Minst En Gång i Veckan

Look my eyes are dry.

The gift was ours to borrow.

It's as if we always knew,

And I won't forget what I did for love,

What I did for love.

Gone,

Love is never gone.

As we travel on,

Love's what we'll remember.

WHAT I DID FOR LOVE

Ur A Chorus Line

Textförfattare: Edward Kleban

Kompositör: Marvin Hamlisch

I musikalen Ballroom, av Jerome Kass, med musik av Billy Goldenberg and text av Alan and Marilyn Bergman, sjunger änkan Bea:

If anyone had told me,

a year and a half ago

that Maury would be gone

I wouldn't have believed it.

If anyone had told me

I’d open up a store

make a go at it once more

I wouldn't have believed it.

If anyone hade told me

a year and half ago

that I’d be dancing

going to a ballroom - dancing

I would have said: ”Who, me?”

I would have said: ”Not me”.

Jag säger:

Om någon hade sagt mej

för bara något år sen,

att den dramatiker jag hade sett mest verk av

skulle vara en tysk med ett namn jag knappt kunde stava

skulle jag ha sagt: ”Schimmmelpeppiffeffer-vem?”

Men det stämmer. Kanske har jag sett någon pjäs mer av Shakespeare under dom här åren, men sen, som definitiv tvåa, kommer han, Schimmelpfenning. Det började med GYLLENE DRAKEN när Östgötateatern gästspelade på Fria Teatern, och sen kom VINTERSOLSTÅND, på Dramaten, DET FLYGANDE BARNET, på Orion, och så nu DJURENS RIKE. Jag hade fått för mej att en av mina favoritsuppsättningar, Tobias Theorells version av SVARTA DJURET SORG, också var av Schimmelpfennig, men den visade sej vara av Anja Hilling.

Det är svårt att hitta information om Schimmelpfennig på nätet, om man inte läser tyska, men jag tycker det verkar som om den här pjäsen hade premiär 2007 i Berlin, vilket gör den till den äldste av de fyra pjäserna jag har sett.

Jag tyckte mycket om Teater Tillsammans förra uppsättning, Jaktscener Från Nedre Bayern, och jag är lite småsur för att jag har missat deras tidigare uppsättningar, för det hade varit väldigt intressant att se deras utveckling från början, 2011, då gruppen skapades, med ambition att verka långsiktigt för ungas samhällsengagemang genom tysk dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige.

Rent tekniskt kan man nog kalla det här för en amatörteatergrupp, eftersom medlemmarna inte kan leva på sin konst, men detta är Amatörer 2.0. Det finns en finish, en polish, en visuell proffsighet som ibland helt kan saknas i fria grupper eller på fasta scener, där det ofta kan kännas hafsigt, sjafsigt, småsnålt och oengagerat. Man har här en känsla för detaljer, från utskick till den färdiga produkten, på scenen. Kan det var så, att eftersom man inte får betalt så måste det helt enkelt vara värt att göras bra, ordentligt? Det måste få kosta, eftersom man gör det av kärlek.

Jag sätter mej längst fram, nästan i mitten. Runt scenens väggar har man byggt upp byggnadsställningar, och under dom, i avdelningar, har man inrett små rum, celler, eller loger. På den vänstra sidan trängs en orkester. I de andra rummen sitter skådisar i färd med att sminka sej eller på andra sätt förbereda sej för en föreställning.

Och det är ett smart grepp, att vi i väntan på att det ska börja, lugnt kan sitta och studera dom, för det finns mycket att ta in. Mask och kostym är fenomenalt intressant, och man behöver gott och väl de inledande minuterna till att bara smälta det hela.

När jag läste att det skulle handlar om skådisar som spelade djur, såg jag framför mej en slags infantil sminkning, en slags budgetversion av Disney World, med lösnäsor och låtsasöron, med färglada kläder och fuskpäls. Det är inte det här. Detta är nästan… sexigt? Det är mycket bar, målad hud och tajta kläder. Det är frisyrer, skulpterade, flätade och tuperade tills dom påminner om horn, eller buskiga öron. Vissa är sminkade så att deras drag knappt kan anas. Det här är mask och kostym som konst. Det här är ingen trött kostymör som har rensat runt på att förråd och plockat lite här och var, och nöjt sej. Detta är inte buttericksperuker, syntethår och påmålade morrhår. Detta är nästan på väg att stjäla showen.

Det påminner mej om kroppssminking på bilder jag har sett av vissa afrikanska stammar. Det får mej att tänka på australiensiska aboriginer.

Det handlar om en grupp skådespelare, som dagligen, sen sex år tillbaka, har framfört fabeln I Djurens Rike, men som nu får veta att man planerar att lägga ner produktionen, och en ny regissör och författare planerar att sätta upp något nytt. Något om stekta ägg, om rostat bröd och ketchup. Det låter inte vidare intressant, men alla undrar: Vem ska få fortsätta jobba? Långsamt har idealen och ambitioner vaggats in i vardagens trygghet, och även om man inte vill kan man nog tänka sej att fortsätta såhär, ett tag till. Man minns hur det var innan den fasta månadslönen, och man längtar inte tillbaka. Nog kan man sälja sej, lite grand, för lite trygghet?

Det handlar också om själva fabeln, om djuren på Savannen, om Zebran, som varit djurens konung, men som nu blir avsatt när alla istället väljer Lejonet, eftersom han har lovat dom alla olika personliga fördelar, om de väljer honom. Varför bry sej om ifall andra får det sämre, bara jag får det bättre? Varför bry sej om ifall vi säljer ut allmännyttan, bara jag får köpa loss min hyresrätt? Vilken pension? Den dagen den sorgen. Jag är ju inte sjuk idag, så varför inte sänka skatten?

Till det yttre handlar det om skådespelarens arbetsförhållanden, men för mej handlar det också om människans förmåga att finna sej, att vänja sej, att acklimatisera sej, allteftersom det blir sämre och sämre. Där djur helt enkelt hade lagt sej ner och dött, växter hade vissnat eller möglet slutat fortplanta sej, där fortsätter människan att hoppas att det blir bättre, allteftersom förhållanden blir sämre. Någon måste ju vinna, varför inte jag? Någon måste ju få det bättre, när så många får det sämre, så varför inte jag? Hur mycket sämre kan lärare få det? Hur mycket värre kan det bli inom vården?

Efter föreställningen håller man ibland diskussioner, en slags paneldebatt med olika inbjudna. Idag handlade det om situationen för frilansande skådespelare. Man talar om arbetsförhållanden och ändrade villkor. Frågan om varför inte alla kan gå med i Teaterförbundet, scenkonstens fackförbund, kom upp, och jag fick mej en tankeställare. I andra förbund är man glad för medlemmar, men här måste man på något sätt kvalificera sej för att ens få komma in, som om det vore ett slags gille, eller något. Anser man sej försöka skilja agnarna från vetet?

Det diskuteras hur mycket starkare förbundet vore ifall alla tilläts gå med, från amatörer till frilansskådespelare. Det hade inget med a-kassan att göra, det handlade mer om vilka som skulle kunna kalla sej för vad, i en värld där ingen bryr sej.

När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck. Här följer några riktiga höjdare, saxade ur något som får illustrera en av anledningarna till att människor slutar läsa tidningar, och anmärkningarna i fet stil är mina:

”Allt detta är tydligt nog, men likväl blir helheten mystifierande. Det oklart om Julia Beil Amarilla tolkar djurpjäsen i pjäsen som ”dålig teater” eller ej. En hade kunnat skoja till den djuriska kioskvältaren rejält; här görs den som halvallvarlig undergroundteater. De svarta fjädrarna i maraboustorkens läderjacka vajar när Martin Hendrikse klänger upp i den råa byggställningen som markerar loger och tilja. Martin Skoglunds zebra har stoisk resning och Maja Frykberg Anderssons vildkatt vet vad hon vill.

Med djuriskt målad naken hud får också Sabina Heitmanns antilop och Hjalmar Wides gyllene lejonkropp påtaglig sex appeal. Ska de samtidigt föreställahåglösa skådespelaroffer?

När jag tröttnar på att förstå flyr blick och öra till scensidan där livebandet lever sitt musikaliska drama hela vägen. Kanske måste en inte alltid reda ut allt. Kanske räcker det ibland att spetsa öronen.”

Det är så mycket som är dåligt författande att det är helt underbart. Nog för att jag tillåts hålla på, men jag antar att detta är en person som får betalt för sina försök? Kanske dags att någon börjar recensera oss kulturtyckare?

Och, ja, jag googlade författaren, och hon är ingen prao-elev.

På cykeln hem tänker jag på hur denna produktion hade sett ut om den inte hade framförts av ”amatörer”. Och jag pratat inte nödvändigtvis om kvalitén på arbetat, kanske mer om inställningen till det. Hade man som skådis suttit kvar och lyssnat på paneldebatten, eller hade man skyndat hem, irriterad över att man tvingades jobba långt ute i förorten? Hade man funnit sej i att kroppsmåla sej, att visa så mycket hud, att slita så på sitt eget hår, utan någon som helst ersättning? Hade man brytt sej om gruppens väl och ve, eller hade teatern bara blivit ännu en arbetsplats?

Det är något visst med saker som görs av kärlek.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser.

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/spring-awakening-smu-pa-kulturhuset.html

STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola:

"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/stormen-boulevardteatern-forestallning.html

VI ♡ DISNEY med Teater Najkit på Biograf Forellen:

"Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen?

”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?

Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?"

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/vi-disney-teater-najkit-presenterar.html

av Richard Wagner, efter William Shakespeares Lika För Lika, regi: Dan Turdén, Scenograf och Kostym: Nina Fransson, Attributmakare, målare och scenograf: Sara Selander, Musikalisk ledning: Anna Christensson, Översättning Martin Virin, Ljusdesign: William Wenner och Lisa Benneth, Mask: Angelica Ekeberg, Producent Teresia Pettersson, Regiassisten: Aurelia Le Huche, musiker Ylvar Larsdotter, Kim hellgren, Natalia Goldmann, Ulla Ruman, Anna Melander, Andreas Lundmark, Per Sjögren, med: Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mikael Onelius, Anders Nyström, Nathalie Hernborg, Heddie Färdig, Elsa Ridderstedt, Anna-Sara Åberg, Jens Persson, Kör: Petter Reingardt, Ulrik De Geer, Maja Frydén, Ingrid Rådholm, statister: Mikael Thörngren, Johan Hultman

And so I face the wall

Turn my back against it all

How I wish I'd been unborn

Wish I was unliving here

Sex crime, sex crime

Nineteen eighty four

SEX CHRIME

Av Annie Lennox och David Stewart

Om jag säger Richard Wagner så är det nog inte många som sätter sej upp och förväntar sej en skrattfest. Wagner, det är liksom tungt, det är valkrior och hornhattar och runda sköldar och flätor, eller hur? Nja, inte nödvändigtvis. Han tyckte nog själv att han var lite full i fasiken när han, 23 år gammal, fick se sin första opera uppsatt. Han hade visserligen skrivit en tidigare, Die Feen, Feerna, och det låter väl också ganska owagnerskt?

Operan floppade rejält; under den första föreställningen glömde huvudsångaren sin text och fick så att säga hitta på nåt eget, och den andra föreställningen, då det satt tre personer i publiken, utbröt ett slagsmål mellan primadonnans make och huvudtenoren. Den uppfördes aldrig igen under Wagners livstid.

Den ideella föreningen Kamraterna bildades 2007, från början tänkt att syssla med teater, men efter 2011 har man ägnat sej åt opera. Ovanlig opera. Sällan spelad opera. Eller, säger man kanske ”Sällan sjungen opera”?

I alla fall, den här föreställningen kvalar in, då Kärleksförbudet får sin Skandinaviska premiär i Åstas Folkets Hus.

Jag och min kompis Patti-Li Leuk är givetvis på plats. Jag är visserligen inte vidare restriktiv i mitt teaterbesökande, men Patti-Li, som är mer av en finsmakare, kommer för att få se något ovanligt, och jag, som har har sett två av Kamraternas tidigare produktioner, Brösten på Tiresias, 2013 och Fidelio, 2014, vet att det kommer att bli något utöver det vanliga.

Ursprungligen är Wagners föreställning baserad på Shakespeares Lika För Lika, den där om nunnan Isabella i Wien, och hennes bror, som ska avrättas för att han gjort sin flickvän med barn, och den liderlige statsmannen som försöker få omkull henne. Nunnan, alltså.

Det ser ut som om vi har kommit dagen efter en mycket lyckad premiärfest, som om någon bombat ett midsommarfirande. Som om en tunna surströmming briserat nånstans mellan sill och nubbe. Det ligger halvnakna kroppar överallt, omkullvälta bord, tomflaskor, slokande vimplar och halvtomma luftmadrasser. Det är dagen efter, i Karnevalens Palermo, eller som i den här uppsättningen: Palmermeå.

Det är underbart att bli överraskad av en föreställning, speciellt när man går på opera, och det går nog inte att överraska mer än såhär, och fortfarande underhålla. Det är total anarki, under ordnade former. Det är en punkversion av opera. Det är Opunkera, vilket är ett epitet jag inser aldrig kommer att bli populärt, men alternativet var Operunka, så…

Här befinner vi oss i white trash-Sverige, i dokusåpans landsort, i halstatueringarnas och navelpearcingarnas förlovade land. Det är vansinnigt roligt, respektlöst och påminner mej i stort om en John Waters-film, du vet, Pink Flamingos eller Polyester, nåt fullproppat med pack och patrask.

Ju mer opera jag ser, ju mer imponeras jag av sångarnas agerande. Inte för att jag skulle vilja, men jag vet inte ens var jag skulle börja leta om jag ville se en sån där gammaldags sångare som stod planterad mitt på scenen och tog i för kung och fosterland. Här lyckas man även agera i tystnaden, i partierna där man inte sjunger, och låter musiken bli till en slags undertext. Till och med orkestern med och skådespelar, och deras hattar under den avslutande karnevalen gav mej riktigt rejäla fnissattacker. En, av många.

Kostym och smink är fenomenala. Så fort någon gör entré får jag lust att ropa ”frys!” tills dess jag helt hunnit med att ta in det hela: Tatueringar, foppatofflor, platåskor och ett evigt ciggande. Maskeradkostymerna, sverigedräkter, krabbor, cigarettpaket med varningstexten ”You have to die of something” borde belönas med något slags pris.

Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går.

Musikaliskt är inte detta ett begravt mästerverk, något som nyupptäckt kommer att spelas om och om igen. Men det visste vi nog alla redan från början. Och det gör ingenting. Det är inte därför jag kom, i alla fall. Jag kom för att få se något ovanligt, respektlöst och underbart begåvat.

Och det fick jag.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html

SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/spring-awakening-smu-pa-kulturhuset.html

STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/stormen-boulevardteatern-forestallning.html

- kvällens föreställning av Måsen med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus.

Musik Georges Bizet, Libretto Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Conductor: Tomáš Brauner, Zbyněk Müller, Stage director: Zdeněk Troška, Sets: Milan Ferenčík, Costumes: Josef Jelínek, Chorus master: Adolf Melichar, Dramaturgy: Jitka Slavíková, Choreography: Marcela Benoni, Carmen: Andrea Tögel Kalivodová, Don José: Tomáš Černý, Escamilllo: Miguelangelo Cavalcanti, Micaela: Jitka Burgetová, Dancairo: Matěj Chadima, Remendado: Václav Sibera, Zuniga: Roman Vocel, Morales: Jiří Hájek, Frasquita: Jana Sibera, Mercedes: Michaela Kapustová, Lillas Pastia: Tomáš Kyndl.

It's the wrong time and the wrong place

Though your face is charming, it's the wrong face

It's not her face, but such a charming face

That it's all right with me

It's the wrong song in the wrong style

Though your smile is lovely, it's the wrong smile

It's not her smile, but such a lovely smile

So it's all right with me

IT’S ALL RIGHT WITH ME

Text och Musik: Cole Porter

Så fort vi kommer upp på rummet börjar vi slänga i oss maten. Jag dänger ner min ryggsäck på golvet, sparkar av mej gympaskorna, slänger mej på sängen och börjar gräva i min halloumisallad.

Patti-Li Leuk är nog lite mer stressad än jag, rädd att vi ska komma sent, vilket är ovanligt, för det brukar vara jag som är den mer orolige, och till en början står han till och med upp, för uppspeedad för att ens kunna sätta sej ned på sin säng. Han har kickat av sej skorna och petar i sin kycklingsallad, kommenterar att den smakar indränkt i något, som vinäger, eller nåt sånt, ställer den missnöjt ifrån sej och angriper sin spenatquiche.

Jag hoppar upp, greppar min grå kavaj och går bort och hänger in den i badrummet för att rynkorna skulle ångas ut när vi duschar. Byxorna är av den där sorten som inte skrynklar sej, och skjortan har klarat sej bra, se den kan lugnt hänga kvar i garderoben tills det är dags att klä sej för kvällen.

Efter halloumisalladen borde jag vara mätt, men det blev liksom ingen lunch idag, bara roligt friterade chips, skurna i en slags girland och kokade i olja, inköpta i ett av stånden på den där lilla ön, Kampa, under Karlov-bron. Patti-Li testade några slags potatisdumplings, och senare blev det en varsin kaffe, en mango-smoothie och en mini-munk på McDonalds Café på Mostecká-gatan i Mala Strana, men det blev inget som kunde liknas ett ordentligt mål mat. Så det är inte konstigt att jag inte verkar ha någon botten. Min spenatquiche är borta innan Patti-Li hunnit in i duschen.

Tunnelbanestationen, Křižíkova, ligger bara hundra meter från hotellet, runt hörnet nere vid Thàmova, precis vid UGO, juice- och salladsbaren där vi bara någon halvtimme tidigare köpte våra sallader och pajer. Tjejen i kassan var som alla andra i den här stan väldigt trevlig, men ingen vidare på engelska. Nu, när vi går förbi, har dom redan stängt för kvällen.

Vi byter från den gula till den röda linjen vid Florenc, åker mot Jižní Město, förbi Hlavní nádraží, centralstationen, och stiger av vid Muzeum. Därifrån är det bara en kort promenad.

Sa jag att vi var i Prag, över helgen, bara?

När det gäller resor är jag nöjd om får åka till New York. Det räcker för mej. Men Patti-Li är lite mer allomfattande, lite mer öppen för andra platser, och det var han som hittade den här resan på appen Groupon, en starkt reducerad hotellvistelse. Han hade aldrig varit i Prag. Jag hade aldrig varit i Prag. Nu har vi båda varit i Prag.

Och det hela är lite av en miss: eller, en slags missuppfattning, kanske man ska säga. Vi trodde nämligen att detta var operahuset där Mozart själv dirigerade sin Don Giovanni, 1787, men det visade sej - efter biljetteköp - att det var på en helt annan teater, och att teatern dit vi ska, öppnade först hundra år senare. Men det gör ingenting. Vi har redan bestämt att vi måste tillbaka.

Teaterhuset öppnade 1888, som Den Nya Tyska Teatern, med Richard Wagners Mästersångarna I Nürnberg. På den tiden fanns det en ganska stor Tysktalande minoritet i Prag, och sen Nationalteatern öppnats 1881, och sen igen 1883, eftersom den delvis brann ner efter bara tolv föreställningar av Bedřich Smetana's opera Libuše, bestämde man sej för att öppna en tysktalande teater.

Under början av andra världskriget var detta en säker hamn för tyskar som flydde under nazityskland, men när Tyskland invaderade Tjeckoslovakien byttes man namn på teatern till Deutsches Opernhaus, och den blev en mötesplats för nazister och för gästspel från Det Tredje Riket.

Efter kriget, för en kort period, var teatern känd som Femte Maj-teatern, med inriktning på avante-garde-opera. Teaterns plötsliga succéer gjorde den till en allvarlig konkurrent till Nationalteatern, och efter bara tre säsonger införlivades den i Nationalteatern, och bytte namn, igen.

Smetanateatern öppnade 1949, som Nationalteaterns andra scen, och man riktade nu in sej på ballet och storskalig Tjeckisk opera, med flera internationella gästspel, och efter sammetsrevolutionen 1989 blev den så slutligen Prags Nationalopera, Státní opera Praha.

Till skillnad från Prags stadsteater, som ligger centralt, nere vid Vltava/Moldau-floden, ligger Operahuset lite utanför den centrala stadskärnan. I dagens Prag är den också lite olyckligt placerad, precis vid den mycket starkt trafikerade Wilsonova, en slags motorväg som löper tvärs igenom Prag. Det är lite som om man stigit ut från Kungliga Operan och hamnat rakt på Essingeleden, typ.

Utvändigt är byggnaden inte direkt imponerade, speciellt inte för en så arkitektoniskt vacker stad som Prag, men så fort stiger in i själva salongen vet man att man har hamnat någonstans speciellt.

Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. Det kanske är svårt att föreställa sej, men det påminner lite om de olika mönster som kan bildas på ytan av en espresso. Tyger på stolar, medaljongtapeter och draperier är red velvet cake-färgad, för att bryta mot guldet och det gräddigt vita.

Man kan inte göra annat än stanna och gapa, när man kommer in i salongen. Eller: man börjar gapa redan i foajén, förresten. Den är visserligen mycket enklare, men det vet man ju inte då, så man gapar och glor. Här är det inte så mycket smörkräm, eller spritsad grädde, utan mer bara guldkristyr, som ett slags gyllene rokoko-grafitti.

Vi tar det i portioner, jag och Patti-Li, för att inte få hjärtsnörp. Först stannar vi i den ganska lilla foajén, beundrar och fotograferar, och sen börjar vi leta oss fram till vår dörr in till parketten, men vi går inte in. Inte än.

Tjuvkika lite kan man göra, men man måste fira att man är här. Och vad bättre än med en Urquell, den tjeckiskaste av drycker? Jag är ingen pilsnerpimplare, men det är själva känslan av att göra något speciellt som får det hela att smaka gott. Ungefär som när vi dagen innan på Gamla Stans Torg käkade en Trdelnik, ett sött vetebröd som grillas rullad på en träspole över öppen eld, lite som om man ringlat en kanelbulle runt en knölplåk och grillat den över en brasa.

Och pilsner är billigt. Ungefär femton svenska kronor per flaska.

Till skillnad mot Kungliga Operan i Stockholm är de publika utrymmena utanför salongen ganska små, och enkla. Relativt smala, rundade korridorer med tomma vita väggar. Något påminner mej om Den Svenska Teatern i Helsingfors. Den lilla serveringen utanför parketten, där vi höjer våra skummande glas, är inte mycket mer än en korridor vid sidan om den långa, rundade gången.

Jag har aldrig förut sett Carmen, men - speciellt i första akten - det känns som om jag har hört nästan all musik. Man sjunger på originalspråket, men det är lite si och så med uttalet när man försöker framföra talad dialog. Det tog faktiskt en stund innan jag insåg att allt var på franska.

Det handlar om Don José, en korpral i Sevilla, som blir kär i - och dödar - den amoraliska cigarettfabriksarbeterskan Carmen.

Själv föreställningen är kanske inte direkt en nagelbitare, och jag tror det har mycket med regin att göra. Sångarna får liksom inte så mycket hjälp att skapa något spännande. Carmen spelas glad och käck, nästan Ronja Rövardotter-stursk. Don José känns lite medelålderstrött, och Micaela, flickan från landet som älskar honom, verkar vara en förlorare redan från början, och jag hade inte blivit förvånad om hon slitit upp en näsduk och börjar hosta blod, Mimi-style.

De flesta i salongen vet nog exakt hur det ska gå, och det är därför det vore viktigt att visa de andra stigarna man kunde tagit, de andra möjligheterna man liksom inte valde. Speciellt i en tragedi tycker jag att det är viktigt att man inte spelar utgången i förväg.

Kostymerna, tidstypiska, kanske hade behövts patineras lite, men jag tror inte att detta direkt är en föreställning där man går in för realism.

Scenografin är riktigt maffig: man använder vridscen, och på den har man byggt upp något som påminner om Sevillas tjurfäktningsarena, Plaza de Toros de la Real Maestranza de Caballería de Sevilla: öppna barockvalvbågar, en kvartscirkel långa, och en enorm stentrappa som leder till det övre, järnräckeskrönta planet, tre våningar upp. Hit upp, tre steg i taget, ränner sångarna titt och tätt, men bara när dom inte ska sjunga på ett tag, för det tar nog ett tag att hämta andan.

Jag har faktiskt aldrig varit på en opera där sångarna så uppenbart tittar på dirigenten. Kanske är det så att man på andra operascenen har teveskärmar placerade i salongen, där man visar dirigenten, sådär som man gör på musikalscener, men jag är inte medveten om att jag någonsin sett några teveapparater i salongen på Kungliga Operan.

När föreställningen är över, och Carmen har rest sej upp och tackat för sej, är det faktiskt mest lokalen jag kommer ihåg. Men den har etsat sej fast riktigt ordentligt. Nästa gång vill jag se balett, tror jag.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanliga biljetter 404:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- :-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html

SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/spring-awakening-smu-pa-kulturhuset.html

KÄRLEKSFÖRBUDET, med Kamraterna, på Årsta Teater:

"Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/karleksforbudet-med-kamraterna.html

av Anton Tjechov, Regi: Anita Ekström, Bearbetning: Linda Kulle, Kostym: Annely Persson, Mask och Peruk: Julia Mengarelli Ringqvist, Producent Linda Kulle, Robert Olofsson, Arkadina - Anne Kulle, Konstatin - Alfred Tobiasson, Trigorin - Jonas Bergström, Nina - Cecilia Larsson, Masja - Linda Kulle/Frida Jansdotter

A weekend in the country

How amusing

How delightfully droll

A weekend in the country

While we're losing

Our control

A weekend in the country

How enchanting

On the manicured lawns

A weekend in the country

With the panting

And the yawns

With the crickets and the pheasants

And the orchards and the hay

With the servants and the peasants

We'll be laying our plans while we're playing croquet

For a weekend in the country

So inactive

That one has to lie down

A WEEKEND IN THE COUNTRY

UR A Little Night Music

av Stephen Sondheim

Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag.

För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla.

Det är fredagkväll, och för ovanlighetens skull, den här sommaren, har det varit soligt hela dagen. Människor jag möter, på väg hem, eller på väg ut, är grisrosa, solsvettiga och vindrufsiga, men alla ler. Sverige har vunnit någon slags världsmästerskap i fotboll för ungdomar, och det hjälper kanske till, mitt i all Greklandsdepp och euro-oro.

Jag har varit och sett Anton Tjechovs Måsen, med Kullehusteatern, i trädgården på Rosendals Wärdshus. Jag såg dom förra året, i Tre Män I En Båt, på innergården på Hallwylska Palatset, och jag måste säga att en av teatergruppens tillgångar är att dom lyckas välja platser som både tillför och förhöjer. Här har dom anpassat entréer och scenerier till det existerande värdshuset, som får agera Sorins sommarställe. Man har ställt ut sittplatser åt publiken framför en liten verandaliknade uteplats mellan tre huskroppar, och den enda scenografin är två vita stolar och ett bord. Men man sitter inte mycket. Man hinner inte.

Anton Tjechov skrev måsen 1895, och den sattes upp ett år senare i Sankt Petersburg. Den floppade rejält på premiären, men när Konstantin Stanislavskil regisserade en uppsättning några år senare, 1898, blev den en gigantastisk succé.

Det handlar om den berömda Skådespelerskan Arkadina, hennes älskare, den berömde författaren Trigorin, hennes son, dramatiker-wannabeen Konstantin, och Nina, flickan han älskar, och som vill bli skådespelerska. Och Masja, flickan som dricker, älskar på avstånd och klär sej i svart.

Senast jag såg Måsen var på Dramaten, i September 2014. Den här uppsättningen har inte samma nakenshock, men inte heller några incestinslag.

Det är nästan lite magiskt här uppe på kullen, och platsen passar utmärkt för ett tjechovskt lantställe. Solen har några timmar kvar, men skuggorna börjar bli långa. Ute på den stora gräsmattan, i solstolar eller på filtar, bland betande kanadagäss, dröjer folk kvar, spanande ut över Djurgårdsbrunnsviken, bort mot Sjöhistoriska och Gärdet, och väntar in kvällen. Det är nästan så att man väntar sej att kvinnor i långa vita klänningar, stärkta blusar och solparasoller, ska komma släntrande över det gröna, arm i arm. Det lukar lavendel i skuggan borta vid den lilla dammen.

Det var inte länge sen jag var här ute, förresten: jag och min kompis Patti-Li Leuk gick en guidad tur ute på Rosendals slott för bara några dagar sen, inte långt härifrån. Slottet kanske inte ser så imponerande ut på utsidan, men man har låtit tillverka nya mattor och gardiner efter originalförlagan, och efter den visningen jag har fått en plötslig och mycket hög respekt för Jean Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan.

Regin är säker, grundad i psykologi, komedi och realism, utan att någonsin dra uppmärksamheten åt sej själv. Den ligger där, som en trygg grund att bära skådespelarna, precis som det ska vara. Greppen är inspirerade, men dom är inte där för sin egen skull. Detta är inte en regissör som behöver dra uppmärksamheten åt sej själv.

Kostymerna är imponerande, kanske mest för att man inte har gjort det lätt för sej. Där något lite enklare hade fungerat alldeles utmärkt, har man valt att fortsätta leta efter något bättre, och speciellt Arkadinas kläder är precis sådär för mycket för att passa en kvinna som är van att göra entré och bibehålla uppmärksamheten.

Det har gjorts ganska stora bearbetningar av pjäsen, och man har strukit ner rollerna från fjorton till fem, ändrat platsen från Ryssland till Stockholm, flyttat fram den i tiden, inte så långt, men från slutet av artonhundratalet till 1928-1930, då svensk radio började sändas, och ändrat temat pjäsförfattare/skådespelerska till tonsättare/sångerska. Och det funkar bra. Mycket bra, till och med. Vissa saker blir till och med tydligare, som när Konstantin lånar toner av Erwin Schulhoff för att illustrera skillnaden mellan den schlager Trigorin författar, och hans egen mera ”seriösa” musik. Att sen sångerskorna, den etablerade Arkadina och den oprövade Nina, brister ut i sång här och där, känns helt rätt. Jag har varit på såna fester, jag känner såna människor.

Bearbetningen, för att inte säga nydramatiseringen, är imponerande. Man har trollat lite med repliker: vissa av den helt strukne Peter Nikolajevitj Sorins, Arkadinas brors, dyker till exempel upp i munnen hos hennes älskare, Trigorin.

Och Tjechov som utomhusteater, som ren komedi, kan det funka? Japp, och det funkar bra. Kanske för att det aldrig bara blir ren komedi. Det svarta ligger där under och bubblar, men det är en tragedi man måste skratta åt, och det är mycket som är komiskt, utan att någonsin bli fjantigt eller fjompigt eller distanserat. Man ler åt karaktärerna och deras livslögner som man ler åt ett litet barn som tror att det lyckats lura dej. Den gubben går inte, men jag uppskattar försöket.

Det är lite som livet kan verka, när man är på gott humör, magen är full, samvetet rent, och tar sej en road, men ömsint titt på människorna runtomkring.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Kullehusteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

CARMEN, på Statsoperan i Prag:

"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/carmen-pa-narodni-nivadlo-stadsoperan-i.html

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html

SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/spring-awakening-smu-pa-kulturhuset.html

Av Kristina Lugn, Regi: Niklas Hjulström, Tant Blomma: Odile Nunes, Bebis: Göran Thorell, Intendent: Angelika Prick, Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg, Musikproduktion: Calle Rasmusson, Mask: Anna Jensen Arktoft, Rekvisita: Petra Jansson.

Say something, I'm giving up on you

And I'm sorry that I couldn't get to you

And anywhere I would've followed you (Oh-Ooh)

Say something, I'm giving up on you

Say something...

SAY SOMETHING

Ian Axel,

Chad Vaccarino,

Mike Campbell

Det här blir nog sommaren som regnade bort. Visserligen är den inte riktigt över än, men det finns ingenting som tyder på att det ska bli bättre. Jag har aldrig varit så blek och frusen, i Juli. Och så teatertörstig. Jag känner för en käftsmäll av känslor som ruckar mej. Något som får mej att tänka till. Tänka om. Något som bränner mej, som får det att kännas att jag lever.

Problemet är bara att jag redan har sett mycket av det som Parkteatern sätter upp i år. Det är ju inte deras fel, det är jag som kanske springer lite mycket på teater.

Jag både älskar och avskyr Parkteatern. Jag älskar den, ofta i Augusti, när jag fått en bra plats i Vitabergsparken, himlen är blå, svalorna jagar högt, och man dansar nere på scenen. Eller spelar musik. Kanske sjunger?

Men jag avskyr när jag tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.

Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få. Eller ”bostadsrättsmentaliteten”, som i: ”Det är klart att alla ska få plats, men jag tycker inte att dom ska behöva sätta sej precis där jag sitter, så att det blir alldeles trångt för mej? Nog måste det väl finnas bättre platser någon annanstans?”

Scenen ser ut att ha blivit ersatt av en inhägnad lekplats. Ett klätterhus, en gunga, en rutschkana. Och en bajamaja. Och allt är uppmärkt, klart och tydligt, att dom tillhör en föreställningen, att dom inte för alla, att dom är scenografi. Till och med soptunnan har en liten lapp på sej.

Jag går några varv runt spelplatsen, upp och ner för kullen, slöletande efter någon stans att slå mej ner. Provsitter lite här och var. Reser mej, går vidare.

Problemet är att jag inte är vidare sugen. Jag har lust till teater, men jag är inte vidare sugen på Kristina Lugn.

Jag har dåliga erfarenheter av Kristina Lugn. Inte en dålig erfarenhet, många dåliga erfarenheter. Jag har faktisk aldrig sett en uppsättning av hennes texter som jag tycker om. Till en början trodde jag att det kanske var regin jag inte gillade, eftersom alla verkade gilla Lugn, men efter att ha genomlidit ett antal uppsättningar har jag äntligen fattat: Jag tycker helt enkelt inte om det hon skriver, eller hur hon skriver. Och så måste det få vara, alla kan ju inte gilla alla här i världen, eller hur?

Om jag ska försöka förklara varför, så är det till stor del att jag saknar värme. Medmänsklighet. Pietà.

Kanske är det skrivet av en person som har vuxit upp i ett Sverige där man kunde kräva att landet tog hand om de små, innan vi började amerikaniseras, innan USA började socialförsäkra, och vi började rösta på såna som tyckte att alla hade en skyldighet att i första hand ta hand om sej själv? I den där korta perioden när det verkade som välfärden funkade, när vi, folket, var lite som barn som tyckte att det var våra föräldrars skyldighet att ta hand om oss. Innan vi insåg att vi också var föräldrarna. Eller, kanske att vi alla var föräldralösa? Och att storbror inte var här för att ta hand om oss, utan för att sno åt sej så många leksaker och så mycket godis det gick.

Det är som om det vore skrivet av någon som inte har några skyldigheter, men en himla massa rättigheter.

Till slut hittar jag en plats, bakom scenen. I vanliga fall brukar man ha en slags fond här, för att folk ska sätta sej på rätt plats, framför scenen, men eftersom det saknas här slår jag mej ner, och efter en stund får jag sällskap.

Innan det börjar kommer Parkteaterns nya chef, Sissela Kyle, upp på scenen, för att hälsa välkommen och presentera, och jag inser att jag har saknat henne. Hon kommer säkert att vara en underbar tillgång för Parkteatern, jag hoppas bara att det inte innebär att hon inte kommer att synas på scenen. Hon är nämligen lite fenomenunderbar.

Under hennes publiktal sitter jag och funderar på vad jag skulle vilja se henne i. Det är svårt. Svårt för att det är så lätt. Jag upplever henne som väldig modern, komisk, så mina tankar går omedelbart till Ayckbourn och grabbarna.

Men vad sägs om något av Noël Coward? Private Lives, eller Tonight at 8:30? Eller varför inte Neil Simons California Suite? Eller Plaza Suite? London Suite? Eller hans Jake’s Women?

Vad händer om hon får sätta tänderna i Marty Martins Gertude Stein? Jag skulle älska henne i rollen som den ogifta systern, Lenny Magrach i Beth Henleys Crimes of the Heart. Och som Lettice Douffet i Peter Shaffers Lettice and Lovage. Eller vad händer om hon får spela Queen Elenor i James Goldmans The Lion in Winter?

Och vad sägs om Tennessee Williams? Vad sägs om rollen som Alexandra del Lago i hans Sweet Bird of Youth? För att inte säga vad som helst av Tjechov.

Jag skulle komma om hon så bara läste högt ur FASS.

Men tills dess har vi Kristina Lugn.

Det handlar om dagbarnsfröken Tant Blomma, som väntar på att den sista ungen ska bli upphämtad, så att hon kan göra sej fin och gå ut och festa, träffa en karl och bli lycklig. En mamma som aldrig kommer.

Det är givetvis en mamma dom väntar på, förresten. Pjäsen är skriven 1993, och att det skulle vara en pappa dom väntar på, en pappa som hämtar på dagis, verkade vara något fullständigt otänkbart på den tiden, och man tycks inte ha tänkt att det är något som verkar viktigt att uppdatera.

Jag önskar att jag kunde skriva att detta var föreställningen som fick mej att se Kristina Lugn på ett helt nytt sätt, att jag äntligen förstod vad det var som andra tyckte var så bra. Men: nej. Kostym, regi, scenografi, skådespeleri, allt är bra, det är bara jag som inte förstår varför, vad det är med den här texten som gör att folk tycker att den är så intressant.

Och jag vet att jag inte har rätt att skriva såhär, och att jag har helt fel, men för mej känns det som om detta är teater för folk som inte brukar gå på teater. Man skrattar åt ordformuleringar, njuter av det många sångerna - som jag inte vet om de är specialinstoppade för den här uppsättningen, eller om detta liksom alltid varit en slags musikal - men så mycket mer är det inte. Eller?

Jag har kompisar som inte gillar oliver, eller grädde, det kvittar i vilken form, och i vilket sammanhang, dom spottar ut, dom gillar inte, och jag måste nog till slut erkänna att Kristina Lugn är ingenting för mej. Det blir liksom bara en massa slöseri med tid, känner jag. Och världen behöver verkligen inte ännu en person som bara gnäller om teater.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:

"Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/masen-kullehusteatern-pa-rosendals.html

CARMEN, på Statsoperan i Prag:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/carmen-pa-narodni-nivadlo-stadsoperan-i.html

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html

Text & regi: Adam Gardelin, Koreografi: Rebecka Gustafsson, Scenografi & kostym: Emelie Smeds, Maskdesign: Sofie Magnusson, Zarah Fager, Ljusdesign: Sara Birgén, Ljuddesign: Per Brandels , Marknadsföring: Magnus Carlsson, Produktion: Trojkan Nöjesproduktion Medverkande: Sara Birgén, Malva Lardén, Elin Ledenvik (The Wedding Singer), Matilda Randin, Annika Uppenberg, Rebecka Gustafsson, Kapellmästare: Johan Östlund, Gitarrist: Simon Dahlberg

I'm your average ordinary kind of woman

Competent and neat

Making life a treat

Others as nice

You meet often I know

At least once or twice

Every decade or so

I'm your everyday, customary kind of woman

Practical as salt

Modest to a fault

Conservative with a budget

Liberal with a meal

Just your average ideal

Kind of Woman

ur PIPPIN

av Stephen Schwartz

Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.

Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför.

Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar. Eller vid nåt slags oorganiserat köande. Eller som nu:

Det finns ett avlångt bord ute i foajén, och vid varje kortsida står en person och delar ut goodie-bags. Min kompis Patti-Li Leuk har redan varit framme och hämtat en, och nu är det min tur att gå dit. Jag går fram till personen på vänster sida om bordet, den närmaste sidan.

Sånt här känns alltid lite pinsamt, tycker jag. Att komma fram och liksom vänta på att man ska få någonting, utan att tigga om det. Som när man går fram för att provsmaka i livsmedelsaffärerna: Man står liksom där artigt och väntar på att få smaka, att bli inbjuden, beredd av spela överraskad att min blir tillfrågad.

Det hade faktiskt varit enklare för mej att tigga, tror jag. Att bara gå fram och säga:

”Snälla, snälla, snälla, kan inte jag få smaka, få en bit, ta en påse, en klunk, ett smakprov?”

Personen vid bordet tittar liksom över mej. Förbi mej. Jag försöker fånga blicken, men fokus ligger liksom bakom mej, och jag känner mej som något som bara bitvis skymmer sikten.

Jag går till nästa bordsände. Samma sak. Det är ju inte så att jag står och och hänger i flera minuter, men dom där sekunderna känns så långa när man står där mitt i ett rum och bara väntar. Lite som om man väntar att bli uppbjuden till dans.

Det känns lite som om jag var Oliver Twist, men med en annan plan: istället för att säga:

”Please Sir, can I have some more?” så står jag där som en Oliver som bara väntar på att bli erbjuden mer. Som en hund som lärt sej att den inte får tigga vid bordet, men som hoppas, hoppas, hoppas…

Jag går tillbaka till första bordsändan. Ingenting. Jag tittar bort mot Patti-Li Leuk för att visa att jag verkar vara osynlig, men inte ens han verkar se mej. Till slut går jag fram:

”Ursäkta, skulle jag kunna få en påse?”

Vi har varit och sett premiären på Broadway Ladies - En Flat Konsert Om Kvinnor I Musikal, en programpunkt på Scenkonstfestivalen Pride@Boulevard.

Det handlar om några kvinnor som träffas på en torkvind för att ta ner tvätten, men så verkar det som om skådespelerskorna som agerar tvätterskor börjar ifrågasätta sina roller, både som kvinnor och som artister, och det hela börjar handla om kvinnans roll på musikalscenen, sett ur ett mer feministiskt perspektiv. Vi får höra en massa sånger ur Dolly Partons musikal 9to5, den kanske mest kommersiellt framgångsrika musikalen med ett feministiskt perspektiv, men eftersom det är en pre-pride-tillställning så får vi också höra några sånger om kärlek mellan kvinnor: An Old Fashioned Love Story, ur Andrew Lippas The Wild Party, Expectations of a Man, av Jonathan Reid Gealt, ur Thirteen Stories Down, den kanske lite söndertjatade Take Me or Leave Me, ur Jonathan Larssons Rent, och den härligt aktuella Ring Of Keyes ur Fun Home, musikalen som bygger på den öppet lesbiska serietecknaren Alicson Bechdels tecknade memoarer med samma namn, och som överraskande vann årets Tony för bästa musikal, och för bästa manliga huvudroll för Michael Cerveris i rollen som den unga lesbiska kvinnans böge pappa, och som även skrev historia som den första tony-vinnaren med musik och text av två kvinnor.

Man har också ett parti där man visar upp sånger som man inte direkt uppfattar som kvinnligt förstärkande, och det är denna bit av föreställningen jag tycker minst om. Man sjunger sånger som exempel på sånt som man vänder sej emot, som I Enjoy Being A Girl, ur Flower Drums Song, When You Tog it, Flaunt it, ur The Producers, och Dance:Ten; Looks: Three ur A Chorus Line, men det är inte riktigt klart hur man förhåller sej till det hela. Det blir aldrig riktigt den parodi jag tror det var tänkt att dom skulle bli. Man framför sångerna, rakt av, utan någon som helst feminististisk kommentar, och det blir lite otydligt varför man valt att framföra dom.

Man är också - under denna del - ganska vågat klädda, i stay-ups, mycket hud och höga klackar, vilket kanske är tänkt som en slags kommentar, men som jag läser in som en återgång till det nakna - antifeministiska - man vänder sej emot. Det är ju inte så att alla kvinnor behöver ha Dr. Martens för att inte kallas bimbo, men i det här sammanhanget blir det lite otydligt, och dessutom behåller dom dessa kläder en större del av föreställningen, så att det visuellt ser ut som en helt annan slags show, en sån där man kanske är mer intresserad av lättklätt bensprattel. Det är väldigt skönt när klackarna åker av.

Men det är mycket som imponerar.

Scenografi och Kostym känns mycket ambitiös. Rekvisitan består av så många tidstypiska städ- och tvättprylar att jag sitter lite och funderar på var man lyckas hitta såna saker idag. Mej veterligen kan man inte hyra saker på Nordiska Muséet. Och kostymerna skvallrar om smak och humor.

Det låter mycket bra. Inte bara om sångarna, utan hela orkestreringen, musikarrangemanget, är imponerande. Den består till störst del av piano och gitarr, en i dessa sammanhang ganska ovanlig kombination, och den ger musiken ett nytt, fräscht, modernt uttryck. Eftersom merparten av sångtexterna var nyöversatta, och det musikaliska framförandet var oväntat kunde man inte med en gång höra vad det var för sång som framfördes, och det gav en förhöjd, fodrande upplevelse.

Regin, själva uppförandet, känns lekfullt och levande. Kvinnornas uppgifter är ihopflätade, så att någon kanske börjar berätta introduktionen till en sång, medan någon annan sen sjunger den, eller någon kan börjar sjunga, medan någon annan sen avslutar, vilket göra att man som publik hela tiden blir lite överraskad, samtidigt som artisterna hela tiden tvingas delta i varandras insatser, och kan inte luta sej tillbaka och vänta på sin tur. Och jag hoppas att regissören i framtiden vågar gå ännu längre vad gäller det otäcka, obekväma och provocerande.

Men jag är kanske mest imponerad av översättningen av sångerna, både det ambitiösa i att välja att översätta så många sånger, men även översättningen i sej. Många föreställningar med en mycket större budget, med längre spelperiod och fler speltillfällen, har haft bra mycket sämre översättningar. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över Ingela Pling Forsmans översättning av Cats nån gång på 80-talet, där hon lät teaterkatten sjunga att hans roll i Katt På Hett Plåttak var hans största succé, en pjäs utan någon som helst kattroll. Publikförakt? Nja, kanske lite.

Här känns det i initierat och begåvat, och jag sitter inte och stör mej på några nödrim, banaliteter eller insprängda stavelser.

Det finns en stor potential här, inte bara på scenen, utan även i det kreativa teamet, och jag tror nog att det är dags att man ger sej på något lite större, som en mindre musikal, kanske. Vad sägs om Ordinary Days av Adam Gwon?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Trojkan Nöjesproduktion. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:

"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/tant-blomma-av-kristian-lugn-under-eken.html

MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/masen-kullehusteatern-pa-rosendals.html

CARMEN, på Statsoperan i Prag:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/carmen-pa-narodni-nivadlo-stadsoperan-i.html

- att Kulturhuset Stadsteatern sätter upp EN FRÖJDEFULL JUL av Alan Ayckbourn:

"Det är julaftonskväll och hela släkten är samlad. Lugnet lägrar sig, barnen har lagt sig och middagen borde vara klar. Om det blir någon middag. Ikväll är det Philippa som har hand om maten och Philippa är - full. Hennes man Bosse är mild och förlåtande som vanligt. Raka motsatsen till farbror Harald som i år köpt revolvrar till alla barnen i julklapp – bara för nöjet att reta upp Bosse. Och precis som alla andra jular har Bea fått köpa sina egna klappar själv. Bea önskar sig en annan man i julklapp. Då ringer det på dörren.

Flerfaldigt prisbelönte engelske dramatikern Alan Ayckbourn berömd för sina intelligenta relationskomedier riktar här blicken mot vår mest laddade högtid – julen. Jonna Nordenskiöld som bland annat tidigare satt upp succén From Sammy with love regisserar här en fantastisk ensemble. "
PRODUKTION

Regi Jonna Nordenskiöld Scenografi och kostym
Sven Haraldsson
MaskPatricia Svajger

MEDVERKANDE PÅ SCENEN

Henrik Norlén
Vanna Rosenberg
Anja Lundqvist
Björn Gustafson
Robin Keller
Helena Af Sandeberg
Emil Almén
Liv Mjönes
Alexander Salzberger

Premiär den 23:e Oktober

Text och Regi: Christopher Lehmann, Producent: Achillea Dahl, Ljus: Martin Norin, Skådespelare: Eva Snis, Linnea Tengroth, Kimiya Faghih, Ala Riani, Åsa Dahlgren, Miranda Stenberg, Amanda Högberg, Achillea Dahl, Derek Cespedes Barrientos, Carl-Magnus Lilljedahl, Adam Jawad, Erik Garsten., Affischlayout: Jens Rydén, Porträttfoton: Jens Lind

Some enchanted evening

You may see a stranger,

you may see a stranger

Across a crowded room

And somehow you know,

You know even then

That somewhere you'll see her

Again and again.

Some enchanted evening

Someone may be laughing,

You may hear her laughing

Across a crowded room

And night after night,

As strange as it seems

The sound of her laughter

Will sing in your dreams.

Who can explain it?

Who can tell you why?

Fools give you reasons,

Wise men never try.

SOME ENCHANTED EVENING

Ur South Pacific

av Rogers and Hammerstein.

En bit in i andra akten händer något underbart. Det har varit en ganska pratig, ganska tjafsig, förvirrande första akt, med många små scener, mellan många personer, där rollerna har snackat och tjabbat, och där de som inte deltagit i scenen varit kvar i scenrummet, men stilla, ibland frysta, ibland bara liksom väntande, och med en aktavslutning som var så vag att många av oss i publiken inte visste om det var slut, eller om det skulle komma en andra akt.

Jag är på Boulevardteatern med min kompis Abercrombie Clone, på PrideBoulevard, en slags prepridefestvial, och det är premiär på Teater Fenestras föreställning HEART BEATS, en föreställning som på något sätt påminner mej lite om en reading jag var på för något halvår sen, DINA VÄNNER OCKSÅ, av Ebba Kulnef, på Dramalabbet. Jag vet inte varför den ena påminner om den andra, ärligt talat, men det är något med mamman som provar klänningar, som påminner mej om den misshandlade mamman i readingen.

Det har inte stått utskrivet någonstans att det endast ska handla om lesbiska liv, och när vi står ute i foajén i pausen siar några bekanta om att det efter paus nog kommer att handla om bögarna. Vi diskuterar också den kvinnliga voice-overn, en äldre kvinnlig roll vars röst berättar om en lesbisk ungdomskärlek, och vi undrar varför hon inte syns på scenen, men erkänner att vi är imponerade av skådisarnas sätt att utan problem interagera med en inspelning.

Så börjar andra akten, lite som den första, med en massa prat, men pang! plötsligt så blir allt i slow motion. Det är en fest, eller nåt, och alla dansar, långsamt, för sej själv, och alla ser så där lyckliga ut som folk på film brukar vara i dialoglösa, soundtrackboostade tillbakablickar?

Här, för första gången, blir jag gripen. De ser så lyckliga ut, sådär som man liksom minns en bättre, oskyldig tid. Sådär som när man ser tillbaka på foton av sej själv när man var ung, och minns hur fet eller ful eller dum man kände sej, men nu bara ser något helt annat, hur vacker och helt enklet oemotståndlig man var.

Jag tänker på killen bakom Ica-kassan uppe vid Fridhemsplan, där jag några timmar tidigare hade handlat billiga meloner, och som hade ett citat av Stig Johansson intatuerat på armen:

”Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”

Jag tänker också på en intervju jag hörde på väghet hit: en av mina favoritpodcaster: The Theatre People Podcast, http://www.theaterppl.com, med Lea Delaria, en butchflata som var den första lesbiska komikern att delta i en amerikansk prime time talk show, 1993, innan Ellen Degeneres ens fått sin första sit-com, och långt innan hon kom ut. Varför ser flatorna på scenen aldrig ut som de flesta av mina lesbiska vänner gör?

Det handlar om en ung kvinna som i fyllan på en klubb blivit kysst av vad som kanske är en kvinna, och nu vet hon inte om hon är lesbisk, bi eller bara förvirrad. Det handlar om en annan kvinna och en man som gör slut för att kvinnan känner sej sexuellt förvirrad. Det handlar om en äldre kvinna som, efter att gift sej med en man och fått en dotter - längtar tillbaka till en kvinna hon älskade. Det handlar också om hennes dotter och man. Det handlar också om tre kvinnor vars inbördes förhållanden är lika förvirrande för dom själva som det är för oss.

Vad den här produktionen hade behövt i första hand är en workshop, och en dramaturg. Någon som kan säga: stryk det här, korta det här, dessa två karaktärer kan slås ihop, det blir intressantare om karaktärerna återkommer i varandras berättelser. Samma sak sägs av olika personer, och vissa grepp, som tavlor och fotografier, dyker upp i fler av historierna, men på olika sätt, vilket förvirrar. En kvinna plockar ner en tavla i sina föräldrars hem och ger till en kvinna hon är kär i. En annan kvinna försöker köpa en tavla som ingår i en butiksinredning, för att ge som present till sin lesbiska mamma. I en annan historia kommer en pappa hem till ett lespiskt par, plockar ner en tavla och sätter upp en kalender med nakna män. Det är lite som om flera karaktärer i Hamlet hade kommit dragande med en historia om olika döskallar, eller som om fler personer i Måsen på något sätt interagerat med olika döda sjöfåglar. Symboliken försvagas, förvirras.

Det är också svårt att veta hur gamla alla ska vara. De flesta, med undantag av en något äldre man, och en kvinnlig voice-over, är mycket unga, men där det i min ålder kanske inte är så vikigt med en åldersskillnad på fem år, är det mycket viktigt om en person spelar 15 eller 20 år. Eller om en 25-åring ska föreställa en 40-åring eller en tonåring.

Efteråt, var och en på väg hem till sej, stannar vi till vid Mariatorget, jag och Abercrmobie, hänger på våra cyklar utanför 7eleven och försöker definiera kvällen. Alldeles, alldeles för lång, säger vi båda, men inte ointressant. Och välspelad. Jag tyckte mycket om repliker och replikföring, om rytmen, och om hur realistiskt, trovärdigt dialogen låtit.

Och jag försöker också formulera en tanke jag haft om hur lesbiska kvinnor framställs på scenen. Det är svårt. Flera gånger under mitt förvirrade, irrande, svammel vänder jag mej till Abercrombie och frågar:

”Fattar du vad jag menar?” och på hans svar förstår jag att jag inte alls lyckats vara klar.

Det händer ganska ofta att man får se kärlek mellan kvinnor på scenen, speciellt på skoluppspel, eller i små teatergrupper, där bristen på män medför att några måste spela män, eller spela kvinnor som i berättelsen tagit mannens funktion, men spelas som kvinna. Och det är ofta något som stör mej, lite, med det. Det är att det ofta blir lite styvmoderligt behandlat. Det är som om regissören sagt:

”Och sen blir ni, Juanita och Eulalia, ihop,” och hur det liksom inte är något konstigt med det. Och det borde det kanske inte vara, i den bästa av världar. Men jag tycker att det är ett problem, för att det framställs som det vore så enkelt. Det är nästan lite nedlåtande i sin attityd: Och så blir de här två kvinnorna kära, eller attraherade av vararandra, eller ihop. Punkt. Prinsessan får prinsessan, och det är inte något konstigt med det.

Och jag måste vara tydlig: jag tycker det är bra att alla form av HBTQ-kärlek visar upp på scenen, detta är bara en fraktion av en tanke, tanken att det kanske, ibland, framställs som lite för… lätt?

Efter att vi sagt godnatt och jag cyklar hemåt, fortsätter jag att försöka förstå vad det var jag menade.

Kanske har det att göra med kvinnans sexualitet, som sägs vara mer flytande än mannens? Det är lättare för en skådespelerska som egentligen definierar sej som heterosexuell att närma sej det homosexuella, för - till skillnad på den klassiskt manligt heterosexuella - gränserna är inte så glasklara. Närhet, kontakt, är inte lika tabu som mellan heteromän. Eller ens som mellan bögar.

Och det är kanske där jag har mitt problem. Kärlek mellan kvinnor framställs ofta som lite i förbifarten. Dom träffas, håller hand, och det var det. Kanske är det så att man är rädd att snaska till det, att locka till sej en manlig publik som kommit av helt fel anledning, men jag önskar att det kanske inte var fullt så Disneyfierat. Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.

Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Trojkan Nöjesproduktion. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern:

"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.

Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/broadway-ladies-trojkan-nojesproduktion.html

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:

"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/tant-blomma-av-kristian-lugn-under-eken.html

MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/masen-kullehusteatern-pa-rosendals.html

- ikväll, och ROMEO & ROMEO's gästspel på Teater Brunnsgatan 4.

- Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Staffan Göthes EN UPPSTOPPAD HUND, som har premiär 12 December, i regi av Olof Hansson(CYRANO på Parkteatern, ILLUSIONER på Teater Galeasen). Den är klart en av mina favoritpjäser, och den brukar alltid ge mej en sån där klump i halsen, en sån där harkel-sak som kommer när man är för gammal för tårar?

Monika Mannerström Skog, sång, Claudia Bonfiglioli, violin, Karin Eriksson, violin, Karolina Weber Ekdahl, viola, Charlotta Weber Widerström, violoncell.

Where am I going?

And what will I find?

What's in this grab bag

That I cal I my mind?

What am I doing

Alone on the shelf?

Ain't it a shame,

But no one's to blame but myself.

WHERE AM I GOING

ur SWEET CHARITY

av Cy Coleman
och Dorothy Fields

”Något är konstigt,” sa Patti-Li Leuk, och dubbel- eller trippelcheckade våra biljetter, och jämförde dom med programbladet vi precis blivit tillstuckna. Om jag verkligen hade lyssnat hade jag nog svarat något i stil med No shit Sherlock, men jag var för upptagen med att filma mej själv. Jag snurrade runt, runt, inne i Kungliga Operans Guldfoajén, glas med champagne i ena handen, selfiepinne i den andra, och lyckades på något magiskt sätt klara av att inte tjonga till någon av kristallerna i kristallkronorna.

Pinnen var helt ny, jag hade köpt den för knappt nån timme sen, på Claes Ohlsson uppe i City, och redan precis efter kassan, vid den lilla presentpappers-stationen, hade jag plockat upp den ur förpackningen, monterat den, och börjat filma. Man får många konstiga blickar om man försöker fota sej själv på Drottninggatan

Förresten hade jag redan gissat att något var konstigt. Det var mindre än en timma tills konserten skulle börja här, men uteserveringen på Operans Terass, den mot Gustav Adolfs torg, var fortfarande öppen, och inte kunde man väl ha matgäster rännande igenom Gulfoajén mitt under en konsert? Å andra sidan hade vi fått varsitt glas champagne, vilket ingick i konsertpriset, så dom kunde ju inte ha ställt in. Om inte detta var plåster på såren? Men då borde dom väl ha sagt något? Men var var alla stolar? Inte var det väl en stående konsert? Och visserligen stod här en flygel, men ingen hade tagit bort dammskyddet.

Jag tog en klunk till och snurrade på.

”Det skulle vara Puccini och Brahms,” klagade Patti-Li, en bit längre bort, ”inte dom här… Vilka dom nu är. Vem är Emil Sjögren? Vem är Hugo Wolf? Vem fasiken är Ottorino Respighi?”

”Låter som en racerförare,” skämtade jag, ”eller någonting som serveras med parmesan. Det är inte så att du har råkat få tag i en menu?”

”Ha-ha” icke-skrattade han.

”Ha-ha” ekade jag, för att visa att jag inte heller tyckte att det varit ett vidare lyckat skämt.

”Jag hade läst att det skulle vara Bizet?” suckade han.

”Och jag har läst att det skulle vara en konsert med Schubert,” svarade jag, snurrade min pinne. ”Eller var det Schumann? Finns det nån som heter Schumann? En kompositör?”

Jag ler mot mej själv, avslutar filmandet och ser på Patti-Li, uppfodrande. Guldfoajén fortsätter att snurra, lite, men jag bestämmer mej för att ignorera det.

”Ja,” svarade han. ”Det finns både en Schumann och en Schubert.”

”Vem var gift med nån?”

”Va?”

Jag fattade själv hur dumt det lät, antagligen var både Schumann och Schubert gifta.

”Jag läste att det skulle vara musik av en av dom, Schubert eller Schumann, men att det var någon kvinna med, som typ: Musik av Robert och Gunhilde Schubert, eller Henrik och Lisa-Marie Schumann?”

Patti-Li gav mej en sån där blick som betydde att problemet var någorlunda intressant, men inte just nu, just här. Det fanns andra mysterier.

Vi hade träffats, två timmar tidigare, på Schweitzerkoditioriet på Västerlånggatan i Gamla Stan. Vissa går till ställen dom brukar gå till, och vi brukar gå till ställen vi inte brukar gå till. Här har vi aldrig varit, men när vi satte oss insåg vi att vi nog kan tänka oss att komma tillbaka. Jag hade köpt en bakelse, och det tar en stund innan jag verkligen registrerar hans inköp:

”Jag trodde inte att du tyckte om cheesecake?”

Det finns nämligen saker som jag har lärt mej att han inte gillar. Som oliver, och stark ost, och vispad grädde. Jag tvingade honom att smaka på en semla en gång, och det var bara några magkrystningar från att hans lunch forsat upp. Men här satt han och smaskade på någon som i stort sett påminner om grädde:

”Det trodde inte jag heller, men sen smakade jag en för inte så länge sen, och det visade sej att jag gillar vissa, tydligen. Frödinges cheesecake gillar jag inte, vet jag.

”Va?”

Jag reagerade inte på att han inte gillar Frödinges cheescake, jag reagerade på att Frödingen har en cheescake, det hade jag ingen aning om. Jag visste att dom hade den ostkaka, men - vänta nu…

Patti-Li förklarade:

”Frödingen cheesecake? Den gillar jag inte, tydligen.”

”Frödinge ostkaka, menar du?” Jag har börjat se ett samband.

”Ostkaka, cheesecake, sak samma?”

”Va? Nej…”

”Va? Jo-o?”

Det tog en liten stund, men så fick jag honom att förstå: det är inte alls samma sak. Jag vet faktiskt inte ens om det finns ost i en Frödinges, den är väl liksom mer som en ugnspannkaka, på något sätt.

”Jag gillar inte ugnspannaka,” deklarerade Patti-Li i förbigående, och skyfflade in ännu en bit amerikansk cheesecake. Jag hade glömt bort det: han gillar inte ägg, om äggen smakar ägg.

”Så, Schubert…” sa jag, för jag tyckte det är dags att byta ämne.

”Så, Schubert, vaddå” undrade han.

”Eller är det Schumann jag tänker på?”

I guldfoajén hade vi börjat googla. Jag, som på dagens morgon hade gått in och läst på lite om eftermiddagens konsert, hade tänkt lyssna lite på Schubert - eller var det Schumann? - men något kom i vägen. Kanske var det ett gymbesök, eller så hade jag varit tvungen att skriva en teaterrapport. I alla fall: jag visste att han hade fel. Tills han påpekade att det var jag som hade fel: min konsert Schumanniana, gick visserligen idag, men för en månad sen, den 24:e Juni, inte den 24:e Juli.

”Mea culpa,” deklarerade jag.

”Hasta Manjana” svarade han, för att visa att han också kunde snacka latinska.

” - till We meet again” replikerade jag.

”Don’t know where,” svarade han

”Don’t know when," sjöng vi, tillsammans, och just då blev vi avbrutna av en ung välklädd man som ropade:

”Alla ni som ska på sommarkonsert är välkomna in i Kungliga Foajén…”

Vi tittade på varandra:

”Dom har bytt-” började jag.

”-spellokal” avslutade han.

Man fick inte ta med sej champagneglaset in, och om vi varit smartare så hade en av oss hållit den andres glas medan den andre gick in och bokade två platser, för att sen komma ut och pimpla skumpa i lugn och ro ute på balkongen, för som det nu var så svepte vi, ställde ifrån oss glasen och satt sen och hade ganska småtråkigt i väntan på att konserten - vad den nu skulle innehålla - skulle börja.

Det är ett väldigt vackert rum. Det är vitt och guld och speglar och kolonner och stucco och målningar - som jag tror är av Prins Eugen, och föreställande Waldermarsudde, man jag kan ha fel, speciellt - har det visat sej - när det gäller datum.

Mannen som kollade våra biljetter hade sagt att filmning och fotning var förbjuden, men han sa det bara på svenska och engelska, och han borde ha sagt det även på japanska - och kanske hållit upp en skylt med en överkryssad kamera, för en japansk man filmade som om han planerade att tevesända det hela på japansk teve, och en kvinna - sittande längst fram - trodde nog att hon var någon öststats svar på Annie Leibovitz.

Och det är en mycket trevlig konsert, trots att en del av oss var inställda på Schumann/Schubert, och vissa andra av oss var lite sugen på Bizet och grabbarna. Sångerskan, på engelska och svenska, översatte några strofer ur varje sång, för att vi skulle förstå vad de handlade om, och det räckte långt. Om man bara hör musik man hört tidigare får man ju aldrig höra något nytt, och jag kan ju heller inte skylla på att jag hade velat läsa på, för jag vet nästan lika lite om Schubert och Schumann som jag vet om Ottorino Respighi.

Jo, förresten, det visade sej, senare, att Patti-Li hade gjort en liten miss. Det var rätt dag, och rätt plats, men fel tid. Konserten som han trodde han köpt biljetter till hade framfört två timmar tidigare. Så allt var rätt, det var bara vi som hade fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 250:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern

"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/heart-beats-av-christopher-lehmann-pa.html

BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern:

"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.

Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/broadway-ladies-trojkan-nojesproduktion.html

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:

"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/tant-blomma-av-kristian-lugn-under-eken.html

Av: Rickard Karlsson och Petter Jiveskog, Regi: Catta Neuding Koreografi: Cecilia Säverman, Medverkande: Amy Alsegård, Cecilia Säverman, Rickard Karlsson, Petter Jiveskog, Thorbjörn Andersson

We kiss in a shadow

We hide from the moon

Our meetings are few

And over too soon

We speak in a whisper

Afraid to be heard

When people are near

We speak not a word

Alone in our secret

Together we sigh

For one smiling day to be free

To kiss in the sunlight

And say to the sky

"Behold and believe what you see

Behold how my lover loves me

WE KISS IN A SHADOM

Ur THE KING AND I

Av Rodgers & Hammerstein

När jag var yngre - mycket yngre - tyckte jag att man måste göra något radikalt åt Shakespeare. Fanns det nån som fattade vad han skrev om? Jag menade inte handlingen, även om den var väl snurrig ibland - jag menade alla konstiga ord, alla liknelser, alla omskrivningar. Varför var han tvungen att säga allt på ett så invecklat sätt? Jag tyckte att man skulle gå fram med en häcksax, kapa och klippa och tukta: ta bort allt som folk inte förstår, skriv om det som går att göra förståeligt. Fattar inte alla vad ett ord betyder? Stryk det. Hänger ingen med i en liknelse? Ta bort den. Shakespeare för folket. Shakespeare för människor av idag.

Jag skäms lite att skriva att jag inte var tonåring när jag tyckte såhär. Jag var gott och väl fyllda 20 år. Jag tyckte också att det inte lät så dumt när kompisar tyckte att man skulle göra om Stockholms Slott till lägenheter.

Men jag vet bättre nu. Nånstans på vägen har jag lärt mej att man ska vända sej till den intelligentaste i publiken. Den smartaste, den mest beläste. Om man riktar sej till den slöaste kniven i lådan blir ingen nånsin smartare, ingen lär sej någonting, inga nya tankar föds, och för de flesta i publiken verkar föreställningen fördummande, och det hela blir bara ett stort slöseri med tid, och då kan vi alla stanna hemma och skratta åt hur mycket större idioter folk är i dokusåpor, och diskutera hur kulturellt viktig Melodifestivalen är.

Dessutom är man väl naiv om man tror att nån förutom gräddskiktet skulle få flytta in på slottet. Visserligen var det ett annat Sverige på den tiden, men kom igen, hur dum kunde man vara? Eller var man bara så ung?

Jag ser Eksjö-Maja på lång väg, redan när jag kommer cyklande. Vi kommer från olika håll på Brunnsgatan, hon nerifrån Birger Jarlsgatan, och jag uppifrån Regeringsgatan. Hon ser en massa teater, speciellt om man tänker på att hon inte ens bor i stan, utan åker hit sporadiskt lite då och då, men hon, liksom jag, har lyckats missa den här pjäsen förra gången den sattes upp.

Det står en himla många medelålders män utanför teatern på Brunnsgatan 4, och man behöver inte veta att det är början på Stockholm Pride-veckan för att gissa åt vilket håll dom här herrarna lutar. Det är nog inte första gången många av dom betalar för att gå ner i en källare och förlusta sej.

När jag går ner för att hämta min biljett hör jag en av de få kvinnorna som hittat hit säga:

”Jag har inte rest så mycket i Sverige, jag har mest rest i Världen,” vilket fick mej att le lite grann, för visst är det en underbar sak att kläcka ur sej?

Föreställningen börjar på ett väldigt intressant sätt: med ett ganska invecklat gatuslagsmål mellan svartklädda personer, på en halvmörk scen, och jag, som sitter bredvid Eksjö-Maja i mitten längst fram, sätter mej intresserad upp: det här känns mer ambitiöst än jag trodde. Tyvärr visar det sej bara vara ett grepp för att fånga publikens uppmärksamhet, för nästa scen föreställer en samtal mellan de två skådisarna som har huvudrollerna, och vad dom ska göra med alla statisterna.

Det handlar om två killar som sätter upp en gay-version av Romeo och Julia, kallad Romeo & Romeo, där den ena skådisen i pjäsen är en total amatör, och den andre verkar anse sej vara en riktig scenräv med åratal av erfarenhet. Lite som Balou och Mowgli, om dom vore bögar, och teaterintresserade.

I grunden låter det som en intressant tanke: att homosexualisera en Shakespearepjäs. Att släktfejden byts ut mot homofobi. Men kanske borde man ha tänkt lite till. Man håller en ganska ironisk inställning, både till pjäsen och till Shakespeare, man går in och ut ur handlingen, kommenterar och gör sej ibland lustig över skeendet, vilket gör att det blir lite svårt att verkligen bli drabbad av uppsättningen. Förhållandet mellan Romeo och Romeo känns också lite väl kyskt, det är varken Grindr-romantiskt, där man skulle kunna ana en ångande kåthet, eller framfört med en pryd passion som något av Jane Austen eller en av alla dom där Brontë-Brudarna. Dom känns kanske mer som två knullkompisar som inte träffas speciellt ofta: Du gör som du brukar så gör jag som jag brukar, så går det väl som det brukar gå.

Det är som om någon efter ett par öl kläckt ur sej:

”Faan, man borde sätta upp typ en bögversion av Romeo och Julia!”

”Oj, vad kul!”

”Typ Romeo och… Julio! Om kärleken mellan två killar där den ena är en hårt hållen katolsk latino, uppfostrad i en machokultur!”

”Ja, vad intressant!”

”Eller Romeo och Julian! Där den ena kommer från en invandrad arbetarklass, och den andra tillhör adeln!”

”Det låter ännu bättre!”

”Vad sägs om Romeo och Roman Romanov: Romeo blir kär i en Ryss, en avlägsen släkting till Tsaren?”

”Asfascinerande!”

”Kanske Romeo och Romerna? En vanlig kille träffar en sexig tiggare utanför ICA? Kan två kulturer mötas - kan dom bli lycklig tillsammans?

”Urintressant!”

”Eller vad sägs om Romeo och Romeo? Som titel bara?"

"Jag gillade det där med ryssarna...."

"En kan ha ryska föräldrar?”

”Det låter ju superintressant!”

Och sen har man inte tänkt så mycket mer.

Vilket är synd, för här finns grunden till något som skulle kunna ha blivit väldigt bra, men det känns som om man har stannat på halva vägen. Man har nöjt sej, liksom.

Pjäsen i pjäsen stoppas flera gånger, för att skådisarna ska diskutera, och det hade kunnat vara riktigt intressant att få följa en slags dramatiserad repetition av en så radikal läsning, men tyvärr är det dom diskuterar inte alls så intressant som det skulle kunna vara. Istället för att diskutera problemen som uppstår, så försöker man driva lite med teatern i stort, man skämtar om alla de statister man inte kommer ha råd att betala, eller pratar om kontrakt. Den intressanta diskussionen, den politiska, den om homofobi, eller den om Shakespeares verk, om vad som betyder vad och hur man tolkar och visar det, verkar inte alls ha intresserat manusförfattaren och/eller regissören. Man har liksom inte gått på djupet i någonting.

I ursprungsverket är fejden mellan de olika släkterna den stora vältestenen, så i den här produktionen hade jag väntat mej att en förbjuden kärlek mellan män skulle ha samma slags roll, men det fungerar inte alls så: Baloo-Romeos vänner verkar inte alls ha något emot att han har förälskat sej i en kille, och inte heller Amman, Prästen eller Apotekaren verkar ha något emot deras kärlek. Det verkar heller inte finnas några slags hinder hos Romeosarna själva: de verkar vara väldigt trygga i sin homosexualitet och gör inga försöka att dölja den varken för andra eller sej själva, vilket jag tycker är synd, för det är alltid mycket intressantare att se kärlek som tvekar, tvivlar och kämpar emot.

De enda avogt inställda är Mowgli-Romeos föräldrar, som för att ge en känga åt Putins homofobi har gjorts om till Ryssar, ett grepp som känns ganska påklistrat, inklämt för att ge pjäsen aktualitet, och tyvärr inte riktigt taget på allvar.

Jag hoppas att dom fortsätter jobba på föreställningen, och göra några förändringar, för jag tycker att grundidén, det här att aktualisera och göra en radikal omtolkning av en klassiker är värd att utforskas. Jag skulle gärna se en serie av semi-realistiska pjäser där man tar sej an klassiker med en mycket vinklad tolkning, där man liksom får följa tillkomsten av en uppsättning, och se problemen som uppstår med just den valda läsningen, svårigheter med texten och förklaringar på sånt man kanske inte förstår: Macbeth ur ett gravt feministiskt perspektiv. En Midsommarnattsdröm ur ett rejält främlingsfietligt sätt att se den. Trettondagsafton om dom organiserade religionerna får styra?

Och jag skulle inte bli förvånad om nästa års föreställning börjar med någorlunda så här:

EN KÄLLARTEATER NÅGONSTANS I STOCKHOLM. MOWGLI-ROMEO I MODERNA KLÄDER SITTER OCH LÄSER EN BLOGG. BALOO-ROMEO OCH THORBJÖRN I TIDSTYPISKA KOSTYMER, KOMMER IN.

BALOO-ROMEO: (TILL MOWGLI-ROMEO.) Varför har du inte bytt om, pjäsen börjar typ nu?

MOWGLI-ROMEO: Nån fjolla med en blogg har skrivit att han inte tycker att jag var underbar, och han skriver ingenting om att jag ser alldeles förtjusande ut när jag bara har kalsonger på mej, eller att jag är söt i största allmänhet…

THORBJÖRN: Gjorde han inte? Skrev han inte om att din kalsongstripp inte riktigt får önskad effekt eftersom ni båda två stått i underkläder i början av pjäsen, och att publiken liksom förväntar sej något mer om hela saken är att du ska strippa igen? Dom har ju redan sett det en gång, så vad är grejen?

MOWGLI-ROMEO: Nej, det skrev han inget om. Vänta, va, vad menar du?

BALOO-ROMEO: Vad bryr väl vi oss om nån blogg-fjolla? Vad jag har lärt mej, under alla mina år i branschen, är att man ska aldrig lyssna på vad någon säger, om dom inte säger något positivit: då ska man verkligen lyssna, för då vet dom vad dom talar om.

MOWGLI-ROMEO: (TRUMPET:) Men jag vill att alla ska älska det jag gör, det är inget kul annars…

AMY: (KOMMER IN, TILLSAMMANS MED CECILIA.) Men jag håller faktiskt med om en del av det han skriver, som; vore det inte intressantare om vi, jag och Cecilia, som Romeos vänner, var mer fientligt inställda till homosexualitet, så att du (HON PEKAR PÅ BALOO-ROMEO:) får något att kämpa mot, något att försöka dölja?

CECILIA: Och jag håller med om att det är lite konstigt att jag som din mamma har en ryskt brytning, men att Thorbjörn som din pappa inte har någon, trots att han också ska vara rysk?

AMY: Och skrev han inte också någonstans att bara det att göra er till ryssar egentligen är en ganska svag känga till Putin, att man kanske borde ha placerat hela handlingen i ett homofobiskt Ryssland?

CECILIA: Gjorde han, det minns jag inte?

AMY: Nja, det kanske han inte gjorde…

THORBJÖRN: Skrev han inte någonting om att han tyckte att birollerna gjorde ett väldigt bra jobb, och borde ge lite mer plats att utvecklas?

AMY: Gjorde han?

CECILIA: Gjorde han?

BALOO-ROMEO: Under alla mina år i branschen har jag lärt mej att biroller nästan alltid får för lite scentid. Och att statister nästan aldrig får några viktiga repliker. Och sällan ges utrymme att visa att dom kan sjunga. Och man får nästan aldrig ett dans-solo.

MOWGLI-ROMEO: (SUCKAR:) Jag vet inte. Jag tyckte jag var en väldigt lovande skådis med en fantastisk karriär framför mej, men nu vet jag inte längre. Är jag inte söt längre? Är jag inte längre ett kex? Vad är jag då? En utter? En butter utter? För jag kan väl inte vara medelålders redan?

THORBJÖRN: Medelåldern kommer visserligen tidigare för bögar, men du har nog några år kvar, tror jag, om du slutar sola och får behålla håret. Och inte visar dej i dagsljus.

AMY. Du kan fortfarande rocka loss på Basement.

CECILIA: Tänk såhär: jag är vackrast när det är lite skumt.

BALOO-ROMEO: Underbar på US.

MOWGLI-ROMEO: Jag ser bättre ut än vissa bloggare i alla fall, har ni sett honom, fet och skallig och alldeles, alldeles… gammal!

THORBJÖRN: Äh, skit i honom, han vet inte vad han snackar om!

AMY: Ingen läser honom!

CECILIA: Alla avskyr honom!

MOWGLI-ROMEO: Ja, nu känns det lite bättre. Säg något om att jag är snygg, eller söt eller är nånting.

AMY: Du är så söt!

THORBJÖRN: Och snygg.

CECILIA: - eller nånting…

BALOO-MOWGLI: Bra!

MOWGLI-ROMEO: Då kör vi!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack produktionen och Cecilia. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/sommarkonsert-i-guldfoajen-pa-kungliga.html

HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern

"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/heart-beats-av-christopher-lehmann-pa.html

BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern:

"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.

Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/broadway-ladies-trojkan-nojesproduktion.html

Jag gillar inte att Dramaten och Stadsteatern inte skriver ut Dramatikerns namn i samband med namnet på föreställningen. Det är nästan lite respektlöst, och det kan väl inte bara vara jag som ofta anser att författarens namn är en anledning att gå och se en föreställning? Dåligt, tycker jag. Skärpning #Dramaten #KulturhusetStadsteatern!

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Av: Dimen Abdulla, Nasim Aghili, Arkan Asaad, Melissa Delir, Malin Lagerlöf, Gartrud Larsson och Åsa Lindholm, Regi: Michael Cocke, Scenografi & kostym: Katrin Brännström, Dramaturgi: Åsa Lindholm, Mask: Janina Rolfart, Medverkande: Fikret Çeşmeli, Susan Taslimi, David Weiss, Siham Shurafa och Hannah Masharqa

When you're young,

Feeling oh so strong

What can prove you wrong?

Love, and love alone.

When the sun,

Seems forever bright

What can dim it's light?

Love, and love alone.

So beware young love, lost in a kiss

There's a truth young love, simple as this:

Every fond hello, ends in goodbye.

What seems certain to live, will die.

So enjoy all the time there is

LOVE AND LOVE ALONE

Ur THE VISIT

av Kander & Ebb.

Jag var inte jättesugen på det här. Dels hade det varit en ganska smockfylld vecka, och dels kändes ämnet så oändligt tungt: Friheten att älska den du vill inom invandrade kulturer. Inte många skratt där, inte, känns det som. Bilderna på nätet från föreställningen såg inte heller speciellt skrattframkallande ut.

Men som Kelly Clarkson sjunger: What doesn't kill you makes you stronger

Det är inte speciellt långt ut till Bredäng. Givetvis beror det på varifrån man börjar cykla, men jag brukar tänka att det är bara att ta sikte på Aspudden och sen bara fortsätta trampa. Det finns några rejäla backar ute vid Mälarhöjden, men som Kelly Clarkson sjunger…

Den här gången lyssnade jag på en podcast om La Scala Opera House från Stuff You Missed In History Class, och vädret var stark sol och stora moln, så det kunde gå lite hur som helst, vädermässigt, kändes det som.

Jag har cyklat hit ut förut, förra året, eller året innan, för något cirkusrelaterat från Parkteatern, men den här gången är man i en annan park. Och det är inte alls knökfullt, trots att det är mindre än en timme kvar tills det börjar. Det är nog inte bara jag som inte känt mej supersugen. Och kanske är det svårare att få ut en publik hit till förorten?

Eftersom det inte verkar bli trångt chansar jag på att jag får en sittplats och drar in till Bredängs Centrum, och delikatessbutiken.

En av mina favoritsysselsättningar när jag kommer till ett annat land är att irra runt i mataffärer och kolla på förpackningar. Det brukar alltid bara luta med att jag köper choklad och chips, med det är spännande att se hur man säljer mat på andra ställen.

I Stockholm kan jag få den känslan när jag är på EGs Fyndmarknad ute vid Bauhaus, typ i Norsborg, och Prisma i Skärholmen. Jag kommer alltid hem med något mycket onyttigare än jag planerat. Kanske är mitt kulturkulinariska intresse mer socker- och fett-centrerat än verkligen nyfiket på nya smaker?

På Bredängs Deli köper jag oskalade pistagnötter, ett gäng pitabröd, några slags kakor fyllda med dadlar, och ett slags nötbräck med sesamfrön, ingenting jag inte provat förut - förutom dadelkakorna, som kanske inte var tidernas hit - men en trevlig omväxling.

Den här föreställningen är ett gästspel från Gävleborgs Folkteater, som är Gävleborgs länsteater, och som skapades 1983. Dom har sitt säte i Gävle, i Gävle Teater, en teaterbyggnad från 1878, invigd 20 år innan Kungliga Operan i Stockholm byggdes, och 30 år innan Dramaten stod klar, och inspirerad av Parisoperan. Jag har aldrig varit där, men bilderna ser klart maffiga ut.

Detta är samarbete med ett nationellt Arvfondsprojekt, Kärlken är Fri, vars syfte är att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck.

Några kulturtanter och kompisar till skådisarna har hittat hit ut, men jag skulle nog säga att kanske sextio procent av publiken kommer härifrån, från Bredäng eller kransorter, kanske sjuttio procent? Hörde jag åttio procent?

Jag ser några kvinnor i slöja, några asiater, några indier, en svart pappa med barnvagn och en treåring med spring i benen, en latinsk familj, och många från mellanöstern. Till och med en svensk parkbänksalkis har hittat hit. Jag tror att det är precis denna slags publik man hoppats på. Ofta när man ser teater inne i city, föreställningar om kulturkrockar eller med tema invandring, spelar man för en vit medelklass, och lyckas liksom inte valla in publiken man har lyckats få här ute.

Det är väldigt spännande att sitta här i en publik som är väldigt kulturellt varierad och se en så laddad föreställning. Kommer folk att resa sej och gå? Kommer någon att ställa sej upp och börjar protestera? Pappan med barnvagnen försvinner efter ett tag, men det är nog inte så mycket en avståndstagande handling som barnsliga behov. Några tonåringar släntrar in, slår sej ner, drar vidare.

Och jag får sällskap på parkbänken av en blandad kompott av traktens snorungar som har lite svårt att fatta att man ska vara tyst på teater, men jag är ganska bra på att få folk att hålla klaffen. Det är okej när man kommenterar föreställningen, men när man börjar tjabba om vems tur det är att dricka ur läsken, då är det Farbror Joakim som böjer sej fram och fräser ”SCHHHH!” med tillräcklig kraft att kunna blåsa upp en luftmadrass.

Det handlar om frihet och kärlek inom invandrade kulturer, sett med ”försvenskade” ögon. Det handlar om killen som har en flickvän hemma i Sverige, men som när han besöker sin familj i deras hemland blir bortgift med en flicka man valt ut till honom, bara för att han inte kan säga nej till sin far. Det handlar om kvinnan som blir avrättad av sin bror för att skydda sin familjs heder. Det handlar om tjejen som blir uppvaktad av sin brors kompis. Om killen som är kär i sin tjejkompis brorsa. Det handlar om skyddat boende, sexualundervisning, rättigheter och skyldigheter.

Det handlar om tunga saker, och jag blir förvånad av att jag skrattar så mycket som jag gör, för det är ofta väldig roligt.

Publiken sitter på alla sidor om scenen, så man har ingen fond, och mycket lite scenografi. Några stolar, och ibland ett bord, som kånkas upp på scenen. Kostymerna är ofta enkla, vardagliga i grått och svart, jeans och hoodies, och ibland några mer invecklade, som i scenen med killen som blir bortgift, där det både ingår perukbyte, fat-suit-klänning och en slags burka.

Det är antagligen inte så, men det känns som om man dragit lott om vem som ska spela vad. Kvinnor spelar män, män spelar kvinnor, de äldre spelar yngre, och tvärt om. Det är alltid uppfriskande att se hur gränslösa skådespelare kan vara. Flera av skådisarna är invandrade, födda utomlands, och det är skönt att se att vi i Sverige i alla fall ibland lyckas ta hand om den inkommande kompetensen. #HjärnkirugerSomKörTaxi, #LäkareSomStädarToaletter.

När skådisarna inte är med går dom helt enkelt ner och ställer sej en bit ifrån och följer handlingen. En kvinna i publiken, vars telefon ringt under föreställningen, och som haft vett nog att gå en bit bort för att ta samtalet, passar på att på vägen tillbaka till sin plats gå fram till en av skådisarna som hon verkar känna och hälsa och prata lite, medan han står där och väntar på att göra entré. Han ger henne en kram, men hon verkar lite överraskad att han inte kan stanna och snacka lite. #BaraPåParkteatern.

Den här föreställningen fyller en viktig funktion. I ett Sverige där många av oss är så rädda att bli kallade rasister och främlingsfientliga att vi knappt anser oss ha rätten till en åsikt - ingen vill ju bli facebook-lynchad - är det viktigt att sånt här tas upp och diskuteras på ett medmänskligt, ickepolitiskt, sekulärt sätt. Vad anser vi är rätt, och vad är fel? Var går gränserna? Feministdebatten om slöjans vara eller inte vara, burkinis på badhus och religiös slakt har i alla fall fått mej att känna att jag tassar på porslin, och jag uttalar mej lika försiktigt som om jag vore en av hovets pressrepresentanter.

Vad jag tyckte speciellt mycket om med den här föreställningen - förutom flera suveräna skådisinsatser - var att det gav mej en liten inblick i förhållanden i familjer invandrade från mellanöstern, något jag inte minns att jag har fått se på scenen förut. Jag har sett uppsättningar om hudfärg, främlingsfientlighet och om rasism, men jag minns inte att jag har sett någon om den klasch som uppstår när västerländska - eller kanske bara moderna - normer ställs mot de traditionella, sedd inifrån den egna kulturen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROMEO OCH ROMEO, ett gästspel på Brunnsgatan 4:

Förhållandet mellan Romeo och Romeo känns också lite väl kyskt, det är varken Grindr-romantiskt, där man skulle kunna ana en ångande kåthet, eller framfört med en pryd passion som något av Jane Austen eller en av alla dom där Brontë-Brudarna. Dom känns kanske mer som två k-kompisar som inte träffas speciellt ofta: Du gör som du brukar så gör jag som jag brukar, så går det väl som det brukar gå.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/romeo-romeo-gastspel-pa-brunngsatan-4.html

SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/sommarkonsert-i-guldfoajen-pa-kungliga.html

HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern

"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/heart-beats-av-christopher-lehmann-pa.html

Av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, regi Fredrik Hiller, Koreografi Thérèse Andersson Lewis, Alla Luks, Kostym Alla Luks, Scenografi Alla Luks och Curt Luks, Musikansvarig Johan Wennerstrand, Musikbakgrund Johan Wennerstrand, Ljudteknik Björn Sundig, Med Théreèse Andersson Lewis, Glenn Edell, Fredrik Hiller, Alla Luks, Petra Nilesen, Per Ragnar, Philip Haglund, Åke Hellberg, Johan Wennerstrand.

Summer loving had me a blast, oh yeah

Summer loving happened so fast,

I met a girl crazy for me,

Met a boy cute as can be,

Summer days drifting away,

To, uh oh, those summer nights

Well-a well-a well-a huh

Tell me more, tell me more

Did you get very far?

SUMMER NIGHTS

Ur GREASE

Av MORRIS, STEPHEN PAUL DAVID

Jag hade ingen aning om vem Pierre Augustin Caron de Beaumarchais var, så när min kompis Patti Li-Leuk messade mej och frågade om jag ville följa med och se Mälarhöjdens Friluftsteaters uppsättning av Figaros Bröllop eller Den Tokiga Dagen, undrade jag varför någon skulle vilja se en opera - utan musik? Men jag sa givetvis ja. Och medan jag väntade på att han skulle svänga förbi så att vi kunde cykla ut tillsammans började jag googla:

Och om jag har fattat rätt, så, när du sitter i en bil som kör längst med Munkbroleden i Gamla Stan, precis innan cykalbanan försvinner ner under Riddarhusbron, där den där konstiga viken mellan Gamla Stan och Riddarholmen börjar, vid Piperska Palatset, så kör man över ruinerna av en gammal teater. Eller ruin och ruin, dom rev huset 1899, och då hade dom inte haft teater där på hundra år, sen Dramaten, på den här tiden inkvarterat i Arsenalen, gamla Makalös, fick sitt teatermonopol 1798.

Här låg Kirsteinska huset, på Munkbrogatan 2, och på översta våningen i byggnaden låg Munkbroteatern. Men själva teatergruppen som huserade här, från 1784 till 1799, kallades Stenbergs Teater, eller Nya Svenska Teatern, eller efter 1788 Svenska Komiska Teatern eller Komiska Teatern. Kärt barn och allt det där.

Och det var här som man den 20 December 1792 hade sverigepremiär på Figaros bröllop eller Den tokiga dagen, skriven av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, en snubbe som verkar vara väldigt populär bland operatonsättare, för han har även skrivit en pjäs som heter Barberaren i Sevilla, som hade haft sin Sverigepremiär på Munkbroteatern redan 1784.

”Pjäs, är det inte en opera?” undrar kanske du, och på det svarar jag:

”Eller hur, det trodde jag med?”

Men det visar sej att innan den blev en opera var den en pjäs. På samma sätt som man nu för tiden återanvänder filmer för att göra musikaler, operafierade man pjäser, och återanvände dom som libretton.

Dramat skrevs 1775, men var så ekivok - det är en himla massa omoral inbakad i kakan, så mycket att författaren faktisk dömdes till en liten fängelsevistelse - att den inte fick sin urpremiär i Frankrike förrän 1783.

Och den verkade vara en riktig 1700-talshit på teatern i Gamla Stan, för den spelades hela 29 gånger under en sjuårsperiod. 1799 sattes den till och med upp på Dramaten i Arsenalsteatern.

Och förresten: trots att Mozarts opera kom redan 1786, hade den inte Sverigepremiär förrän 1821, men i det gamla operahuset, det som G3 byggde.

Det är otroligt hur mycket man hinner googla ibland. Och tack, Wikipedia.

Jag var här förra sommaren, och såg Charleys Tant, och scenrummet - som jag antar är en fast struktur - är detsamma: ett stort blåmålat rum. Man har nog tänkt att den blåa färgen ska påminna om himlen därutanför, därbakom, men jag tycker nog att den drar mer åt kobolt, vilket inte är negativt.

Man behöver dörrar i fars, och det finns två dörrar till vänster, en till höger, en i fonden och ett stor fönster i mitten längst bak. Det står en Mae West-soffa, en sån där som Salvador Dali målade, där soffan liksom liknar två läppar, ryggstödet är överläppen, och så sitter man på underläppen?

Detta måste vara den teater som har Stockholms snyggaste utsikt. Publikläktarna står i en backe som stupar ner i Mälaren, och dom är vända så att skådisarna agerar med ryggen mot sjön, så att vi, publiken, får njuta av vattnet, solen, utsikten. Genom fönstret i fondväggen ser vi båtar tuffa förbi, långt därnere, och på anda sidan kan man se - är det Bromma? Eller Fågelön? En och annan cyklist, joggare eller stavmotionär kommer ångande på skogstigen bakom spelplatsen, men det stör inte, det tillför till känslan av frodigt folklustspel.

Det handlar om Figaro och Suzanne, som ska gifta sej. Han jobbar som betjänt åt Greve Almaviva, och hon är kammarjungfru åt Grevinnan, och kruxet är bara att det finns en gammal lag, eller sed eller något; att Greven har rätt att smaka kakan innan brudgummen gör det. Du fattar vad jag menar, va? Prova skon? Testa strumpan? Noblesse oblige, och allt det där.

Dessutom har Figaro lånat pengar av Marceline, en äldre kvinna som vid svenska urpremiären spelades av en man, så man fattar att det inte är en kalaspinga, och om han inte betalar tillbaka skulden har han lovat gifta sej med henne. Om han däremot gifter sej blir hela återbetalningen lite komplicerad, för ingen kan ju tvinga honom att gifta sej om han redan är gift, så det stundande bröllopet måste förhindras.

Kostymerna är så där härligt 1700-tal: långa svepande klänningar, korsetter, utsvängda långrockar och broderade västar. Produktionsbolaget sätter upp en hel del operaföreställningar, så jag antar att man har ett litet lager att plocka ur, för detta är inte saker man rafsar ihop i en hast.

Jag gillar fars. Jag gillar fars när den inte fjantas till med fåniga dialekter och anakronistiska referenser, utan när allt är på liv och död, när tempot är lika rytmiskt och synkoperat som ett steppsolo, och rörelser och förflyttningar på scenen är hårt koreograferade.

Och det här är en ren njutning. Det mycket kapabla, lekfulla regin har en väldigt stor del i det hela, men också att många av skådisarna har ett musikaliskt förflutet. Dom kan röra sej, och dom kan det här med takt, tempo och rytm. Ibland sitter jag och skrattar åt tonfall, eller upprepningar av ord och fraser.

Man har också klämt en massa modern musik, med ny text, och kanske hade man inte behövt ha riktigt så många sånger, för farser bygger på tempo, och ibland känns det som om de musikaliska numren stoppar upp.

Och man kanske är lite för gubbsjuka ibland, vad gäller sex-skämt, och man kunde kanske ha varit lite mer… sofistikerade? Antyda, istället för att skrika ut? Låta publikens snuskiga fantasi få jobba istället för att basunera ut varenda dubbelmening?

Det är lite förvånande att den här pjäsen inte spelas oftare, men kanske har det att göra med att Molières komedier ofta är skrivna på vers, och anses vara mer ’finkultur’?

Thérèse Andersson Lewis, i rollen som Suzanne, kammarjungfrun som ska gifta sej, har hittat en roll - eller har rollen hittat henne? - som passar henne perfekt. Det är lite som om författaren hade författat med tanke på henne. Alla hennes styrkor utnyttjas, och hon låter inte en chans gå henne förbi. Hon flänger runt och håller reda, intrigerar och hittar lösningar. Du vet dom där klassiska privatteaterfarserna där man brukar ha en stor komiker i huvudrollen, som snurrar i sej i lögner, otrohet och intriger? Jag sitter lite och funderar på hur det vore om man moderniserade och gjorde ett litet könsbyte på dom och satte den här aktrisen i huvudrollen. Eller; lät henne riva av alla dom stora Molière-pigorna medan hon fortfarande har orken och den rätta åldern.

Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. Här blir Petra Nielsen liksom inte ett känt namn som fått en roll för att locka publik ut till förorten, hon - för mej i alla fall - blir en skådis som får visa en helt ny talang, och bevisar varför hon blev känd i första hand.

Det är lite som om hon och resten av ensemblen tillsammans gått en kurs i commedia del’arte, för flera av dom har liksom ett gemensamt scenspråk.

Fredrik Hiller spelar den uppeggade greven, och även om han är bra är det i den andra uppgiften, den som regissör, som han briljerar, och jag undrar om det kanske inte hade blivit ännu bättre om han helt hade gått in för bara regissera, så att han fått en ännu bättre överblick.

Och så vill jag nämna Philip Haglund i rollen som Cherubino, greven page. Lång och slank som en Cagelle, på gränsen till tunn, är han lite av en scenisk rara avis, en sån där som är vansinnigt rolig, men som samtidigt får mej att fundera på om han verkligen vet hur kul han är?

Men så har vi Åke Hellberg, som med sina dubbla småroller, som den pruttfulle trädgårdsmästaren och den debile, läspande domaren, lyckas sno varenda scen han är med i. Det är bara tapeterna kvar när han går av. Han kommer in, och på något sätt lyckas pjäsen göra en slags saltomortal och handlar plötsligt bara om honom. Redan någon minut efter hans första entré, börjar det bläddras i programmet i bänkraderna: Vem är han, och när får han spela Orgon i Tartuffe?

Nästa år - om du inte sätter upp denna föreställning igen, vilket dom mycket väl skulle kunna göra - så tycker jag att dom ska testa något av Molière, nån av hans versdramer, och testa om det går att dra det hela åt rap. Kanske inte direkt toasting, mer åt electro rap, kanske? Eller Old School Rap? Jag tror att Fredrik Hiller är rätt man för jobbet.

Eller: jag läste någonstans att det finns en pjäsversion av Barberaren i Sevilla, det kanske vore något?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Rabatterad biljett 150:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/karleken-ar-fri-folkteatern-gavleborg.html

ROMEO OCH ROMEO, ett gästspel på Brunnsgatan 4:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/romeo-romeo-gastspel-pa-brunngsatan-4.html

SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/07/sommarkonsert-i-guldfoajen-pa-kungliga.html

- teaterhösten, och jag är nördigare än nånsin. Kulturhuset Stadsteatern har kommit ut med sitt höstprogram, och här är något av vad jag vill se:

- DEN LYCKLIGE PRINSEN, av Oscar Wilde, Översättning Lotta Harding, Regi Pia Johansson, Scenografi och ljus Lars Östbergh, Kostym Elisabeth Hertzberg, Musik Per "texas" Johansson, med Mark Levengood.

"Vem är du?" sa Svalan.
"Jag är Den lycklige prinsen."
"Varför gråter du då?" frågade den lilla fågeln.

Högt över staden ser man statyn av Den lycklige prinsen på en hög pelare. Men vad hjälper det att vara täckt av rent bladguld, om hjärtat är svart? Med hjälp av sin vän, den lilla Svalan, närmar sig Prinsen sitt fattiga och sjuka folk, och lär sig äntligen vad sann lycka handlar om.

Varför? Det är Oscar Wilde. Och kan jag inte få nån av pjäserna tar jag en dramatiserad novell. Nu vill jag bara ha lite Tennessee Williams, och något av Truman Capote.
Jag förväntar mej: Poesi och något bitterljuvt.
Vad jag hoppas att det inte är: En dagisversion av hela havet stormar.

- COCKFIGHT, Av Mike Bartlett, Regi och översättning Edward Af Sillén, MEDVERKANDE PÅ SCENEN, Vanna Rosenberg, Christer Fant, Albin Flinkas, Patrik Hont

En relationskomedi om en man, hans pojkvän och hans nya flickvän!

John har varit tillsammans med sin pojkvän i många år,

men när de nu tar en paus så träffar John plötsligt sin drömkvinna.

Sliten mellan sina två älskare måste John ta ett beslut.

Vem är han? Vad är han?

Till slut inser John att det bara finns ett sätt att reda ut sin kärlekshärva.

En middagsbjudning för alla tre.

Den ultimata cockfighten.

Varför? För att dramatikern verkar intressant, intrigen verkar rolig, regissören brukar roa mej och det låter som om homosexualiteten i sej inte är det stora problemet.
Jag förväntar mej: Bitchighet, bitterhet, brutalitet och bi- och bögerier.
Vad jag hoppas att det inte är: Andra akten i Arnold, den del som brukar kallas Fugue in a Nursery

- EN FRÖJDEFULL JUL, Av Alan Ayckbourn, Översättning Göran O Eriksson, Regi Jonna Nordenskiöld, Scenografi och kostym Sven Haraldsson, Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger, Med Henrik Norlén, Vanna RosenbergAnja Lundqvist, Björn Gustafson, Robin Keller, Helena Af Sandeberg, Emil Almén, Liv Mjönes, Alexander Salzberger

Det är julaftonskväll och hela släkten är samlad.

Lugnet lägrar sig, barnen har lagt sig och middagen borde vara klar.

Om det blir någon middag. Ikväll är det Philippa som har hand om maten och Philippa är - full. Hennes man Bosse är mild och förlåtande som vanligt. Raka motsatsen till farbror Harald som i år köpt revolvrar till alla barnen i julklapp – bara för nöjet att reta upp Bosse. Och precis som alla andra jular har Bea fått köpa sina egna klappar själv.

Bea önskar sig en annan man i julklapp. Då ringer det på dörren.

Varför? För att det är Ayckbourn.
Jag förväntar mej: Att få skratta, och för att få se teaterformens möjligheter.
Vad jag hoppas att det inte är: Ett krampaktigt försök att vara rolig.

- EN UPPSTOPPAD HUND, Av Staffan Göthe, Regi Olof Hanson, Kostym Sofi Nilzon, Ljus Johan Sundén, Mask Maria Lindstedt, med Sture Cervieng Niklas Hjulström, Linnéa Cervieng Lena B Eriksson, Morgan Cervieng Kristofer Kamiyasu, Nelly Kirsti Stubø, Per-Erik, Ljungh Jakob Fahlstedt, Gunnel Ljungh Eva Rexed, Irene Ljungh Angelika Prick, Mormor Lena-Pia Bernhardsson, Nattbiträdet Katharina Cohen, Beng-Teddy Lampa Jörgen Thorsson, Lady, Blandras Jan Mybrand, Frankie Boy m.fl roller Mina Azarian, Marcel André Christenson, Tyrone Morten Løvstrøm Olsen

Staffan Göthes numera moderna klassiker En uppstoppad hund är en av våra mest älskade teaterpjäser. Med magisk realism skildrar den ett Sverige i miniatyr och utvecklingen från 50-talet till 80-talets mitt. Vi får följa Morgan Cervieng och hans familj: pappa Sture som stoppar upp djur, systern Nelly som bor på mentalsjukhuset med sitt krossade hjärta, hyresgästerna adjunkt Lampa som får komma in i värmen och nattbiträdet som drömmer om den moderna människan. Plus familjen Ljungh och ett antal hundar.

Varför? För att det är Motherfucking-Staffan Göthe. Och av mina absoluta favoritpjäser.
Jag förväntar mej: Att få skratta, sakna, och få den där klumpen långt bak i halsen.
Vad jag hoppas att det inte är: En stor jävla besvikelse.

- EN SLAVISK DANS, Av Staffan Göthe, Regi Olof Hanson
Scenografi Anna Heymowska, Kostym Sofi Nilzon, Ljus Johan Sundén, Mask Maria Lindstedt, med Dottern Annika Hallin, Mäklaren Katharina Cohen, Modern Lena-Pia Bernhardsson, Systern Eva Rexed, Servitör Mina Azarian
Överstelöjtnaten Lena B Eriksson, Konstsimmerskan Jörgen Thorsson, "Diskoslynan" André Christenson, Astor Niklas Hjulström, Berusad kvinna 1 Kirsti Stubø, Berusad kvinna 2 Angelika Prick, Snubbe från förr 1 Morten Løvstrøm Olsen
Snubbe från förr 2 Jakob Fahlstedt, Läraren Henry Jan Mybrand, "THE CITY FOX" Kristofer Kamiyasu

En av våra mest uppskattade svenska dramatiker Staffan Göthe är tillbaka med en helt nyskriven pjäs, En slavisk dans. Den utspelar sig idag i en förort till Stockholm. I centrum står en medelålders kvinna som har tappat sin livsberättelse. Regisserar gör Olof Hanson som även sätter upp Staffan Göthes numera moderna klassiker En uppstoppad hund.

Varför? För att det är Motherfucking-Staffan Göthe. Och för att det är fortsättningen på en av mina favoritpjäser.
Jag förväntar mej: Att få bli omtumlad och lite förstummad.
Vad jag hoppas att det inte är: Nånting mindre underbart.

- NÅT ELLER ALLT PÅ MARIONETTTEATERN.

Varför? Jag gillar deras marionettuställning vid ingången till deras scen, och jag gillar dockteater.
Jag förväntar mej: Att bli lite förtrollad.
Vad jag hoppas det inte är: Att dagis som löpt amok.

Av America Vera-Zavala, Regi Olof Hanson , Scenografi och kostym Sven Haraldsson, Mask Rebecca Afzelius, Ljus Mira Svanberg, Musik Stefan Johansson, med Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran, Thérèse Svensson

AH, THE GRASS IS ALWAYS GREENER

ON SOMEBODY ELSE`S ESTATE.

AH, THE MEAT IS ALWAYS LEANER

ON SOMEBODY ELSE`S DINNER PLATE.

BUT YOU CAN SEW A BUTTON ON.

THAT`S WONDERFUL!

WHAT`S SO WONDERFUL?

BET YOU GO TO DISCOS.

THAT`S WONDERFUL!

WHAT`S SO WONDERFUL?

FIRST YOU TAKE A VALIUM!

I CAN SEE YOU PLANNING PICNICS.

THAT`S WONDERFUL!

WHAT`S SO WONDERFUL?

EATING AT THE WHITE HOUSE!

THAT`S WONDERFUL!

WHAT`S SO WONDERFUL?

FIRST THEY PASS THE JELLY BEANS.

THE GRASS IS ALWAYS GREENER

From the Broadway show

"Woman Of The Year" (1981)

(Fred Ebb / John Kander)

När jag var liten blandade jag ihop Tove Jansson och Sara Lidman. Jag älskade Tove Jansson, och älskade mumintrollen, så jag blev alltid lite förvirrad när den andra tanten visades i teverutan, hon som inte pratade som mumintrollen. Hon bara pratade om saker som inte var roliga, minns jag. Som en nyhetsuppläsare. Det här var också på den tiden jag blandade ihop Gerilla med Gorilla, och så jag trodde dom hade ett helsike med primater i Sydamerika, som jag för övrigt blandade ihop med Afrika.

Jag visste inte ens att dom båda var författare, Tove och Sara. Jag visste att Mumintrolls-tanten var det, men jag trodde att hon den andra nog var politiker eller nåt. Nåt tråkig, nåt vuxet, nåt sånt där som jag aldrig tänkte bli.

Nu för tiden vet jag bättre, men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:

”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:

”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”

För jag har ingen jävla aning. Mycket har nog att göra med att jag aldrig läser böcker på svenska, för jag tror inte hon är flitigt översatt, men det verkar inte heller som om hennes böcker blivit dramatiserade eller filmatiserade, och deras titlar har inte smugit sej in i det kollektiva medvetandet. Inte mitt kollektiva medvetande i alla fall. Hon skrev aldrig någon ”Rapport Från En Skurhink”, eller ”Århundadets Kärlekssaga”. Hon är lite som Kerstin Thorvall: mer känd än sina verk.

Jag sitter i Kulturhuset Stadsteaterns lilla salong. Höstsäsongen 2015 har börjat så smått, med lite repetitionsföreställningar här och var. Och detta är ett rep, måste jag säga. Det första publikrepet. Det är första gången dom möter en publik, och det är första gången vi möter dom.

Detta är en pjäs som är specialskriven för Västerbottenteatern, och den hade premiär hösten 2014, då med bara två skådespelerskor på scenen, till skillnad från Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning, där dom är fyra.

Jag sitter mycket och tänker på det under genomdraget: det är för mycket kvinnor på scenen. Och jag menar inte det på något sexistiskt sätt; dom bara är för många. Ingen får något att bita i, alla blir liksom biroller, och jag förstår inte varför dom måste vara fyra. Det känns inte som om dom framställer olika sidor hos Sara Lidman, och det verkar inte som om dom ska vara Sara i olika åldrar, eftersom majoriteten är i 30-årsålder. Det är bara Claire Wikholm med sina 71 som sticker ut. Och jag tycker, för övrigt, att det vore intressant att få se henne spela en 71-åring. En tant. En gumma. Jag skulle vilja se henne i Driving Miss Daisy. Det känns som när man talar om de gamla damerna på stadsteatern: Meta Velander, Yvonne Lombard och Meg Westergren, då räknar man liksom aldrig in Claire.

Vänta, får jag ändra mej? Jag skulle nog helst se henne i Alan Bennets monolog Miss Fozzard Finds Her Feet.

Det här med rolldelandet känns lite som sånt där som styrande politiker ägnar sej åt: för att till exempel mörka arbetslösheten så sätter man igång med en massa åtgärder; man ger folk något som inte är ett jobb, men dom är inte heller registrerade hos a-kassan. Sånt ser bra ut i statistiken. Sysselsättning.

Jag sitter också och funderar på om det kan vara så att man på Kulturhuset Stadsteatern råkar ha för många kvinnor anställda och för få kvinnoroller? Nej, så kan det väl inte vara? Eller?

Nej: man har inte för många kvinnor anställda, men det kan finnas för få kvinnoroller. Detta är duktiga skådespelerskor, dom förtjänar bättre än att ställas mot varandra för att få något att göra. En replik till dej innebär att vi andra får mindre att säga, att göra, att förmedla.

På dramatikerns egen hemsida beskrivs till och med den här pjäsen som en monolog.

Jag tror också att det är en trend, och en trend som jag börjar bli lite trött på. Jag pratar om scenografi och kostym. Jag pratar om gympadojjor, neonfärger, och ljust, obehandlat trä. Och grå bomullstrikå. De är överallt, på alla scener, känns det som, och jag blir inte längre intresserad.

Det är inget fel på det, jag är bara lite trött på det.

På scenen står ett slags växthus, eller en stor friggebod, eller skelettet av en inte färdigbygg, ny stuga. Det är övertäckt av frostad mjuk plast, som ett enormt duschdraperi, med slitsar här och var för att skådisarna ska kunna gå in och ur. Man blir till en början mycket nyfiken på vad som finns därinne, efter en stund glömmer man bort att vara nyfiken, och när man väl river av plastsjoken känns det lite trist att man inte gjorde det tidigare: det hade varit trevligt att ha något annat att vila blicken på ibland. Men stugan i sej fyller ingen funktion, och jag vet inte varför den är där. Den blir liksom bara scenografi, och det är ingen snäll sak att säga om scenografi.

Innan föreställningen hade jag googlat upp henne rejält, och det var nog tur, för nu hade jag en ganska klar bild av henne och hennes liv,

Och det är ett intressant liv. Det är bara inte en intressant pjäs.

Det handlar om Sara Lidman, på något sätt. Det är bara inte vidare tydligt varför det handlar om henne, vad det är man tycker är så underbart med henne, vad det är man vill berätta, föra vidare.

Det här är inte en föreställning som börjar med hennes födelse och slutar med hennes död. Det är mer en pjäs som känns lite som om man använt sej att ett tombolahjul: författaren har lagt olika texter, några egenskrivna och en jäkla massa utdrag ur Lidmans författande, i en sån där stor bur man snurrar, och sen börjat veva. Första texten ut blir första texten in i manuset, och så vidare. Bingodramatik.

Och det känns lite som om man har fördelat uppgifterna på samma sätt: genom lottning:

”Vem ska få det här textsjoket? (MAN VEVAR OCH DRAR EN LAPP.) Ta-daa! Grattis, Claire, börja plugga!”

Och lite är det som om undertexterna har hittats på samma sätt:

Testa att säga repliken som om du just hade sålt smöret och tappat pengarna.

Eller:

Du har vunnit på lotto, men du har precis fått reda på att du har obotlig cancer. Och du har ont i ryggen. Och din arm har somnat. Och din kusin fyller år.

Eller:

Leende, genom tårar.

Du är arg.

Du är glad.

Du är lite gasig.

Arbetslösheten ökar.

Gå till höger.

Och det hade varit helt okej, om man på något sätt lärt sej något, om det hela hade gett något, om man hade fått känna, tycka, tänka. Jag vet för det mest inte när vi är, eller var vi är, och vad vi är. Det hade kanske varit mer givande om man försökt sej på att dramatisera ett av Lidmans verk?

Jag förstår att dramatikern haft för ambition att ge en nyanserad bild av Lidman, och därför infört sånt som går tvärt emot hennes persona som den ofjantiga kvinnan från Norrland, men eftersom man inte lyckas ge en bild av den där delen av hennes liv som man försöker visa en annan sida av, går jag från föreställningen med en bild av någon som gillade att shoppa på NK, som drömde om att bli en känd skådis och som helst av allt bara ville dansa.

Och jag tror inte det är så Sara Lidman vill bli ihågkommen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition, tack Viktoria för inbjudan. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:

"Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/den-galna-dagen-eller-figaros-brollop.html

KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/karleken-ar-fri-folkteatern-gavleborg.html

ROMEO OCH ROMEO, ett gästspel på Brunnsgatan 4:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/romeo-romeo-gastspel-pa-brunngsatan-4.html

Översättning Lolo Amble, Regi Nina Raine, Scenografi Jan Lundberg, Kostym Kajsa Larsson, Ljus Magnus Pettersson, Peruk och mask Nathalie Pujol med Christian Dyvik, Kicki Bramberg, Pontus Gustafsson, Christoffer Svensson, Emma Mehonic, Ester Uddén.

I wanna be where the people are

I wanna see, wanna see them dancing

Walking around on those

What do you call 'em? Oh, feet

Flipping your fins you don't get too far

Legs are required for jumping, dancing

Strolling along down a

What's that word again?

Street

Up where they walk, up where they run

Up where they stay all day in the sun

Wandering free

Wish I could be, part of that world

PART OF YOUR WORLD

Ur The Little Mermaid

ALAN IRWIN MENKEN;HOWARD ASHMAN

Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt.

Men det är nästan omöjligt.

Som utanför Dramatens lilla scen. Det är paus i föreställningen, och vi är några stycken bekantingar som klumpar ihop oss utanför på gatan. Solen skiner, det är slutet på sommaren.

”Är han döv på riktigt?”

”Ja?”

”Nej!”

”Va? Näe, han är ju en skådis, han spelar en roll?”

Och så öppnar jag munnen:

”Jag tror nog att han är döv, eller har nedsatt hörsel i alla fall: en hörande skådis skulle nog göra andra val, liksom mjölka det lite mer, tror jag.”

Och på så sätt lyckas jag ta död på en intressant diskussion. De andra vet att jag går mycket på föreställningar, att jag har den här bloggen, och dom tänker att jag nog vet vad jag pratar om. Som om jag vore någon slags expert. Det jag säger stämmer.

En annan kvinna börjar prata om att hon inte tycker om att familjen grälar hela tiden. Hon pratar om dom som om dom vore verkliga människor, som om dom var personer som borde kunna ändra sej, bli bättre, inte för evigt vara låsta i ett drama som utspelar sej på samma sätt, kväll efter kväll. Jag tänker att hon är en sån där som skulle kunna irritera sej på att drottningen i Snövit är så elak, som inte förstår att drama är konflikt. Att en pjäs utan motsättningar är liksom över innan den ens börjat. Eller förstår och förstår: hon tänker bara inte så.

Jag borde ha lyssnat mer på hennes resonemang, försökt förstå vad för slags föreställningar hon gillar, men jag börjar istället babbla om att jag hoppas att handlingen inte går åt ett visst håll, förutsägbart håll. Jag hoppas att flickvännen inte börjar vänstra mej brorsan.

Det är bara för folk att fimpa sina cigg och gå in i salongen. Jag har lagt sordin på samtalet. Igen.

Scenen föreställer ett vardagsrum hos en brittiskt, någorlunda intellektuell judisk medelklass. Ett stort bord, med plats för en stor familj, centralt. Ett piano mot fonden, till höger, och en slags fåtölj att sitta lite avsides i, åt vänster. Och ett stort panoramafönster mot ett enormt trä, längs bak.

Det handlar om två bröder. Den ena, Billy, är döv, den andra, Daniel, har börjat höra röster. Båda bor, tillsammans med sin operasjungande syster - jag tror hon är vuxen, men det är lite svårt att veta hur gammal hon ska vara - hemma hos sina föräldrar. Daniel, den hörande, har misslyckats med livet där utanför, mår psykiskt riktigt dåligt, och har flyttat hem för att skriva klart sin avhandling.

Billy har aldrig lärt sej teckenspråk, utan läser på läpparna, och ljudar. Hans föräldrar ville att han skulle vara en del av deras, de hörandes värld, och inte försvinna in i den handikappade, teckenspråkande, juntan. Han är inte funktionshindrad, han kan bara inte höra. De vägrar låta honom gå över till en den andra sidan, den värld dom själva inte är en del av.

Så träffar Billy Sylvia, en hörande kvinna med döva föräldrar, som vuxit upp med teckenspråket, och som nu, på grund av genetik, själv håller på att bli döv. Hon börjar lära honom teckna, och ser till att skaffa honom ett jobb som läppläsare åt polisen: han tyder vad som sägs i filmer från övervakningskameror, och han är fenomenal. Ingen är så bra som han. Det är dags att lämna hemmet, dags att söka en ny stam, en ny klan, en ny tillhörighet.

Kostymerna är vardagskläder, övervägande grått, vitt och svart, med enstaka färgklickar, för att sen i Billys fall gå mot det starkare när han börjar frigöra sej.

Detta är en vansinnigt rolig föreställning. En upprörande, politiskt inkorrekt, provocerande föreställning, som känns underbart frigörande. Det är skönt att få skratta åt opassande saker, att få fnissa lite chockerat.

Det är som om Vem Är Rädd För Virginia Woolf mötte Children Of A Lesser God, som om George och Martha verkligen hade lyckats skaffa barn, men fått ungar som inte blev blåhåriga och blondögda, utan ganska orosfyllda och humorlösa.

Det hade varit rolig att få se mamman och pappan i en scen där dom är ensamma i huset, utan barnen dom så starkt knutit till sej. Vad skulle dom säga till varandra?

”I morgon är det söndag…”

”Hela dagen…”

Eller skulle dom bara fortsätta som om ingen verkligen saknades?

Jag hade förresten gärna sett en sån rollbesättning av Albee-pjäsen, med Pontus Gustafsson; en George som en ettrig liten trädgårdstomte, och Kicki Bramberg som en Janis Joplin-liknande Martha som rör på läpparna när hon läser tv-tidningen.

Emma Mehonic som den självupptagna operasjungande, musikaliskt obegåvade dottern, den enda bland de hörande i familjen som inte skriver, är en liten komisk pärla, och jag blev lite förvånad mot slutet, när hon lagt trallandet på hyllan, av att hon inte börjar författa och gör kometkarriär, eller fortsätter misslyckas, men nu som poet. Det hade absolut funnits plats för det.

Christoffer Svensson, suveräna på att spela angstfyllda ynglingar, hamnar lite mellan två stolar, mellan två poler. Den komiska familjen och det audio-nedsatta kärleksparet. Hans roll är nästan för späckad av problem för att bli riktigt levande. Det krävs för mycket av honom. Han hör röster, han stammar, han är agressiv och destruktiv. Det är lite som en psykotisk Stanley Kowalski som kommer hem, river ner girlander och rosa lyktor, och raserar födelsedagskalaset för Blanche och Stella. Det är bara mot slutet, när man inser hur mycket han behöver en bror som inte längre behöver honom, som det klickar, för mej.

SPOILER: Det finns två saker som jag absolut inte tyckte om: Dels är det slutet: De två bröderna återupptar bekantskapen, och det slutar i en varm, desperat kram. Och det är inget fel med det. Vad som känns tillrättalagt och rosenrosa är att alla de andra i familjen lyckas komma in på scenen för att bevittna det. Jag antar att regissören kände att hon ville ha ett lyckligt slut, men det kändes så tillrättalagt att man är lite förvånad att inte något bryter ut i en sång. Detta är en grej mellan Billy och Daniel och publiken, och den behöver inga vittnen.

Det andra är att det saknas en monolog. Billy börjar gissa, anta, vad som sägs på de inspelade filmerna, blir avslöjad och får sparken, och måste återvända hem. Och det är för att få förklara hur han hade tänk som han hade behövt en monolog. I den sista scenen, den med en bror som nu börjat stamma så kraftigt att han knappt kan kommunicera verbalt, hade det passat utmärkt med en liten förklaring.

Nåt som kanske började:

”Jag har alltid fått lägga till, gissa, försöka lista ut vad som sägs. Ingen berättade nånsin nåt för mej. Jag fick alltid försöka klura ut vad det var ni pratade om, vad som sagts, och vad som inte sagt, till mej.”

Eller nåt ditåt.

När jag cyklade hem genom ett Stockholm som var lite av en hinderbana, på grund av Midnattslopp och Kulturfestival, hoppades jag att den här föreställningen ska komma på Dramaten Play, för detta är något jag vill se igen. Och kanske igen.

För det handlar egentligen inte om att vara döv eller hörande, det handlar om att bryta sej loss, hitta sin egen grupp, sina egna regler, sin egen övertygelse, och att ha styrkan att låta andra göra samma sak.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis biljett, tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:

- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:

”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:

”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/sara-sara-sara-starka-kvinnor-pinkar.html

DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/den-galna-dagen-eller-figaros-brollop.html

KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/karleken-ar-fri-folkteatern-gavleborg.html

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans på Teater:Moment, föreställning 86 15/6 2015

KÄRLEKSFÖRBUDET, med Kamraterna, föreställning 87 22/6 2015

Just nu ser jag fram emot -

CARMEN, på Narodni Nivadlo, Stadsoperan i prag, Föreställning 88 27/6

MÅSEN, Kullehusteatern på Rosendals Wärdshus, Föreställning 89 3/7 2015

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, Under Eken, på Parkteatern, Föreställning 90 7/7 2015.

BROADWAY LADIES, Trojkan Nöjesproduktion, Boulevardteatern, Föreställning 91, 17/7 2015.

Just nu ser jag fram emot -

HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern, föreställning 92, 21/7 2015

Just nu ser jag fram emot -

Just nu ser jag fram emot -

SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan, Föreställning 93 24/7 2015

ROMEO & ROMEO, gästspel på Brunngsatan 4, Föreställning 94 27/7 2015

Vet du vad jag inte gillar?

Du vet väl -

KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng, föreställning 95, 5/8 2015

DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLOP, Mälarhöjdens Friluftsteater, föreställning 96 7/8 2015

Nu börjar den äntligen börja -

SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern, Föreställning 97 11/8 2015

KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten, föreställning 98 15/8 2015