Manus och text av Bill Russell, musik av Henry Krieger, regi Hannah Chissick, Musical Supervisor and New Orchestrations Simon Hale, Musical Director Jo Cichonska, Choreographer Matthew Cole, Designer takis, Lighting Designer Howard Hudson, Sound Designer Dan Samson, Casting Will Burton CDG, Med Lala Barlow, Louise Dearman, Dominic Hodson, Christopher Howell, Jay Marsh, Oliver Marshall, David Muscat, Haydn Oakley, Laura Pitt-Pulford, Nuwan Hugh Perera, Agnes Pure, Nuno Queimado, Kirstie Skivington, Genevieve Taylor.
I had a love, but love left me lonely
I had a love, but now I have only
misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah
You can see by my tears, the tears I've lost count of,
You can see by my tears the ungodly amount of
misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah woah!
I see no future for us, which means I see no relief,
from the suffering, sorrow, despair, despondence, torment, and grief
It's hard, oh so hard, to be an adolescent
the braces, the zits, and now this incessant,
misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah woah
Misery, Agony, Helplessness, Hopelessness, Heartache and Woe
Ur CRY BABYÂ
Musik
Adam Schlesinger
Text
David Javerbaum
Det kÀnns lite pinsamt. Runt omkring oss irrar turister, bilar flÀnger förbi, försÀljare ropar, och ett jesus-freak mÀssar nÄgot om evigt liv. Rakt över gatan arbetar man med renoveringen av Centre Point, man hackar och hugger, hamrar och slamrar.
NÄgon meter bort stÄr Patti-li, med videokameran siktad mot mej. Jag kollar min papper, drar ett andetag och sÀtter igÄng:
âVi stĂ„r hĂ€r vid nĂ„got som kallas St. Giles Cirkus. Bakom oss fortsĂ€tter Tottenham Court Road norrut, österut har vi New Oxford Street, vĂ€sterut löper Oxford Street, och söderut börjar gatan som den hĂ€r guidade turen ska handla om: Charing Cross Road. Vi befinner oss i Westminster, nuförtiden en del av London, men frĂ„n början en helt egen stad. Vi befinner oss ocksĂ„ i West End, i Soho och i TheatrelandâŠâ
Det började som en vÀldigt rolig idé, det hÀr att vi var för sej skulle göra en mycket ingÄende guidning av en egen gata i London, men jag hade ingen aning om att den skulle var sÄ tidsslukande. Sen vi bokade resan har nÀstan all min fritid gÄtt Ät till att söka upp intressanta saker online, att lÀgg till i min guiderunda. Jag har lÀrt mej massor, och det kÀnns vÀldigt speciellt att kÀnna en gata, och en del av London, sÄ vÀl.
Glömde jag sĂ€ga att vi var i London, förresten? Dagen innan, eller morgonen innan, hade vi flugit frĂ„n Stockholm, Arlanda till Heathrow, London, sett tvĂ„ förestĂ€llningar, PETER PAN GOES WRONG och DISASTER, men hittills, den hĂ€r dagen, har vi bara hunnit kĂ€ka frukost. Fast det finns ingen anledning till stress: idag ska vi bara se en enda, ynka förestĂ€llning. MĂ„ndagar Ă€r ingen höjdardag vad gĂ€ller matinĂ©er, verkar det som. PĂ„ vĂ„rt hotell, St. Giles, vid Bedford Avenue i Fitzrovia, ingĂ„r inte frukost, och det Ă€r helt okej. Det Ă€r sĂ„ mycket roligare att tvingas att gĂ„ ut och Ă€ta, istĂ€llet för att kĂ€ka en hotellfrukost, och sen, ofelaktigt, gĂ„ tillbaka till rummet och sĂ„sa, innan man slutligen hittar ut pĂ„ stan, nĂ„ngĂ„ng vid lunch. Och vĂ„rt rum har en vattenkokare, och snabbkaffe och tepĂ„sar stĂ„r framstĂ€llda, sĂ„ medan Patti-Li duschar brukar jag packa dagens vĂ€ska och hĂ€lla i mej en kopp kaffe. Eller te, för vi Ă€r ju i alla fall i England.Â
Trots detta kom vi igĂ„ng sent, sĂ„ frukosten blev mer en brunch, Ă€n en frukost. Eller, nĂ€stan en lunch, skulle man kunna sĂ€ga. VQ Bloomsbury, stĂ€llet dĂ€r vi kĂ€kar, ligger i samma byggnad som hotellet, men med ingĂ„ng frĂ„n en annan gata, Great Russell Street, med det finns en bakre vĂ€g, genom hotellet, till restaurangen, och som hotellgĂ€st har man rabatt. Dom har ocksĂ„ öppet dygnet runt, och man kan fĂ„ frukost nĂ€r som helst, se det finns ingen anledning at stressa.  Förra gĂ„ngen vi var i London, i vĂ„ras, bodde vi pĂ„ samma hotell, och kĂ€kade frukost hĂ€r, en gĂ„ng. Den gĂ„ngen bestĂ€llde jag en Veggie Breakfast, med stekta Ă€gg, engelsk muffin, spenat, hash browns, grillad tomat, stekt svamp och vita bönor i tomatsĂ„s. Nu nöjer jag mej med en kaffe och en fallafellburgare. Patti-Li tar en Club Sandwich och kaffe. Â
Det Ă€r en vĂ€ldigt speciellt kĂ€nsla att guida i ett omrĂ„de du kĂ€nner vĂ€l, men bara i teorin. Det Ă€r lite som om jag stigit in i en tavla, eller en film, eller nĂ„t. Allt ligger dĂ€r det ska ligga, och ser ut som det ska göra, det Ă€r bara det att allt plötsligt Ă€r i 3D, och finns liksom pĂ„ riktigt.Â
Det regnar, och vi vandrar under varsitt paraply. Det Àr inte direkt kallt, men jag fryser om fingrarna som hÄller mina hophÀftade, utskrivna A4-sidor. LÄngsamt, med smÄ avstickare in pÄ sidogator, arbetar vi oss nerför Charing Cross Road. Jag berÀttar om mordbranden pÄ Denmark Street, om bokhandeln Foyels, som lade Hitlers Mein Kampf pÄ sitt tak istÀllet för sandsÀckar, under andra vÀrldskriget, och jag visar gatuskylten till Little Compton Street som man bara kan se om man gÄr ut och stÀller sej pÄ en refug och kikar ner genom ett gatugaller.
NÀr vi kommer ner till Cambride Circus, vid korsningen av Charing Cross Road och Shaftsbury Avenue, nere vid Palace Theatre, byter vi: och jag lÀmnar över ordet till Patti-Li.
Eftersom vi befinner oss i krysset dĂ€r vĂ„ra respektive gator möts, mĂ„ste vi bege oss österut, för att komma till början av Shaftesbury Avenue. Eftersom vi inte vill gĂ„ pĂ„ gatan tvĂ„ gĂ„nger, smiter vi in pĂ„ en gata som verkar gĂ„ parallellt: Vi tar Phoenix Street, Vid Phoenix Theatre, rundar Phoenix Garden och fortsĂ€tter uppför New Compton Street.Â
Mitt lokalsinne Àr inte vidare vÀlutvecklat, men överallt annars, förutom i London, verkar jag ha en uppfattning om vart jag Àr pÄ vÀg, söder eller norr, du vet, men nÀr vi plötsligt - efter lite irrande - kommer fram New Oxford Street nÄgra kvarter frÄn vÄrt hotell, dÀr vi började, slÄr det slint i mitt universum. Har vi gÄtt uppÄt? Jag trodde vi gick Ät höger, österut? Och visst borde det ta lÀngre tid att ta sej hit?
Det visar sej att Charing Cross Road och Shaftesbury Avenue inte ligger i rÀt vinkel, som ett 90° hörn i en fyrkant, utan bildar tillsammans med New Oxford Street en slags triangel. Londons gatunÀt Àr lite som en gÄngarna i en gruva, man klarar sej inte lÀnge utan en karta.
Patti-Li berÀttar om Shaftesbury Theatre, om Odeon Theatre, om nÄgot mord inne pÄ Dean Street, och nÀr vi nÀrmar oss utkanten pÄ Chinatown lotsar han in oss pÄ The Theatre Cafe. Inte en minut för tidigt. Klockan Àr snart fyra. Vi har för lÀnge sen brÀnt av brunchen.
The Theatre CafĂ© lĂ„ter kanske lite mysigare Ă€n det verkligen Ă€r. För det Ă€r ett ganska ordinĂ€rt cafe, vars koncept Ă€r West Endshower. VĂ€ggarna Ă€r fyllda av affischer, mĂ„nga av dom signerade, och man har till och med fĂ„tt tag pĂ„ rekvisita, frĂ„n vissa förestĂ€llningar, som en mask frĂ„n PHANTOM OF THE OPERA, och man kan köpa en Starlight Espresso, en My Fair Latte eller en Charlie and the hot Chocolate, och fĂ„ dom serverade i en pappersmugg med teateraffischtryck. VĂ„ra muggar gjorde reklam för THE BODYGUARD, en förestĂ€llning som vi inte var vidare intresserade av. Man sĂ€ljer Ă€ven teaterbiljetter och jag gick dĂ€rifrĂ„n med ett ganska plastigt intryck, som om stĂ€llet var en slags pressbyrĂ„ med teatertema, eller en sĂ„n dĂ€r biljettkiosk runt Leicester Square dĂ€r man ocksĂ„ sĂ„lde kaffe.Â
Det har blivit mörkt, nÀr vi kommer ut, och efter att Patti-Li har berÀttat om Queens Theatre, Gielgud Theatre, Apollo Theatre - dÀr vi kvÀllen innan sÄg PETER PAN GOES WRONG - och Lyric Theatre, fyra teatrar som ligger i ett litet kluster pÄ samma sida av Shaftesbury Avenue, letar vi oss ner till Piccadilly Circus, och den guidade turen Àr över. Vi Àr nu pÄ jakt efter mat, och vi tar Coventry Street till Leicester Square, men stÀllena hÀromkring Àr antingen snabbmat av typen hamburgerhak, eller ganska dyra restauranger. Vi irrar ut pÄ Charing Cross Road, och in pÄ the Strand, och arbetar oss lÄngsamt i riktning mot Waterloo Bridge.
Teatern vi ska till ligger pÄ andra sidan Themsen, i ett omrÄde som kallas Southwark. Namnet kommer frÄn det gammalengelska sƫth och weorc som betyder southern defensive work, eller sydligt försvarsverk, och syftar till att hÀr lÄg ett fort, söder om London Bridge. Eftersom man befann sej utanför staden, levde man efter andra regler, och omrÄdet var lÀnge kÀnt som ett nöjesnÀste: The Rose, en teater dÀr bÄde Shakespeare och Marlowe jobbade, öppnade hÀr 1587. 1599 öppnade Shakespeares egen The Globe, och 1997, 355 Är efter att originalbyggnaden revs av puritanerna, byggde man upp en kopia, vid Millenium Bridge, vid Tate Modern. Vid Waterloo Station ligger ocksÄ teatern Old Vic, grundad 1818.
KvĂ€llen innan hade vi ocksĂ„ sett DISASTER, pĂ„ Charing Cross Theater, i the Arches, vid Villiers Street, en gata med massor av smĂ„ mysiga matstĂ€llen, och det kĂ€ndes bara naturligt att Ă„tervĂ€nda dit, nĂ€r vi nu inte hittade nĂ„got matstĂ€lle nĂ„gon annanstans, och det i alla fall lĂ„g Ă„t det hĂ„ll vi skulle.Â
Daisy och Violet Hilton, systrarna vars liv kvĂ€llens förestĂ€llning, musikalen SIDESHOW, handlar om, var tvĂ„ verkliga personer, födda i Brighton, 1908, vars mor var en ogift barservitris. De satt ihop vid varsin skinka och höft, och deras bĂ€ckenben var hopvuxna.Â
Jag tror inte man fÄr sÀga siamesiska tvillingar lÀngre. NÄgon pk-person har sÀkert bestÀmt att det Àr förolÀmpande mot Thailand, eftersom landet inte lÀngre heter Siam, eller mot den hÀr typen av tvillingar, genom att insinuera att dom alla kommer frÄn samma land. Jag undrar om landet eller mÀnniskorna kÀnner sej mest förolÀmpade för associationen? Eller ocksÄ Àr jag helt ute och cyklar, och ingen tar illa vid sej.
Mary Hilton, Ă€garinnan till baren dĂ€r mamman jobbade, sĂ„g en kommersiellt möjlighet i flickorna, och sĂ„ gott som köpte dom frĂ„n mamman, började visa upp dom, och trĂ€nade dom i sĂ„ng och dans genom fysisk disciplin. Dom turnerade reda som treĂ„ringar, och besökte Tyskland och Australien, innan dom hamnade i USA. NĂ€r deras âĂ€garinnna" dog, Ă€rvdes dom av hennes dotter och hennes make, som misshandlade dom och trĂ€nade dom i att spela jazzmusik. Slutligen stĂ€mmer dom sina managers, och blir fria. Efter att vaudeville förlorat sin populĂ€ritet började dom turnera i burlesken, och dom var Ă€ven med i filmen Freaks.Â
Den ena av systrarna inledde ett förhÄllande med en musiker, men nekades Àktenskapslicens i 21 stater. NÄgra Är senare lyckades hon gifta sej med den homosexuelle skÄdespelaren James Moore, för publicitet, och Àktenskapet varade tio Är, pÄ papper. Fem Är senare gifte sej den andra systern med en annan homosexuell man, dansaren Buddy Sawyer. Det Àktenskapet varade i tio dagar. Deras sista framtrÀdande var i Charlotte, Norht Carolina, 1961, dÀr deras turneledare övergav dom, och dom stannade kvar och började jobba i en mataffÀr. Dom dog av Hongkongflunsan. En undersökning visade att den ena systern dog först, den andra tvÄ eller tre dagar senare.
Vi hamnar pÄ Herman Ze German, en brittisk restaurangkedja som specialicerat sej pÄ tyska korvar, och som finns pÄ tre stÀllen i London. Det Àr inget stort stÀlle, nÄgra bÀnkar vid fönstret, och nÄgra bord lÀngs ena lÄngvÀggen.
Jag köper en Veggie Wurst med sauerkraut och currysauce, och pommes. Det Ă€r bara det att jag inte tittar sĂ„ noga, nĂ€r jag bestĂ€ller min pommes, utan bestĂ€ller Cheesy Pommes, som visar sej vara ett enormt berg av pommes tĂ€ckt av smĂ€lt ost och currysĂ„s, ett helt mĂ„l i sej, eller nĂ„got en familj borde dela pĂ„. Jag tuggar och svĂ€ljer och knaprar och kladdar, men det Ă€r helt omöjligt att fĂ„ i sej alltihop, och Patti-Li vĂ€grar hjĂ€lpa till, eftersom han har nog med sitt: TvĂ„ Currykorvar, pommes, och deras egen cola.Â
Ytterdörren gĂ„r inte igen av sej sjĂ€lv, och jag som sitter nĂ€rmast fĂ„r gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng gĂ„ upp och stĂ€nga. Till slut vĂ€grar jag, och dĂ„ reser sej en av kvinnorna vid ett bord lite lĂ€ngre in, och gĂ„r fram och stĂ€nger. Hon ler mot mej, och sĂ€ger nĂ„got nĂ€r hon gĂ„r tillbaka, men jag uppfattar inte vad, och ler bara fĂ„nigt, tillbaka. Jag hoppas hon inte frĂ„gade vad klockan var, eller sa att min gylf var öppen, eller nĂ„t sĂ„nt.Â
1989 kom det en musikal om systrarna Hiton, TWENTY FINGERS, TWENTY TOES, med manus av Michael Dansicker och Bob Nigro, och musik och text av Michael Dansicker. Den gjorde avstamp i systrarnas liv, men försvann sen in i en fiktion dÀr man lyckades separera dom. Den har, mej veteligen, inte satts upp sen dess.
Omkring Ă„tta Ă„r senare, 16 Oktober 1997, hade Ă€nnu en musikal om systrarna, SIDESHOW, premiĂ€r pĂ„ Richard Rogers Theatre, teatern som sett uruppföranden av bland andra GUYS AND DOLLS, DAMN YANKEES, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, NINE och bĂ„da versionerna av CHICAGO, den inte sĂ„ lyckade urversionen, och den avsevĂ€rt mer framgĂ„ngsrika nyuppsĂ€ttningen. Det Ă€r för övrigt dĂ€r HAMILTON idag spelar för fulla hus.Â
En Sideshow, förresten, Àr en extra, sekundÀr produktion till en cirkus eller ett tivoli, mer en utstÀllning Àn en förestÀllning.
Denna version, som var mer var mer framgÄngsrik, nominerades till fyra Tony Awards, BÀsta Musikal, BÀsta Manus för Bill Russell, BÀsta Musik för textförfattaren Bill Russell och tonsÀttaren Henry Krieger, och BÀsta Kvinnliga Huvudroll, en delad plats för Alice Ripley och Emily Skinner, men ingen av de nominerade van nÄgot. Av de ovannÀmnda Àr det bara Alice Ripley som har en tonystatyett, men inte för den hÀr musikalen, utan för sin roll i NEXT TO NORMAL. Henry Krieger var visserligen nominerad för musiken till DREAMGIRLS, 1982, men den statyn gick istÀllet till NINE, och han verkar inte vara en vidare produktiv man. Manus- och textförfattaren Bill Russell har inte nÄgon musikal som kan mÀta sej med DREAMGIRLS, i bagaget, hans för övrigt mest kÀnda verk Àr nog ELEGIES FOR ANGELS, PUNKS AND RAGING QUEENS, som kom 1990.
Trots att SIDE SHOW fick mycket bra kritik var den ingen direkt kommersiell framgĂ„ng, utan lades ner Januari, följande Ă„r, efter endast 31 förhandsvisningar och 91 förestĂ€llningar.Â
NÀr nÄgra Är senare sattes upp pÄ musikalen, hade man gjort avsevÀrda förÀndringar i förestÀllningen, speciellt vad gÀller musiken, men inte heller den blev nÄgon succé.
De tvÄ musikaliska hitsÄngerna i förestÀllningen Àr Who Will Love Me As I Am? och I Will Never Leave You, och den senare Àr en sÄng jag inte alls förstÄr. Den verkar nÀstan lite smaklös, eller ofrivilligt komiskt. En sÄng dÀr tvÄ ihopvuxna personer bedyrar att dom aldrig ska lÀmna varandra? Det finns, för mej, en omedveten humor, eller ironi i det hela:
PÄ Ättiotalet fanns ett gaystÀlle pÄ Kungsholmen i Stockholm, Make Up, och dÀr hÀrjade under nÄgra Är en dragshowgrupp som hette Die Stuttgart Gruppe, och en av deras shower var en bad-tasteförestÀllning dÀr killar förestÀllande tvÄ sammanvuxna systrar mimade till Britt Dambergs Nancy, Nancy frÄn Melodifestivalen 1960:
 Vi Àr tillsammans vareviga dag
Nancy och jag, hĂ€r i vĂ„r stadâŠ
NĂ€r vi kommit över Waterloo Bridge föreslĂ„r Patti-Li att vi ska försöka hitta till teatern utan att kolla pĂ„ nĂ„gon karta. Det borde inte vara omöjligt, eftersom vi varit hĂ€r förut, tycker vi, och börjar vandra uppför Waterloo Road. Vi gĂ„r förbi Waterloo Station, förbi Old Vic, men nĂ€r vi liksom lĂ€mnar citykĂ€rnan bakom oss och kommer fram till en rondell tar Patti-Li fram sin iPhone och kollar vilken av vĂ€garna vi ska ta. Vi har inte all tid i vĂ€rlden.Â
Southwark Playhouse skapades 1993, av Juliet Alderdice och Tom Wilson. Dom sÄg ett behov för högkvalitativ teater som kunde vÄrda och utveckla nystartade grupper och individer över lag, men Àven en teater med stark lokal anknytning. Ursprungligen lÄg teatern pÄ Southwark Bridge Road, innan den flyttade in i ett av valven under Waterloo Station, en lokal som dom man var tvungen att lÀmna 2013, pÄ grund av ombyggnad. Den nya temporÀra platsen, i en fabrikslokal kommer man att lÀmna 2018, dÄ man flyttar tillbaka till en ny, fin lokal pÄ Waterloo Station.
Vi har knappt hunnit in i lokalen innan jag hör mitt namn ropas ut, högt och ljudligt. Min kompis Lalala, en svenska som bott i London i snart 20 Ă„r, stĂ„r dĂ€r, triumferande och leende, som om hon inte alls var förvĂ„nad att över att jag plötsligt dyker upp. Jag tror att jag var mer överraskad att hitta henne, Ă€n hon var över att stöta pĂ„ mej, hĂ€r, pĂ„ en liten teater i en förort i hennes hemstad. Vi hinner knappt prata nĂ„gonting innan det Ă€r dags att gĂ„ in. Hon presenterar mej för tvĂ„ manliga vĂ€nner, men mötet blir lite hafsigt och slafsig, jag lĂ€rde mej aldrig deras namn, och kommer bara ihĂ„g dom som en lĂ„ng med glasögon och kanske skĂ€gg, och en kort med smĂ„ hĂ€nder och ansiktsfjun. Men absolut trevliga.Â
Det hĂ€r Ă€r den Brittiska premiĂ€ren för musikalen, och det Ă€r första gĂ„ngen jag ser den. Jag vet att man gjorde en svensk uppsĂ€ttning pĂ„ Falkenbergs Stadsteater 2010, följd av en SverigeturnĂ©, men den missade jag, tyvĂ€rr.Â
SjÀlva musikalen, materialet, Àr inte vidare intressant, tycker jag. SÄngtexterna, över lag, Àr mediokra, med irriterande rim. I sÄngen Come Look At the Freaks rimmar man med rader som Come Gape at the Geeks, och jag tycker nog att ordet Geek mer för tankarna till en slags nörd Àn nÄgot unikt som hör hemma i en freakshow. NÀr man lite senare sjunger:
They'll haunt you for weeks
Come explore why they fascinate you
Exasperate you
And flush your cheeks.
Cheeks? Weeks? Det kĂ€nns lite som om man hittat en bra titel, och sen desperat sökt efter ovidkommande ord som rimmar.Â
Men vad den hĂ€r produktionen har Ă„stadkommit med materialet Ă€r imponerande. Det Ă€r inte lĂ„ngt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemĂ€ssigt kunde teatern lika vĂ€l ha legat i en helt annan stad. Hit hittar fĂ„ teaterturister, bara de mest inbitna musikalĂ€lskarna, och sĂ„ förstĂ„s lokalpatrioterna. Men kanske det Ă€r det som ger en viss frihet att skapa. Man sĂ€tter inte upp nĂ„gra mĂ„ngmiljonproduktioner, men vad man har hĂ€r Ă€r kredibilitet. Och personerna kunde du lika gĂ€rna se pĂ„ nĂ„n av scenerna pĂ„ andra sidan bron: Lousie Dearman som spelar den mer extroverte Daisy, innehar vĂ€rldsrekordet att vara den enda som har spelat pĂ„ bĂ„de Glinda och Elpheba i WICKED.Â
Teatern ligger i en slags fabrikslokal, utan proscenium eller fasta bĂ€nkrader, vilket gör att man kan förĂ€ndra teaterrummet hur man vill. Förra gĂ„ngen vi var hĂ€r hade man ocksĂ„ lĂ€ktare pĂ„ tre sidor om scenen, och en slags fond pĂ„ den fjĂ€rde sidan, och Ă€ven hĂ€r har man samma upplĂ€gg.Â
Scenen tÀcks att ett slag ofernissat, grÄnat plankgolv, som höskullen i en lada, men brÀdorna Àr lagda i enkla, stora formationer, som ett enkelt parkettgolv, och i fonden har man byggt upp ett slags genombrutna avsatser, med tvÄ trappor pÄ varje sida om en slags entré. Allt Àr dekorerat med tivolilampor, i rundlar, bÄgar eller pÄ vertikala stÀnger som fungerar som rÀcken i de ledstÄngslösa trapporna.
Musikalen tĂ€cker deras liv frĂ„n att dom blir upptĂ€ckta av en talangscout nĂ€r dom jobbar pĂ„ en sideshow, frigör sej frĂ„n Sir, mannen som âĂ€gerâ dom, börjar arbeta sej upp inom vaudeville, tills dess dom blir lovade ett filmkontrakt.
Huvudkonflikten ligger i att Daisy, den av tvillingarna som vill bli stjĂ€rna, Ă€r förĂ€lskad i deras manager, Terry, en man som besvarar hennes kĂ€nslor, men som vill att man kirurgiskt ska separera systrarna, eftersom han vill ha en âvanligâ fru, men samtidigt erbjuds dom ett filmkontrakt, men bara om dom fortsĂ€tter att vara hopvĂ€xta. Violet, i sin tur, vill bara vara som alla andra och för publicitet, och för att normalisera sitt liv, planerar hon att gifta sej med Buddy, en av dansarna i deras show, en homosexuell man, ocksĂ„ han pĂ„ jakt efter ett "normaltâ liv. NĂ€r dom inser att dom inte klarar det, erbjuder sej Daisy att göra det, med Terry...Â
Produktionen imponerar mer Ă€n verket, det vill sĂ€ga vad dom har gjort Ă€r bĂ€ttre Ă€n sjĂ€lva musikalen. SĂ€rdeles imponerad var jag av lösningen att ensemblen plockade upp stavarna som bildade lysande rĂ€cken i trappan och anvĂ€nde dom som kĂ€ppar. Genialt i sin enkelhet.Â
Historien berĂ€ttas av de artisterna pĂ„ sideshowen, dels som en slags grekisk kör, dels i en del smĂ„roller, men de större rollerna, systrarna, Sir, Terry och Buddy, dubbleras inte, vilket Ă€r lite synd, för det hade rundat av berĂ€ttandet.Â
Detta Ă€r ingen produktion man blir rik pĂ„, dels för att salongen Ă€r ganska liten, dels för att man spelar under en kort period, utan anledning till att man gör det Ă€r kanske förhoppningen om en förflyttning, för att visa upp vad man kan, som ett slags showcase för alla inblandade, frĂ„n skĂ„disar till skapare, och för att man vill göra det. Scenografin och scenlösningarna imponerar stort, liksom personerna pĂ„ scenen. Kostymerna, som i mĂ„nga fall Ă€r uppsydda, Ă€r underfundiga och ambitiösa, Ă€ven om jag vissa fall skulle önska att de var lite mer paginerade och de gĂ„nger dom kĂ€nns lite hemsydda kan det mycket vĂ€l vara för att det Ă€r för att visa att systrarnas klĂ€der var specialsydda. Det Ă€r egentligen bara vissa peruker som kĂ€nns lite plastiga.Â
Vad jag tycker Àr mest intressant Àr en av bihistorierna, den om Jake, en svart man som spelar kannibalkungen i Sideshowen, och som ocksÄ ser sej som flickornas beskyddare. NÀr Violet Àr pÄ vÀg att gifta sej med den homosexuelle Buddy, erkÀnner Jake att han har Àlskat henne i hemlighet under flera Är. Violet erkÀnner chockat att hon aldrig har sett honom i det ljuset, vilket jag tolkar som att hon, som nog inte trott att hon skulle kunna bli gift, aldrig ens tÀnkt tanken pÄ att hon skulle kunna gifta sej med en svart man. Denna rasism, trots att den Àr beklagansvÀrd, gör henne pÄ nÄgot sÀtt mer mÀnsklig.
Ibland finns det allmĂ€ngiltiga i det specifika, det vill sĂ€ga att ju snĂ€vare, ju mer inzoomad en historia Ă€r, ju lĂ€ttare kan det ibland vara att hitta universella paralleller: En flicka som trillar ner i ett kaninhĂ„l, en dansk prins som inte kan bestĂ€mma sej, eller en sopsorterande robot pĂ„ en övergivet planet, Ă€r alla berĂ€ttelser dĂ€r det gĂ„r att hitta nĂ„got att relatera till. I historien om tvĂ„ systrar som sitter ihop borde det ocksĂ„ gĂ„ att hitta nĂ„got som rör alla, men jag tycker inte att man varit vidare framgĂ„ngsrik. Det verkar som om de ursprungliga skaparna har haft en ganska naiv instĂ€llning till materialet. För mej Ă€r infallsvinkeln fel, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Man berĂ€ttar utifrĂ„n vad vi anser Ă€r normalt, istĂ€llet för att försöka förstĂ„ deras vĂ€rldsbild. Det skulle  ocksĂ„ kunna finnas ett slags hat till den andre systern: âOm det inte vore för henne hade jag varit som vem som helst.â NĂ„got som i det hĂ€r fallet nĂ€stan borde grĂ€nsa till sjĂ€lvhat.
Vad som Ă€r unikt och intressant i deras berĂ€ttelse Ă€r att dom aldrig varit ensamma; att dom alltid har haft varandra. Det Ă€r tanken pĂ„ ensamheten dom borde dras till, men inte rĂ€dslan att vara ensamma, för det borde vara ett helt frĂ€mmande koncept för dom.Â
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
735:-Â Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6853:-
Du vet vÀl -
- och pĂ„  Snapchat heter jag CliftonBergman - och att du kan nĂ„ mej pĂ„ joakimbergmam@gmail.comÂ
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturlÀsning och feedback.
Om du gillade det hĂ€r kanske du gillar:Â
DISASTER, pĂ„ Charing Cross Theater i London:Â
NÄgra dagar senare, nÀr vi sitter pÄ planet hem till Sverige, ber jag Patti-Li att ranka alla förestÀllningarna vi har sett. Han behöver knappt tÀnka efter, innan han sÀtter DISASTER, pÄ första plats. Och jag hÄller med. Det var som en sÀrdeles lyckad nyÄrsafton, utan post-party depression.
PETER PAN GOES WRONG, pÄ Apollo Theater,  i London:
Jag vet inte inte riktigt hur det började, eller hur det gick till: Ena dagen fanns det inga direkta planer pĂ„ att Ă„ka till London, bara en stĂ€ndig och oförĂ€nderlig önskan, och nĂ€sta dag var hotellrum, resa och flera förestĂ€llningar bokade och betalda. Jag och min kompis Patti-Li Leuk hade nĂ€mligen lyckats hitta en gemensam lucka i vĂ„rt spĂ€ckade höstschema, och nĂ€r vi slĂ„r vĂ„ra huvuden ihop Ă€r eftertĂ€nksamhet inte en dominerande faktor.Â
FrÄgor som "Borde vi?", "Kan vi?", "Ska vi?" besvaras alltid, eller oftast, med ett rungande ja!
SÄ under vÄr trenÀttersresa till London lyckas vi klÀmma in sex förestÀllningar, och vi hade kunnat se fler, men det verkar inte som om man spelar nÄgra matinéer pÄ mÄndagar. Latmaskar.
 IMPROVISATIONER PĂ
SLOTTET pĂ„ Dramaten: NĂ€r jag sitter i en salong bryr jag mej inte om pjĂ€sen jag ser Ă€r nyskriven eller ett dammigt drama, om det Ă€r en man eller kvinna som har skrivit den, vilken sexualitet regissören har, eller varifrĂ„n personerna pĂ„ scenen kommer. Jag bryr mej bara om ifall det jag ser Ă€r bra.Â
