ÖVERSÄTTARE ULRICHA JOHNSON, DIRIGENT JOHAN SIBERG, 2:A DIRIGENT JOSEF RHEDI, REGISSÖR VICTORIA BRATTSTRÖM, KOREOGRAF GUNILLA OLSSON, SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN KARIN DAHLSTRÖ, LJUSDESIGN ANNA WEMMERT, LJUDDESIGN WINCENT HÖGBERG, SÅNGCOACH MONICA EINARSON SKÅDESPELARE ANNICA EDSTAM, MARI LERBERG FOSSUM, KALLE MALMBERG, PETTER ANDERSSON, MATHIAS LITHNER, JOHAN WIKSTRÖM, ALEXANDER LYCKE, SAMI YOUSRI, HANI ARRABI, ALEXSANDER BRANDT, JOHANNA WAHLSTRÖM, MARTIN AHLBERG, CHRISTOFFER HAMBERG, FRIDA HEDENBER, MUSIKER EVA LJUNGBERG, ADRIAN ROACH, MARIA BOLTON, CHARLOTTA SAVANDER, PALOMA PINTO VILORIA, LOU PAQUIN, JOHAN INNAB TIGER, PER WILHELMSSON, MARTIN ISAKSSON, MAGNUS JONSSON, KLAS-HENRIK DJÄRF, YNGVE NORDSTRÖM, MATS OLSSON, KERSTIN JANSSON, JACOB DE VERDIER, GUNNELA NILSSON, STAFFAN SCHEIN, MARIE STIGMER, KATARINA BERGENDAHL HÖGSTA, IGOR VIKTOROVITCH, HÅKAN MOLANDER, MARI SÖDERHJELM, ANDERS GERHARDSSON
What is love?
Baby, don't hurt me
Don't hurt me no more
Baby, don't hurt me
Don't hurt me no more
What is love?
Yeah, yeah
I don't know why you're not there
I give you my love, but you don't care
So what is right?
And what is wrong?
Gimme a sign
What is love?
Baby, don't hurt me
Don't hurt me no more
What Is Love?
av Dee Dee Halligan och Junior Torello
Vet ni egentligen hur långt det är dit? SMS:ade min kompis Skäggige Skalman som svar på mitt meddelande ifall han ville följa med.
”Han undrar om vi vet hur långt det är till Jönköping,” sa jag till Patti-Li Leuk, som satt uppkopplad via Facetime. ”Tycker han att det är för långt dit, tror du?”
”Ja, det kan han nog tycka,” svarade Patti-Li, som tillfälligt försvunnit ur bild. Han höll på att laga något lunchigt, och det smattrade från stekpannan i bakgrunden. ”Det är ganska långt.”
”Längre än till Öland?”
”Nej.”
Det är längre till Öland, SMS:ade jag tillbaka, och indikerade med detta våra Ölandsresor som vi gör en gång om året.
Patti-Li dök upp igen, med en tallrik som han satte ner utom synhåll. Glufs, glufs, glufs.
Men ni ska tillbaka också, svarade Skäggige Skalman.
”Han säger att vi ska tillbaka också,” upprepade jag, lite som dom där personerna på rymdskepp som bara läser vad som står på skärmen, och lämnar de verkliga besluten till de mer kompetenta.
”Vi fixar det,” betryggade Patti-Li, med munnen full av någonting stekt.
Vi fixar det, SMS:ade jag.
Lycka till, svarade han.
Det var så det kom sej att Skäggige Skalman inte såg Stephen Sondheims musikal PASSION.
Det började som en bok, Fosca, av Iginio Ugo Tarchetti, en italiensk författare och poet, som varit tvungen att sluta vid armén på grund av dålig hälsa. Han föddes 1839, och dog 1869, utfattig, i tuberkulos, 29 år gammal.
Tarchetti tillhörde Scapigliatura-rörelsen, en italiensk konstriktning som skulle kunna översättas till den ovårdade rörelsen, eller den rufsiga rörelsen - en slags bohemer - och den uppstod under Risorgimento, Italiens enande från många småstater till ett enda kungadöme, under kung Victor Emmanuel II av Sardinen. Det hela höll från 1861 fram till 1946, då man hade en folkomröstning och blev en republik.
Visst är det väl så att det är ute i landet det händer? Eller är det bara så det verkar? Alltid, tycker jag, när man sätter upp något intressant så är det någon annanstans än här, i Stockholm. Jag vet att jag överdriver, men det känns så. Wermland Opera sätter upp EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD och PARADE, och på Stockholm Stadsteater kör man WEST SIDE STORY och CABARET. Visst, man sätter upp saker som NEXT TO NORMAL, SWEENEY TODD och A LITTLE NIGHT MUSIC, men du fattar vad jag menar? KINKY BOOTS och TOP HAT, på Malmö Opera, CRAZY FOR YOU på Göteborgsoperan. HAIR på Kulturhuset Stadsteatern. Jag tror att en del av mej också är barnsligt missunnsam: varför ska dom få göra intressanta saker när vi, huvudstaden, måste knapra oss igenom stapelvarorna?
Och ärligt talat, det är bara när dom gör intressanta saker långt långt, borta, på exotiska platser som Norrland eller Skåne, som jag blir avundsjuk. När man sätter upp musikaler på andra ställen, som i Norrköping, Jönköping och Karlstad, sätter jag mej glatt i en lånad bli och låter mej bli körd land och rike runt.
1981 blev Tarchettis bok till film, Passione d’Amore, Passion of Love, i regi av italienaren Ettore Scola, som dog i Januari i år, 84 år gammal. Filmen vann en Nastro d’Argento, en slags italiensk Oscar, för bästa manus.
Stephen Sondheim såg Scolas film 1983, och fick en slags uppenbarelse:
”I slutet av filmen, så bubblade de oskrivna låtarna i mitt huvud, och jag var säker på två saker: För det första ville jag göra den till en musikal, problemet var att den inte kunde bli en musikal, inte ens i min icke-traditionella stil, eftersom karaktärerna var så uppförstorade. För det andra ville jag att James Lapine skulle skriva den; Han var romantisk, hade han en känsla för olika århundraden och olika kulturer, och han var entusiastiskt attraherad av det bisarra.”
Från början var det tänkt att PASSION skulle ingå i en afton av två enaktare, där den andra skulle bygga på William Finns Muscle, en musikal om kroppsbyggaren Sam Fussells memoarer.
En annan slags passion, kan man tänka.
Alltid, när vi ska ut och resa, jag och Patti-Li, och vi reser ganska mycket, så laddar jag ner en hel drös pdf-filer från wikipedia, om vart vi ska, om verket vi ska se, och annat, och för över dom till min padda. Tanken är att jag ska sitta och läsa högt för Patti-Li, så att han inte somnar vid ratten, eller känner att han har det tråkigt. Tyvärr, måste jag säga, är det väldigt sällan jag känner att jag har läst allt som jag har laddat ner. Kanske börjar jag läsa något avsnitt här och var, men så ser vi något flimra förbi ute i verkligheten, och så måste vi prata om det, eller så kommer vi att tänka på något, och så måste vi prata om det. Det är väldigt sällan tyst, och det händer aldrig att jag tänker: varför laddade jag inte ner mer filer från Wikipedia?
Vad som kan hända, och som händer ofta, är att jag tänker: varför läste jag inte igenom de här filerna innan vi satta oss i bilen, eller innan vi kom fram till staden vi skulle, eller teatern vi skulle till, eller innan verket vi skulle se hade börjat, då hade jag liksom haft en start, istället för att i bilen dit, eller när vi väl är framme, ställa mej och läsa.
Som när vi kommer fram till Linköping, för ett kort lunchstopp, och lite turistande. Jag har laddat ner en pdf-sida om både stan och domkyrkan, men vem har tid att börjar läsa nu?
Vi ger oss drygt en och en halv timme i stan, och tiden delas mellan att irra omkring inne i domkyrkan och se hur solen skiner in genom de olikfärgade glasfönstren, och mellan att knapra ett varsit wrap på Hälso Freak, en mycket grön - både bildligt och bokstavligt - restaurang.
PASSION hade premiär på Broadway den nionde Maj 1994, efter 52 förhandsvisningar, på Plymouth Theatre, numera, sen 2005: Gerald Schoenfeld Theatre, där Stephen Karams tonyvinnande pjäs THE HUMANS nu spelar.
Det var här som Neil Simon regerade som kung över Broadway under slutet på 60-talet, med sina pjäser THE ODD COUPLE, THE STAR-SPANGLED GIRL, PLAZA SUITE och THE GINGERBREAD LADY. Sen dess har man haft en hel del musikalfloppar, som Frank Wildhorns BONNIE AND CLYDE, Jason Robert Browns THE BRIDGES OF MADISON COUNTY och Duncan Sheiks AMERICAN PSYCHO.
Ursprungligen hade man erbjudit Patti Lupone rollen som Fosca, men hon valde att istället göra Sunset Boulevard i London, med allt vad det nu skulle innebära…
Föreställningen nominerades till 10 Tony Awards, och vann fyra; Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Musik, och Bästa Kvinnliga Huvudroll till Donna Murphy, som på så sätt fick nöja sej med det som Patti inte ville ha.
Man fick god kritik, men en utebliven publik, och föreställningen lades ner redan den sjunde Januari 1995, efter endast 10 månader och 280 föreställningar, vilket gör att den håller rekordet för minst antal föreställningar av en tonyvinnare av Bästa Musikal.
Produktionen på Spira innebär skandinavienpremiär för musikalen.
Jönköping, visar det sej, ligger vid Vättern, i ett nästan Schweiziskt område. I alla fall känns det lite som att komma till en sjö i alperna, när man på bilvägen liksom försiktigt glider upp bredvid vattnet, och gör sällskap in till stan. Detta är förstås extra exotiskt om solen är på väg att gå ner, som nu.
Det är första gången jag är på Kulturhuset Spira, och jag är helt klart imponerad. Man kommer in i en enorm, inglasad foajé, flera våningar hög, lite som biljettkasseplanet på Kulturhuset, men där man i Stockholm har utsikt över plattan och Åhlens, har man här utsikt över Munksjön, och bortom den: Siluetten av Jönköping. Byggnaden stod klart 2011, och har fått sitt namn, inte av ordet spira, som i slottsspira, eller spirande som i växande eller groende, utan för att byggnadens fasad går i en slags spiral runt fasaden, men jag antar att Spiralen lät för mycket som en galleria, eller ett preventivmedel.
I foajén finns en genial utställning som man absolut inte får missa. En Kör av Gamla Skor. Elever från Jönköpings kommuns skolor har tagit en massa gamla skor och skapat ansikten där skons öppning är munnen på en sångare. Jag kommer aldrig att se på skor - och körsångare - på samma sätt igen.
Jag vet inte om salongen alltid är ljussatt som om man vore i en djungel, där solljuset liksom filtrerades ner genom blad och grenar, eller om det är för att kontrastera till den torra, sandiga scenen. Det är mysigt, i alla fall, och känns fräscht. Det är inte en väldigt stor salong, vad gäller parketten, även om den är större än många andra stadsteatrar ute i landet, och man har tre stora balkonger.
Det hela börjar i Italien 1863. I Nordamerika pågår inbördeskriget, och i Borta Med Vindenär detta året då Rhett Butler bjuder 150 dollar för att få dansa med den svartklädda änkan Scarlett. I Sverige inviger man Berns Salonger och Skandinaviska Banken, kvinnor får börja arbeta inom post och telegrafi, och Alfred Nobel uppfinner dynamiten.
I Italien håller man på med Risorgimento, och i Milano, en stad som bara fyra år tidigare frigjort sej från Österrike, får Giorgio, en militärkapten som har ett hemligt förhållande med den olyckligt gifta, vackra, Clara, ett brev om att han har förflyttats till en lantlig militär utpost. Där träffar han sin överstes kusin, Fosca, en sjuklig, neurotisk och oattraktiv kvinna. Fosca förälskar sej i honom. Han, med tiden, kommer att avsky henne.
Det intressant är hur det kommer sej att han sen börjar älska henne.
Det är en vacker uppsättning. Meterhöga staplar av sandsäckar omringar spelrummet, där ett svart piano står inklämt vid fonden. Scenbreda fransridåer glider över scenen, som draperier av regn. Golvet är ljust, sandfärgat, torrt.
Kostymerna är vackre, enkla, opatinerade. Kanske är man något övertydligt när det gäller färgen på damernas klänningar. Clara går från passionsröd till grått, och Fosca reser det andra hållet. Kanske hade det varit intressant om Clara vore lite mer uppklädd, utstyrd, eftersom hennes roll mest består av att hon kommer in som ett slags levande brev, och det vore intressant att se hur hon förde med sej något av den den sofistikerade storstaden, men hennes kostym representerar det utrymme hon fått i historien; den kommer lite i andra hand.
Det svåra med PASSION är, tycker jag, att den funkar som ett teoretiskt experiment - vad händer om någon älskar någon så mycket att den älskade börjar älska tillbaka? - men i praktiken är det svårt att få det att kännas övertygande. Varför börjar Gorgio älska Clara? Vad finns där att älska?
Redan vid uruppförandet hade man problem med Foscas roll: Eller, problem: publiken hatade henne. Man skrattade när hon fick sina anfall, och någon till och med skrek Die, Fosca, die! under en föreställning.
1996 gjorde man en filmatisering av föreställningen, som senare kom på en DVD, som jag köpte. Och jag kände lite samma sak: Dö, Fosca, dö! När Giorgio slutligen ger efter, känns det som om han ger upp, som om han går över till den andra sidan, låter vampyren bita honom, som om han liksom inte orkar kämpa emot längre.
Som om Michael Douglas i Fatal Attraction plötsligt skulle falla för den kaninkokande Glenn Close.
När jag var liten gick det en brittisk serie på teven i åtta säsonger och 91 avsnitt: Onedinlinjen, om en sur gubbe som gifte sej med en oattraktiv kvinna han inte älskade, för att komma åt hennes pappas pengar, och rederi. När hon sen dog, i slutet av första säsongen, insåg han att han älskade henne, inte för att hon var vacker, utan för att hon var god. Den typen av kärlek förstår jag, den har jag upplevt själv, när Någon plötsligt blir Den Ende.
Men här, som i originalet, har man medvetet valt att inte med tiden göra Fosca mer älskvärd. Vi förstår hennes historia, och känner medlidande, men inte mer än så. Vi hittar inget hos henne att älska, och förstår inte vad som händer när Giorgio plötsligt gör det.
Det känns lite som om man har varit tvunget att gå på toaletten mitt i föreställningen, och när man kommer tillbaka har man missat den där scenen eller sången, där allt vänder. Vändpunkten med stort V. Plötsligt har allt bara förändrats, och jag förstår inte varför, eller hur: Georgio älskar plötsligt den avskydda Fosca. Och det intressanta är inte att han gör det, utan varför, och varken här, eller i den filmade broadwayversionen, får jag ett svar. Han bara gör det.
Och det blir lite som om man vill säga: alla kvinnor förtjänar att bli älskade av mannen dom älskar, och sen har man ingen riktig plan på hur det ska gå till. Giorgio liksom tvingas, av berättelsen, att älska Fosca. Han skaälska henne, det är det det handlar om, alltså måste skådespelaren hitta en lösning, för i manuset finns inget.
Kanske är det för att förutsättningen är felformulerad. Ofta brukar såna här teaterpremisser ha ett frågetecken efter sej, som i: kan man älska någon så mycket att den älskade börjar älska tillbaka? Här har man liksom redan svarat ja, och nu måste regissör och skådespelare bevisa tesen.
Denna Fosca är mindre jobbig, mindre ful, mindre motbjudande. Det är lite oförståeligt att männen i lägret inte fått upp ögonen för henne. Det motbjudande ligger mest i att hon är jobbig, att hon är på, att hon är för mycket.
Jag sitter och funderar på om hon är en annan sorts Fosca, om hon verkligen älskar Giorgio, eller om hon har gett sej på att hon ska ha honom. Jag hade en bekant, Calle Ballique, som hade några något psykopatiska drag, och som hela tiden gick över gränser, för att sen be om ursäkt, krälande i stoftet, som en hund. Man förlåt honom, gång på gång, tills man insåg att det var det han gick igång på, att vinna tillbaka ens förtroende, att bli förlåten, och det var något oförlåtligt.
Den här Fosca känns lite så. Lite mer beräknande, lite mer frisk, inte alls fullt så neurotisk.
Kommer du ihåg Den Franske Löjtnantens Kvinna, Meryl Streepfilmen, inte boken, om kvinnan som hittar på ett skamfyllt förflutet, och medvetet ställer sej utanför samhället? Är detta denna Fosca?
I regin upplever jag det som om man snarare försökt dölja, pacificera, än röra upp och gröta runt. Det blir lite trevligt, ibland. Som om, ifall man hade spelat VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?, ingen hade druckit fullt så mycket, varit fullt så utlämnande, fullt så elak, svurit fullt så mycket, utan man hade varit mera sams.
Öppningsscenen, mellan Giorgio och Clara, den gifta kvinnan, ska utspela sej efter ett passionerat tumlande i sänghalmen, men känns inte alls erotiskt, utan mer som scenerier. Koreografi. Detta är inte en man och en kvinna som kommer ner från Mount Orgasmus. Man tar på varandra som två skådespelare som gett varandra tillstånd till fysiskt kontakt:
”Jag kommer att lägga min hand här, här och här, är det okej?”
”Det är okej.”
Det hade nästan varit mer talande om dom inte tagit på varandra alls, men om känslan varit där.
Jag menar inte att starta några rykten, men jag sitter faktiskt och fundera på om aktörerna privat, i hemlighet, var ett par, och försökte dölja detta på scenen, genom att agera ”säkert”.
Vissa gånger känns det också som om man inte handlar organsikt, och det kan ha att göra med att man är stressad av musiken, att vissa saker måste sägas på vissa ställen, för att följa partituret, jag vet inte, men två tillfällen som kändes ’regisserade’ var till exempel i denna första scen när Giorgio säger till Clara att hon inte ska se så ledsen ut: men det vore omöjligt för honom att se, eftersom hon står med sin rygg mot honom.
Innan dess har hon märkt på honom att något är fel, och frågat honom vad det är, och hon är - känslomässigt - i och med frågan - redan medveten om svaret. Det hade varit mer effektivt, aktören hade haft mer att spela, om hon först, när hon ställt frågan, varit positiv, som om det gällde något vardagligt, som att han glömt sin promenadkäpp, eller tappat bort sin bok, för då hade hon - när hon fått veta att han ska förflyttas - haft mer att spela på.
Det känns också forcerat i andra akten, när Fosca får veta att Giorgio ska förflyttas: hon har knappt tid att ta in informationen innan hon - inför alla, och på så sätt avslöjas sitt kärlek - kastar sej om hans hals. Som publik hade man velat vara med på den lilla resan. Nu är det lite som:
”På två taktslag därefter kastar du dej om hans hals.”
I andra akten händer också något som gjorde mej konfunderad, eftersom jag inte förstod om det var en översikt, eller ett medvetet val:
I Shakespeares dramer, och hos dom gamla grekerna, kommer folk ofta in och berättar vad som har hänt, istället för att iscensätta stora händelser. Detta är kanske inte ett väldigt dramatiskt sätt att berätta, då den verkliga dramatiken handlar om hur berättaren upplever det hela. Men i vissa verk finns det bakgrundsfakta som måste berättas, och speciellt inom musikteater kan såna mellanspel bli ganska långa. I en film, till exempel, skulle man lösa det men någon slags flashback.
Så har man till exempel löst mrs. Lovetts berättelse i SWEENEY TODD, där avslöjar vad om hände med hans fru: man låter aktörer komma in och illustrera händelsförloppet, så att vi liksom ser hur Sweeney föreställer sej det hela.
I den filmade versionen av musikalen PASSION har man använt sej av samma grepp när Foscars kusin, överste Ricci, ska berätta Foscas bakgrundshistoria om hur mannen hon gifte sej med som ung bedrog henne, spenderade hennes pengar och sen lämnade henne, och detta är anledningen till att hon här sjuk: man låter andra soldater agera maken, och hennes far, och kvinnor som tidigare agerat pigor och hemhjälp får föreställa Foscas makes älskarinna, och hennes mor.
I den scenen sjunger kvinnorna bland annat:
ÄLSKARINNAN:
As long as you're a man/You’re what the world will make of you.
ÄLSKARINNAN OCH FOSCAS MAMMA:
Whereas if you're a woman/ You’re only what it sees.
ÖVERSTEN, FOSCAS FAR OCH FOSCAS MAKE, GREVE LUDOVIC:
A woman is a flower whose purpose is to please.
ALLA:
Beauty is power, longing a disease..
Här, i Jönköping, går man en annan väg: I flasbackscenen har man också valt att inte illustrera förloppet, eller låta skådespelare agera rollerna, man låter bara sångare sjunga partierna, rakt upp och ner. Lite tråkigt, kanske, men det är ett konstnärligt val.
Och av någon anledning har man valt bort de kvinnliga tjänarna, som roller, kanske för att understryka hur männen i lägret - trots att det saknas någon som helst kvinnlig fägring - ändå inte ser Fosca som ett amoröst eller sexuellt objekt. Men eftersom det behövs kvinnliga röster i körpartier så har man valt att låta dessa sångare bära manskläder. Man ser klart och tydligt att de är kvinnor - man har inte satt på dem mustascher och försökt göra dragkings av dom - men dom ska föreställa män.
Men det blir lite knepigit, för mej, när kvinnor, i manskläder, sjunger:
As long as you're a man/You’re what the world will make of you.
Whereas if you're a woman/ You’re only what it sees.
Är det ett grepp eller ett misstag, en blunder, en miss? Om det är ett medvetet val vet jag inte vad dom vill säga, och om det är ett fadäs så säger det en hel del.
Det är kaxigt, och beundransvärt, att sätta upp detta verk, och jag är redan nyfiken på vad man ska göra härnäst. Jag skulle älska om man fortsatte på Sondheim-temat, med dom lite mer lättillgängliga A LITTLE NIGHT MUSIC, INTO THE WOODS eller COMPANY, eller om man svängde in på William Finn och gjorde A NEW BRAIN, eller FALSETTOS? Man kanske till och med skulle ta sej en titt på hans MUSCLE, den där musikalen som skulle vara den andra delen av PASSION, från början
Eller, vad sägs om ORDINARY DAYS, av Adam Gwon, du vet, den med I’ll Be There?
Jag skulle sätta mej i en bil och låta mej bli körd till Jönköping, för vilken som helst av dom.
Min smak är ganska grov: Socker, salt och ketchup, liksom, medan min kompis Patti-Li Leuk är mer av en finsmakare, mer muskot, dill och fänkålsfrön. Denna liknelse gäller förstås inte mat, utan musik. Han hör på ett helt annat sätt än vad jag gör.
Men till och med jag blir förförd av Jönköpings sinfonietta. Det går liksom inte att värja sej. Jag lyfts upp, skakas om, som en tecknad Pocahontas, flängande i The Colors of the Wind. Även om jag intellektuellt ibland inte är förförd, är jag ofta känslomässigt omskakad, undermedvetet.
Skådespelarna lämnar heller inget övrigt att önska, och jag önskar att man hade vridit mer ur dom. Kalle Malmberg är en sån där aktör, jag antar att det är en ny generation, som vågar låta sej utsättas, känna, lämna ut. Som inte garderar och värjer sej. Som inte förefaller att vara beredd på vad det är han ska spela, utan som känns lika överraskad som vi, publiken.
Jag sitter faktiskt lite stockholmssnobbigt och undrar vad en man som han gör i Jönköping, om han liksom kastar bort sin karriär ute i provinsen, tills jag inser:
Det är ute i landet det händer.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 375:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5929:-
Du vet väl -
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MARATONDANSEN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Och här är vad jag menar med att kassakvinnan gjorde precis rätt: Det hade varit väldigt lätt att ta mitt aggressiva, desperata, irriterade humör och bara spegla det: att anta en snipig attityd och klart och tydligt visa att hon bara var där för att sälja biljetter, inte lyssna på mitt gnällande, och att hon inte var ansvarig för biljettautomaten.
Men hon agerade precis som hon gått en kurs i krishantering: hon lyssnade på mitt klagande, tog in, höll med, beklagade, och sålde mej en biljett."
THE PHANTOM OF THE OPERA, på Cirkus:
"Jag satt på allvar och funderade på vad man skulle göra med scenografin när den här föreställningen lades ner. Och vad jag i såna fall skulle försöka få med mej hem, om det nu visade sej att allt hamnade i containers, på väg till tippen.
Det såg ut som om den där förgyllda skulpturen av lyckliga, halvnakna damer som smektes av muskulösa, maskbärande herrar, som hängde högst upp i mitten av prosceniet, precis skulle kunna passa in i mitt vardagsrum. Om jag slängde ut antingen bokhyllorna eller teak-sideboardet."
BULLETS OVER BROADWAY på Göta Lejon:
När jag hörde att Göta Lejon skulle sätta upp musikalen BULLETS OVER BROADWAY, tänkte jag:
”Va? Det kommer aldrig att funka!”
När jag sen hörde att den skulle regisseras av Emma Bucht, tänkte jag, igen:
”Va? Det kommer aldrig att funka!”
Och när jag hörde att Johan Rheborg skulle spela den steppande gangstern, mumlade jag, för mej själv:
”Han? Steppa? Det kommer aldrig att funka!”
Men det var när jag hörde att Helen Sjöholm skulle spela Diane Wiests roll, som teaterdivan Helen Sinclair, som jag sa, högt och tydligt:
”Jag älskar mänskan, men det här, det kommer aldrig att funka!”
Sen såg jag föreställningen, och ändrade mej.
