 |
| Från uppsättningen av The Fundamentals på Steppenwolf Theatre, Chicago. |
|
↧
Ny reading på Playhouse Teater: Erica Sheffers pjäs The Fundamentals, måndag 4 december kl 18.30
↧
Andrew Lloyd Webbers musikalversion av Wilkie Collins bok THE WOMAN IN WHITE kommer till Charing Cross Theatre.
Acclaimed director Thom Southerland (Titanic, Grey Gardens, Ragtime) will direct the first ever revival of the Tony and Olivier Award-nominated musical, The Woman in White, with a revised score by Andrew Lloyd Webber and lyrics by David Zippel. A tempestuous tale of love, betrayal and greed, The Woman in White is a wildly exciting romantic musical adapted from Wilkie Collins’ haunting Victorian thriller of the same name.
Walter Hartright’s life is changed forever after a chance encounter with a mysterious woman, dressed in white, desperate to reveal a chilling secret. When he takes up his position as drawing master to the beautiful Laura Fairlie and her half sister, Marian, he sees in Laura’s face an eerie reflection of the forlorn woman in white. Walter and Laura’s feelings for each other are thwarted by her engagement to the sinister Sir Percival Glyde. What is the connection between, Laura, Sir Percival, and the woman in white? Can true love prevail?
Featuring one of Andrew Lloyd Webber’s greatest and most romantic scores, The Woman in White premiered in the West End in 2004. Now, in its first major revival, Andrew Lloyd Webber and David Zippel have revisited their original work to refresh the storytelling for a new generation of theatergoers.
Biljetter hittar du HÄR.
↧
↧
Stina och Ylva Ekblad som systrar i gästspel från Finland på Dramaten
De langerhanska öarna av Susanne Ringell är ett gästspel från Klockriketeatern i Finland med Stina Ekblad och Ylva Ekblad i rollerna. Nyskriven finländsk dramatik på svenska, som tar upp existentiella frågor i en enaktare. Ges på Lilla scenen 9 och 10 december. Biljettsläpp onsdag den 15 november klockan 12.
I pjäsen möter vi två systrar i ett hotellrum. De har varandra, men det är också det enda de verkar ha och vara säkra på.
– Pjäsens bärande tema är förlust, förlust av mening och sammanhang. Tonen är poetisk, ofta vemodig men också halsbrytande associativ och respektlös i förhållande till givna sanningar och konvenansens regler. Systrarna vill inte vara papegojor, de säger sig hellre utbyta tankar än åsikter, hellre samtala än diskutera. De kämpar. De längtar, de försöker bryta sig ut. Deras saknad och längtan är besläktad med den som ofta finns i Tjechovs pjäser, som de också berör, säger dramatikern Susanne Ringell.
De langerhanska öarna är ett inre poetiskt – och politiskt – drama skrivet med systrarna Ekblad i åtanke.
Premiären ägde rum den 27 september i Louhisalen i samarbete med Esbo stadsteater. Därefter har uppsättningen varit på turné med föreställningar på Wasa Teater, Åbo svenska teater, Nationalteatern i Helsingfors och nu Dramaten i Stockholm.
Medverkande
Stina Ekblad
Ylva Ekblad
Text Susanne Ringell
Regi Ulrika Bengts
Scenografi Katrin Brännström
Kostym Linn Wara
Musik Peter Hägerstrand
Ljus Mari Agge
Biljetterna släpps till försäljning onsdagen den 15 november klockan 12.
9 och 10 december, Lilla scenen
– Pjäsens bärande tema är förlust, förlust av mening och sammanhang. Tonen är poetisk, ofta vemodig men också halsbrytande associativ och respektlös i förhållande till givna sanningar och konvenansens regler. Systrarna vill inte vara papegojor, de säger sig hellre utbyta tankar än åsikter, hellre samtala än diskutera. De kämpar. De längtar, de försöker bryta sig ut. Deras saknad och längtan är besläktad med den som ofta finns i Tjechovs pjäser, som de också berör, säger dramatikern Susanne Ringell.
De langerhanska öarna är ett inre poetiskt – och politiskt – drama skrivet med systrarna Ekblad i åtanke.
Premiären ägde rum den 27 september i Louhisalen i samarbete med Esbo stadsteater. Därefter har uppsättningen varit på turné med föreställningar på Wasa Teater, Åbo svenska teater, Nationalteatern i Helsingfors och nu Dramaten i Stockholm.
Medverkande
Stina Ekblad
Ylva Ekblad
Text Susanne Ringell
Regi Ulrika Bengts
Scenografi Katrin Brännström
Kostym Linn Wara
Musik Peter Hägerstrand
Ljus Mari Agge
Biljetterna släpps till försäljning onsdagen den 15 november klockan 12.
9 och 10 december, Lilla scenen
↧
LINDA, av Penelope Skinner, en reading på Playhouse Teater, föreställning 65, 7/11 2017.
Medverkande: Yosefin Buohler, Yngve Dahlberg, Emily Faris, Elisabet Klason, Stefan Marling, Ellinor Olmarken, Fanny Rosén och Johan Westberg Laudahn.
”Some things are not forgiveable,” säger Blance Dubois i Tennessee Williams’ LINJE LUSTA. ”Deliberate cruelty is not forgiveable.”
Jag skulle nog kunna gå ett steg längre och säga att jag nog har ganska svårt att förlåta omedveten grymhet, grymhet i förbifarten, grymhet av dumhet, av brist på medlidande och empati.
Men jag vill inte börja så. Jag vill börja såhär:
”Det händer något underbart i Stockholm, några gånger om året. Människor samlas i ett stort rum för att lyssna och läsa, och tillsammans uppleva och upptäcka. Det kallas En Reading, och det händer på Playhouse Teater.
Om du skulle kollat på min Instagram Story klockan 15:00 den här dagen, så skulle du se mej säga: ”I’ve just finished writing about OEDIPUS/ANTIGONE, posted it on my blog, and for the first time in about three months, I have no theatre writing that needs to be done. I’m not even gonna go to the gym this evening: I’m gonna read and watch documentaries on Youtube.”
I nästa story, fem minuter senare, låter det lite annorlunda:
”Okej, so I just realized that I got a reading to go to, tonight, at Playhouse Theatre, so I guess I’ll just have a couple of hours until I hava some new theatre writing to do.”
För de här pjäsläsningarna på Playhouse Teater är något jag inte vill missa. De tillhör höjdpunkterna i mitt teaterliv. Det kanske låter som om jag tar i, men jag ser verkligen fram emot dom. Det är nästan så att jag i många fall föredrar en reading framför en fullskalig produktion. Regissören har inte konstlat till det, brett ut sej, tagit över, tolkat och vinklat, och skådisarna känner sej ofta fria att bara upptäcka, inte prestera. Det finns en total respekt för det skrivna ordet.
Det är ofiltrerad, okonstlad teater.
”Ska vi sitta tillsammans?” frågar jag min kompis Seger Kvarn, när vi går in i salongen. Vi har inte kommit tillsammans, utan träffades av en händelse ute i foajén.
”Absolut,” svarar han.
Det är ganska mycket folk. Nej, det är mycket folk. Teatern har precis nyligen börjat ta betalt för de här kvällarna, och jag var rädd att den plötsligt kostnaden skulle göra att folk uteblev, men det är snarare tvärt om: deltagandet har ökat.
”Ska vi sitta långt fram?” frågar jag, när liksom guidar honom nedför trapporna.
”Absolut. Längst fram?”
”Nja, kanske här?” Jag gestikulerar på andra stolsraden med handen som håller min ryggsäck.
Vi går in i raden. Sätter oss. Fotar och instagrammar.
På scenen står nio stolar i bredd, i en svag båge. Framför varje stol står ett notställ, med ett manus. På åtta av notställen sitter ett A4-dittejpat, alla med olika, står tryckta namn: LINDA, NEIL, AMY, DAVE. Vanliga namn, namn som i sej är lätta att glömma, blanda ihop, missuppfatta. Det är ett bra grepp, speciellt eftersom det är en så stor ensemble: flera gånger under läsningen, speciellt i början, söker jag med blicken för att informera mej om vem det är man talar. Det är lätt att lära sej vem som är vad, hur dom ser ut, det är lite svårare att komma ihåg vad dom heter.
Den nionde stolen, den längst till höger, har ingen lapp med namn. Det är här, förstår vi, som varit med förut, som regissören ska sitta.
”Min regi,” förklarar han lite senare för publiken, när alla medverkande har kommit in och tagit sina platser, ”har mest bestått i att jag har sagt ’Tala högre. Och fortare.”
Jag hade väntat mej en pjäs som stampar lite på en väl upptrampad plätt, där en högst kompetent och heroisk protagonist motarbetas av män, men istället är det en pjäs om kvinnor med inbördes konflikter som inte är orsakade av män, och där de manliga rollerna är ganska marginaliserade, och det feministiska ligger kanske i just det att man bara har vänt på steken: man är postfeministisk. Detta är inte en pjäs där kvinnor ställs i förhållande till män, jämförs, värderas utifrån någon norm.
Det handlar om Linda, spanska för Den Vackra, en medelålders kvinna som jobbar på PR-avdelningen på ett skönhetsföretag, och som har vunnit priser för sitt arbete, men som nu, plötsligt, upptäcker att hennes ställningar hur ruckats: hennes senaste pitch, en reklamkampanj för en föryngringskräm riktad uteslutande mot äldre kvinnliga klienter, var det ingen som nappade på, och hon ska istället tjäna som resurs åt en nyanställd, 25-årig PR-kvinna, vars pitch företaget gillade.
Hon är gift med Neil, en lärare, som också har en hemmastudio i en utflugen dotters rum, en dotter som sen dess har flyttat tillbaka hem, och delar nu rum med sin yngre syster.
Jag har varit på ganska många readings, och detta var en av de mer minnesvärda, kanske för att den var så lång att vi tog en paus, kanske för att jag hade förväntat mej en mer banal, mer tillrättalagd historia, medan det här var mycket mer sammansatt, mindre tillrättalagd pjäs, ganska svårt att överskåda, smälta, och analysera. Jag kände mej utmanad, fascinerad, för jag visste inte vad jag skulle tycka, och vad man ville säga.
Antagligen är det för att jag är man, låt oss säga att det är därför, men jag har lite svårt för att säga vad som definierar en feministisk pjäs. Är en pjäs feministisk om dramatikern är kvinna? Om hon är självutnämnd feminist? Kan en man skriva en feministisk pjäs? Måste det vara en pjäs där huvudrollen är en kvinna, och måste den kvinna ha rätt, måste hon slåss för den ”goda saken”?
Är det en pjäs som klarar Bechdel-Wallace-testet? Som TRE SYSTRAR, ANGELS IN AMERICA, och GLASMENAGERIET?
Är det pjäser som en feminist skulle vilja spela i, eller regissera?
Och om man säger att det är en pjäs som visar hur kvinnor marginaliserat och den patriarkala strukturen framhålls, då skulle jag nog säga att det finns en jäkla massa feministisk dramatik.
Efter pjäsläsandet håller Playhouse Teater alltid en kort diskussion, där vi i publiken och skådisarna får ventilera. Jag tycker mycket om dessa samtal, även om jag tycker att tiden aldrig riktigt räcker till: ofta hinner diskussionen inte komma igång. Vi bara skummar: någon säger att dom tyckte det var en bra reading, eller en bra pjäs, nån annan säger att skådisarna imponerar med sina språkkunskaper, nån annan kommer med konstruktiv kritik av hur dom tycker pjäsen skulle kunnat förbättras, men vi hinner aldrig komma till insikter, frågor, till en diskussion.
”Eftersom det är en så lång pjäs har vi i stort sett bara hunnit läsa igenom den två gånger, och inte riktigt hunnit prata om den,” reflekterar Björn Lönner, kvällens regissör och moderator, ” så detta blir första gången som vi också säger vad vi tycker och tänker… Har ni några spontankommentarer?”
En äldre man längst upp räcker upp handen och berättar att han känner sej träffad av berättelsen om kvinnligt åldrande, att han, trots att han är en man, känner igen sej.
”Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med föregående talar,” replikerar en annan man triumferande, några rader ner. Han tar en kort paus, som för eventuella applåder, och sen fortsätter han att förklara för oss varför den äldre mannens upplevelse är felaktig. Den här pjäsen handlar inte om manligt åldrande. Kvinnligt åldrande, kontra manligt åldrande, procentsatser och siffror forsar fort ur hans mun. Floskler och fakta flyger fram, allt understött av subjektivt utvald statistik.
Ibland önskar jag att de här vita grabbarna som kallar sej feminister tog ansvar för sitt maskulina privilegium och bara höll käften. Det är som om dom inte inser ironin i att en cis-man mansplainar feminism och patriarkatet till en publik mest bestående av kvinnor.
Han hade helt missat att vi var där för att diskutera, dela med oss, inte läxa upp.
Givetvis kan inte heller några av de kommande talarna låta blir att dra sitt strå till pennalismen, som om frågan som hade ställts var: Tycker du pjäsen handlade om kvinnligt eller manligt åldrande?
Vad som irriterade mej mest var att den äldre mannen verkligen verkade ha upplevt något, blivit påverkad, känt sej personligt träffad, medan hans belackare bara hade sett vad de velat se, inte ifrågasatt, eller funderat på vad pjäsförfattaren velat säga, och om de höll med. De verkade ha läst att dramatikerna var en kvinna, att pjäsen var feministisk, och det räckte nog för dom. Dom såg vad dom ville se. De var inte här för att diskutera dramats meriter, eventuella tolkningsmöjliogheter och om de har haft några insikter eller upplevelser.
Jag, som hade tänkt - som jag alltid tänker - att jag skulle hålla klaffen och istället lyssna, kan inte låta bli att slänga ut en fråga om huvudrollen: Jag hade svårt att se henne som en ofelbar hjältinna, var hon ett offer, eller borde hon agerat annorlunda? Hur såg de andra på henne?
En kvinna några rader bakom mej förklarar för mej att allt inte behöver vara svart eller vitt, att en pjäs inte behöver ha alla svar, och hon avslutar med att förklara för oss alla att det är en väldigt bra pjäs. Jag fick ett starkt intryck av att hon liksom hade godkänt den.
När jag cyklar hem genom Stockholmsnatten, försöker jag sammanfatta, formulära, och klargöra, för mej själv, vad det handlade om, och vad jag tyckte.
Det är lite av en melodram, med mordförsök, självmord och otrohet, lite som ett slags salongsdrama av Ibsen, men med förskjuten utsiktspunkt.
För några veckor sen skrev en kvinnlige reporter på Dagens Nyheter en artikel med rubriken Först när äldre kvinnor anses attraktiva kan vi nå jämlikhet. Bredvid var ett foto på en äldre journalist som inte verkade vilja uppfattas som vidare utseendeintresserad. Jag önskar nu att jag hade läst vad hon skrev, men det var en sån där artikel som tidningen tar betalt för, så jag bara gjorde en skärmdump, mest för att det hela såg lite komiskt ut.
Det lät väldigt konstigt. Att kvinnor och vissa andra män tycker att äldre män är attraktiva är ju varken de äldre männens förtjänst eller fel.
Som Platon sa: Beaty lies in the eyes of the beholder.
Kan man kräva att få bli betraktad som attraktiv? Är det en rättighet?
Är det ens eftersträvansvärt?
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt. Det är få människor som klär upp sej i ensamhet. Visst, dom kanske har ett slags kostymrep hemma på kammaren, men målet, för majoriteten, är väl att synas?
Linda pratar om att hon, som äldre kvinna, inte tänker tillåta att hon blir osynlig, men jag upplever det som att hon menar att hon inte vill bli osynlig för män. Hon säger att hon saknar visslingarna från byggarbetsplatser, något som för våra svenska öron, i internethaglet av #metoo snarare skulle klassas som sexuella trakasserier än manlig uppskattning. Reklamkampanjen som hon pitchar, och som nobbas och får henne att börja spåra ur, var för en anti-åldrande kräm riktad till kvinnor över 50.
Att åldras, att se äldre ut, fastslår man, är något negativt. Du är inte bättre än du ser ut. Inte direkt en åsikt som stärker kvinnor, unga som gamla, tänker jag.
Hon har bantat i hela sitt liv, skryter hon, och hon kommer fortfarande i samma kläder som när hon var ung, och hon säger till sina döttrar att de är vackra precis som de är.
”Jag vill inte höra att jag är vacker,” säger den yngsta, ”jag vill höra att jag är bra.”
Jag skulle vilja tycka om Linda, rollen, personen, men jag gör det inte. Den lilla stund jag ser av normalt familjeliv tycker jag hon bara pratar om sej själv. Döttrarna, som båda har problem, verkar mest irriterande, för att dom inte följer den väg hon stakat ut åt dom. Jag upplever henne som självupptagen och självgod. Jag skulle vilja respektera henne, men jag gör inte det heller. Jag irriterar mej på henne på samma sätt som Kung Lear irriterar mej: de är så naiva, självupptagna och omdömeslösa. Hon gräver på något sätt sin egen grav: hon tror sej sitta så säkert på jobbet att hon tror att hon inte behöver följa direktiv, trots upprepade bevis på motsatsen. Hon signerar tidslistor utan att kontrollera dom, och missar felaktigheter för att hon får komplimanger av en underordnad, yngre man.
Det är också intressant med de val som dramatikern inte har gjort vid pjäsens konstruktion: Linda är inte Lear; hon är inte chef för ett eget företag ur vilket hon blir utmanövrerad: hon är en anställd på ett kommersiellt företag, och borde vara väl medveten att hon kan avskedas. Hennes antagonist är inte en man, utan en annan, yngre kvinna, som inte har en sexuell relation med den manlige företagsledaren. Linda anser också att hon hjälper och styrker kvinnor, men företaget hon arbetar på, och som hon helhjärtat marknadsför, säljer föryngrande skönhetsprodukter till kvinnor, och det nämns ingenstans att produkten i sej, föryngringskrämen, skulle vara mer effektiv än något annat som kan köpas och smetas i fejjan. Det är marknadsföringen, sättet man försöker nå kvinnor, sälja sin produkt, som har en feministisk vinkling, inte produkten i sej. Lite som:
Kvinnor är lika starka, om inte starkare, än män.
Köp Suffragette, våra feministiska epileringskräm.
Linda framställs varken som kvinnan som har allt, eller kvinnan som försöker få allt: hon är kvinnan som tror att hon har allt.
Kanske är det så att hon har kämpat så hårt för att komma dit är att hon inte kan acceptera att hennes döttrar inte är lika starka, lika framgångsrika, lika drivna. Hon är full av goda råd hur hon tycker de ska agera, men inte mycket medkänsla för hur de mår. Hon har lösningen, men inte empatin.
Jag undrar om jag, bara för att jag på flera ställen läst att detta var skrivet av en feministisk dramatiker, trasslade in mej, försökte läsa in sånt som inte fanns, försökte göra en onödigt enkelriktad tolkning? Jag undrar hur jag hade reagerat första gången jag såg ONKEL VANJA, om någon sagt att vi skulle se en i första hand antirasistisk pjäs? Eller om någon förberett mej på att DEATH OF A SALESMAN var antihomofobisk? Om jag trott att THE IMPORTANT OF BEING ERNEST var skriven som ett svar på transfobi, eller att PYGMALION handlade om pogromer?
Vad hade jag läst in, och vad hade jag missat?
Inför och under det här orerandes har jag bland annat läst följande:
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:
Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka:
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/oidipusantigone-av-sofokles-genrep-pa.html
SANNINGEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Skådisarna, som inte är dummare än att dom inser att det är drömläge, att målet är fritt, att banan är borstad - jag tror jag är ute och trampar i nån slags curling-metafor här - och dom gör det där dom gör så bra - dom spelar skjortan av varandra. Dom missar inte en passning, tappar inte en boll - vad är det med mej och sporttermer idag? - men tar heller inte i för hårt och spelar över. Långsamt, nästan omärkligt, avslöjas lager efter lager i en verklighet som hela tiden förändras. Vad är egentligen sanningen, och vad, i sej, är en sanning?"
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/sanningen-av-florian-zeller-publikrep.html
DRACULA på Kungliga Operan:
Du vet hur du som liten kunde få en tillrättavisning som kändes helt orättvis, men du tog den, för du var barn och dom var vuxna, dom hade makt och du var maktlös, och detta var bara ett av alla andra övergrepp du dagligen utsattes för?
Jag hade glömt bort hur det kändes.
”Vem faan tror hon att hon är?” fullständigt frustade jag till mina vänner, när det äntligen blev paus.
”Vem?”
”Dirigenten?”
”Ja, vad var det med henne, hade hon en dålig dag, eller?”
”Usch, ja!”
”Fy!”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/dracula-publikrep-pa-kungliga-operan.html
↧
Idag ser jag fram emot -
- kvällens föreställning av National Theatres uppsättning av Stephen Sondheims FOLLIES, på Bio Rio.
Från National Theatres hemsida:
Follies
New York, 1971. There’s a party on the stage of the Weismann Theatre. Tomorrow the iconic building will be demolished. Thirty years after their final performance, the Follies girls gather to have a few drinks, sing a few songs and lie about themselves.
Including such classic songs as Broadway Baby, I’m Still Here and Losing My Mind, Stephen Sondheim’s legendary musical is staged for the first time at the National Theatre.
Från Bio Rios hemsida:
Stephen Sondheims legendariska, briljanta musikal är en visuell och musikalisk fröjd, som sätts upp för första gången på National Theatre. Vi är väldigt glada att kunna visa denna efterlängtade föreställning på vår bioduk.
New York 1971. Det är fest på Weismann Theatres scen. Imorgon ska den ikoniska byggnaden rivas. Trettio år sedan deras sista föreställning träffas Follies-flickorna igen för att ta ett par drinkar, sjunga några sånger och ljuga om sig själva.
Rollerna som de magnifika Follies görs av Imelda Staunton (Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harry Potter-filmerna, Vera Drake) Tracie Bennett (Shirley Valentine, TV-serien Coronation Street) och Janie Dee (Me and Orson Welles), tillsammans med en ensemble med 37 skådespelare och en 21-mannaorkester.
Steven Sondheim har vunnit Oscar, Tony, Grammy och Olivier-priser. Bland hans verk återfinns bland annat A Little Night Music, Sweeney Todd och Sunday in the Park With George.
Regi: Dominic Cooke
I rollerna: Tracie Bennett, Janie Dee, Imelda Staunton
I rollerna: Tracie Bennett, Janie Dee, Imelda Staunton
Språk: Engelska (svensk text)
Beräknad längd: 2 tim 35 min (utan paus)
Visas: 20 okt kl 19.30 och 27 okt kl 19.30 (föreställningen visas inspelad från 16/11 2017)
Biljetter: 220 kr
Beräknad längd: 2 tim 35 min (utan paus)
Visas: 20 okt kl 19.30 och 27 okt kl 19.30 (föreställningen visas inspelad från 16/11 2017)
Biljetter: 220 kr
Boka och köp biljett
Du kan boka och köpa biljetter till föreställningarna här på Rios hemsida eller i Rios biljettkassa. Bokade biljetter ska vara betalda senast 2 veckor efter att du genomfört din bokning. Avbokning sker automatiskt om bokningen ej är betalad vid denna tidpunkt. Bokar du biljett när det är mindre än 2 veckor kvar till föreställningen så går det bra att hämta ut biljetten i biljettkassan senast 1 timme innan föreställningsstart.
SCENMÅNDAG -Sätt guldkant på måndagarna i Rios Bistro! Måndag är Rios scenkonstdag när bion och bistron bjuder in till scenkonst på bioduken och specialkomponerad meny bestående av dryck (öl/vin/bubbel), en mellanstor varmrätt och en dessert till mycket förmånligt pris. Sittning i Bistron från kl 17. Varmt välkommen!
↧
↧
Article 0
DET ÄR SOM DET ÄR
Av och med Maria Johansson Josephsson och Tove Sahlin/Shake it Collaborations
Premiär på Allkonstrummet c/o Studio Mossutställningar
8-10 dec 2017
Av och med Maria Johansson Josephsson och Tove Sahlin/Shake it Collaborations
Premiär på Allkonstrummet c/o Studio Mossutställningar
8-10 dec 2017
På fredag 8 december kl 19 är det premiär för Det är som det är av Maria Johansson Josephsson och Tove Sahlin på Allkonstrummet c/o Studio Mossutställningar i Värtahamnen. Föreställningen framförs t.o.m. 10 december och visas därefter på Skeppsholmsstudion 15-16 december.
Det är som det är är en sångcykel och en dansbesvärjelse; ett koreografiskt och musikaliskt originalverk av och med Maria Johansson Josephsson och Tove Sahlin. Det handlar om döden. Klädsel: Svart.
"Döden kommer närmare och vi accepterar det. Låter det sjunka in och lever med det. Döden lurar runt alla hörn, väntar på sin tur, din tur och vi vet om det. Vi accepterar det faktum att vi alla ska dö. Låt oss se det från den ljusa sidan. Ett lyckligt slut. Till ljuva toner av brutna röster dör vi framför dina ögon. Det är som det är. Vi sjunger oss igenom livets skådespel och dansar mot graven.
Ingenting varar för evigt."
Mossutställningar är ett stort ateljékomplex, där många av Stockholms kulturarbetare har kontor, som håller till i SVT Dramas gamla finlandsbåtliknande lokaler i Värtahamnen sedan 2014. Här finns också det 100 kvadratmeter stora Allrummet som används som studio, replokal och utställningsrum. Shake it Collaborations Det är som det är blir det första verk som har sin premiär i Allkonstrummet.
Shake it Collaborations är ett turnerande scenkonstkompani som drivs av koreografen och artisten Tove Sahlin. Ett djuplodat politiskt perspektiv genomsyrar verksamhetens alla delar - konstnärligt, strukturellt, kommunikativt. Läs mer på hemsidan här.
DET ÄR SOM DET ÄR - Ett koreografiskt och musikaliskt originalverk
Av och med Maria Johansson Josephsson & Tove Sahlin
Visuellt koncept: Josefin Hinders
Foto och video: Nemo Stocklassa Hinders
Allkonstrummet c/o Studio Mossutställningar:
Fre 8 dec kl 19, lör 9 dec kl 16, sön 10 dec kl 16
Skeppsholmsstudion:
Fre 15 dec kl 19, lör 16 dec kl 16
Av och med Maria Johansson Josephsson & Tove Sahlin
Visuellt koncept: Josefin Hinders
Foto och video: Nemo Stocklassa Hinders
Allkonstrummet c/o Studio Mossutställningar:
Fre 8 dec kl 19, lör 9 dec kl 16, sön 10 dec kl 16
Skeppsholmsstudion:
Fre 15 dec kl 19, lör 16 dec kl 16
Mer om föreställningen här
↧
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, Dansens Hus, föreställning 66 8/11 2017.
Av Dimitris Papaioannou, Med Pavlina Andriopoulou, Costas Chrysafidis, Ektor Liatsos, Ioannis Michos, Evangelia Randou, Kalliopi Simou, Drossos Skotis, Christos Strinopoulos, Yorgos Tsiantoulas, Alex Vangelis, Produktionsteam, Tina Papanikolaou, Stephanos Droussiotis, Pavlina Andriopoulou, Julian Mommert, Foto Julian Mommert, Producerad av Onassis Cultural Centre-Athens, Samproduktion mellan Dansens Hus (Sweden) CULTURESCAPES Greece 2017 (Switzerland), EdM Productions, Festival d'Avignon (France), Fondazione Campania dei Festival – Napoli Teatro Festival Italia (Italy), Les Théâtres de la Ville de Luxembourg (Luxembourg), National Performing Arts Center-National Theater & Concert Hall | NPAC - NTCH (Taiwan), Seoul Performing Arts Festival | SPAF (Korea), Théâtre de la Ville - Paris / La Villette - Paris (France), Executive Producer: 2WORKS, Med stöd av ALPHA BANK, Resesponsor, AEGEAN Airlines
När jag var liten rev dom ett hus i centrala Mörbylånga, precis vid torget, där den nya posten ligger. Jag antar att skyddslagarna såg annorlunda ut då, för jag kommer inte ihåg några avspärrningar eller skyddande staket; vi ungar tog oss in i det delvis raserade huset, smög runt, nyfikna och härligt förskräckta, beredda på monster och mördare. Istället för att frakta iväg rivningsmaterialet till en förväntad soptipp, körde man ner det till sjöbacken, där majbrasebråte redan väntade, och bredde ut väggar, tak och golv över allt, så att det såg ut som om det var här huset hade stått, innan det rasade ihop.
Nu var det ännu roligare att klättra runt, eftersom det var praktiskt taget livsfarligt. Vi ålande, klängde och klättrade ner, in, under allt, som grottutforskare.
30:e April var en sorgens dag det året.
Det är lite det jag tänker på när jag ser scenografin till Dimitris Papaioannous THE GREAT TAMER, där stora svartmålade plywoodskivor liksom ligger utströdda över scengolvet, men dom ligger inte platt, ordnade, utan det ser ut som om det bågnar, välver sej, lite som om man försökt täcka över ett kuperat landskap. Och det är inte så att skivorna är fixerade, det lyfts, vänds, flyttas och bräcks, så intrycket blir att all bråte ligger lös.
Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad som finns därunder.
Om det var nåt vi visste om den här föreställningen, jag och Skäggige Skalman, så var att det skulle bjudas på nakna män. På Youtube-videon som Skalman skickade när han bjöd in mej, var det inte så att nakenheten for förbi, flyktigt, nej, det var nästan som om fotografen varit osäker på om vi riktigt hade fattat: såg ni att denna man var helt naken? Och den här? Och den här? För säkerhet skull tar jag och zoomar in lite…
Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion. Det är inte Hamlet eller Ifigenia som står där, utan skådisen. Hans högt privata pillesnopp, hennes egna blottade bröst. Vem visste att Stanley Kowalski ansade busken, och att Fröken Julie var en äkta blondin? Illusionen försvinner och verkligheten klampar in, liksom.
Men här löser man det på ett mycket bra sätt: Man avdramatiserar den uppbyggda förväntningen genom att det första som händer är att en man tar av sej alla kläder, och bara står där, så att alla kan titta, tills det inte längre är så… kittlande. Och alla de manliga dansarnas kroppar ser mer eller mindre likadana ut, så när de andra tar av sej känns det lite som att har man sett en har man sett alla. Dessutom finns det ingen direkt dans där folk hoppar, snurrar och trampar runt, så inget floppar, flänger, slänger och dänger, när resten av kroppen sen länge sen står still.
Det är en underbar, lång, fascinerande föreställning, där det bjuds på underbara, förtrollande, tänkvärda bilder och situationer, men där man också kräver en hel del av sin publik. Det är smockfullt av intryck, infall och innovationer, och helst skulle jag vilja ha allt på film, dels för att jag är säker på att jag missade en hel del, dels för att jag skulle kunna bjuda in personer som var smartare än jag, stoppa filmen och fråga:
”Det här? Vad tänker ni nu? Och här? Vad för associationer får ni? Vilka referenser dyker upp?”
Under föreställningen får jag lite av en insikt. Eller kanske mer en tanke, ett infall, en slags oformulerad åsikt, egentligen inte mycket mer än en fråga. Jag tänker plötsligt på den nakne manskroppen som en slags norm, lite som Leonardo Da Vincis Vitruvian Man.
Majoriteterna av dansarna på scenen är män, och de tar av sej kläderna mycket oftare än kvinnorna gör, och när kvinnorna gör det känns det nästan som att man måste göra det för att det inte ska verka som om de särbehandlas, undantas, exkluderas.
Om det hade varit lika mycket nakna kvinnor som män, eller övervägande kvinnor, så hade jag börjat tänka på sexism, på exploatering, på den manliga blicken, men här, där den nakna kroppen överväldigande är manlig, blir nakenheten på något sätt normal. Mannen som ett exempel på människan, på mänskligheten.
Jag får för mej att om man flashade fotografier för folk, och bad dom säga ett enda ord för att beskriva varje foto, så tror jag de skulle säga Naken, om en bild på en naken man, men Kvinna om en bild på en naken kvinna. Eller? Kanske inte.
Efteråt, när jag och min kompis Skäggige Skalman går genom Stockholm, nerför Vasagatan, genom Gamla Stan och uppför Hornsgatan, bubblar vi över av intryck som måste uttryckas. Vi talar om Gipsmannen, en man med stora delen av kroppen i gips, som om han varit med om en svår olycka, och som befrias genom att hårda kramar krossar hans skal. Vi pratar om Pilsäden, där en naken man ligger under några plywoodskivor, medan de andra kommer in och kastar vetestrån, kompletta med ax, men med vad som måste vara något liknande dartpilsspetsar i botten, så att de när de kastas ställer sej upp, genom att spetsen borrar ner sej i plywoodskivorna. Vi pratar om skorna som har ett rotsystem under sulorna, vilket gör att de blir omöjliga att gå i, vi pratar om flörten med flera kända tavlor, bland annat Sandro Botticellis Venus Födelse, och alla de där flamländska obduktionsmålningarna.
Kanske var det lite såhär det var när man började med performance art på 50-talet. När man plötsligt såg något nytt, innan allt blev en variant av något annat som man redan sett? Lite som första gången jag såg en segway, eller vad dom nu heter dom där rullande grejerna som inte är mycket med än ett rullande hjul, med två fotställ på var sida: Man inser att man inte sett allt, att det fortfarande går att hitta på nya saker, nya nya rörelser, nya bilder.
Allt som krävs är geni.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater:
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.
Låter det intressant? Här är resten:
OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:
Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka:
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/oidipusantigone-av-sofokles-genrep-pa.html
SANNINGEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Skådisarna, som inte är dummare än att dom inser att det är drömläge, att målet är fritt, att banan är borstad - jag tror jag är ute och trampar i nån slags curling-metafor här - och dom gör det där dom gör så bra - dom spelar skjortan av varandra. Dom missar inte en passning, tappar inte en boll - vad är det med mej och sporttermer idag? - men tar heller inte i för hårt och spelar över. Långsamt, nästan omärkligt, avslöjas lager efter lager i en verklighet som hela tiden förändras. Vad är egentligen sanningen, och vad, i sej, är en sanning?"
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/sanningen-av-florian-zeller-publikrep.html
↧
Idag ser jag fram emot -
- premiären av ÄVENTYRET ALADDIN.
![]()
Från deras hemsida: LÄMNA DEN KALLA NORDEN OCH FÖLJ MED TILL DEN MYTOMSPUNNA ORIENTEN. MAGIKER, FLYGANDE MATTOR OCH VILDA DROMEDARER. HUMOR OCH DRAMA MÖTER KÄRLEK OCH LJUV MUSIK.
En fantasifull familjemusikal. Äventyret Aladdin är berättelsen om en fattig yngling vid namn Aladdin (Charlie Grönvall), som rövas bort av El Zallham (Markoolio), en ond och gniden trollkarl, för att hämta en magisk oljelampa från en grotta. Aladdin hittar lampan och när han rengör den dyker en lustig och något försmådd ande upp (Claes Malmberg). Anden äger förmågan att uppfylla all världens önskningar.
![]()
Från deras hemsida: LÄMNA DEN KALLA NORDEN OCH FÖLJ MED TILL DEN MYTOMSPUNNA ORIENTEN. MAGIKER, FLYGANDE MATTOR OCH VILDA DROMEDARER. HUMOR OCH DRAMA MÖTER KÄRLEK OCH LJUV MUSIK.
En fantasifull familjemusikal. Äventyret Aladdin är berättelsen om en fattig yngling vid namn Aladdin (Charlie Grönvall), som rövas bort av El Zallham (Markoolio), en ond och gniden trollkarl, för att hämta en magisk oljelampa från en grotta. Aladdin hittar lampan och när han rengör den dyker en lustig och något försmådd ande upp (Claes Malmberg). Anden äger förmågan att uppfylla all världens önskningar.
Aladdin blir med andens hjälp en rik ung man, han klär ut sig till en prins för att fånga hjärtat hos landets prinsessa Safa (Renaida Braun). Under tiden smider trollkarlen lömska planer och stjäl tillbaka den magiska lampan med hjälp av sin kumpan Jabaar (Kim Sulocki), den fett svängiga dromedaren. Vad händer sedan? Lyckas Aladdin överlista trollkarlen? Vågar han berätta sanningen om sig själv för prinsessan? Och vad håller den flygande mattan-Zlatan på med?![]()
Medverkande: Marko Lehtosalo, Claes Malmberg, Kim Sulocki, Charlie Grönvall, Renaida Braun, Mattias Olofsson, Bill Sundberg, Maria Thérèse Sarrazin, Josef Törner, Amanda Roynesdotter, Angelica Rask, Maja Nilsson, Therese Persson, Gustav Mardelius, Andreas Erbrink, Henrik Jansson, Marcus Elander, Rasmus Malm, Simon Jalnefur Lööf, Nils Axelsson.
↧
THE WILD PARTY, gästspel på Fria Teatern, Högdalen, föreställning 67 15/11 2017.
Regissör/ Producent: Robin Karlsson, Koreograf/ Scenograf: Maja Stopp, Sånginstudering: Robert Luktian, Musik och sångtexter: Andrew Lippa, Efter en berättande dikt av Joseph Moncure March, Svensk text: Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer, Kapellmästare/Elbas: Johan Mörk, Piano: Gunnar Åkerhielm, Keyboard: Tobias Johansson, Gitarr: Christopher Lindén, Trummor: Oskar Mattsson, Trumpet: Calle Stenman , Flöjt/Klarinett/Saxofoner: Joel Karlsson, Klarinett/Saxofoner: Philip Daveby, Medverkande: Izabella Tancred, Samuel Linderström, Elin Färm, Emil Molin, Jenny Salomonsen, Matilda Werne, Markus Cederberg Röjerdal, Mathias Terwander Stintzing, Maria Dahlin, Johan Sömnes, Matilda Källström, Signe Larsson, Matilda Strand, Johan Samuelsson, Anna Saintout, Josefine Sebbe
Låt mej inte tråka ut dej med hur många gånger vi cyklade fel, jag och min kompis Patti-Li Leuk, innan vi hittade ut till Fria Teatern i Högdalen. Men, låt oss säga såhär: det var två steg framåt och ett steg bakåt, eller i vårt fall: två cykeltramp fram, och sen vända och ta en annan väg. När vi kom fram kändes det som om vi borde vara nånstans i närheten av Hallunda.
Jag har varit här förut, för några år sen, då Östgötateatern gästade med en mycket bra uppsättning av Roland Schimmelpfennigs GYLLENE DRAKEN, och nån gång innan dess, kanske 25 år tidigare, för en magisk uppsättning av EN UPPSTOPPAD HUND.
Vi visar våra biljetter för killen i kassan, går upp för trappan och köper en varsin kaffe. Det är ganska mycket folk här, fler än vad man skulle kunna förvänta sej hade letat sej ut till en liten teater ganska långt ut från citykärnan. Vårt irrande har dragit ut på tiden, så vi hinner knappt svepa vår inköpta java innan det är dags att glida med strömmen in i salongen.
Vi hamnar längst fram: inte nödvändigtvis för att det där vi vill sitta, men det var de bästa, lediga platserna; raderna bakom oss var upptagna, om man inte ville sitta längre ut åt kanten. Och vem vill det?
Det hela började 1928 med en boklång dikt av Joseph Moncure March, en redaktör på The New Yorker som senare blev manusförfattare i Hollywood. Hans första jobb var att skriva dialog till filmen Hell’s Angelns, och det är han som är ansvarig för frasen ”Excuse me while I put on something more comfortable.”
1975 kom en filmversion av Merchant Ivory med Raquel Welch och James Coco, där man frångick mycket av ursprungsberättelsen och istället vävde in en hel del av Fatty Arbuckle-skandalen, en sann historia om en fet komiker, Hollywoods högst betalde komiker under den tidiga stumfilmseran, men vars karriär imploderade när han anklagades för vållandet av en kvinnas död under en fest, ett brott som han senare frikändes ifrån. Men skadan var redan skedd. Han dog 46 år gammal.
På grund av att man inte förnyat upphovsrätten kunde något mycket säreget inträffa: Under teatersäsongen 1999-2000 sattes två musikaler upp, en på Broadway, och en off-Broadway, båda med samma namn, baserade på samma dikt, men med olika kreatörer.
Versionen på Broadway tonsattes av Michael John LaChiusa, som även skrivit musikalerna HELLO AGAIN, MARIE CHRISTINE och SEE WHAT I WANNA SEE, och i den här uppsättningen gjorde Toni Colette, sin broadwaydebut.
Off-Broadway, på Manhattan Theatre Club, satte man upp en version med musik, text och manus av Andrew Lippa, kanske mest känd för musikalen FAMILJEN ADDAMS. Den spelades bara 54 föreställningar, men vann the Drama Desk Award for Outstanding Music, Outer Critics Circle Award for Outstanding Off-Broadway Musical, Lucille Lortel Awards för Scenografi-, Kostym-, och Ljusdesign, och 1999-2000 Obie Award for Best Choreography.
Det handlar om Queenie, en mycket attraktiv blondin som i dikten beskrivs som sexuellt ambitiös, och som inte nöjer sej med mindre än 16 män om året. Hon jobbar som dansös i vaudeville - en revyliknande föreställningsform, populär under mellan 1880-1930 - och där många olika akter uppträdde, allt från klassiska musiker till djur och jonglörer. Där träffar hon Burr, en clown med samma sexuella aptit, och de flyttar ihop och skapar musikalvärldens motsvarighet till Albees George och Martha, ett par som grälar, slåss, har sex och leker psykologiska, destruktiva lekar.
Uttråkade, och på jakt efter kickar bestämmer dom sej för att ha en fest, och bjuder in sina vild vaudevillevänner. Som gäst följer också den okände Mr. Black med, en man som intresserar Queenie.
Detta är första gången jag ser den här musikalen. Jag har givetvis lyssnat på musiken, läst dikten som verket bygger på, Wikipediat och Youtubat bootlegs, men jag har ingen närmre, personlig relation till musikalen.
Eftersom jag inte är bekant med verket, har jag lite svårt att absolut sätta fingret på vad som i det här fallet är tolkning och vad som är inbyggt i originalmusikalen, speciellt vad gäller Queenies anledning till att föreslå en fest. I förlagan, dikten, verkar hennes anledning vara att lätta upp stämningen: hon och Burr trängs i deras skitiga lilla lägenhet, och de går varandra på nerverna.
I den här versionen verkar det som om man vill dra det till att Queenie inte alls är Burrs jämlike: hon är ett offer, en martyr, en fånge, och hennes motiv för att föreslå en fest verkar vara att hitta ett sätt att krossa honom. Man har också, i dess #metoo-tider, antagligen varit rädd att tolka Burr på ett sätt som skulle kunna tolkas som empatiskt eller psykologiskt begripligt, så han har proppats med enbart negativa karaktärsdrag, likt en bov i sagobok, vilket gör att Queenie framstår i dålig dager - eftersom man undrar vad hon ser i honom - och det blir också svårt att förstå varför partydeltagarna över huvudtaget skulle vilja umgås med honom.
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
I solosångerna har jag i vissa fall lite problem med stageingen, som ibland har känslan av ett elevuppspel: nästan alla sångnummer framförs i mitten, längst fram, med ryggen mot resten av scenen och ensemblen, vilket ger numren en konsertant känsla, speciellt i de nummer där den som sjunger riktar sej till alla på partyt. Scenen är inte så enorm, så hade man bara tagit några steg tillbaka hade man hamnat mer centrerat och kunnat bli en integrerad del av historien. Det blir också tydligt att man inte har repat dessa nummer med de andra, då skillnaden mellan de välkoreograferade ensemblenumren och dessa nummer blir stor: i de förstnämnda vågade man ta plats, i de senare försöker man att inte störa.
Regissörens och aktörernas största brist, är brist på erfarenhet, både vad gäller konstnärlig rutin och mänsklig mognad: alla inblandade är unga, och man har ännu inte kommit dithän att man vågar, eller förmår, gräva i det obekväma, utan roll och berättelse förblir något därborta, något onåbart, något man försöker efterlikna, imitera, utan att vare sej riktigt subjektivt tolka materialet, eller göra rollen till sin. På unga idealisters sätt vet man svaren, men man har inte tänkt på att ställa några frågor. Man agerar korrekt, och i största allmänhet: man är lite full, lite kåt, lite arg, lite glad, detta är inte den femtielfte festen som även den troligtvis slutar i en monumental bakfylla och minnesluckor, detta är inte tillfället man ljuger för sej själv och säger: ”Den här gången kommer det att bli annorlunda, den här gången ska jag uppföra mej, dricka lagom, prata lagom, inte gräla, och absolut inte ligga med någon av ren desperation.”
De njuter av att spela dekadent, degenererad, desperat och depraverad, för man har ännu inte kommit dithän att minns hur det var att vara ung, idealistisk, hoppfull, romantisk och ren, eftersom man fortfarande är där.
Man har inte kunnat, eller vågat, gräva i sin egen svärta. Speciellt i en berättelse om trasiga, tragiska typer framförd av unga, friska, vältränade musikalartister, är det viktigt att vara specifik. Vad är norm, och vad är avvikelse? Vilka gränser finns, och vilka regler gäller?
Kanske hade man nått längre och djupare om man strävat åt LES MISERABLES, RENT, och NEWSIES, istället för filmversionen av CHICAGO. Lite mer Lovely Ladies och lite mindre Big Spender.
Ett intressant undantag är Emil Molin, i rollen som en överklassartig mr Black, som verkar ha tagit ett steg tillbaka och stillsamt iakttar och reagerar på de andra, vilket göra att han blir både trovärdig och intressant.
Men en av de verkliga stjärnorna är kapellmästaren Johan Mörk, och hans orkester. Det låter mycket bra, och ger en förhöjande, proffsig polish, vilket ger artisterna en bastant stomme att luta sej emot.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/12/the-great-tamer-av-dimitris-papaioannou.html
LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater:
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.
Låter det intressant? Här är resten:
OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:
Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka:
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/oidipusantigone-av-sofokles-genrep-pa.html
↧
↧
Just nu ser jag fram emot -
- hösten, och Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN!
Det är en musikal med manus av Johan O'Farrell och Karey Kirkpatrick, och sångtext och musik av Wayne Kirkpatrick, översatt av Calle Norlen, och med scenografi och kostym av Nigel Hook som nyligen fick en Tony award för scenografin till THE PLAY THAT GOES WRONG, en kopia av versionen som jag såg på Duchess Theatre i London för något år sen.
Nigel Hook gjorde även scenografin till Wermland Operas uppsättning av EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, en produktion som nu flyttar till Oscarsteatern under den förkortade titeln GENTLEMANNEN. Ett hett tips är att skaffa biljetter, för den går bara några månader under våren.
Regisserar SOMETHING ROTTEN! gör Markus Virta, som satte upp EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD och PARADE, både på Wermland Opera, och båda helt fenomenastiska.
SOMETHING ROTTEN! utspelar sig i London på 90-talet - 1590-talet - och är en dråplig succémusikal om bröderna Bottom, Nick och Nigel, som jobbar hårt för att slå sig fram inom teatervärlden medan den omåttligt populäre ”rockstjärnan” William Shakespeare drämmer till med hit efter hit. När det lokala oraklet förutspår att framtiden ligger i pjäser med både sång, dans och skådespeleri samtidigt, ger sig Nick och Nigel i kast med att skriva världens första Musical…
Det är en musikal med manus av Johan O'Farrell och Karey Kirkpatrick, och sångtext och musik av Wayne Kirkpatrick, översatt av Calle Norlen, och med scenografi och kostym av Nigel Hook som nyligen fick en Tony award för scenografin till THE PLAY THAT GOES WRONG, en kopia av versionen som jag såg på Duchess Theatre i London för något år sen.
Nigel Hook gjorde även scenografin till Wermland Operas uppsättning av EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, en produktion som nu flyttar till Oscarsteatern under den förkortade titeln GENTLEMANNEN. Ett hett tips är att skaffa biljetter, för den går bara några månader under våren.
Regisserar SOMETHING ROTTEN! gör Markus Virta, som satte upp EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD och PARADE, både på Wermland Opera, och båda helt fenomenastiska.
SOMETHING ROTTEN! utspelar sig i London på 90-talet - 1590-talet - och är en dråplig succémusikal om bröderna Bottom, Nick och Nigel, som jobbar hårt för att slå sig fram inom teatervärlden medan den omåttligt populäre ”rockstjärnan” William Shakespeare drämmer till med hit efter hit. När det lokala oraklet förutspår att framtiden ligger i pjäser med både sång, dans och skådespeleri samtidigt, ger sig Nick och Nigel i kast med att skriva världens första Musical…
↧
På Dramaten visas vågad barncirkus utan skyddsnät av Tilde Björfors
Kras
 |
| Kras/Tanja Lorentzon och Hamadi Khemiri. Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese |
(Från deras pressrelease:)
Kras är en ny minicirkusföreställning av Tilde Björfors, grundare av Cirkus Cirkör. I en trapets ovanför ett hav av kristallglas svingar sig flickan, högre och högre, helt uppslukad av känslan av att flyga. Kras handlar om att vara rädd men att ändå försöka våga. I rollerna ser vi Tanja Lorentzon och Hamadi Khemiri.
Kras är akrobatik och teater i en kittlande sinnlig föreställning som nästan ordlöst utforskar gränserna mellan rädsla och nyfikenhet, risk och möjlighet, glas och kras.
– Att få möta sina rädslor genom ett barns perspektiv är som att få komma in i ett helt universum av möjligheter och uppfinningsrikedom. Den här processen har påmint mig om lekens kraft och att leken är en aldrig sinande källa av livskunskap, säger Tilde Björfors.
– Ibland kan man tänka att vissa människor är så otroligt modiga. Men kanske är det så att just dom inte har så många rädslor att övervinna. De mest modiga är nog de som inte syns i vardagen. Jag är till exempel inte modig som hänger i en trapets, men jag är nyfiken på att prova nya saker. Här är det framförallt är ett barn på en lekplats som ska gestaltas, ett nyfiket barn, berättar Tanja Lorentzon.
Regissören Tilde Björfors är grundare av Cirkus Cirkör, Sveriges ledande nycirkusgrupp som bjudit landet på nyskapande föreställningar sedan 1995. Hon tilldelades 2016 Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris och Expressens Teaterpris. 2017 utsågs hon till både Årets svensk – kultur av Nyhetsmagasinet Fokus och till Årets Europé av Svenska Europarörelsen. Förutom titeln cirkusdirektör kan Tilde också titulera sig professor i nycirkus (hon var den första i världen när hon blev det 2005) på Danshögskolan i Stockholm.
Medverkande
Tanja Lorentzon
Hamadi Khemiri
Av Tilde Björfors
Regi Tilde Björfors
Scenografi och kostym Fridjon Rafnsson
Ljusdesign Jesper Larsson
Mask Melanie Åberg
Rekommenderas från 6 år. En produktion från Unga Dramaten.
Kras, urpremiär 25 januari, Tornrummet.
– Att få möta sina rädslor genom ett barns perspektiv är som att få komma in i ett helt universum av möjligheter och uppfinningsrikedom. Den här processen har påmint mig om lekens kraft och att leken är en aldrig sinande källa av livskunskap, säger Tilde Björfors.
– Ibland kan man tänka att vissa människor är så otroligt modiga. Men kanske är det så att just dom inte har så många rädslor att övervinna. De mest modiga är nog de som inte syns i vardagen. Jag är till exempel inte modig som hänger i en trapets, men jag är nyfiken på att prova nya saker. Här är det framförallt är ett barn på en lekplats som ska gestaltas, ett nyfiket barn, berättar Tanja Lorentzon.
Regissören Tilde Björfors är grundare av Cirkus Cirkör, Sveriges ledande nycirkusgrupp som bjudit landet på nyskapande föreställningar sedan 1995. Hon tilldelades 2016 Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris och Expressens Teaterpris. 2017 utsågs hon till både Årets svensk – kultur av Nyhetsmagasinet Fokus och till Årets Europé av Svenska Europarörelsen. Förutom titeln cirkusdirektör kan Tilde också titulera sig professor i nycirkus (hon var den första i världen när hon blev det 2005) på Danshögskolan i Stockholm.
Medverkande
Tanja Lorentzon
Hamadi Khemiri
Av Tilde Björfors
Regi Tilde Björfors
Scenografi och kostym Fridjon Rafnsson
Ljusdesign Jesper Larsson
Mask Melanie Åberg
Rekommenderas från 6 år. En produktion från Unga Dramaten.
Kras, urpremiär 25 januari, Tornrummet.
↧
FOLLIES, Bio Rio, föreställning 68 20/11 2017
Director Dominic Cooke, Designer Vicki Mortimer, Choreographer Bill Deamer, Music Supervisor Nicholas Skilbeck, Orchestrations Jonathan Tunick, Music Director Nigel Lilley, Lighting Designer Paule Constable, Sound Designer Paul Groothuis, Med Julie Armstrong, Norma Atallah, Josephine Barstow, Jeremy Batt, Tracie Bennett, Di Botcher, Billy Boyle, Janie Dee, Anouska Eaton, Liz Ewing, Geraldine Fitzgerald, Peter Forbes, Emily Goodenough, Bruce Graham, Adrian Grove, Fred Haig, Aimee Hodnett, Dawn Hope, Liz Izen, Alison Langer, Emily Langham, Sarah-Marie Maxwell, Ian McLarnon, Leisha Mollyneaux, Gemma Page, Kate Parr, Philip Quast, Edwin Ray, Gary Raymond, Adam Rhys-Charles, Jordan Shaw, Imelda Staunton, Zizi Strallen, Barnaby Thompson, Christine Tucker, Michael Vinsen, Alex Young
Jag har aldrig sett en föreställning av FOLLIES i levande livet. Vissa skulle säga att jag fortfarande inte har det: en filmad version - även om den sänds live - är inte samma sak. Men för mej duger det gott.
Innan filmvisningen är jag som vanligt - när det gäller föreställningar på Bio Rio - hembjuden till mina vänner Lars Larsson Molin och Benjamin Baker. Men jag är inte ensam: Den här gången är deras lägenhet smockfull av unga musikalartister - många från föreställningen jag just sett, THE WILD PARTY - och dogmatiska Sondheimister. Molin och Bakers lägenhet är fantastiskt smakfullt inredd, med en emfas på minimalism, och det är tur, för deras hem är snabbt lika knökfullt som Holly Golightlys i den filmade partyscenen i Breakfast at Tiffanys. Som vanligt har jag haft för ambition att mingla, och likt Roger De Bris i THE PRODUCERS,Keep it light, keep it bright, keep it gay, men givetvis hamnar jag i nåt hörn, i djupa teaterdiskussioner. Den här gången handlade det mycket om värdet av en uppsättning av JESUS CHRIST SUPERSTAR där Jesus och hans lärjungar spelades av kvinnor, medan de mer patriarkala rollerna fortfarande spelades av män. Jag var lite tveksam, andra var entusiastiska.
Nere på biografen, där jag möter upp min kompis Patti-Li Leuk, trängs ännu fler människor, och den här gången är mobben kryddad, här och där, av mer etablerade musikalarbetare. Intresset för Sondheim-musikaler är stort.
FOLLIES hade premiär på Broadway 1971, i Winter Garden Theatre, där CATS och MAMMA MIA! brukade residera, och där SCHOOL OF ROCK går för tillfället. Manuset skrevs av James Goldman, kanske mest känd för en av mina favoritpjäser, THE LION IN WINTER. Sångtexter och musik skrevs av Stephen Sondheim, Hal Prince regisserade, och för koreografin stod Michael Bennett, som precis jobbat med Prince och Sondheim i COMPANY, och som fem år senare skulle skapa A CHORUS LINE.
Den nominerades till 10 Tony’s och vann 7; Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Scenografi, Bästa Kostym och Bästa Ljusdesign.
På sin tid var detta den dyraste Broadwayuppsättningen någonsin, och trots att den spelades över 500 gånger gick den med förlust.
Givetvis har jag sett flera bootlegs av musikalen på Youtube, antingen hela föreställningar, eller delar av den, och dessutom kan jag nästan alla låtarna utantill. Detta är en musikal som har hängt med mej länge, en av de första, tror jag, där jag insåg att musikal inte nödvändigtvis behövde vara Show, Glitter och Glamor. Lite ironiskt, när man tänker på att detta är en föreställning om Show, Glitter och Glamor.
Detta är en slags musikalversion av EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, om man bara fokuserar på Helena, Hermia, Demetrius och Lysander, och inte förväntar sej några vändpunkter i vem som älskar vem.
Det handlar om två medelålders par, hemmafrun Sally och den handelsresande Buddy, och den framgångsrika politikern Ben och hans hustru Phyllis. För över 30 år sen var dom alla vänner; Sally och Phyllis bodde ihop i en liten lägenhet i New York, och jobbade som dansare på Broadway, och dom uppvaktades av Ben och Buddy. Sally hade ett kort förhållande med Ben, och hon drömmer fortfarande om honom, och det som kunde varit. Hennes man, Buddy, älskar henne, men känner sej inte älskad, och tröstar sej med en annan kvinna. Den förmögne Ben och hans sofistikerade fru Phyllis har andra problem: han har sen länge slutat älska henne - om han nånsin gjort det, och båda tröstar sej med andra vid sidan om.
Vad som lockar med föreställningen, men som också stjälper den, lite, är att den utspelar sej under en slags återförening av före detta showgirls som alla arbetade på Weismann’s Follies, i en teater som nu ska rivas. Förutom Phyllis och Sally introduceras flera äldre kvinnor, många med en egen, fenomenal sång, och yngre versioner av festdeltagarna, minnen eller ett slags spöken, glider runt i verkligheten mellan nu och då.
Showbizmiljön har egentligen ingenting med grundintrigen mellan de fyra att göra, den ger bara en glamorös bakgrund, det kunde lika gärna utspelat sej på en flygplats, där de alla råkar träffas.
Och som vanligt i Sondheim-musikaler är musiken bättre än manuset.
Mitt stora problem med musikalen är majoriteten av sångerna inte berättar historien. Det är bra sånger, några av dom är tillhör mina absoluta favoriter, men man skulle kunna stryka dom, och det skulle inte på något sätt påverka handlingen. Sånger som Rain on the Roof, Ah, Paris, Broadway Baby, Who’s That Woman, och I’m Still Here berättar inte Ben, Sally, Phyllis och Buddys historia, och de skulle kunna bytas ut mot andra sånger utan att det skulle påverka slutresultatet.
Sången In Buddys Eyes, som sjungs av Buddys fru Sally till den framgångsrike Ben, är också lite svårtolkad. På något sätt känns den otydlig, som om den skrevs för en annan roll, eller för en annorlunda Sally, en Sallys som inte längre, eller inte ännu, är förälskad i någon annan än sin man. Kanske skrevs den i en annan version, en tidigare version, där Sally älskade sin man - eller trodde hon gjorde det - men senare upptäckte att hon drogs till en gammal romans?
Life is slow but it seems exciting
'Cause Buddy's there.
Gourmet cooking and letter-writing
And knowing Buddy's there.
Every morning, don't faint
I tend the flowers. Can you believe it?
Every weekend I paint
For umpteen hours.
And yes, I miss a lot
Living like a shut-in.
No, I haven't got
Cooks and cart and diamonds.
Yes, my clothes are not
Paris fashions, but in
Buddy's eyes
I'm young, I'm beautiful.
In Buddy's eyes
I don't get older.
So life is ducky
And time goes flying
And I'm so lucky
I feel like crying,
Ord som ”Life is slow but it seems exciting 'Cause Buddy's there.” och senare ”And all I ever dreamed I'd be/The best I ever thought of me,/Is every minute there to see/In Buddy's eyes” tolkar jag inte som något en kvinna skulle sjunga om en man hon inte älskade till en man hon är intresserad av. Visst, hon kanske ljuger för sej själv, eller försöker övertyga den hon sjunger för om att hon är lycklig med någon annan, men det känns som att texten pekar åt ett annat håll.
Jag har också ett litet problem med musikaler där sånger framförs i flera slags grader av verklighet: Dels är det verkligheten som du och jag lever i, där någon bara tar ton och sjunger en sång, dels är det den där vanligt förhöjda musikalverkligheten där en karaktär sjunger ut och ingen hör sången, eller också kan alla höra, och börjar kanske dansa.
I den här musikalen använder man sej i slutet av musikalen till och med av tredje verklighet, en slags parodisk verklighet ”Loveland-segmentet” där man liksom verkar vara fast i en slags mardrömsversion av sitt eget liv och framför en varsin sång som alla parodierar klassiska vaudeville-nummer.
Sally, kvinnan som är gift med Buddy med kär i politikern Ben, sjunger Losing My Mind, en pastisch på Helen Morgan, kvinnan som är känd för att sitta på ett piano och sjunga torch-songs. Tyvärr, tycker jag, är den här sången inte tillräckligt distanserad, det finns inte tillräckligt mycket parodi över den, utan hon skulle kunna sjungit den i ”musikalverkligheten” till Ben i början av kvällen, när dom återsågs.
Phyllis, den rika politikerfrun, som med ren vilja och hårt arbete, lite som lika Joan Crawford, gått från enkel och fattig till rik och världsvan, framför The Story of Lucy and Jessie, ett dansnummer med många manliga dansare som handlar om två kvinnor, en ung, en gammal, en naiv, en sofistikerad, och båda vill vara den andra, och sammanfattar att om man hade slagit ihop dem hade de blivit lyckliga. Jag har sett många versioner av den på Youtube, och alla verkar vara så överkoreograferade att vad sången har att säga, innehållet, försvinner. Sångerskan kunde i många fall ha sjungit vad som helst. Dessutom tycker jag inte att dualitet är det mest framträdande karaktärsdraget hos den här rollen.
Det finns en annan version av det här numret, Ah, But Underneath, en av mina favoritsondheimsånger, där Phyllis framför en slags striptease till en sång som handlar om en kvinna med flera lager, och som, när man trängt igenom tillräckligt långt in, inte verkar ha en kärna, och kvinnan är borttrollad:
Sometimes when the wrappings fall,
There's nothing underneath at all!
Buddy framför The God-Why-Don't-You-Love-Me Blues, ett komisk, musikaliskt clown-nummer om en man som dras till kvinnor som inte vill ha honom, men lämnar dom om de visar sej intresserade. Det är en kul sång, men inte vidare representativ för Buddy, eftersom han älskar sin fru, även om han vet att hon inte älskar honom.
Ben framför, och bryter ihop under Live, Laugh, Love, en überoptimistisk sång om Kärlek och Livslust, påminnande om All I Care About is Love, från Kander och Ebbs CHICAGO. Inte heller den här sången verkar ha mycket att göra med rollen som framför den.
Kanske Sally och Phyllis, med deras bakgrund i show-business, skulle kunna associera i dessa teatrala banor, att likna sina liv vid kända nummer, att liksom vara fast i sång, men det känns lite sökt att Buddy, den handelsresande mannen, och Ben, den framgångsrike politikern, skulle uppfatta det på samma sätt. Kanske hade det varit enklare, tydligare, och mer logiskt, om de båda männen hade ett förflutet i nöjesbranschen?
Det mest besvärliga, för mej, är inte bara sångerna i sej, utan för vem, och varför dom sjunger. Nu verkar de alla ha gjort en slags psykoanalys av sej själva och sjunger en sång som handlar om karaktären, sedd utifrån. Kanske hade det varit tydligare om deras yngre motparter hade framfört numren, och de själva bara hade tittat på? Vad de berättar är vad de själva verkar behöva höra.
Under ett av föreställningens mest kända sånger, I’m Still Here, framförd av Carlotta, en för detta showgirl, händer något. För några år sen, 2011, var jag och Patti-Li Leuk i London och såg en fantastiskt föreställning om Judy Garland, END OF THE RAINBOW, med en lika fantastisk kvinna, Tracie Bennett, i rollen som Garland.
Nånstans i mitten av Carlottas sång flämtar jag till, och viskar till Patti-Li:
”Det är hon!!!”
Han ser på mej, och tittar tillbaka på duken, inte säker på vem ”hon” är. Jag, å andra sidan, försöker leta i minnet. Medelålderns gör sej gällande:
”Hon! Hon? Hon som vi såg i London, den där första teaterresan vi var där? På Trafalgar Studios. Over the Rainbow, eller After the Rainbow, eller vad den hette! Den om Judy Garland? Det är hon!”
Av alla filmade versioner jag har sett, är det här den där man har lagt mest fokus på de fyra huvudrollerna, de två paren. De andra karaktärerna blir tydligt ovidkommande. Det är endast sångerna de sjunger som rättfärdigar att de då och då får lite fokus.
Vad som mest berör mej, är regissörens val att låta de yngre karaktärerna se de äldre, och se hur de har blivit. Jag har sett en massa pjäser - och filmer - där äldre karaktärer liksom ser tillbaka på sitt yngre jag, men jag kan inte minnas någon där de yngre, som spöken, kan se sej själva i framtiden.
Vanligtvis, som i madame Armfelt i A LITTLE NIGHT MUSIC, är det de äldre, mer visa, livserfarna rollerna som ser tillbaka på ungdomliga galenskap.
Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet.
Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen:
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/the-wild-party-gastspel-pa-fria-teatern.html
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/12/the-great-tamer-av-dimitris-papaioannou.html
LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater:
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.
Låter det intressant? Här är resten:
↧
It's not a comeback - it's a Return.
 |
| Souvenirer från resan |
Efter löjligt proppade December och Januari är det åter lite lunk i livet - och jag har tid att sätta mej ner och knåpa på den här bloggen.
För tillfället arbetar jag med ett sjok föreställningar jag såg i London så lång tillbaka som i slutet på November förra året, och det är musikalen BIG FISH som står först på tur, men eftersom dessa utländska inlägg är lite mer krävande ber jag att - medan du väntar - få locka med några filmer från resan: filmade för min instagram story (Joakim_Clifton-Bergman), redigerade i den utmärkta apple-appen Clips, och utlagda på min Youtubekanal. Här kommer första delen av en väldigt lång film:
↧
↧
BIG FISH, The Other Palace, London, Föreställning 69, 26/11 2017
Original Novel - Daniel Wallace, Book - John August, Music & Lyrics- Andrew Lippa, Director - Nigel Harman, Set & Costume Designer - Tom Rogers, Lighting Designer - Bruno Poet, Projection Designer - Duncan McLean, Sound Designers - Avgoustos Psillas/Luke Swaffield for Autograph, Choreographer - Liam Steel, Casting Director - Stuart Burt CDG, Music Supervisor, Arrangements & Orchestrations - Alan Williams, Musical Director - Alan Berry, Associate Musical Director - Huw Evans, Associate Musical Director & Orchestrator - Jerome van den Berghe, Copyist - James Turner, Keyboard Programmer - Phij Adams, Dialect Coach - Danièle Lydon, Associate Director - Ed Stambollouian, Props Supervisor - Lily Mollgaard, Costume Supervisor - Jennie Falconer, Assistant Costume Supervisor - Louise Nipper, Production Manager - Richard Bullimore, Med Kelsey Grammer, Clare Burt, Matthew Seadon-Young, Frances McNamee, Landi Oshinowo, Forbes Masson, Dean Nolan, Laura Baldwin, Jamie Muscato, George Ure, Tanisha Spring, Sophie Linder-Lee, Jonathan Stewart, Gemma McMeel, Billy Barratt, Jaxon Knopf, Colby Mulgrew
 |
| Lägg till bildtext |
I sin bok Gentlemen Prefer Blondes låter författarinnan Anita Loos sin huvudperson Lorelei Lee dra slutsatsen att det är går fortare att åka båt till Paris än till London, utan att låta henne reflektera över att det avgörande faktumet givetvis är varifrån man åker. En båtresa från New York till London tar givetvis längre tid än en från London till Paris.
Med detta sagt vill jag påstå att det är mycket bekvämare att ta sej till London från Göteborg än från Stockholm. I alla fall tyckte både jag och min vän Patti-Li Leuk att det kändes så. Den enda verkliga skillnaden var väl att vi båda redan bodde på hotell, och därför redan i stort sett var färdigpackade, och att flygbussen till Landvetter gick några minuters promenad från vårt hotell, Elite Park Avenue. Hade vi varit hemma i Stockholm hade vi behövt ta oss in till cityterminalen, vilket hade inneburit att vi givetvis hade behövt sticka hemifrån 45 minuter tidigare.
Japp, det är dags för London igen. Patti-Li och jag hade kollat igenom våra kalendrar några veckor tidigare, och insått att detta var den mest lämpliga glipan mellan allt annat som var inbokat. Och naturligtvis var det också de mest optimala dagarna vad gäller urvalet av föreställningar.
 |
| Jag testar ett nytt sätt att packa. |
Att maximera några dagar i London är ett riktigt pussel, speciellt om man, som vi, åker dit huvudsakligen för att se föreställningar. Medan de stora West End-teatrarna ofta har långkörare, har de mindre teatrarna - som i många fall har ett intressantare utbud - alltid en kortare spelperiod, så det är väldigt lätt att missa vad som går där. I skrivande stund visar till exempel Southwark Playhouse den nya musikalen BANANAMAN, vilket vi kommer att missa, eftersom vi redan kommit tillbaka, och den spelas endast under en knapp månad, och mellan 23:e Februari och 24 Mars spelar visa man PIPPIN, och mellan 25:e Maj och 23 Juni går Kander- och Ebbmusikalen THE RINK. Vad skulle du välja att se? THE RINK, eller hur?
Sen gäller det förstås att komma fram till, och komma överens om, vad man vill se. Den här gången hade jag bara en sak jag absolut ville se: Streetlight Peoples uppsättning av Adam Gwons musikal ORDINARY DAYS på Drayton Arms Theatre, medan Patti-Li hade hört mycket gott om en nyskriven musikal på Sam Wanamakers Playhouse; ROMANTICS ANONYMOUS, och han var också saftigt sugen på EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, en nyskriven musikal baserad på en dokumentär om en tonårig bög som ville gå på skolans avslutningsfest i drag.
När man så har prickat in några datum då man ska vara i London tillkommer variablerna hur man ska pricka in maximalt med föreställningar, utan att behöva välja bort något. Vilka föreställningar har matinéer, vilka kör söndag, och vilka kör måndagar? Finns det någon matiné en tisdag?
Det tog oss några dagar av Facetajmande för att att få ihop vårt lilla schema, men till slut hade vi lyckats pussla in åtta föreställningar på fyra dagar.
 |
| En trött författare gör dagens första instagraminlägg. |
Planet gick från Landvetter klockan åtta, vilket innebar att vi var tvungna att gå upp klockan fem, för att ta flygbussen kvart över sex.
Du vet såna där dagar när allt går fel, man tappar saker, glömmer grejer och saker går sönder? Patti-Li hade en sån dag.
Hotellet vi bor på i Göteborg, Elite Park Avenue, tillhandahåller en enklare frukost - färdiginplastade mackor och kaffe - nere i receptionen för dom resenärer som måste ge sej av innan hotellets frukostbuffé har öppnat, men för säkerhets skull hade Patti-Li gjort eget kaffe, på rummet, och hällt upp det i en resemugg från Bodum, och stoppat den i sin ryggsäck.
Det var bara det att muggen inte var av den den tättslutande typen, vilket han tursamt upptäckte redan när han nere i foajén ställde muggen på en av de stora sittpuffarna, ryggsäcken välte, och allt kaffe forsade ut, inte in i ryggsäcken, utan ut över golvet.
 |
| Vi kontrollerar om vi var vakna. Vi var det, någorlunda. |
Sen, på väg till flygbussen, som bekvämt nog stannar bakom hotellet, upptäckte han att nån tappat bort sin halsduk.
 |
| En mycket snygg och bra mugg. |
Olyckor brukar väl komma i tre, och vi inväntade nervöst flygbussen, beredda på att den skulle var inställd, sen, när den kom - i tid - var jag lite nervös att det på något sätt skulle vara en flygbuss till en annan flygplats, men det stod klart och tydligt flygplatsens namn på bussen som kom. Och vi behövde inte ens vara nervösa för att vi ska gå av vid fel terminal, för på Landvetter har dom bara en.
”Har du ditt pass med dej?” frågar jag, när vi satt oss och åkt en stund. Han börjar leta. Tiden står liksom still. Han letar. Han hittar det. Vi andas ut. Jag, som redan kollat mitt pass på hotellrummet, i hissen och i foajen, kände för säkerhets skull efter att det var kvar. Så slår mej en tanke:
”Biljetter?”
Han känner inte ens efter:
”Ja.”
Vi sitter tysta. Ett obekant, vintermörkt Göteborg svajpar förbi utanför bussrutan. Så, långsamt, öppnar han sin kaffefläckiga ryggsäck, tar fram en mapp, öppnar den, bläddrar lite bland alla utskrivna A4-papper, och stoppar ner allt igen.
Det är inte det att jag är direkt flygrädd, även om jag alltid är väldigt glad när planet väl landar, men det skulle kännas lite pirrigt att sätta sej i planet innan den tredje katastrofen inträffat.
Den kommer, gudskelov, ganska snart:
”Jag hittar inte min telefon…”
Vi har checkat in, lämnat av våra resväskor, passkontrollerats och säkerhetscheckats, och var precis på väg att stiga in i taxfreeshoppandets förlovade land.
 |
| Selfie i taxfree-shoppen, sekunder innan 3:e katastrofen. |
Jag stannar:
”Va?”
”Min telefon. Jag hittar inte min telefon…
Jag står lite maktlös och ser honom klappa sej på fickor, tömma ut och in på fack och gräva genom ryggsäcken. Detta måste vara den tredje katastrofen.
Istället för att drabbas av panik eller ge mej hän åt känslor, när något allvarligt händer, brukar jag på nåt sätt stänga ner och istället fokusera på vad det inträffade innebär: fyra dagar i London utan telefon låter lite som en mardröm, inte bara vad gäller kartletande, googlande, fejsbookande och instragrammanden, men hur spärrar man vad som spärras måste när man inte ens har en dator att göra det på?
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
”Har han glömt sin telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag säkerhetskontrollen, helt aningslös om att dom inte har en aning om vem hanär.
”Detta är säkerhetskontrollen,” upprepar kvinnan. ”Denna telefon är upphittad.”
 |
| Ombord. På väg. På gång. |
Ett antal timmar senare, närmare åtta timmar senare, kommer vi fram till teatern för vårt första teaterbesök.
 |
| Hummingbird Cupcake |
Man kan väl säga att vi inte var direkt hungriga när vi kom fram till teatern.
The Other Palaceär en West End-teater som öppnade så sent som 2012, under det dåvarande namnet St. James Theatre, och var då den första nybyggda teater att öppna i centrala London sen 30 år. Tidigare, på den här platsen, låg den rivningshotade Westminster Theatre, som brann ner 2002. 2016 köptes den av Andrew Lloyd Webbers Really Useful Theatre Group.
Tydliga skyltar utanför och i teaterns vestibul påvisar att fotografering är strängligen förbjudet, även utanför salongen, så bara för att jäklas smyger vi en trappa upp, till en folktom bar, och livsänder från mitt instagramkonto.
2013 hade BIG FISH Broadwaypremiär på Neil Simon Theatre, och den lades ner samma år, efter bara 98 föreställningar.
Musikalen bygger på Tim Burtonfilmen från 2003, som i sin tur bygger på boken Big Fish: A Novel of Mythic Proportions, av Daniel Wallace.
Kompositören och textförfatteren Andrew Lippa är kanske mest känd för THE WILD PARTY och THE ADDAMS FAMILY, och han tillhör inte en av mina favoriter. Det känns som om hans musik alltid ligger utanpå själva berättandet, som om de musikaliska numren många gånger skulle kunna strykas, och berättelsen i sej inte skulle förändras.
Eftersom jag varken har läst Daniel Wallaces bok, eller sett filmen, regisserad av Tim Burton, så var handlingen helt okänd. Jag hade snokat reda på att det handlade om relationen mellan en son, och om en far som inte riktigt höll sej till sanningen, men det var allt.
Föreställningens stora stjärna är Kelsey Grammer, känd från teveserier som Skål och Frasier, men också från Broadwaymusikaler som LA CAGE AUX FOLLES och NEVERLAND, och det känns som om denna produktionen var en slags avancerad workshop för en påtänkt flytt till Broadway. Även uppsättningen scenografi och kostym ger intrycket av en workshop, det känns lite billigt, lite fantasilöst, lite basic, som om detta var det bästa man kunde åstadkomma med mycket begränsad budget. Speciellt i de stora fantasi-scenerna får jag intrycket av en ambitiös amatöruppsättning.
Men det är musikalen manus som för mej är den stora tabben: Det handlar om en vuxen son som försöker komma till rätta med sin fars förflutna, vad som är fakta, och vad som är fantasi, men ärligt talat hade jag lite svårt att hänga med.
I en bok är läsaren alltid i handlingens absoluta nu, oavsett hur mycket man hoppar framåt eller bakåt: några ord som tio år tidigares satte sej den då tonåriga Scarlett O’Hara upp i sin säng på Tara och insåg att hon under naten blivit kvinna, eller dagen innan hade D’Artagnan, på en ridtur genom Bois de Boulogne, beslutat sej för att sluta röka, eller, första gången Sherlock Holmes insåg att han var på väg att dö, var han bara nio år, men ironiskt nog, på scenen, i ögonblickets konst, är det mycket svårare att hoppa fram och tillbaka. Vi behöver tydliga markörer.
Den här historien flackar mellan så många utgångspunkter, så många synpunkter, så många tolkare och plan, att det är svårt att veta vad som är nu och här:
Dels är det den vuxne sonens berättelse, som hoppar från dagen så han ska gifta sej, via flera flashbacks till hans barndom, via faderns insjuknande i cancer och påföljande stroke, tills en dag - långt efter faders död - då han själv börjar berätta fantastiska historier för sin egen son. Det ligger också insprängt en berättartråd där sonen försöker hitta bevis för att hans far varit otrogen.
Men det är också hans faders fantastiska berättelser, allt från hur han som barn träffade en häxa som berättade för honom hur han skulle dö, hur han träffade en jätte, en sjöjungfru och en varulv som äger en cirkus, till hur han skjuts ur en kanon, fångar en mördare, med mera, med mera.
Som exempel på hur rörigt det kan bli finns det en scen där den vuxne sonen berättar för sin fru (en miljö) om hur hans far berättade en godnattsagor (en annan miljö) som handlade om hans fantastiska ungdom (en tredje miljö).
Kanske är det meningen att alla bitar ska fall på plats, skapa en enhetlig, absolut, otvetydig bild, lite som ledtrådarna i en Agatha Christie-deckare bara kan leda fram till ett svar, men det känns inte så.
Eftersom verket bygger på en ganska framgångsrikt bok, och en ännu mer framgångsrik film, verkar det som om varit överdrivet respektfulla i sitt hanterande av historien. Saker behöver strykas, förtydligas, förenklas.
Kanske hade det varit enklare om man gjort en sån där klassisk berättelse: börjat berättelsen nästan i slutet, och arbetat sej bakåt: en son inser på sin faders dödsbädd att han inte vet vem han är, och börjar nysta i hans berättelser. Och eftersom det ofta på scenen är två unga män; den vuxen sonen och den yngre versionen av fadern - huvudpersonen i alla de fantastiska historierna - kanske det hade varit smart att låta sonen ikläda sej rollen som sin yngre far, lära känna honom genom att vara honom.
Trots att jag varken tyckte om musikalen eller uppsättningen, kunde jag inte låta bli att bli berörd. Kanske är det för att jag börjar komma upp i en ålder då fler och fler av mina vänner förlorar sina föräldrar, kanske är det för att jag har en viss svaghet för fabulerande och fantasi.
Efter vissa föreställningar finns det en hel del att prata om, antingen för att det varit väldigt bra, eller för att det fanns en massa som irriterade, saker som kunde gjorts bättre, eller annorlunda. Andra gånger har man inte mycket att säga, antingen för att det varit så bra att man är stum, lätt introvert och vördnadsfull, eller för att den sedda föreställningen helt enkelt inte verkar vara värd att vändas och vridas. Det pratas en hel del, etfteråt, men inte om föreställningen.
Vi glömmer och går vidare, i rask takt: genom ett mörk, kyligt London, skyndar vi uppför ett cyklistfyllt the Mall, förbi ett illa upplyst St. James’s Park och upp till julljusglittrande West End och Arts Theatre, och nästa föreställning: TOXIC AVENGER.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
FOLLIES, på Bio Rio:
"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/follies-bio-rio-forestallning-68-2011.html
THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen:
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/the-wild-party-gastspel-pa-fria-teatern.html
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/12/the-great-tamer-av-dimitris-papaioannou.html
↧
INSTANT PLAYHOUSE 2018
TEATER PÅ REKORDFART - TILL FÖRMÅN FÖR UNICEF
Under Instant Playhouse samlas fem dramatiker, fem regissörer, femton skådespelare och ett stort produktionsteam med det gemensamma uppdraget att inom loppet av 24 arbetstimmar skriva, repetera in och ha premiär på fem helt nya pjäser! Resultatet spelas sedan under tre exklusiva föreställningar och biljettintäkterna går oavkortat till välgörande ändamål – denna gång till UNICEF:s arbete för barns utbildning. Varmt välkommen på en unik och lekfull teaterupplevelse då du samtidigt bidrar till något gott!
Manus: Maria Blom, Mårten Klingberg, Gertrud Larsson, Bengt Ohlsson, Andreas T Olsson
Regi: Sara Cronberg, Per Graffman, Elisabet Klason, Stina Rautelin, Edward af Sillén
På scen: Hanna Dorsin, Niklas Engdahl, Cecilia Frode, Charlie Gustafsson, Fredrik Hiller, Philip Hughes, Charlotta Jonsson, Regina Lund, Rennie Mirro, Rachel Molin, Petra Nielsen, Molly Nutley, Emma Peters, Lena T Hansson, Fredrik Wagner.
Spelas endast tre gånger: Lördag 3 feb kl 19.00 samt söndag 4 feb kl 13.00 och 17.00.
Under varje föreställning spelas samtliga fem pjäser á ca 15 minuter vardera, total längd ca 2 timmar inklusive paus.
TILL FÖRMÅN FÖR UNICEF
Instant Playhouse spelas endast 3 gånger:
3 feb - premiär kl 19.00
4 feb - kl 13.00 & 17.00
Biljettintäkterna i sin helhet går till UNICEF:s arbete för barns utbildning.
Produktionsteam:
Nils Harning, Kostym
Maja Döbling, Erik Radix, Sera Cederberg, Scenografi
Torulf Wetterrot, rekvisita
Daniel Douhan, ljus & ljud
Madelene Holst, Tidernas Media, videoproduktion
Kjell Åström, foto & videoproduktion
Johan Jeppsson och IBL Bildbyrå, foto
Viktor Kjellberg, grafik
Produktionsassistenter: Michelle Öberg, Fanny Engström, Rosita Carlsson, Maria Friberg, Theo Thermaenius, Christina Kamma, Malin Tell, Hanna Bladh, Josefine Svensson, Clara Eriksson Lind, Adam Gardelin.
Lollo Helgesson & Magnus Stråberg, PR & marknadsföring
Moa Åström, projektledning & marknadsföring
Katarina Hatti Isaksson, sociala medier & marknadsföring.
Varmt tack till:
Alla ovärderliga medverkande på och bakom scen!
Nordic Light Hotel för lån av konferensrum för rep och boende för inrest regissör!
Dansens Hus för lån av replokaler.
Dramaten för kostymlån.
Konserthuset Stockholm för lån av replokaler.
Biljetter köper du HÄR.
↧
TOXIC AVENGER, Arts Theatre, London, Föreställning 70, 26/11 2017
BOOK AND LYRICS: Joe DiPietro, MUSIC AND LYRICS: David Bryan, DIRECTOR: Benji Sperring, MUSICAL DIRECTOR: Alex Beetschen, CHOREOGRAPHER: Lucie Pankhurst, DESIGNER: Takis, SOUND DESIGNER: Andrew Johnson, LIGHTING DESIGNER: Nic Farman, ASSISTANT CHOREOGRAPHER: Paul Saunders, DSM: Sophie Mason, ASM: Ella Wheway, ASM: Kelly Evans, SOUND OPERATOR: Charles Parry, COSTUME ASSISTANT: Zahra Mansouri, CASTING DIRECTOR: Jane Deitch, PRODUCER: Derek Nicol And Paul Walden For Flying Entertainment Ltd, PRODUCER: Katy Lipson For Aria Entertainment Ltd, Musik: MUSICAL DIRECTOR/KEYBOARD: Alex Beetschen, GUITAR: Tom Coppin, REED: Jack Reddick, BASS: Sam Pegg, DRUMS: Bob Carr, med Ben Irish, Emma Solvo, Natalie Hope, Ché Francis, Oscar Conlon-Morrey, Peter Bindloss, Sophia Lewis.
Vi hade runt en timme på oss, och enligt Google Maps skulle själva promenaden, 1,6 kilometer, ta runt en halvtimme. Jag klockade oss aldrig, men jag är säker på att vi gick fortare än så. Vi är bra på att pinna på.
Det är en väldig skillnad på London i November, och London i Januari. Första gången vi åkte hit tillsammans var för fem, sex år sen, i Januari, och jag minns det som om jag mest gick omkring och frös hela tiden. Vi såg LOVE NEVER DIES, END OF THE RAINBOW, PRISCILLA QUEEN OF HTE DESERT och BILLY ELLIOT. Det var kallt och fuktigt, och min egen temperatur hjälptes inte direkt av att vi hade hyrt en lägenhet i Mayfair, där man inte direkt slösade med centralvärmen. Nu, däremot, är det, om inte vårlikt, så i alla fall tidig höst-likt. Eller, kanske har jag också blivit van att frysa: hela hösten har jag tillbringat i Göteborg, staden där man liksom aldrig befinner sej i lä.
Vi kommer från The Other Palace, en teater som ligger nästan precis bakom Buckingham Palace, mellan Westminster och Belgravia, och vi har precis sett en inte speciellt lyckad uppsättning av BIG FISH. Eller, kanske var uppsättningen inte så misslyckad: det var mer musikalens manus som missade målet.
Det är en ganska liten teater, som utifrån gatan påminner mer om ett ganska ruffigt cafe eller en ganska barskrapad bar. Atmosfären är minimal, ren och hel, men man får inte lust att komma hit för en tidig drink, eller stanna kvar efteråt, för bubbel och babbel.
Själva auditoriet ligger i källaren, nerför en smal trappa, och påminner lite om en utdömd biograf. Eller, det kanske är looken? Stolen jag sitter på är i alla fall nedsutten och skranglig, och det känns som om det ligger ett sekel av damm inbakat i stolsryggen.
Vi är här för att se THE TOXIC AVENGER, en musikal som bygger på en film från 1984.
Det här är tredje gången jag och Patti-Li Leuk ser den här musikalen. Första gången var 2009, Off-Broadway, på New World Stages, och andra gången var i maj 2016, på Southwark Playhouse. Det här uppsättningen är en version av Southwerkproduktionen som varit ute på turné, och nu avslutar sin spelperiod på Arts Theatre.
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”
Så märkte hon, att någon fotar med blixt, och vrålar, utan att vända sej om:
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!”
Det var samma sak när vi för något år sen såg föreställningen på Southwark Playhouse: efter pausen återvände till jag salongen och plockade upp min telefon för att fota lite, och då kom en kvinnan fram och sa att det inte var tillåtet att fotografera. Jag undrade - och undrar - varför? Att man inte ska fota under föreställningen förstår jag, eftersom det är störande för både publik och för dom som står på scenen, men det är ju inte så att scenografin innehåller några direkta överraskningar: Några stora, giftgröna avloppsrör ställda på högkant, en sliten betongtrappa som leder till det övre plan, där en delvis skyms orkester sitter, och ett stort, manshögt avloppsrör varur man kan göra entré.
Kanske är det nån slags copyright-fråga?
Handlingen utspelar sej i New Jersey, där en ung nörd, förälskad i stadens blinda bibliotekarie, upptäcker att borgmästaren, med sikte på att bli guvernör, tillåter att man begraver giftigt avfall i staden. För att tysta honom försöker borgmästarens två hantlangare dränka honom i en tunna kemiskt avfall, men detta förvandlar honom istället till ett muterat muskel-monster med ett hjärta av guld.
Musikalen är kitchig, camp och komisk, och handlingen i sej är inte den primära orsaken till att man sätter upp den. Det handlar inte så mycket om vad man säger som hur man säger det. Till exempel spelas nästan alla biroller, manliga som kvinnliga, av två killar, en svart man, och en vit, kallade Black Guy och White Guy, och de har så många snabba och avancerade roll- och klädbyten att de nästan borde möta sej själva i kulissen.
Jag har med tiden blivit ganska dålig på att känna igen folk. Eller: inte så mycket i verkliga livet, men på scenen. Flera gånger har jag upptäckt att när jag ”upptäcker” en person, så har jag redan, ibland flera gånger, sett den personen utan att ”upptäcka” den.
Ibland verkar folk bekanta, utan att jag kan placera dom, och ibland, som här, vet jag med en gång vem någon är.
Kommer du ihåg den brittiska teveserien Beautiful People, som kom 2008? Det var en komedi baserad på New York-varuhuset Barneys creative director Simon Doonans memoarer och handlar om den unge homosexuelle Simons uppväxt i staden Reading, sju mil utanför London, där han tillsammans med sin bästa vän Kylie drömmer om att flytta till det vackra folket i storstaden.
Här, där jag sitter i en nedsutten stol ganska långt bak i en liten teater i Lonon, plötsligt bara vet jag, att killen som spelar Black Guy i TOXIC AVENGER, är samma person som spelade Simons bästa kompis Kylie i teveserien.
Jag köper väldigt sällan nya kläder. Det är väl en åldersgrej, antar jag. Jag har tillräckligt med tröjor och byxor att jag nog skulle klara mej livet ut, om vi hoppas att jag lever i 50 år till.
Men jag har ett undantag: jag älskar att köpa merchandise från föreställningar. Du vet, tröjor, nyckelringar, muggar och kepsar? Största delen av t-shirtsamling gör reklam för olika musikaler.
I pausen, när vi klättrat uppför den smala trappan till markplanet, köper jag en t-shirt, en keps, en nyckelring, och jag överväger att köpa en baseball-jacka, men jag hindrar mej. Kanske är det lite att ta i? När hade jag tänkt att jag skulle använda den? Ärmarna är giftigt limegröna, och den ser lite billig ut.
Jag är lite seg, och fattar först inte varför: jo, just det, vi gick upp tidigt, har varit på språng hela dagen. När drack vi kaffe senast? När åt vi?
Vi har inte hunnit käka något sen… När var det? Var det veganglassen på Yorica!, nån gång tid tvåtiden, innan vi gick på matinén av BIG FISH? Det är inte undra på att man känner sej lite seg, lite, nästan jet-laggad.
”Vi behöver kaffe…” förkunnar jag, och leder oss över vägen till en Pret A Manger, där vi sveper en java och mular in en macka.
När vi kommer tillbaka till teatern berättar jag för Patti-Li om min upptäckt, vad gäller killen som spelar Black Guy, men i programmet, som jag köpt av bara farten, upptäcker jag att i Ché Francis’, Black Guys korta biografi står det ingenting om teveserien. Varför har han inte tagit med den?
Senare på kvällen, på hotellet, googlar jag teveserien och upptäcker att han som ung hette Layton Williams, inte Ché Francis.
Han måste ha bytt namn, tänker jag, och undrar lite varför. Han var helt suverän i teveserien, så det verkar ju inte finnas någon anledning att försöka lämna den bakom sej. Kan det ha funnits någon religiös anledning, som när Cassius Clay bytte namn till Muhammad Ali, eller när Cat Steves blev Yusuf Islam?
Nej, det verkar inte finnas något religiöst värde i Ché - om han nu inte hade en dragning till Che Guevare - och även djurens helgon Francis av Assisi verkar vara ett långsökt anledning till ett namnbyte.
Kanske fanns det redan en Layton Williams, så att han han var tvungen att göra som dom gör i USA: finns det redan en person registrerad under det namnet hos Actors Equity Association så måste man välja ett annat. Det var till exempel så Brian James blev Brian d’Arcy James, och Brian Mitchell blev Brian Stokes Mitchell.
Föreställningen vi ser är veckans sista, spelperioden börjar närma sej sitt slut, och det märks att artisterna är trötta. Det är inte det att dom verkar energilösa, eller agerar mekaniskt och inte är hundraprocentigt närvarande, tvärtom, dom är fnissiga och okoncentrerade. Flera gånger bryter dom handlingen, kommenterar och tar om. I början tycker vi i publiken att det är alldeles underbart, men efter en stund verkar de ha det så roligt att vi i publiken inte har det.
 |
| Mitt myckna merch. Eller säger man mina många merch? |
Den hänger i min garderob.
Oanvänd.
Programmet har jag bläddrat i, kepsen känns lite för ungdomlig, och nyckelringen har jag inte riktigt hittat någon användning för.
Men t-shirten är inne på sin tionde tvätt.
Vad gäller Black Guy var det inte förrän nyss, i skrivande stund, som jag - efter mycket googlande - upptäcker att Layton Williams och Ché Francis båda har olika karriärer, och alltså inte är samma person.
Den här unge mannen, Layton Williams, växte inte upp till -
![]()
- den här unge mannen, Ché Francis, utan till -
![]()
 |
Den här unge mannen, Layton Williams, växte inte upp till -
- den här förvirrande like mannen.
Den här mannen, däremot, verkar inte ha vuxit upp alls.Tacksamt,
Follow me on InstagramDu vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
BIG FISH, på The Other Palace i London:
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/big-fish-other-palace-london.html
FOLLIES, på Bio Rio:
"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/follies-bio-rio-forestallning-68-2011.html
THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen:
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/the-wild-party-gastspel-pa-fria-teatern.html
↧
CINDERELLA ON ICE, med The Imperial Ice Stars, Winter Wonderland, Hyde Park, London, föreställning 71, 26/11 2017.
Producent James Cundall, Skapad och koreograferad av Tony Mercer tillsammans med Evgeny Platov, Albena Denkova och Maxin Staviski, scenografi Eamon D’Arcy, Kostym Albina Gabueva, Musik Tim A. Duncan och Edward Barnwell.
Jag tror att vi var ganska chockade när vi kom ut, efteråt, när det hela var över. Föreställningen hade knappt tagit en timme, och det var fortfarande bara tidig eftermiddag. Solen sken genom nåt slags vinterdis. Festivalområdet hade börjat fyllas på: det var avsevärt mer människor här nu, än när vi gick in. Det verkade också vara kallare.
”Det har var ju bra,” sa jag, förvånat.
”Riktigt, bra,” avgjorde min kompis Patti-Li Leuk.
”Borde vi äta nåt?”
”Absolut.”
Vi är i London på teaterresa, och för att maximera vårt teatertittande hade Patti-Li rotat reda på något som lät ganska plastigt: CINDERELLA ON ICE, på något som heter Winter Wonderland.
Jag erkänner att jag är fördomsfull; jag tycker det är ganska svårt att ha ett öppet sinne, att inte ha förväntningar och förutfattade meningar. Om jag fullständigt avskyr en uppsättning av en viss regissör har jag lite svårt bli riktigt exalterad över hans eller hennes nästa uppsättning. Givetvis funkar det tvärtom: älskar jag något någon har gjort, är jag lite mer välvillig till nästa produktion.
Kanske hade jag undermedvetet associerat Cinderella med Viking Line-båten, och de många gånger ganska billiga scenproduktionerna man får se på den typen av kryssningar. Och isdans är lite för nära sport och livsfara för att jag verkligen ska uppskatta det. De gånger jag har följt en tävling på teve har jag alltid varit rädd att dansarna ska daska i isen och skada sej. Det är samma sak när jag är på cirkus: jag blir inte imponerad av att luftakrobaterna, jag vill bara att dom ska komma ner, helskinnade.
Winter Wonderland är ett årligen återkommande vinterevent i Hyde Park, den största parken i centrala London. Sen starten 2007 har 14 miljoner människor besökt området. Man har öppet från 10 på morgonen till 10 på kvällen, från November till början av Januari.
Den här föreställningen var inte något jag direkt hade sett fram emot, utom möjligen på ett ondskefullt sätt; som något att skratta åt. Jag antog att man skulle ha hiskelig make-up, stela leenden, lackerade frisyrer och kostymer som kunde platsa på en comic-con för superhjälte-wannbees; jag hade förväntat mej hopp med påföljande applåder, och piruetter där man helt frångick narrativet och istället försökte slå världsrekord i snurrar.
The Imperial Stars är ett koncept sammansatt av internationella skridskoåkare på olympisk nivå, ett slags Cirque du Soleil på is, kan man säga, och det visade sej att dom håller på med konst.
Redan när vi kommer in i det stora tältet blir vi lite ruckade, jag och Patti-Li. Vi hade antagit att vi skulle sitta i ett kallt, dragit cirkustält, och istället stiger vi in i något som är rent, påkostat och stiligt. I taket och väggar blänker en stjärnhimmel, och ger oss intrycket att vi är utomhus, på natten. Indirekt blålila ljus lyser upp sittplatser. Och en lugnande, betryggande julmuzak bubblar i bakgrunden.
Det känns nästan mer som om vi har kommit hit för en påkostad modeshow, det känns lite som om vi är inne i ett av de där temporära tälten dom bygger i Bryant Park inför New York Fashion Week.
Den isbelagda scenen, eller rinken, skjuter ut en bit från salongens kortsida, men den är inte bredare än att det finns plats för mindre läktare på var sida, förutom den stora som löper längst med hela rummet. Fonden är vit, och på den projiceras bilder och och data-animerade filmer.
Vi sätter oss så att vi får scenen rakt framför oss. Det är gott om plats. Detta är dagens första show, och även om alla platserna runt scenen är fyllda, så är den stora huvudgradängen, tyvärr, nästan helt tom.
 |
| Prinsen och (skrid-)skon |
Det är den klassiska sagan om Askungen, förlagd till vad jag tror ska vara i början av förra seklet. Kostymerna är påkostade, utan att vara pråliga, och alla har flera byten. Den elaka styvmodern är klädd i karmosinrött, har ett långt cigarettmunstycke, och flera små hattar, så kallade coiffe, eller fascinator.
Vad vi än hade väntat oss så var det inte det här: det flygs, det sprutas eld, det regnar och det jongleras. Vi, som hade kommit in med en lite von oben-känsla, är vederbörligen imponerade.
Efter applådtacket, eller, som en avslutning på det, blir det en slags uppvisning av trick och trix som det inte fanns utrymme för i själva föreställningen. Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp. Man märker en tydlig kärlek till den valda konsten.
 |
| Ostgratinerad vitlöksbröd, friterad halloumi med marinarasås, Bubble Waffle och vegetarisk bratwurst med surkål och pommes frites. |
Innan föreställningen hade vi käkat lunch, en varsin Bratwurst - min var vegan - med pommes frites, surkål och curryketchup på Heidis Kitchen i den Bavariska Byn, men nu, en knapp timme senare, är vi hungriga igen. Innan vi många timmar senare lämnar området - för att se WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre - så har vi lyckats få i oss både friterad halloumi med marinarasås, ostgratinerade vitlöksbröd, och något så fantastiskt som Bubble Waffle med Nutella och marshmallows.
Winter Wonderland, nämligen, bjuder både på Bröd och Skådespel.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London:
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/toxic-avenger-arts-theatre-london.html
BIG FISH, på The Other Palace i London:
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/big-fish-other-palace-london.html
FOLLIES, på Bio Rio:
"Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/follies-bio-rio-forestallning-68-2011.html
↧
↧
Jag anser att -
Förutom att ha en av vårens snyggaste affischer -
↧
Idag ser jag fram emot -
- att gå och se genrepet av Folkoperans uppsättning av SALIERI VS MOZART, som bygger på de båda enaktsoperorna Mozart och Salieriav Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri.
Förutom att ha en fantastiskt effektiv affisch så har de också den roligaste teater-teaser jag någonsin sett i Sverige.
↧
WOMAN IN WHITE, Charing Cross Theatre, London, föreställning 72, 26/11 2017
Musik Andrew Lloyd Webber, Sångtext David Zippel, Manus Charlotte Jones, Regi Thom Southerland, Rörelse Cressida Carré, Scenografi Morgan Large, Kostymdesign Jonathan Lipman, Ljusdesign Rick Fisher, ljuddesign Andrew Johnson, Orkestrering David Cullen, med Anna O’Byrne, Chris Peluso, Carolyn Maitland, Ashley Stillburn, Greg Castiglioni, Sophie Reeves,
För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln. Och om inte intrigen håller, då är det ibland svårt att förstå varför man ens lägger ner tid på att försöka tolka den.
Det ligger en ganska liten, men mysigt Pret a Manger på Villiers Street i Covent Garden i London. Den är inte så liten att det inte finns några sittplatser, men om man är van vid de större ställena känns den här lite som ett hål i väggen. Jag tror att det är ganska nyöppnat: jag och min kompis Patti-Li Leuk var här för något halvår sen, men gången innan dess, ett år tidigare, har jag inget minne av att det fanns något Pret här.
Också den gången skulle vi gå och se en föreställningen på Charing Cross Theatre. Då var det den nyskrivna THE BRAILLE LEGACY, den här gången ska vi se Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE.
Det började som en bok, av den brittiska 1800-talsförfattaren och dramatikern Wilkie Collins: The Woman in White var hans femte bok, och den publicerades 1859, samma år som såg Charles Dickens A Tale of Two Cities och Charles Darwins On the Origin of Species. I Sverige utkom Tidskrift för Hemmet, det första nordiska magasinet för kvinnor, skapat av Sophie Leijonhufvud och Rosalie Olivecrona, och Mary Ann Evans ger ut sin första bok, Adam Bede, under pseudonymen George Eliot.
Collins var mycket god vän med Charles Dickens, missbrukade opium och trodde inte på äktenskapet som institution, och hans The Moonstone anses vara den första moderna detektivromanen.
Jag har inte läst boken, men innan vi åkte till London gjorde jag det stora misstaget att titta på vad jag trodde var en version som var trogen originalet, på Youtube, och blev gladeligen överraskad över hur modern och provocerande historien var, och undrade lite hur den här berättelsen om mord, falska beskyllningar om våldtäkt, misshandel, övergrepp och mordbrand inte totalförbjöds när den kom. Jag hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en musikal av historien. En pjäs, kanske, men en musikal, nej.
Sen, när jag började läsa på Wikipedia om verket visade det sej att vad jag sett var en bearbetning som hade väldigt lite med originalet att göra. Det var nästan som om en såpadramaturg fått i uppdrag att polera berättelsen och göra den mer tilldragande för en kanalsurfande publik. Originalet är dramatiskt, men det här var som om man introducerat en massmördare i Gösta Berlings Saga, för att få publiken intresserad av att titta på Selma Lagerlöf.
Musikalen hade urpremiär 15 September 2004, på Palace Theatre, en enorm teater med plats för 1,400 sittande, och som från 1983 till 2012 ägdes av Andrew Lloyd Webber och hans Really Useful Grop, vilket antagligen var turligt, för, som alla Lloyd Webbers musikaler efter SUNSET BOULEVARD, floppade den rejält, både hos kritiker och publik, och tack vare att man ägde teatern kunde man fortsätta att arbeta och förbättra, byta ut och stryka. Detta till trots lade man ner produktionen efter 19 månader, och MONTY PYTHONS SPAMALOT för en treårig spelperiod.
Den här versionen är mindre, både vad gäller speltid, besättning och teater: Off West End teatern Charing Cross har plats för 265 sittande.
Musikalen handlar om Walter Hartright, en ung teckningslärare som fått jobb som privatlärare åt två unga halvsystrar på ett avlägset gods. På vägen dit möter han en flyende kvinna i vitt, som säger att hon har en hemlighet, och sen försvinner.
Båda systrarna förälskar sej i honom, men han, givetvis, förälskar sej i Laura, den yngre, vackrare, rikare, och - visar det sej - den redan förlovade. Den vitklädda kvinna dyker upp igen, och denna gång berättar hon att den hon flyr från är Sir Percial Glyde, samme man som är förlovad med Laura. När Walter - svartsjukt - konfronterar Glyde berättar denne att kvinan i vitt, Anne, är galen, och har rymt från ett mentalsjukhus. Glyde gifter sej med Laura, Walter säger upp sej och drar till London, men när de nygifta kommer hem från smekmånaden visar det sej att han bara gift sej med henne för pengarna. Kort därefter infångas Anne, och Laura går i sömnen, trillar ut genom ett fönster och dör.
Låter det misstänkt? Det tycker Marian, Lauras syster också, och hon bestämmer sej för att lösa mysteriet med hjälp av Walter. De reser till mentalsjukhuset där Anne sitter inspärrad, men det visar sej att det är Laura som sitter där istället. Glyde har dödat Anne och spärrat in Laura i hennes ställe.
De tre börjar jaga Glyde som panikslagen flyr från vad han tror är ett vitklätt spöke, och springer in i en tunnel och blir överkörd av ett tåg
Ja, och jag glömde: Sir Percival Glyde har en kompis, en italienare, en ganska funktionslös karaktär som egentligen bara är en förlängning av Glyde, och han har tilldelats föreställningens stora hit: You Can Get Away With Anything.
När vi några timmar senare kommer ut i en av tunnlarna under Charing Cross Station, är det första jag säger:
”Varför tog dom inte bara livet av henne?”
Jag pratar lågt, och ler, så min negativitet inte ska smitta av sej på resten av publiken.
Patti-Li tänker efter:
”För att då hade det inte blivit någon historia…”
”Det är det jag menar: det här var precis som i en James Bond-film, eller nån annan triller, när boven har hjälten fången och istället för att bara skjuta honom så början han berätta varför han har gjort som han har gjort, vilket bara ger hjälten tid att lirka sej loss, eller komma på en plan, eller så hinner andra komma dit och rädda honom.”
Patti-Li tittar på mej som om jag pratar lite gallimatias:
”Tycker du att det här var precis så?”
”Ja. Nej, inte precis som det här, men lika fånigt…”
Vi kommer ut på julljusupplysta Villiers Street, och svänger vänster, upp mot Strand. Vi går mot strömmen: majoriteten är på väg ner till Embankment Station, för att ta tuben hem, antar jag.
”Vad jag menar är att logiken, det mänskliga beteendet, är underordnat berättelsen, på ett sätt som känns lögnaktigt, konstruerat.”
Jag märker att han inte är vidare intresserad av min tes, utan vill glömma och gå vidare, men jag forsätter, som för att reda ut det hela för mej själv:
”Okej, så när den ena systern har trillat ut genom fönstret, så är ju den andra systern övertygad om att det är nåt skumt på gång, att det är hennes man eller nån som har puttat ut henne, men hon kan inte bevisa det?”
”Är det häråt?” Patti-Li pekar åt höger, upp mot Adelphi och Savoy.
Så här dags, när vi är på väg hem från teatrar som ligger häråt, brukar vi promenera hem till hotellet via St. Martins Lane och Seven Dials, men eftersom det verkar som om vi aldrig riktigt lär oss hitta i London, följer alltid ett ganska intressant irrande innan vi hittar rätt.
”Är det inte häråt?” Jag pekar nerför gatan, mot Charing Cross och Trafalgar Square.
”Är det?”
”Är det inte?”
Det har blivit grön gubbe, och vi går över gatan, på det stora överens om vartåt vi ska. Jag fortsätter:
”Så dom och vi, publiken, tror att hennes man tagit livet av henne, och fört henne, the Woman in White - ”
”Anne.”
”- Anne, tillbaka till mentalsjukhuset, men istället har dom tagit livet av Anne och satt den andra -”
”Laura.”
”- Laura, på psyket. Varför döda Anne, som inte utgjorde någon fara, men inte Laura, som man verkligen ville få bort?”
 |
| Patti-Li och Oscar Wilde |
Patti-Li börjar bli lite mer intresserad av resonemanget nu. Vi har samtidigt stannat till på en liten mörk bakgata, Adelaide Street, vid An Conversation with Oscar Wilde, en skulptur i brons i form av en sarkofag, med Wildes huvud uppstickande ur kistan, och med en inskription av hans pjäs LADY WINDERMERES FAN:
"We are all in the gutter but some of us are looking at the stars"
”Men var den inte så att Anne sprang omkring och sa att hon kände till en hemlighet?” försökte han, samtidigt som vi försökte ta några konstnärliga foton på monumentet.
”Varför skulle dom tro henne, om dom inte skulle tro Laura när hon försökte förklara att hon inte var Anne?”
Vi fortsatte, förbi baksida av St-Martins-in-the-Fields, förbi Trafalgar Square Post Office och uppför St. Martins Lane.
”Jag tycker om musiken, i alla fall,” sa Patti-Li, liksom för att avsluta det hela.
”Och scenografin,” sa jag. ”Jag älskade scenografin, med skärmarna som bara gled över scenen.”
”Och saker bara dök upp bakom dom!”
”Genialt!”
”Och kostymerna!”
”Och regin!”
”Och artisterna!!!”
Det enda vi inte gillade, visade det sej, var själv historien, grunden för alltihop, basen varpå allting vilade. Och jag gillade inte textförfattaren. Andrew Lloyd Webbers störta brist, anser jag, är att han omger sej med mediokra människor, vad gäller manus och sångtexter.
 |
| Patti-Li utanför vår favoritshop |
”Varför var hon vitklädd? Var det inte en jävligt dum färg att välja, om man ville gömma sej, och hur i helsike höll hon sej vit när hon smög omkring och gömde sej i skogen? Hon borde ha hetat DEN DELVIS VITKLÄDDA KVINNAN, eller, DEN GRÄSFLÄCKIGA FLICKAN. Eller DEN GRÅDASKIGA DAMEN. DEN SJASKIGA TJEJEN? DEN DYNGMODDIGA DAMEN? DEN NERKACKADE KVINNAN?
Patti-Li, som för länge sen släppt det hela, försöker obemärkt dra sej bort mot chipshyllan.
”Eller DEN SOLKIGA SUBBAN?” ropar jag efter honom.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London:
"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html
TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London:
”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”
Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:
”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/toxic-avenger-arts-theatre-london.html
BIG FISH, på The Other Palace i London:
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/big-fish-other-palace-london.html
↧