Manus och text av Bill Russell, musik av Henry Krieger, regi Hannah Chissick, Musical Supervisor and New Orchestrations Simon Hale, Musical Director Jo Cichonska, Choreographer Matthew Cole, Designer takis, Lighting Designer Howard Hudson, Sound Designer Dan Samson, Casting Will Burton CDG, Med Lala Barlow, Louise Dearman, Dominic Hodson, Christopher Howell, Jay Marsh, Oliver Marshall, David Muscat, Haydn Oakley, Laura Pitt-Pulford, Nuwan Hugh Perera, Agnes Pure, Nuno Queimado, Kirstie Skivington, Genevieve Taylor.
I had a love, but love left me lonely
I had a love, but now I have only
misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah
You can see by my tears, the tears I've lost count of,
You can see by my tears the ungodly amount of
misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah woah!
I see no future for us, which means I see no relief,
from the suffering, sorrow, despair, despondence, torment, and grief
It's hard, oh so hard, to be an adolescent
the braces, the zits, and now this incessant,
misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah woah
Misery, Agony, Helplessness, Hopelessness, Heartache and Woe
Ur CRY BABY
Musik
Adam Schlesinger
Text
David Javerbaum
Det känns lite pinsamt. Runt omkring oss irrar turister, bilar flänger förbi, försäljare ropar, och ett jesus-freak mässar något om evigt liv. Rakt över gatan arbetar man med renoveringen av Centre Point, man hackar och hugger, hamrar och slamrar.
Någon meter bort står Patti-li, med videokameran siktad mot mej. Jag kollar min papper, drar ett andetag och sätter igång:
”Vi står här vid något som kallas St. Giles Cirkus. Bakom oss fortsätter Tottenham Court Road norrut, österut har vi New Oxford Street, västerut löper Oxford Street, och söderut börjar gatan som den här guidade turen ska handla om: Charing Cross Road. Vi befinner oss i Westminster, nuförtiden en del av London, men från början en helt egen stad. Vi befinner oss också i West End, i Soho och i Theatreland…”
Det började som en väldigt rolig idé, det här att vi var för sej skulle göra en mycket ingående guidning av en egen gata i London, men jag hade ingen aning om att den skulle var så tidsslukande. Sen vi bokade resan har nästan all min fritid gått åt till att söka upp intressanta saker online, att lägg till i min guiderunda. Jag har lärt mej massor, och det känns väldigt speciellt att känna en gata, och en del av London, så väl.
Glömde jag säga att vi var i London, förresten? Dagen innan, eller morgonen innan, hade vi flugit från Stockholm, Arlanda till Heathrow, London, sett två föreställningar, PETER PAN GOES WRONG och DISASTER, men hittills, den här dagen, har vi bara hunnit käka frukost. Fast det finns ingen anledning till stress: idag ska vi bara se en enda, ynka föreställning. Måndagar är ingen höjdardag vad gäller matinéer, verkar det som. På vårt hotell, St. Giles, vid Bedford Avenue i Fitzrovia, ingår inte frukost, och det är helt okej. Det är så mycket roligare att tvingas att gå ut och äta, istället för att käka en hotellfrukost, och sen, ofelaktigt, gå tillbaka till rummet och såsa, innan man slutligen hittar ut på stan, nångång vid lunch. Och vårt rum har en vattenkokare, och snabbkaffe och tepåsar står framställda, så medan Patti-Li duschar brukar jag packa dagens väska och hälla i mej en kopp kaffe. Eller te, för vi är ju i alla fall i England.
Trots detta kom vi igång sent, så frukosten blev mer en brunch, än en frukost. Eller, nästan en lunch, skulle man kunna säga. VQ Bloomsbury, stället där vi käkar, ligger i samma byggnad som hotellet, men med ingång från en annan gata, Great Russell Street, med det finns en bakre väg, genom hotellet, till restaurangen, och som hotellgäst har man rabatt. Dom har också öppet dygnet runt, och man kan få frukost när som helst, se det finns ingen anledning at stressa. Förra gången vi var i London, i våras, bodde vi på samma hotell, och käkade frukost här, en gång. Den gången beställde jag en Veggie Breakfast, med stekta ägg, engelsk muffin, spenat, hash browns, grillad tomat, stekt svamp och vita bönor i tomatsås. Nu nöjer jag mej med en kaffe och en fallafellburgare. Patti-Li tar en Club Sandwich och kaffe.
Det är en väldigt speciellt känsla att guida i ett område du känner väl, men bara i teorin. Det är lite som om jag stigit in i en tavla, eller en film, eller nåt. Allt ligger där det ska ligga, och ser ut som det ska göra, det är bara det att allt plötsligt är i 3D, och finns liksom på riktigt.
Det regnar, och vi vandrar under varsitt paraply. Det är inte direkt kallt, men jag fryser om fingrarna som håller mina hophäftade, utskrivna A4-sidor. Långsamt, med små avstickare in på sidogator, arbetar vi oss nerför Charing Cross Road. Jag berättar om mordbranden på Denmark Street, om bokhandeln Foyels, som lade Hitlers Mein Kampf på sitt tak istället för sandsäckar, under andra världskriget, och jag visar gatuskylten till Little Compton Street som man bara kan se om man går ut och ställer sej på en refug och kikar ner genom ett gatugaller.
När vi kommer ner till Cambride Circus, vid korsningen av Charing Cross Road och Shaftsbury Avenue, nere vid Palace Theatre, byter vi: och jag lämnar över ordet till Patti-Li.
Eftersom vi befinner oss i krysset där våra respektive gator möts, måste vi bege oss österut, för att komma till början av Shaftesbury Avenue. Eftersom vi inte vill gå på gatan två gånger, smiter vi in på en gata som verkar gå parallellt: Vi tar Phoenix Street, Vid Phoenix Theatre, rundar Phoenix Garden och fortsätter uppför New Compton Street.
Mitt lokalsinne är inte vidare välutvecklat, men överallt annars, förutom i London, verkar jag ha en uppfattning om vart jag är på väg, söder eller norr, du vet, men när vi plötsligt - efter lite irrande - kommer fram New Oxford Street några kvarter från vårt hotell, där vi började, slår det slint i mitt universum. Har vi gått uppåt? Jag trodde vi gick åt höger, österut? Och visst borde det ta längre tid att ta sej hit?
Det visar sej att Charing Cross Road och Shaftesbury Avenue inte ligger i rät vinkel, som ett 90° hörn i en fyrkant, utan bildar tillsammans med New Oxford Street en slags triangel. Londons gatunät är lite som en gångarna i en gruva, man klarar sej inte länge utan en karta.
Patti-Li berättar om Shaftesbury Theatre, om Odeon Theatre, om något mord inne på Dean Street, och när vi närmar oss utkanten på Chinatown lotsar han in oss på The Theatre Cafe. Inte en minut för tidigt. Klockan är snart fyra. Vi har för länge sen bränt av brunchen.
The Theatre Café låter kanske lite mysigare än det verkligen är. För det är ett ganska ordinärt cafe, vars koncept är West Endshower. Väggarna är fyllda av affischer, många av dom signerade, och man har till och med fått tag på rekvisita, från vissa föreställningar, som en mask från PHANTOM OF THE OPERA, och man kan köpa en Starlight Espresso, en My Fair Latte eller en Charlie and the hot Chocolate, och få dom serverade i en pappersmugg med teateraffischtryck. Våra muggar gjorde reklam för THE BODYGUARD, en föreställning som vi inte var vidare intresserade av. Man säljer även teaterbiljetter och jag gick därifrån med ett ganska plastigt intryck, som om stället var en slags pressbyrå med teatertema, eller en sån där biljettkiosk runt Leicester Square där man också sålde kaffe.
Det har blivit mörkt, när vi kommer ut, och efter att Patti-Li har berättat om Queens Theatre, Gielgud Theatre, Apollo Theatre - där vi kvällen innan såg PETER PAN GOES WRONG - och Lyric Theatre, fyra teatrar som ligger i ett litet kluster på samma sida av Shaftesbury Avenue, letar vi oss ner till Piccadilly Circus, och den guidade turen är över. Vi är nu på jakt efter mat, och vi tar Coventry Street till Leicester Square, men ställena häromkring är antingen snabbmat av typen hamburgerhak, eller ganska dyra restauranger. Vi irrar ut på Charing Cross Road, och in på the Strand, och arbetar oss långsamt i riktning mot Waterloo Bridge.
Teatern vi ska till ligger på andra sidan Themsen, i ett område som kallas Southwark. Namnet kommer från det gammalengelska sūth och weorc som betyder southern defensive work, eller sydligt försvarsverk, och syftar till att här låg ett fort, söder om London Bridge. Eftersom man befann sej utanför staden, levde man efter andra regler, och området var länge känt som ett nöjesnäste: The Rose, en teater där både Shakespeare och Marlowe jobbade, öppnade här 1587. 1599 öppnade Shakespeares egen The Globe, och 1997, 355 år efter att originalbyggnaden revs av puritanerna, byggde man upp en kopia, vid Millenium Bridge, vid Tate Modern. Vid Waterloo Station ligger också teatern Old Vic, grundad 1818.
Kvällen innan hade vi också sett DISASTER, på Charing Cross Theater, i the Arches, vid Villiers Street, en gata med massor av små mysiga matställen, och det kändes bara naturligt att återvända dit, när vi nu inte hittade något matställe någon annanstans, och det i alla fall låg åt det håll vi skulle.
Daisy och Violet Hilton, systrarna vars liv kvällens föreställning, musikalen SIDESHOW, handlar om, var två verkliga personer, födda i Brighton, 1908, vars mor var en ogift barservitris. De satt ihop vid varsin skinka och höft, och deras bäckenben var hopvuxna.
Jag tror inte man får säga siamesiska tvillingar längre. Någon pk-person har säkert bestämt att det är förolämpande mot Thailand, eftersom landet inte längre heter Siam, eller mot den här typen av tvillingar, genom att insinuera att dom alla kommer från samma land. Jag undrar om landet eller människorna känner sej mest förolämpade för associationen? Eller också är jag helt ute och cyklar, och ingen tar illa vid sej.
Mary Hilton, ägarinnan till baren där mamman jobbade, såg en kommersiellt möjlighet i flickorna, och så gott som köpte dom från mamman, började visa upp dom, och tränade dom i sång och dans genom fysisk disciplin. Dom turnerade reda som treåringar, och besökte Tyskland och Australien, innan dom hamnade i USA. När deras ”ägarinnna" dog, ärvdes dom av hennes dotter och hennes make, som misshandlade dom och tränade dom i att spela jazzmusik. Slutligen stämmer dom sina managers, och blir fria. Efter att vaudeville förlorat sin populäritet började dom turnera i burlesken, och dom var även med i filmen Freaks.
Den ena av systrarna inledde ett förhållande med en musiker, men nekades äktenskapslicens i 21 stater. Några år senare lyckades hon gifta sej med den homosexuelle skådespelaren James Moore, för publicitet, och äktenskapet varade tio år, på papper. Fem år senare gifte sej den andra systern med en annan homosexuell man, dansaren Buddy Sawyer. Det äktenskapet varade i tio dagar. Deras sista framträdande var i Charlotte, Norht Carolina, 1961, där deras turneledare övergav dom, och dom stannade kvar och började jobba i en mataffär. Dom dog av Hongkongflunsan. En undersökning visade att den ena systern dog först, den andra två eller tre dagar senare.
Vi hamnar på Herman Ze German, en brittisk restaurangkedja som specialicerat sej på tyska korvar, och som finns på tre ställen i London. Det är inget stort ställe, några bänkar vid fönstret, och några bord längs ena långväggen.
Jag köper en Veggie Wurst med sauerkraut och currysauce, och pommes. Det är bara det att jag inte tittar så noga, när jag beställer min pommes, utan beställer Cheesy Pommes, som visar sej vara ett enormt berg av pommes täckt av smält ost och currysås, ett helt mål i sej, eller något en familj borde dela på. Jag tuggar och sväljer och knaprar och kladdar, men det är helt omöjligt att få i sej alltihop, och Patti-Li vägrar hjälpa till, eftersom han har nog med sitt: Två Currykorvar, pommes, och deras egen cola.
Ytterdörren går inte igen av sej själv, och jag som sitter närmast får gång på gång gå upp och stänga. Till slut vägrar jag, och då reser sej en av kvinnorna vid ett bord lite längre in, och går fram och stänger. Hon ler mot mej, och säger något när hon går tillbaka, men jag uppfattar inte vad, och ler bara fånigt, tillbaka. Jag hoppas hon inte frågade vad klockan var, eller sa att min gylf var öppen, eller nåt sånt.
1989 kom det en musikal om systrarna Hiton, TWENTY FINGERS, TWENTY TOES, med manus av Michael Dansicker och Bob Nigro, och musik och text av Michael Dansicker. Den gjorde avstamp i systrarnas liv, men försvann sen in i en fiktion där man lyckades separera dom. Den har, mej veteligen, inte satts upp sen dess.
Omkring åtta år senare, 16 Oktober 1997, hade ännu en musikal om systrarna, SIDESHOW, premiär på Richard Rogers Theatre, teatern som sett uruppföranden av bland andra GUYS AND DOLLS, DAMN YANKEES, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, NINE och båda versionerna av CHICAGO, den inte så lyckade urversionen, och den avsevärt mer framgångsrika nyuppsättningen. Det är för övrigt där HAMILTON idag spelar för fulla hus.
En Sideshow, förresten, är en extra, sekundär produktion till en cirkus eller ett tivoli, mer en utställning än en föreställning.
Denna version, som var mer var mer framgångsrik, nominerades till fyra Tony Awards, Bästa Musikal, Bästa Manus för Bill Russell, Bästa Musik för textförfattaren Bill Russell och tonsättaren Henry Krieger, och Bästa Kvinnliga Huvudroll, en delad plats för Alice Ripley och Emily Skinner, men ingen av de nominerade van något. Av de ovannämnda är det bara Alice Ripley som har en tonystatyett, men inte för den här musikalen, utan för sin roll i NEXT TO NORMAL. Henry Krieger var visserligen nominerad för musiken till DREAMGIRLS, 1982, men den statyn gick istället till NINE, och han verkar inte vara en vidare produktiv man. Manus- och textförfattaren Bill Russell har inte någon musikal som kan mäta sej med DREAMGIRLS, i bagaget, hans för övrigt mest kända verk är nog ELEGIES FOR ANGELS, PUNKS AND RAGING QUEENS, som kom 1990.
Trots att SIDE SHOW fick mycket bra kritik var den ingen direkt kommersiell framgång, utan lades ner Januari, följande år, efter endast 31 förhandsvisningar och 91 föreställningar.
När några år senare sattes upp på musikalen, hade man gjort avsevärda förändringar i föreställningen, speciellt vad gäller musiken, men inte heller den blev någon succé.
De två musikaliska hitsångerna i föreställningen är Who Will Love Me As I Am? och I Will Never Leave You, och den senare är en sång jag inte alls förstår. Den verkar nästan lite smaklös, eller ofrivilligt komiskt. En sång där två ihopvuxna personer bedyrar att dom aldrig ska lämna varandra? Det finns, för mej, en omedveten humor, eller ironi i det hela:
På åttiotalet fanns ett gayställe på Kungsholmen i Stockholm, Make Up, och där härjade under några år en dragshowgrupp som hette Die Stuttgart Gruppe, och en av deras shower var en bad-tasteföreställning där killar föreställande två sammanvuxna systrar mimade till Britt Dambergs Nancy, Nancy från Melodifestivalen 1960:
Vi är tillsammans vareviga dag
Nancy och jag, här i vår stad…
När vi kommit över Waterloo Bridge föreslår Patti-Li att vi ska försöka hitta till teatern utan att kolla på någon karta. Det borde inte vara omöjligt, eftersom vi varit här förut, tycker vi, och börjar vandra uppför Waterloo Road. Vi går förbi Waterloo Station, förbi Old Vic, men när vi liksom lämnar citykärnan bakom oss och kommer fram till en rondell tar Patti-Li fram sin iPhone och kollar vilken av vägarna vi ska ta. Vi har inte all tid i världen.
Southwark Playhouse skapades 1993, av Juliet Alderdice och Tom Wilson. Dom såg ett behov för högkvalitativ teater som kunde vårda och utveckla nystartade grupper och individer över lag, men även en teater med stark lokal anknytning. Ursprungligen låg teatern på Southwark Bridge Road, innan den flyttade in i ett av valven under Waterloo Station, en lokal som dom man var tvungen att lämna 2013, på grund av ombyggnad. Den nya temporära platsen, i en fabrikslokal kommer man att lämna 2018, då man flyttar tillbaka till en ny, fin lokal på Waterloo Station.
Vi har knappt hunnit in i lokalen innan jag hör mitt namn ropas ut, högt och ljudligt. Min kompis Lalala, en svenska som bott i London i snart 20 år, står där, triumferande och leende, som om hon inte alls var förvånad att över att jag plötsligt dyker upp. Jag tror att jag var mer överraskad att hitta henne, än hon var över att stöta på mej, här, på en liten teater i en förort i hennes hemstad. Vi hinner knappt prata någonting innan det är dags att gå in. Hon presenterar mej för två manliga vänner, men mötet blir lite hafsigt och slafsig, jag lärde mej aldrig deras namn, och kommer bara ihåg dom som en lång med glasögon och kanske skägg, och en kort med små händer och ansiktsfjun. Men absolut trevliga.
Det här är den Brittiska premiären för musikalen, och det är första gången jag ser den. Jag vet att man gjorde en svensk uppsättning på Falkenbergs Stadsteater 2010, följd av en Sverigeturné, men den missade jag, tyvärr.
Själva musikalen, materialet, är inte vidare intressant, tycker jag. Sångtexterna, över lag, är mediokra, med irriterande rim. I sången Come Look At the Freaks rimmar man med rader som Come Gape at the Geeks, och jag tycker nog att ordet Geek mer för tankarna till en slags nörd än något unikt som hör hemma i en freakshow. När man lite senare sjunger:
They'll haunt you for weeks
Come explore why they fascinate you
Exasperate you
And flush your cheeks.
Cheeks? Weeks? Det känns lite som om man hittat en bra titel, och sen desperat sökt efter ovidkommande ord som rimmar.
Men vad den här produktionen har åstadkommit med materialet är imponerande. Det är inte långt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemässigt kunde teatern lika väl ha legat i en helt annan stad. Hit hittar få teaterturister, bara de mest inbitna musikalälskarna, och så förstås lokalpatrioterna. Men kanske det är det som ger en viss frihet att skapa. Man sätter inte upp några mångmiljonproduktioner, men vad man har här är kredibilitet. Och personerna kunde du lika gärna se på nån av scenerna på andra sidan bron: Lousie Dearman som spelar den mer extroverte Daisy, innehar världsrekordet att vara den enda som har spelat på både Glinda och Elpheba i WICKED.
Teatern ligger i en slags fabrikslokal, utan proscenium eller fasta bänkrader, vilket gör att man kan förändra teaterrummet hur man vill. Förra gången vi var här hade man också läktare på tre sidor om scenen, och en slags fond på den fjärde sidan, och även här har man samma upplägg.
Scenen täcks att ett slag ofernissat, grånat plankgolv, som höskullen i en lada, men brädorna är lagda i enkla, stora formationer, som ett enkelt parkettgolv, och i fonden har man byggt upp ett slags genombrutna avsatser, med två trappor på varje sida om en slags entré. Allt är dekorerat med tivolilampor, i rundlar, bågar eller på vertikala stänger som fungerar som räcken i de ledstångslösa trapporna.
Musikalen täcker deras liv från att dom blir upptäckta av en talangscout när dom jobbar på en sideshow, frigör sej från Sir, mannen som ”äger” dom, börjar arbeta sej upp inom vaudeville, tills dess dom blir lovade ett filmkontrakt.
Huvudkonflikten ligger i att Daisy, den av tvillingarna som vill bli stjärna, är förälskad i deras manager, Terry, en man som besvarar hennes känslor, men som vill att man kirurgiskt ska separera systrarna, eftersom han vill ha en ”vanlig” fru, men samtidigt erbjuds dom ett filmkontrakt, men bara om dom fortsätter att vara hopväxta. Violet, i sin tur, vill bara vara som alla andra och för publicitet, och för att normalisera sitt liv, planerar hon att gifta sej med Buddy, en av dansarna i deras show, en homosexuell man, också han på jakt efter ett "normalt” liv. När dom inser att dom inte klarar det, erbjuder sej Daisy att göra det, med Terry...
Produktionen imponerar mer än verket, det vill säga vad dom har gjort är bättre än själva musikalen. Särdeles imponerad var jag av lösningen att ensemblen plockade upp stavarna som bildade lysande räcken i trappan och använde dom som käppar. Genialt i sin enkelhet.
Historien berättas av de artisterna på sideshowen, dels som en slags grekisk kör, dels i en del småroller, men de större rollerna, systrarna, Sir, Terry och Buddy, dubbleras inte, vilket är lite synd, för det hade rundat av berättandet.
Detta är ingen produktion man blir rik på, dels för att salongen är ganska liten, dels för att man spelar under en kort period, utan anledning till att man gör det är kanske förhoppningen om en förflyttning, för att visa upp vad man kan, som ett slags showcase för alla inblandade, från skådisar till skapare, och för att man vill göra det. Scenografin och scenlösningarna imponerar stort, liksom personerna på scenen. Kostymerna, som i många fall är uppsydda, är underfundiga och ambitiösa, även om jag vissa fall skulle önska att de var lite mer paginerade och de gånger dom känns lite hemsydda kan det mycket väl vara för att det är för att visa att systrarnas kläder var specialsydda. Det är egentligen bara vissa peruker som känns lite plastiga.
Vad jag tycker är mest intressant är en av bihistorierna, den om Jake, en svart man som spelar kannibalkungen i Sideshowen, och som också ser sej som flickornas beskyddare. När Violet är på väg att gifta sej med den homosexuelle Buddy, erkänner Jake att han har älskat henne i hemlighet under flera år. Violet erkänner chockat att hon aldrig har sett honom i det ljuset, vilket jag tolkar som att hon, som nog inte trott att hon skulle kunna bli gift, aldrig ens tänkt tanken på att hon skulle kunna gifta sej med en svart man. Denna rasism, trots att den är beklagansvärd, gör henne på något sätt mer mänsklig.
Ibland finns det allmängiltiga i det specifika, det vill säga att ju snävare, ju mer inzoomad en historia är, ju lättare kan det ibland vara att hitta universella paralleller: En flicka som trillar ner i ett kaninhål, en dansk prins som inte kan bestämma sej, eller en sopsorterande robot på en övergivet planet, är alla berättelser där det går att hitta något att relatera till. I historien om två systrar som sitter ihop borde det också gå att hitta något som rör alla, men jag tycker inte att man varit vidare framgångsrik. Det verkar som om de ursprungliga skaparna har haft en ganska naiv inställning till materialet. För mej är infallsvinkeln fel, på något sätt. Man berättar utifrån vad vi anser är normalt, istället för att försöka förstå deras världsbild. Det skulle också kunna finnas ett slags hat till den andre systern: ”Om det inte vore för henne hade jag varit som vem som helst.” Något som i det här fallet nästan borde gränsa till självhat.
Vad som är unikt och intressant i deras berättelse är att dom aldrig varit ensamma; att dom alltid har haft varandra. Det är tanken på ensamheten dom borde dras till, men inte rädslan att vara ensamma, för det borde vara ett helt främmande koncept för dom.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
735:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6853:-
Du vet väl -
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman - och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DISASTER, på Charing Cross Theater i London:
Några dagar senare, när vi sitter på planet hem till Sverige, ber jag Patti-Li att ranka alla föreställningarna vi har sett. Han behöver knappt tänka efter, innan han sätter DISASTER, på första plats. Och jag håller med. Det var som en särdeles lyckad nyårsafton, utan post-party depression.
PETER PAN GOES WRONG, på Apollo Theater, i London:
Jag vet inte inte riktigt hur det började, eller hur det gick till: Ena dagen fanns det inga direkta planer på att åka till London, bara en ständig och oföränderlig önskan, och nästa dag var hotellrum, resa och flera föreställningar bokade och betalda. Jag och min kompis Patti-Li Leuk hade nämligen lyckats hitta en gemensam lucka i vårt späckade höstschema, och när vi slår våra huvuden ihop är eftertänksamhet inte en dominerande faktor.
Frågor som "Borde vi?", "Kan vi?", "Ska vi?" besvaras alltid, eller oftast, med ett rungande ja!
Så under vår trenättersresa till London lyckas vi klämma in sex föreställningar, och vi hade kunnat se fler, men det verkar inte som om man spelar några matinéer på måndagar. Latmaskar.
IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET på Dramaten: När jag sitter i en salong bryr jag mej inte om pjäsen jag ser är nyskriven eller ett dammigt drama, om det är en man eller kvinna som har skrivit den, vilken sexualitet regissören har, eller varifrån personerna på scenen kommer. Jag bryr mej bara om ifall det jag ser är bra.
