/5641cce7e4b07933961754c9/56a8d0587086d7adc9d40e92/56a8d4edd8af10f9330b430e/1464596598722/Jan+Sandstr%C3%B6m+foto+Tommy+Bj%C3%B6rklund+crop%5BMaxbredd+460%5D.JPEG?format=300w)
