Minst En Gång i Veckan

Manus Emma Rice, Sångtext Christopher Dimond, Musik Michael Kooman, Based on the film Les Émotifs Anonymes avJean-Pierre Améris och Philippe Blasband, Regin Emma Rice, Scenografi och kostym Lez Brotherston, Musikaliskt ansvarig Nigel Lilley, Koreografi Etta Murfitt, Orkestrering Simon Hale, Ljusdesign Malcolm Rippeth, Ljuddesign Simon Baker, med Marc Antolin, Carly Bawden, Philip Cox, Joe Evans, Natasha Jayetileke, Dominic Marsh, Joanna Riding, Lauren Samuels, Gareth Snook

”Vad sägs om den här?” hade min kompis Patti-Li Leuk sagt, när vi skypade hemma i Sverige.

”Okej,” hade jag sagt, och inte tänkt mer på det.

Vi hade tisdagsmatinén obokad, och jag var glad att vi lyckades pricka in en föreställning att fylla den med, eftersom de flesta teatrar inte kör med matinéer den dagen.

När sen min kompis Cukor Karlsson, några dagar senare hade sagt:

”Om ni åker till London måste ni se ROMANTICS ANONYMOUS,” så hade jag bara svarat, lite nöjd och förvånad:

”Jag tror faktiskt att vi redan har biljetter till den…”

Sånt man kan vräka i sej

Kvällen innan hade varit lite av en orgie. I snabbköpsmat, vill säga. Efter att vi hade varit på Charing Cross Theatre och sett THE WOMAN IN WHITE hade vi stapplat förbi Sainsbury’s och plockat på oss en massa, och sen, på hotellrummet hade jag dragit i mej en halv liter tjock, organisk ingefärsyoghurt (Varför finns inte det i Sverige?), en hel påse Tyrells grönsakschips, en halv påse Salt and Vinegar Cruncy Sticks (Lite som en blandning mellan ostbågar och pommes frites), och en av Sainsburys egna Ägg- och krasse-trekantsmackor. Och en burk Old Jamaica Ginger Beer. Och en stor flaska bubbelvatten. Patti-Lis diet hade varit likvärdig.

Så vi borde inte vara utsvultna när vi vakande, men vi var det. Eller, utsvultna var väl att ta i, men frukost stod liksom högst på listan, ovanför ta oss till andra sidan Themsen och gå på teater.

Utsikt från en bro

Vi har haft ambitionen att försöka hitta mysiga ställen att käka frukost på, men det verkar aldrig bli tid att söka upp dom: istället får vi ta nåt på vägen österut, söderut, ner mot Themsen; vi slinker in på ett Pret a Manger på High Holborn, innan vi svänger ner på Kingsway, ner till Temple Gardens. Jag köper en trekantsmacka med Curried Chickpeas och Mango Chutney, och en stor kaffe. Två och en halv timme senare, efter att ha korsat Themsen på Blackfriars Bridge, vandrat längs med vattnet på andra sidan, tittat in på Tate Modern - verkligen: bara tittat in - har vi kommit från till Shakespeares Globe, och det är dags för lunch på teaterns lilla restaurang: Patti-Li köper en Chicken Stew, och jag sörplar i mej en potatis- och purjolökssoppa.

Mercandise = minnen.

Innan föreställningen löper jag amok i gift shoppen: det finns ingen merchandise från föreställningen vi ska se, men jag köper tre t-shirtar med Shakespeare-citat, och en mössa.

Sam Wannamaker Playhouse, är en liten salong i ett större complex som är Shakespeares Globe som ligger 230 från den plats där den ursprungliga The Globe låg. Det öppnade 2014, och är en slags kopia av en 1600-tals inomhusteater. Ursprungligen skulle den heta Inigo Jones Theatre, en arkitekt verksam under första delen av 1600-talet som bland annat designade Covent Garden Square, men han sysslade också med scenografi.

Shakespeares Globe

Sam Wannamaker var en amerikan som kom till London då har fruktade att han skulle bli svartlistad i Hollywood på grund av sina liberala åsikter. Han var också den pådrivand personen bakom finansierande och byggande av Shakespeares Globe.

The Pit, och en fransk-
talande chokladutdelare.

Salongen är liten, och scenen är inte mycket djupare än en vanlig förscen. Parketten, där vi sitter, har plats för 52 sittande i solfjäderformation. Publiken sitter inte på stolar, utan på inbyggda bänkar, och vi, som sitter längsta bak, är de enda som har ryggstöd. Det hela har känslan av en kyrka, och så mycket av teaterns etymologi faller plötsligt på plats, speciellt vad gäller engelska uttryck. Parketten, där vi sitter, kallas the Pit, eller, översatt, gropen eller diket, och jag kan tänka mej att uppe från scenen, eller från sittplatserna högre upp, är detta som en slags hål, eller brunn. Med tiden skulle denna plats tilldelas musiker och bli the orchestra pit, orkesterdiket. Det finns två övre plan: ett i samma nivå som scenen, och ett loftångsliknadne på läkare däröver. Båda kallas gallery, gallerier, och de omsluter auditoriet på tre sidor.

Det vackre innertaket, eller som
dom säger på franska:
Le Beau - nånting

Jag har aldrig varit här, men på något omöjligt sätt känns lokalen bekant. Vad är det den påminner om? Nån kyrka? Nåt rum i ett slott, nånstans?

Medan publiken långsamt fyller på, och en dragspelare går runt och spelar, sitter jag och försöker känna efter, leta i mitt känslominne, och kommer fram till att det känns lite som Gripsholms pyttelilla Slottsteater: De fasta bänkarna. Salongens hästskoformation. Överdådet. Utsmyckningarna. Det varma, försiktiga, indirekta ljuset, skimrande som reflektionerna från en julgran, en födelsedagstårta, ett luciatåg.

Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!

Musikalen ROMANTIC ANONYMOUS är en av de bästa musikaluppsättningarna jag har sett, men där produktioner som Charing Cross Theatres uppsättning av RAGTIME, och Wermland Operas PARADE var känslomässigt påfrestande - vackra men stundtals vidriga - var det här som att hjula i meterhög nysnö, leka utter under vattnet, eller som den där underbara millisekunden när slänggungan når sin högsta nivå, precis innan den vänder, och man är viktlös. Det var sensuellt utan att vara sexuellt.

Det började som en fransk film, Les Émotifs Anonymes, 2010, och musikalen, som kom 2017, följer i stort sätt förlagan:

Angelique, en ung talangfull chocolatier, har en social fobi som gör henne sjukligt blyg, söker jobb på en chokladfabrik som drivs av en man med samma sociala fobi. På grund av ett missförstånd med fabrikens ägare, en man med samma sociala fobi, blir hon inte anställd för att tillverka choklad, utan som försäljare.

En bra regissör måste ha många färdigheter, men ur ett publikt perspektiv anser jag att det först och främst krävs smak. Med detta menar jag en tydlig åsikt, en klar ståndpunkt om vad som är bra, och en uppfattning om vad som är mindre bra.

Regissören och manusförfattaren Emma Rice har smak så det stänker och blir över. Från första stund, när jag kommer in i den lilla salongen, känner jag mej trygg och omhändertagen. Den anmärkningvärt äldre foajépersonalen går runt, säljer program och visar var man ska sitta, och personer ur ensemblen, utklädda till ”fransmän” - basker, röd näsduk runt halsen och horisontrandig fransk fiskartröja - går runt, delar ut chokladbitar och uppmanar oss - på franska - att inte äta dom innan vi blir ombedda att göra det. När vi sen, några minuter in i en föreställning som ditintills framförts på franska, får klartecken, visar det sej att chokladbitarna är förtrollade: plötsligt förstår vi franska! Det är nästan som om skådespelarna börjat prata engelska istället.

Den lilla ensemblen, förutom de två huvudrollerna, spelar alla andra småroller, från fabriksarbetare till döda fäder, till självupptagna mödrar, servitörer och sekreterare. De gör alla de många scenbytena, koreograferade så att de blir en del av föreställningen, inte något som avbryter.

Till och med i pausen blir vi underhållna: Mannen som bland annat spelar den döde pappan går runt och sjunger en sång om den förödande tryggheten i att ifall du aldrig gör någonting kan ingenting gå fel.

Musikalens text och musik är skriven av Kooman & Diamond, ett amerikanske produktivt team som inte fullständigt har slagit igenom. Än. De bubblar, kan man säga. Musiken till den här föreställningen är charmig, och förtrollande, lite som de där tonerna som kommer när någon kastar glitter, eller viftar med ett trollspö. Det klinkar, plingar, klingar och ringer. Orkestern får jobba, för det är nästan aldrig tyst; det känns som om det alltid ligger en liten klinkande slinga i bakgrunden.

Men det mest underbara med ROMANTICS ANONYMOUS, först och främst, är att det finns ingen uttalad antagonist. Ingen har helt igenom fel, ingen är den skyldige, den onde. Föreställningen känns väldigt vuxen, och något naiv, på så sätt. Detta är inte skrämselteater, teater som visar upp vad som är fel, vem som har fel, detta är teater som visar hur det skulle kunna bli rätt, bättre. Man håller upp ett ideal, inte en skrämselspegel.

Under senare år har jag märkt att jag blivit överkänslig för när jag upplever det att man från scenen försöker pådyvla mej någon slags politiskt korrekt propaganda. Jag tror på jämlikhet, vad gäller skyldighet och rättighet, så det är inte så illa att jag tar avstånd från budskapet i sej, det är bara det ofta så simplicerade sättet att framföra det som får mej att fjärma mej. Pekpinneteater. För mej verkar det mer handla om avsändarnas vilja att uttrycka sej, än en övergripande ambition att nå ut med ett budskap.

För mej är det lite som när folk lägger upp budskap på Facebook av typen Bu för Bostadsbristen! och sen tycker att dom har gjort sitt. Dom har tagit ställning. Dom anser inte att dom kan göra så mycket mer.

Kanske är det bara det att jag ser så mycket teater att jag upplever det som att jag får samma budskap framfört, på samma sätt, gång på gång på gång, men ofta sitter jag och tänker:

”På vad sätt gör mannen - eller männen - det problematiskt för kvinnan att vara kvinna just i den här situationen, i den här pjäsen, i den här scenen?”

Det har faktiskt gått så långt att när jag nyligen såg Stadsteaterns urusla uppsättning av MY FAIR LADY, och Eliza - som ensam kvinna - dansade med ett gäng killar, och dom lyfte henne, så satt jag och funderade på om detta kunde anses vara ett övergrepp. Hon hade inte uttalat sagt att hon ville bli lyft, så det var inte som om dom hade hennes samtycke. Och även om om hon ville bli lyft, så var det nog ett tecken på att samhället hade intalat henne att hon, som kvinna, borde vilja bli lyft.

Jag vet, jag vet, det är inte troligt att det var vad de ansvariga ville säga, med det visar hur indoktrinerad jag har blivit.

”Aren’t we lucky?” säger en av de medelålders kvinnorna som sitter bredvid mej, till den andra, när det är över. Dom är inte som den vanliga West Endpubliken, den vi brukar trängas med. Detta är lite mer kulturtanter, lite mer sjalar, lite mer färg, lite mer mönster och bekväma skor. Dom verkar fullständigt hemma här, så till den grad att det känns som om dom jobbar i huset, vilket dom kanske gör.

”This i such a treat,” svarar väninnan, emfatiskt. ”Such a treat!”

Hon menar, tänker jag, att dom har tur som får uppleva det här, och kanske också att dom har haft tur som har fått biljetter; det är en kritikerprisad uppsättning, under en begränsad spelperiod, i en liten teater.

Den första kvinnan, som inte sitter bredvid mej, ser att jag har lyssnat på dom, och sträcker sej över sin väninna, fram mot mej:

”We are the lucky ones, aren’t we?”

Det känns som om hon förväntar sej att jag ska göra något mer, tjoa, hojta, prisa gudarna med något gospelaktigt, men jag liksom bara ler och myser, plötsligt blyg och försiktig:

”Yes…”

Vi ler mot varandra. Jag tittar tillbaka mot scenen: det vita, svartprickiga scengolvet, fondväggens mörka paneler med gulddetaljer, som rutorna i en chokladkaka, och jag försöker liksom samla ihop intrycken, så att jag ska minnas. Jag tänker på kostymerna, knäppa, vardagliga, med en twist: på alla utmejslade och minnesvärda karaktärer, på den unika lokalen, men mest av allt: på hur allt har fått mej att må.

Och så, nästan utan att jag tänker på det, tillägger jag, avslutar jag:

”… we are lucky.”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

Follow me on Instagram

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London:

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London:

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html

TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London:

”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”

Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:

”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/toxic-avenger-arts-theatre-london.html

Av DAN GILLESPIE SELLS och TOM MACRAE. JONATHAN BUTTERELL: regi, ANNA FLEISCHLE: scenografi och kostymdesign, KATE PRINCE: koreografi, THEO JAMIESON: musikaliskt ansvarig, LUCY CARTER: Ljusdesign, PAUL GROOTHUIS: Ljuddesign, LUKE HALLS: Videodesigner, med JOHN MCCREA, JOSIE WALKER, MINA ANWAR, TAMSIN CARROLL, LUCIE SHORTHOUSE, PHIL NICHOL, ALEX ANSTEY, JAMES GILLAN, DANIEL JACOB, KEN CHRISTIANSEN, LUKE BAKER, COURTNEY BOWMAN, JORDAN CUNNINGHAM, DANIEL DAVIDS, RYAN HUGHES, HARRIET PAYNE, SHIV RABHERU, LAURAN RAE, KIRSTIE SKIVINGTON, LUKE BAYER, MARYVN CHARLES, CHERELLE JAY, REBECCA MCKINNIS, CHLOE POLE

Kvällen innan hade varit lite av ett misslyckande. En av anledningarna till att vi valt just den här veckan att resa till London, var att man ovanpå Drayton Arms, en pub i Earls Court, ganska långt från våra vanliga vägar i West End, satte upp Adam Gwons musikal från 2008, ORDINARY DAYS, och man spelade bara några få dagar.

Vi hade sett en underbar uppsättning på Shakespeares Globe tidigare på dagen, ROMANTICS ANONYMOUS, och trots att det var en bra bit att gå, hade vi räknat ut att vi skulle ha gott om tid att promenera från Southwark, på andra sidan Themsen, till Kensington, en promenad på sju kilometer som beräknades ta en och en halv timme.

När man är sjuk så är man sjuk, och kan man inte sjunga så kan man inte sjunga. Stora produktioner, såna på West End och Broadway, har har alltid swings, covers eller stand-bys, folk som är redo att hoppa in, men en sån här liten produktion, som den vi ska se, som bara har fyra roller - framförd av en fri grupp, har inte den lyxen.

Vad vi inte visste, när vi traskade genom London, var att man hade mailat oss att föreställningen var inställd, men eftersom vi var på semester var det ingen av oss som ens kom på tanken att kolla våra e-mail. Jag hade en impuls att säga något om att vi skulle se teaterföreställningen när vi kom fram till puben och beställde mat, men det kändes liksom fånigt att nämna något sådant för en servitör. Hade vi kollat mail, och hade jag litat lite mer på mina impulser, hade vi antingen inte gått den långa vägen ut hit, eller också stundat i att käka och hoppat in i en taxi så fort vi kom hit, och hade kanske kunnat pricka in en annan show.

Nu var det först efter maten, när vi betalade och jag nämnde att vi skulle se föreställningen, som vi fick veta att den var inställd, och då var det för sent att göra någonting.

Den här dagen, till skillnad från de två föregående dagarna, när vi hade behövt ta oss till Southwark och Hyde Park, hade vi inte så långt att gå för matiné. Apollo Theatreär en av fyra teatrar som ligger i rad på Shaftsbury Avenue, och vi har varit där tidigare, för något år sen, och sett PETER PAN GOES WRONG.

English Veggie Breakfast at Life Food Cafe.

Idag kunde vi ta det lugnt. Vi käkar för ovanlighetens skull inte frukost på Pret a Manger, utan hittar Life Food Cafe, ett lite fik på Newman Street 49, i Fitzrovia, inte långt från hotellet. Jag beställer en English Veggie Breakfast, och får vita bönor i tomatsås, vegetarisk korv, stekta champinjoner, rostat bröd, ägg och kaffe.

Jag vet inte vad det heter egentligen, eller om det ens har ett namn, men jag brukar kalla det att platser ekar, när jag befinner mej någonstans och det stället påminner mej om en annan plats, någon annanstans. Restaurangen där vi sitter ligger i hörnet av Mortimer Street, en gata som på något sätt påminner mej om 9:e gatan i Hells Kitchen på Manhattan. Jag vet inte varför. Kanske är det de små restaurangerna och caféerna, känslan att man är på en oturistig bakgata.

På kvällen ska vi se Mel Brooksmusikalen YOUNG FRANKENSTEIN, och eftersom vi har gått om tid går vi ner till Charing Cross Road och Garrick Theatre, och hämtar ut våra biljetter.

Dipsåserna var den stora stjärnan.

Vi är inte hungriga, men på vägen till Shaftesbury Avenue och Apollo Theater går vi förbi något som heter HIPCHIPS, på den gamla böggatan Old Compton Street i Soho. En hel restaurang bara för Chips! Vi går in.

Det är en ganska stor lokal, för något så nischat som chips. Vi beställer en varsin kartong chips, och två dipsåser var. Patti-Li väljer Katsu Curry-dip och Smokey Cheese Fondue-dip, och jag testar Jalapenjo, Lime & Corander- och Cheescake-dip. Det känns lyxigt, onödigt och är överraskande nog väldigt gott.

Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan.

Vad jag tycker är kul med ett verk som bygger på ett annat verk, är att se vilka förändringar man har gjort i bearbetningen, kontra originalet. Dokumentären håller sej mest hemma hos Jamie och hans mamma, vi får aldrig träffa hans pappa, eller någon representant för skolan. För att det ska bli underhållande teve har man också låtit Jamie träffa en dragartist i en närliggande, större stad, som låter honom repa in en rutin, och sen bussar man dit hans klasskamrater och vänner för att se hans nummer på scenen.

I bearbetningen, är det några dramaturgiska val jag tycker är speciellt intressanta: dels Jamies och hans pappas relation, dels hans muslimska väninna Pritti, och hennes relation med sin pappa.

I musikalen bor Jamies pappa med en ny familj, och han träffar honom inte ofta, men han får alltid kort och presenter av honom, så han känner att han har hans stöd och kärlek, även om dom inte ses. Till och med när han för första gången uppträder som drag queen, skickar hans pappa honom en klänning och blommor. Men det avslöjas, i föreställningens mest dramaturgiskt intressanta scen, när Jamie söker upp honom för att tacka för presenterna, att han inte vet något om presenterna, att han inte vill ha något med Jamie att göra, och att han tycker att han är motbjudande. Situationen, och relationen är mycket sceniskt intressanta, och det är synd att pappan inte fått någon sång, för det hade varit intressant om man hade vågat gå in på vad han baserar sina åsikter. Men tyvärr är detta en ganska ensidig och naiv historia, ämnad i huvudsak för tonåringar, så kanske man upplevde att det skulle förvirra.

Det hade varit väldigt intressant att se vad mer begåvade personer hade gjort med den laddade scenen när en son kommer för att tacka sin far och inser att det inte finns något att tacka för. Jag menar, låter det inte som om en sång, Thanks for Everything/Thanks for Nothing, i princip nästan borde skriva sej själv?

I dokumentären är hans tjejkompis en vanlig, vit tjej, men föreställningen har man gjort det intressanta valet att göra henne till en muslimsk tjej i slöja, vilket ger en musikal om rätten att klä sej som man vill, en intressant synvinkel.

Vad jag också tycker om, är att man låter antagonisten, läraren som inte låter Jamie gå på festen i drag, spelas av en kvinna. Det hade varit väldigt enkelt att ta till en kliché och låta det vara den manlige, homofobe rektorn på skolan vara skitstöveln. Men kanske det är annorlunda i ett land som Storbritannien, där man är inne på sin andra kvinnliga premiärminister, och har haft en drottning på tronen i över 65 år.

Den här föreställningen gick från överraskande intressant till kapabel och lite ordinär, vilket för mej speglades tydligt i scenografin: öppningsrummet utspelar sej i ett stiliserat klassrum, där eleverna skjuter runt skolbänkarna i olika formationer i något som nästan påminner om något ut musikalen MATILDA THE MUSICAL, men ganska snart går man över i en budgetvariant av ganska fantasilös realism: man rullar in sovrum och kök, butiker och sminkloger, och det enkla, förhöjda minimalistiska jag gillade med öppningen, verkar nästan komma från en annan föreställning.

Vad jag också har svårt för, är premissen: en ung man vill gå på skolavslutning i drag. Det känns som en väldigt tunn tråd att bygga en musikal på. I alla fall den här sortens köksbänksrealistiska musikal, speciellt som vad han har att överkomma är inte så mycket: han har redan kommit ut för sin mamma, sina vänner, och på sin skola. Det är inte hans sexualitet som är problemet, det är bara hans lärarinna som står i vägen för hans mål, eftersom hon inte tillåter att en man kommer på slutfesten i kvinnokläder.

Kanske för att skapa någon slags dramaturgiskt konflikt har Jamie ännu inte kommit ut som drag queen på sin skola. Hans mamma och hans vänner vet om det, och det känns lite långsökt att en skola som mer eller mindre accepterar att en ung man är homosexuell skulle ha stora problem med att förstå att han vill klä sej i klänning. Är det inte det många inskränkta personer förutsätter; att homosexuella män egentligen vill vara kvinnor?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London:

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html

MEL BROOKS & THOMAS MEEHAN: BOOK, MEL BROOKS:MUSIC & LYRICS, SUSAN STROMAN: DIRECTOR & CHOREOGRAPHY, BEOWULF BORITT:SET DESIGN, WILLIAM IVEY LONG:COSTUME DESIGN, GLEN KELLY: MUSICAL SUPERVISOR, ANDREW HILTON: MUSICAL DIRECTOR

DOUG BESTERMAN: ORCHESTRATIONS, BEN CRACKNELL: LIGHTING DESIGN, GARETH OWEN: SOUND DESIGN, PAUL HUNTLEY; WIGS AND HAIR DESIGNER; JILL GREEN CDG; CASTING DIRECTOR, NIGEL WEST

:ASSOCIATE DIRECTOR, RICHARD PITT; ASSOCIATE CHOREOGRAPHER, LEIGH THOMPSON; ASSOCIATE MUSICAL DIRECTOR, JARED RUTHERFORD; DESIGN ASSOCIATE, OLLY STEEL; SOUND ASSOCIATE, KEVIN SALTER, MICHAEL HARRISON & FIERY ANGEL; PRODUCERS, FIERY ANGEL; GENERAL MANAGEMENT, med HADLEY FRASER, LESLEY JOSEPH, ROSS NOBLE, DIANNE PILKINGTON, SUMMER STRALLEN, PATRICK CLANCY, NIC GREENSHIELDS, IMOGEN BROOKE, MATT CRANDON, BETHAN DOWNING, NATHAN ELWICK, KELLY EWINS-PROUSE, ANDREW GORDON-WATKINS, SAMMY KELLY, PERRY O’DEA, RICHARD PITT, HARRIET SAMUEL-GRAY, GEMMA SCHOLES, EMILY SQUIBB, MATTHEW WHENNELL-CLARK, ARON WILD, JOSH WILMOTT

Det är sista dagen, sista kvällen, I London. Dagarna har tumlat förbi, och när vi efter en matiné av EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, sitter och käkar, försöker vi räkna upp alla föreställningar vi har sett. Det går sådär.

”… sen på kvällen var det… Vad var det?” Patti-Li slutar skovla in vegansk Mac & Greens, och stirrar på mej. Jag stirrar tillbaka. Vi stirrar på varandra, idisslande.

Första dagen vi var här i London - var det tre dagar sen? I söndags? - så hade vi på vänners rekommendation sökt upp en cupcake-butik, The Hummingbird Bakery, och det var när vi gick därifrån, på väg till vår första föreställning, en matiné av BIG FISH, som vi snubblade över något som verkligen hetsade upp mej: på Broadwick Street i Soho, hade den ekologiska snabbmatskedjan Pret a Manger öppnat en helt vegetarisk restaurang, kallade Veggie Pret!

”Var det… Var det The Woman in White?” försöker Patti-Li.

Jag slutar tugga:

”Var det?”

”Var det inte?”

Vad såg jag igår?

Det känns som om det var månadsvis sen vi kom hit, samtidigt som om det är som om allt hände igår, som om jag just stigit upp och inte fått min första kaffe än. Jag blir till och med tvungen att tänka efter vad det var för föreställning vi precis kommer ifrån.

”Nej,” säger han, ”nu vet jag: The Toxic Avenger!”

”The Toxic Avenger…”

Vi fortsätter äta, nöjda och lättade, och försöker båda låta bli att fråga oss: Vad var det vi såg dagen efter?

Nu återstår det bara en föreställning, musikalen YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, nästan så långt ner man kan komma på Charing Cross Road.

Du vet när man säger ”Break a leg…” när någon ska ha premiär, ska upp på scenen, eller över huvudtaget prestera något utöver det vanliga? Anledning till att man säger så är enligt legenden att 1700-tals-skådespelaren David Garrick var så uppslukad, så koncentrerad på att spela Richard III, att han inte märkte att han brutit ett ben.

Garrick var också den första skådespelaren som fick äran att blir begravd i Westminster Abbey. Senare skulle Henry Irving (1838-1905), den första skådespelaren som blev adlad, begravas bredvid honom, och även om han inte fick en teater uppkallad efter sej, står en staty av honom mittemot Garrick Theatre.

Musikalen YOUNG FRANKESTEIN bygger på Mel Brooks film från 1974, som i sin tur bygger på 1930- och 40-talets Frankenstein-filmer, och filmen var ursprungligen inte en Mel Brooks-film, utan initiativet togs av Gene Wilder, som skrev det första utkastet, och visade det för Mel Brooks när de filmade Blazing Saddles, Det Våras För Sheriffen, och först därefter började de samarbeta på manus.

Efter succén med musikalen THE PRODUCERS, som kom 2001, och som med sina tolv statyetter har rekordet för flest Tony Awards, verkade det bara vara sunt förnuft att Mel Brooks gjorde musikal av ännu en av sina filmer.

Förväntningarna var höghushöga på den nya musikalen, som hade premiär på Broadway 2007, och jämfört med hans tidigare musikal ansågs den vara något av en flopp, trots att den spelade 484 föreställningar, i lite över ett år.

Nu, tio år senare, sätter samma kreative team upp den igen, men i en mindre, mer avskalad version. Och, för säkerhets skull, i ett annat land. Susan Stroman, som även hade regisserat och koreograferat THE PRODUCERS, och vunnit tony awards i respektive kategori, står åter för regi och koreografi.

Filmen, i sej, är en parodi på skräckfilmsgenren: man tar avstamp i en etablerad historia och liksom stiger ur handlingen, skämtar om den och gör komiska kommentarer. Handlingen är inte det viktiga. Jag tror ganska många, efter att ha sett filmen, har ganska svårt att berätta vad som hände, men säkert kan citera flera repliker.

Inom den tidiga italienska teaterformen Commedi dell’arte finns något som heter lazzi, från italienskans lazzo, skämt eller rolighet, och det är en slags komiska rutiner som inte hade något med handlingen att göra, utan tvärtom brukade man avbryta skeendet för att införa clownerier, eller till och med skriva om förutsättningarna för att klämma in en lustig incident.

Jag har svårt att tänka mej att man skulle kunnat sätta upp den här bearbetningen, om det inte varit en musikal, men på något sätt blir musiken - som för övrigt är mycket bra - lite tårta på tårta. I en handling som avbryts för att ofta ovidkommande skämt, avbryts skämten i sin tur, eller ersätts helt, av ett musikalnummer. När man sen ska återgå till handlingen blir det lite av ett bakslag, om man undrar, lite: Var var det vi var nu igen?

Med detta sagt har jag svårt att tänka mej en bättre, mer effektiv uppsättning av den här musikalen. Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

När jag var liten fanns det en tecknad serietidning som hette En Rolig Halvtimma, ämnad åt vuxna män, fullproppad av tecknade fräckisar, bara brudbröst och snuskiga, oattraktiva gubbar. (Ville man ha manlig fägring fick man köpa Tarzan, Stålmannen eller Läderlappen.) Den här föreställningen känns lite som om Royal Shakespeare Company köpts upp av Donald Trump och tvingats framföra ett exemplar av En Rolig Halvtimma från pärm till pärm.

För pk-kritiska ögon finns det nästan ingenting som kan passera utan anmärkning, men för mej, som gillar när teater provocerar, är problemet nästan det omvända: Det utmanar inte tillräckligt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

Follow me on Instagram

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

"Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London:

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

Manus Mike Bartlett, Regi och översättning Edward af Sillén, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Ljus Olle Axén, Ljud Fredrik Meyer, med Albin Flinkas, Emma Peters, Andreas Kundler, Emil Almén

”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.

”Det är aldrig den mobbades fel,” förkunnar en annan, snabbt, med samma självgodhet som när en religiös person gömmer sej bakom en helig skrift.

Såna uttalanden påminner mej om de där hemsnickrade truismerna man hittar på Pinterest: Love is the answer. To think of you is to smile. You are Loved. No one is alone. Make someone happy. Your are beautiful. Kindness is Free. Every Day is A New Day. Nothing is like love. Love is everything. Nothing is everything. Everything is nothing. Nothing. Everything. Love.

Jag får lust att säga: ”Det är bara en pjäs, det är inte på riktig, du behöver inte ha en politiskt korrekt åsikt. Om dramatikern hade velat framföra en så enkel, onyanserad tes så hade han nog låtit trycka upp t-shirtar med denna slogan, inte skrivit en hel pjäs.”

Ibland är det som att prata med ett eko. Nej, inte ett eko, vad är det jag menar? En papegoja? Nån som säger samma sak om och om igen? En talade docka, kanske, du vet: ”Man ska vara snäll, man ska vara snäll, man ska vara snäll…”

Det enda jag hade sagt var: ”Ja, det kunde inte ha slutat på något annat sätt: det var ju han som inte passade in i gruppen.”

Mycket möjligtvis hade jag också ha sagt att det som talade mest för att han skulle avskedas, var att han inte förstod att han var den som måste, borde, och troligtvis skulle, avskedas.

Jag hade också tänkt börja prata om Darwins Den starkastes överlevnad, och om det där citatet att ”Galenskap är att gör samma sak om och om igen, och ändå förvänta sej andra resultat.”

Så här i efterhand är jag glad att jag höll tyst. Det är ofta det går snett när jag försöker prata teater. Jag hoppar liksom över grunden, övertygad om att vi, publiken, regissören, dramatikern och alla andra inblandade, har samma grundläggande värderingar.

Givetvis borde jag ha börjat mitt orerande med att säga: ”Jag tycker mobbing är fel. Jag tycker att de som mobbar gör fel. Men i det här fallet så är det han, den mobbade, som borde agerat, anmält, spelat in deras angrepp, gått till domstol. Han borde ha insett att mobbarna inte kommer att ändra sej, när till och med företagets ledning ägnar sej åt terrorvälde. Om han vore en misshandlad fru hade alla krävt att hon skulle lämnat sin make.”

Men det slår mej aldrig att jag skulle ha att göra med nån som tycker att mobbing är rätt, på samma sätt som jag utgår från att dom inte tycker att rasism, homofobi och sexism är något bra.

Dramatikern Mike Bartlett har skrivit en massa pjäser, där en av de mest intressanta verkar vara KING CHARLES III, som kom 2014, och är en pjäs på blankvers som handlar om Storbritannien när drottning Elizabeth dör. Jag har bara sett ett tidigare verk av honom, COCK, eller COCKFIGHT som den heter i svensk översättning.

BULL handlar om arbetsplatspolitik, och vad som händer när man på grund av ekonomiskt regression måste börja avskeda personal. Tre personer samlas utanför chefens rum i väntan på att han ska berätta vem av dom som ska avskedas. Två av dom börjar - eller fortsätter, för det verkar som om detta är något dom dagligen sysslar med - att totalmobba den tredje.

Precis som vid uruppförandet på Crucible Studio Theatre i Sheffield, på West End och på Broadway, är handlingen placerad i en slags boxningsring, med publiken sittande runtom, som för att indikera: det här är underhållningsvåld.

Detta är en pjäs om mobbandets maskineri, och om makt. Det är inte en pjäs som tar ställning till om det är rätt eller fel att mobba. Att mobba är fel. Detta handlar om hur och varför man mobbar.

Det mest överraskande med pjäsen är att den inte överraskar. Det finns inga vändpunkter. Den mobbade får aldrig nån revansch, man börjar hacka på honom, och slutar inte förrän det är över. Parabeln med en tjurfäktning blir därför lite skev: där ligger attraktionen i att det finns en verklig fara; tjuren kan orsaka verklig skada, möjligtvis död, medan den mobbade i pjäsen redan från början är en chanslös hack-kyckling.

”Tyckte du pjäsen var komisk?” frågade jag en annan kompis, några veckor efter att vi sett föreställningen.

”Komisk!?” Hans ton är lika chockerat ogillande som om jag hade föreslagit en gruppvåldtäkt eller ett lustmord, och jag känner mej tvungen att förklara mej, så att han inte skulle tro att det var vad jag tyckte:

”Ja, på Stadsteaterns hemsida skriver dom om den som komiskt, och på flera ställen på nätet i recensioner av uppsättningar i London och New York, beskrivs den som en komedi…?”

”Komedi?” Han smakar på ordet som om han vore en sommelier som försökte avgöra om vinet i munnen hade en underton av rädisa eller rättika.

”Nej,” avgör han. ”Nån komedi var det inte.”

Det har hänt nåt, nämligen. Veckan innan vi såg föreställningen hade chefen för Kulturhuset Stadsteatern avgått, som en följd av #metoo-röreslen, anklagad för sextrakasserier och terrorvälde. Det är plötsligt ett annat Sverige, en annan värld.

Också sättet vi ser föreställningen, kan jag tänka mej, är annorlunda: jag kan tänka mej att den var avsedd som en mörk komedi där man skulle sätta skrattet i halsen, men för oss, publiken, är det en grekiskt tragedi redan från början. Under hela hösten har de flesta av oss på Facebook mötts av redogörelser om övergrepp, maktmissbruk och mobbing, så det finns liksom inte något att skratta åt.

Jag inser också att vi sitter och tittar på något som har ett helt annat slut i verkligheten, runt omkring oss, i det här huset, på den här teatern: i pjäsen vinner terrorn, i realiteten har den just förlorat.

Det finns också en skön ironi med en pjäs som inte utger sej för att försköna, romantisera och idealisera, när verkligheten den utger sej för att spegla visar vara en helt annan.

Jag tycker mycket omsånga saker: dels att dramatiker låter en av mobbarna vara kvinna, och dels att den mobbade i sin tur inte är ett helgon; han visar klara och tydliga tendenser på att om situationen varit en annan hade han kunnat vara en av de som mobbat. Han är - som det ser ut - bara mindre bra på det.

Men speciellt gillar jag ett uttalande som kvinnan gör, mot slutet, i en slags coup de grâce: offret, den chanslösa tjuren, ligger katatonisk på golvet, och jag minns inte ordagrant vad hon säger, men det är något som ”Jag brukar inte bete mej såhär, jag är egentligen en trevlig människa, men det är något hos dej som lockar fram det här.”

Jag tror att vi alla har mött någon som irriterar oss, nån som alltid säger ”fel” saker, som på något sätt inte passar in i gruppen, klassen, gänget. Någon som borde bort. Någon som på något sätt lockar fram det fula i oss, det elaka, småsnåla, hatiska.

Det är hur vi väljer att hantera såna känslor, hur vi handlar mot en sån person, som visar vilka slags människa, vilket slags samhälle, vi är.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

Follow me on Instagram

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:

Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London:

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

Manus, sångtexter och regi: Robert Dröse, Musik: 12 nyskrivna melodier av Martin Landh, Sång arrangemang: Ceca Wadstien, Scenografi: Erik Fredriksson, Visual Act Scandinavia AB, Ljus: Palle Palmé, Palmé Light-Design AB, Kostym: Thomas Malmros, Showstore AB, Smink/Peruk: Michaela Hallgren, Med Marko Lehtosalo, Claes Malmberg, Kim Sulocki, Charlie Grönvall, Renaida Braun, Mattias Olofsson, Bill Sundberg, Maria Thérèse Sarrazin, Josef Törner, Amanda Roynesdotter, Angelica Rask, Maja Nilsson, Therese Persson, Gustav Mardelius, Andreas Erbrink, Henrik Jansson, Marcus Elander, Rasmus Malm, Simon Jalnefur Lööf, Nils Axelsson

Jag tycker om när barnteater får kosta. Eftersom man vanligtvis går på teater med skolan, och elever är något som inte får medföra några utgifter, så brukar det inte läggas mycket krut på kostym, scenografi eller antalet aktörer. Budgeten tillåtet inte såna utsvävningar. Oftast är barnteater snäppet över en sagostund, där ungarna själva får fantisera ihop det visuella.

Vi är på Stockholm Waterfront, jag och några vänner, för en slags förhandsvisning av en nyskriven svensk barnmusikal baserad på en folksaga från mellanöstern. Det handlar om Alladin, en fattig pojke som hittar en oljelampa, träffar en ande, och gifter sej med en prinsessa.

Ofta kan man skylla dåliga musikalsångtexter på att de översatta från engelskan, och att det kan vara svårt att skaka fram rim och reson som funkar.

Här finns ingen sån ursäkt, eftersom detta är originaltexten. Författaren har alltså inte varit styrd av någon förlaga, utan har själv kunnat välja varje ord. Och det är nästan otroligt att detta är vad han har kommit fram till, vad han vill stå för och vad han tycker duger. Texterna tyder på härlig hybris och en lite skrämmande brist på självkritiskt tänkande. Författaren har många gånger helt uteslutit personliga pronomen, och i brist på svenska rim, rimmar han känns och bränns med det engelska friends. Korrekt meningsbyggnad, eller i många fall, någon slags meningsbyggnad, tycks vara bortom hans poetiska kapacitet:

När jag först såg på dej

och du sen såg på mej

Kändes så rätt,

på nåt sätt.

Och jag vill lära känna dej,

är en helt vanlig tjej

Din charm är stor

nåt i mej gror

Ödet känns,

och det bränns

när vi ser på varandra,

We will be more than friends

Bara tänk att vi två

hur vi fann varann ändå

en kort sekund

en kärleksstund

Du ville ju bara gå

men stod kvar här ändå

så vi bara ler när vi varandra ser

Tänk att vi fann varann ändå.

Man är faktiskt så stolt över denna text att delar av den återges i programmet. Nånstans sitter en gammal svenskalärare och gråter.

De goda nyheterna: det spelar faktiskt nästan ingen roll. Eftersom sångtexterna i många fall inte för handlingen vidare, eller ofta varken har en dramatisk funktion eller en tydlig riktning som berättar vad sången i sej handlar om, framförs texten inte heller som om den var viktig, utan man låter musiken och melodin ta över. Man sjunger nåt, helt enkelt, och det räcker långt.

Detta är framför allt en fest för ögat, för vad man är synnerligen bra på, är det rent visuella. Både vad gäller den faktiska scenföreställningen, men också vad gäller media, som till exempel inslagen på deras egen Youtubekanal, där man både har laddat upp en massa inslag från vad som händer på och bakom scenen, men även hela låtar från föreställningen. Det känns ambitiöst, proffsigt och påkostat, och ganska osvenskt.

Kostymerna, och scenografin är klart imponerande. Jag har sällan sett en så genomarbetad, omfångsrik och diger uppsättning kläder på scenen. Inget känns hoprafsat, kompromissat eller oinspirerat, tvärtom känns det som om kostymören haft roligt, och gott om tid. Jag har speciellt kul åt scenen där Aladdin och prinsessan Safa flyger på mattan, och den stora ensemblen kommer in, helt i vitt, utklädda till moln, eller scenen där Aladdin klättrar ner i en grotta och hittar en hög guld, vilket visar sej vara ensemblen klädda i guldmyntsmönstrade kroppsstrumpor.

Scenografin förlitar sej mycket på bakgrundsprojektioner, men det är väl avvägt med konkreta, fysiska scendelar, som trappor, delar av hus, skärmar, och draperier, så man slipper känslan av att det är mer bio än teater.

Också koreografin är värd ett omnämnande, då den ambitiösa, energiska, krävande dansen medför stort till att förhöja musiknumren.

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/bull-klara-natter-kulturhuset.html

YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:

Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, på Apollo Theatre i London:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/everybodys-talking-about-jamie-apollo.html

- Söndagen, och Teater Barbaras uppsättning av FRANKENSTEIN på Teater Playhouse.

Från Teater Barbaras Hemsida: 2018 är det 200 år sedan Mary Shelleys roman Frankenstein gavs ut. Det firar Teater Barbara med en nyskriven pjäs för unga vuxna och vuxna. Det blir en skrämmande och tidlös berättelse om läkarstudenten Victor Frankenstein som efter sin mammas bortgång försöker hitta ett sätt att kontrollera livet och döden. Han ska bygga en man av döda kroppar och ge honom nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han skräms av resultatet. Han överger sin nyfödda skapelse, sitt barn, som på egen hand måste försöka förstå sin plats i tillvaron. Vem är jag? Vad gör jag här? Är Victor Frankenstein min far? De han möter ser bara ett monster. Han är annorlunda. Något annat.

Vad händer med oss om vi inte får kärlek och närhet? Hur ska vi kunna känna empati för andra om vi inte får vara en del av gemenskapen? Monstrets enda sätt att möta en värld som inte vill ha honom är med våld och förstörelse. Victor Frankenstein må vara en lysande vetenskapsman – men han är en riktigt dålig förälder.

Föreställningen spelas av fem skådespelare, i monokrom scenografi och kostym, inspirerat av Gotisk stil med paralleller till teveserien Penny Dreadful. Musik, ljud och projektioner hjälper till att förflytta oss från laboratoriet i Tyskland hela vägen upp till Svalbard och Nordpolen.

Regissören Daniel di Grados första möte med Frankenstein var när han under tidigt 80-tal såg den gamla 30-talsfilmen med Boris Karloff på teve. Han hade mardrömmar i veckor men trots det var han fast. Sedan dess har han slukat allt han kommit över med skräcktema. Och det är ofta i den genren han jobbat som film- och teveregissör. Daniel har bland annat regisserat skräckthrillern Alena efter Kim W Anderssons bok och säsong 2 av SVTs thrillersuccé Jordskott.

Frankenstein blir Daniels debut som teaterregissör. Manus är skrivet av Johan Ehn som också är aktuell med den självbiografiska romanen Down Under (Gilla böcker/Lilla Piratförlaget 2017).

Frankenstein produceras av Teater Barbara och spelas på Playhouse Teater, både dag och kvällstid under mars och april 2018. För ungdomar från 14 år och vuxna.

Möjlighet att boka in skolföreställningar finns, skolor i Stockholm stad kan boka via Kulan och få priset subventionerat. Övriga skolor i Stockholm kan även de få subventioner genom Stockholms läns landsting. Gå in på Scenkonstkatalogen eller kontakta Moa Hjärtström eller Nicholas Olsson vid intresse.

TEAMET BAKOM FÖRESTÄLLNINGEN:

Regi Daniel di Grado, Manus Johan Ehn, Skådespelare Johan Ehn, Happy Mankell, Anders Jansson, Carina Jingrot, Tomas Ånstrand, Musik & Ljud Rickard Folke, Projektioner Silvio Entertainment, Scenografi & Kostym Gabriel Stuart, Producenter Moa Hjärtström, Erika Häll, Nicholas Olsson, Ljus Mikael Tham, Mask Jessica Svensson Reijs, Fotograf José Figueroa

Sångtexter och dialog: Alan Jay Lerner, Musik: Frederick Loewe, Efter George Bernard Shaws skådespel och Gabriel Pascals film Pygmalion, Översättning, dialog: Gösta Rybrant, Översättning, sångtexter: Ulricha Johnson, Översättning, sångtexten till ”Den spanska räven rev en annan räv”: Gösta Rybrant, Regi Elisa Kragerup, Scenografi och kostym Maja Ravn, Ljus Åsa Frankenberg, Ljud, Emil Assing Høyer och Pär Gardenkrans, Koreografi Signe Fabricius, Mask Susanne von Platen, Kapellmästare Martin Östergren, med Rolf Lydahl, Nina Zanjani, Robert Fux, Björn Kjellman, Kajsa Reingardt, Lena-Pia Bernhardsson, Ann-Sofie Rase, Robert Noack, Vilhelm Blomgren, Ole Forsberg, Jonas Wåhlin, Johan Karlsson, Lucas Krüger, Snorre Ryen Tøndel, Tove Edfeldt, Rita Saxmark, Klara Nilsson, Karin Mårtenson, Lucas Krüger, Klara Nilsson, Rita Saxmark, Swing Anna Hansson, Jonas Wåhlin, Ida Kumar, David Dalmo, Dansare, Patrik Riber, Aviad Arik Herman, Suad Demirovic, Andrea Schirmer, Anna Virkkunen, Markus B. Almqvist, Gabriella Kaiser, Carin Årenäs, Musiker Martin Östergren, Dan Strömkvist, Ulric Johansson, Staffan Findin, Mats Agnelid, Elin Andersson, Johan Alenius, Karin Liljenberg, Åsa Stove Paulsson, Anna Wallgren, Viktor Sand, Karolina Weber Ekdahl

”Den är inte bra, men jag tycker du ska gå och se den, så kan vi prata efteråt,” sa inte en, utan två av mina vänner, var för sej, när jag erkände att jag ännu inte hade sett Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Båda dessa vänner, ska tilläggas, hade erkänt att dom gick i pausen, så kanske var deras uppmaning att jag borde se föreställningen en liten fördold nyfiken önskan att få veta vad som hände i andra akten.

Andra bekanta suckade och stönade när de hörde vad som förväntades blir Stora scenens kassa-ko, nu när man inte längre kunde mjölka BILLY ELLIOT.

”Jag fattar inte varför dom sätter upp en så gammal, unken, gammaldags musikal,” sa nån.

”Gubbjuk,” sa nån annan.

”Tråkig.”

”Inaktuell.”

”Och med en sjuk kvinnosyn,” avslutade nån, nöjd med att ha tagit ställning.

Givetvis visar det sej att dessa personer aldrig hade sett musikalen, inte var vidare insatta i handlingen, antog att eftersom den utspelade sej på stenkakans tid så var den också skriven då, och trodde att det handlar om en rik vit man som plockar upp en fattig slumkvinna för att roa sej genom att utnyttja sin makt och tvinga henne att lära sej ett och annat.

Faktum är att MY FAIR LADY inte är en speciellt gammal musikal. Den utspelar sej i början av seklet, men den kom 1956, året innan WEST SIDE STORY.

Originalet handlar om blomsterförsäljerskan Eliza som söker upp lingvisten Higgins för att lära sej tala korrekt, så att hon kan få jobb som försäljare i en blomsterbutik. Higgins slår vad med en annan tal-intresserad man att han kan göra om henne till en fin dam. De lär henne tala och uppföra sej, och som en slags genrep tar dom med henne på hästkapplöpningen på Ascot, där hon avslöjar sej genom att vrålande heja på en häst som hon hoppas ska vinna, men hon charmar också en ganska fattig, men väluppfrostad ung man, Freddy. Senare gör hon succé på en bal, och vinner vadet åt Higgins.

Mrs Patrick Campbell

Musikalen bygger på Nobelpristagaren George Bernard Shaws pjäs PYGMALION, som i sin tur bygger på den grekiskt mytologins berättelse om en skulptör som förälskar sej i en av sina egna statyer, Galatea.

Pjäsen skrevs 19012, hade premiär 1913, på Hofburgteater i Wien. Det hade varit tänkt att man skulle ha en tidigare premiär, i London, men kvinnan som skulle spela Eliza, den stora stjärnan, Mrs. Patrick Campbell, fick ett mindre nervsammanbrott, och man fick flytta premiären.

Musikalen kom 1956, 43 år senare, med en ung Julie Andrews i huvudrollen, och den var lite annorlunda: eftersom det var en musikal, ville man få in ett lyckligt slut, och trots Shaws protester, infogade man en slags kärleksrelation mellan Eliza och Higgins. Det är också från den här musikalen som det berömda slutet kommer: Eliza återvänder till Higgins, och han frågar henne var hans tofflor är. I Shaws pjäs lämnar hon honom, och han är stolt över att hon, likt orginaltstatyn, har kommit till liv.

1964 kom den mycket framgångsrika filmversionen, men i den hade man ersatt Julie Andrews med den kanske mer intagande Audrey Hepburn. Tyvärr visade det sej att hon hade charmen, men inte rösten, och hon dubbades i alla sångnumren.

Ibland känns det som om vissa människor tror dom kan ändra historien, dåtiden, genom sina åsikter. För några veckor sen lyssnade jag på en podcast där två kvinnor var synnerligen upprörda för att de hade upptäckte att Alexander Hamilton hade slavar, och dom tog starkt avstånd mot det. De hade på något konstigt sätt förväntat sej att han skulle vara en en slags anakronism, en man från 2020-talet som tagit en tidsmaskin tillbaka två hundra år, en modern feminist och antirasist.

Jag anser att man måste ta in, acceptera och smälta, att världen såg ut så då. Det betyder inte att man tycker att det var, eller är, okej, men om man till exempel avfärdar segregeringen i södern som ”fåning” och ”töntig” så negligerar man såna som Rosa Parks, som faktiskt stod upp mot förtrycket.

För mej är detta nämligen en feministisk musikal. Eliza, kvinnan, har huvudrollen, det är hennes eget, självständiga beslut att gå till Higgins för att aktivt försöka förändra sin livssituation och skapa sej en bättre framtid.

Den manliga huvudrollen, Higgins, framställdes redan i originalet som rejält osympatisk, så det var ju inte så att dåtiden stod på hans sida. Rollen har på snabb tid blivit något av en anakronism. Hade han varit verksam idag, 2018, hade han snabbt blivit #metoo:ad ut i social exil. Det kräver plötsligt mod av en manlig skådis, att axla rollen.

Vad jag också anser vara feministiskt, är valet att visa att det inte är så enkelt, även efter ”utbildningen”: en kvinna, på den här tiden, oavsett hur vacker, bildad och hur väl hon än talade, hade inte många val. När pjäsen hade premiär skulle det dröja ytterligare 6 år innan brittiska kvinnor över 30 år hade rätt att rösta. De över 21 år hade inte rösträtt förrän 1928.

Det är långtifrån en favoritmusikal. Det finns liksom en massa lösa trådar i manuset:

På något sätt ska Elizas förvandling vara ett slags vad mellan Pickering och Higgins, men det är en tråd som ganska snabbt överges. Pickering verkar inte vara en man som har något emot att förlora, utan hjälper glatt Higgins med Elizas utbildning. När hans dramatiska funktion - han är egentligen bara där av två anledningar: dels för att slå vad, och dels för att Higgins måste ha någon att prata om Eliza med - så skrivs han ut ur handlingen. I pjäsen försvinner han för att gå på Elizas pappas bröllop - Eliza verkar inte vara lika intresserad - och i musikalen blir han av någon anledning irriterad på Higgins, och flyttar ut.

I originalpjäsen finns inte scenen på balen med, utan de tre kommer bara hem och pratar om vilken succé det hela har varit. I musikalen får vi följa med en liten stund.

Men jag kan inte låta blir att tycka att det är lite snopet att den mest dramatiska scenen, själva godkännandet av Eliza, situationen man slagit vad om, inte sker på scenen, utan det bara berättas, efteråt. Men jag antar att man behöver ha något att prata om, efteråt, hemma hos Higgins, om inte annat så för att visa för publiken hur lite dom bryr sej om Eliza.

Jag tänker också på en parallell mellan vadslagningen om Eliza, och i vadslagningen på Ascot, där Eliza satsar på hästen Dover. Är det en tillfällighet, för det känns som något som borde vara tydligare. I pjäsen finns inte den här scenen: man drickar bara te hemma hos Higgins mamma.

Om man ska vara feministisk tycker jag att speciellt texten till sången Show Me, är vansklig: Eliza, trött på ord, uppmanar Freddy att om han älskar henne ska han visa det: inte prata, utan visa hur mycket hans läppar och armar har hungrat efter henne. Det är inte så att hon, kvinnan, kan ta första steget, verkar hon säga. Dessutom har jag svårt att tänka mej att någon medveten man skulle våga försöka sej på något mer än bara just ord. Absolut inga passionerade famntag.

Det finns också en konstig replik, där Eliza som ett slags svar på uppmaningen att hon ska gifta sej, menar att man inte gjorde så där hon kom ifrån: hon sålde blommor, inte sej själv. Det är bara det att hennes far bara några scener tidigare sålde henne till Higgins, för fem pund. Så jag ger inte så mycket för den rännstenshedern.

Kanske är man i Danmark inte lika vana vid att en musikal försätts i ett historisk och geografiskt ingemansland, och tycker att detta är intressant och nyskapande. Här, i Stockholm och Sverige, där vitvarumusikalen verkar vara normen, tillhör det mer ovanligheterna att en musikal faktiskt verkar utspela sej på den plats dit handlingen är förlagd, och i den tidsperiod då handlingen händer.

När jag hörde att man skulle sätta upp MY FAIR LADY på stadsteatern, förstod jag att dom inte tänkte sätta upp något rent av underhållande, utan såg två möjliga resultat: Det ena var ett slags präktigt, politiskt korrekt grepp, där Higgins pratar överklass och Elizas språk klingar av ett Söder som inte längre finns; det andra var en mer modig, och intressantare variant där kulturprofilen Higgins kommer ut från Konserthuset och möter invandrarflickan Elisa, säljande blommor på hötorget. Den högciviliserade svensken möter den invandrade arbetarklassen. Hur blir man en svensk? Vad är en svensk?

Här bjuder man tyvärr på en tredje version, och jag förstår verkligen inte vad det är man försöker säga.

Grundintrigen är Elizas vilja att komma upp sej, att ändra sitt språk, sitt sätt och på så vis gå upp i och tas upp av medelklassen. I den här versionen verkar det vara ganska lätt: allt hon behöver göra är att inte prata så fort, och sluta svära. Hon har varken dialekt eller brytning, så det är ganska svårt att förstå vad det egentligen är dom jobbar så hårt med. Inte heller utmärker hon sej genom sina kläder: hon är i början klädd i loafers, kort rutig kjol, vita knäsprumpor och en midjekort läderjacka. Typ samma kläder som hon har i slutet, när hon åter besöker ”slummen” hon kommer ifrån, och ingen verkar känna igen henne. Hon ska på något sätt vara förändrad, men hur?

Nånstans i andra akten, i en scen där Higgins och Eliza på något sätt försöker förhålla sej till varandra, slås jag plötsligt av att det är som två personer med nedsättningar: hon, som skriker och svär har nån slags tourettes, och han, med sin empatibrist och som hela tiden säger vad han tycker, utan filter, har kanske nåt slags asperger.

Scenografin är i stort sett två stora väggar, som vrids lite hit och dit. Den högra väggen är en flera våningar hög bokhylla, den vänstra är en lika hög cementvägg. Kanske är det så att scenografen har tänkte att den ena väggen ska förställa kultur och bildning, medan den andra cementväggen, ska står för motsatsen, men jag associerar den här typen väggar med Kulturhuset, StDH, och filmhuset vid Gärdet, så det funkar inte för mej.

Jag antar att man hade någon slags koreografi, men det var ingenting som gjorde något intryck.

Kostymerna, för mej, var ett stort frågetecken. Det svåra med att bedöma en sån här estetiskt och historiskt grundlös uppsättning, är att det är nästan omöjligt att tolka vad man vill säga med sina klädval. Det hela verkar utspela sej i en slags nutid: männen har slips och kostym, och kvinnorna har kjol och blus, som för att betona skillnaden mellan könen. Man rör sej mellan ganska urtvättade färger: Beigt, brunt, med lite turkost inslängt här och var. Ingenting är speciellt snygg. Inget sitter vidare bra, och inget verkar stylat med något större intresse.

Detta, för mej, är vad man bär på den typen av kontor där ingen tjänar vidare bra, och där möjligheterna att avancera är icke-existerande.

På kapplöpningen försöker kostymören vara lite rolig: alla har fått stora rosetter under hakan, för att visa hur fåniga dom är. Några synnerligen vältränade manliga dansare tar av sej på överkroppen, får på sej masker som får dom att se ut som den egyptiska hundguden Anubis, men som ska föreställa hästhuvuden, och kvinnorna i ensemblen börjar agera upphetsade. De inte lika vältränade männen i ensemblen får behålla skjortorna på, och får föreställa fjolliga män: I en era när vi nästan uppmanas att känna oss förorättade och söka efter sånt som förolämpar, väljer jag att inte se detta som ett homofobiskt utspel, utan bestämmer mej för att uppskatta att bögarna på något sätt synliggjorts och inkluderats. Jag har absolut inget emot att man exponerar den manliga kroppen, men jag undrar lite vad det är man vill säga. Att hingstar springer fortare än ston?

Det blir också lite konstigt senare i föreställningen, på Elizas pappas svensexa, när de besöker några synnerligen påklädda pole-danserskor, där det nästan verkar som om männen fått regi att inte titta på de underhållande damerna. Jag förstår att dessa typer av scener är vanskliga, och hade nog helst sett att man strukit dessa kvinnor helt. Om man vill visa det manliga förtrycket, den manliga blicken och allt det där, så måste man ju våga visa kvinnans utsatthet, och kan man inte göra det så säger man ju ingenting. Den här typen av kvinnor finns inte inskriva i originalet, utan är införda av regissören, som verkar tycka att lättklädda damer tillhör en svensexa, och därför borde deras medverkan säga något.

Elizas entré på balen är svår: hon ska på något sätt stå ut, synas, utmärka sej, så att det uppstår ett intresse för henne. Här har man valt att klä henne i något som verkar vara designat av en elvaårig flicka - eller pojke - med prinsessdrömmar. Det ser ut som vad som visas när man googlar British Pink Breadspread from the 80’s. Turligt nog är designen en kvinna, för hade hon varit man hade hon nog blivit anklagad för att infantilisera Eliza, att visa upp henne som så som patriarkatet vill se en kvinna. Nu får man nog istället se det som en kommentar: kostymören säger att detta är hur patriarkatet vill patriarkatet vill se en kvinna.

För inte är det väl meningen att det ska vara snyggt?

Eliza, var är mina tofflor? Eliza?

Över lag känns det som en ganska fadd historia: ett gäng danskar som inte riktigt verkar ha fattat #metoo-rörelsens utbredd i Sverige, blir ombedda att komma till Stockholm och sätta upp en musikal, stöter på patrull, och dom tar istället vara på tillfället att komma hit och hälsa på, shoppa lite, jobba lite, umgås och sen åka hem igen. För det känns inte som om dom har så mycket att säga, varken om det ena eller andra.

Den enda verkliga behållningen är Vilhelm Blomgren som Freddy, den unga mannen som förälskar sej i Eliza. Här finns plötsligt en spelglädje, en vilja att förmedla, en riktning. Honom förstår jag. Honom vill jag se mer av.

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Follow me on Instagram

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront:

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/aventyret-aladdin-stockholm-waterfront.html

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/bull-klara-natter-kulturhuset.html

YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:

Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/young-frankenstein-garrick-theatre.html

Vårens snyggaste affisch?

REGI: Tobias Theorell, MUSIKALISK LEDNING: Niklas Willén, DIRIGENTER: Niklas Willén, Jakob Hultberg, SCENOGRAFI & KOSTYM:Agnes Östergren, LJUS Ellen Ruge, MASK & PERUK Therésia Frisk, DRAMATURG: Magnus Lindman, MUSIK MOZART OCH SALIERI:Nikolai Rimskij-Korsakov, MUSIK PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Antonio Salieri, LIBRETTO MOZART OCH SALIERI: Alexandr Pusjkin, LIBRETTO PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Giovanni Battista Casti, IDÉ & MUSIKALISKT ARRANGEMANG: Jonas Forssell, ÖVERSÄTTNING MOZART OCH SALIERI: Sverker Åström, ÖVERSÄTTNING & DIALOG PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Magnus Lindman, Med Loa Falkman, Frida Österberg, Hillevi Martinpelto, Jesper Säll.

Som tur var tittade jag på biljetten innan jag cyklade hem, osäker på om genrepet började klockan 19:00 eller 19:30. Som otur var visade den att det hela började klockan 18:00, och inte 19:00, som jag trodde. Dessutom kom jag precis ut från gymmet, oduschad. Planen hade varit att cyklar hem, hoppa ur gymkläderna, duscha, ta på något någorlunda presentabelt och väldoftande, och så cykla in till Folkoperan.

Klockan var 17:30. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem.

Om någon störde sej på en någorlunda knubbig, medelålders man som luktade lite unket, och konstigt nog hade den diskutabla smaken att gå på teater i träningsoverall, så ber jag om ursäkt.

Det utspelar sej i Wien, 1791, och handlar om Salieri, en italiensk kompositör som var chef för den italienska operan hos Habsburgarna, och som också undervisade Liszt, Schubert och Beethoven.

Första akten är ett av Salieris egna verk, en komisk historia, PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE (FÖRST MUSIKEN OCH SEN ORDEN), skriven 1786, på uppdrag av kejsar Josef II. Originalet handlar om att en greve har beställt en ny opera, att skrivas på fyra dagar. Tonsättaren har redan skrivit musiken, men författaren har svårt med texten, och försöker använda sånt han skrivit tidigare. De blir avbrutna av prima donnan som anställt av greven, och som kommit dit för att

Andra akten bygger på Alexader Pushkins poetiska drama från 1832, MOZART AND SALIERI, den enda av hans pjäser som iscensattes under hans livstid, och handlar om den apokryfiska historien att Salieri skulle ha förgiftat Mozart: Salieri har vigt sitt liv åt konsten, med disciplin och ödmjukhet, men inser att han aldrig kommer att komma upp i geniet Mozarts klass, en man som inte verkar ha någon ödmjukhet inför sin begåvning. Det är lite som en ballerina som avstår allt, tränar dagligen, och sen ändå inte är lika bra som nån bakfull brud som inte ens värmer upp innan hon hoppar in på scenen.

67 år senare, 1897, blev verket tonsatt av Nikolai Rimsky-Korsakov, med slingor av Mozarts DON GIOVANNI och REQUIEM invävda.

En vacker installation i foajén - uppvirvlade pappersark

Jag hade lite blandande förväntningar. Dels har många av de senare produktionerna på Folkoperan inte varit vidare ”folkliga”, utan fått mej att känna mej exkluderad, dum, och där musiken, operan, verkade komma i andra eller tredje hand, efter en ”intressant” läsning.

Men å andra sidan hade man Loa Falkman, en man som bara behöver släppas in på scen för jag ska börja le. Om man talar geni kontra hantverkare, så tillhör han den första kategorin.

Dessutom hade jag sett några av klipp på Folkoperans Youtubekanal, där man lekte med idén om den stora sångaren från kungliga operan som kommer ut till förorten - Söder - för att visa hur man gör. Det är en av de bästa trailers jag någonsin har sett, och även om den inte har så mycket med själva föreställningen, så visar den att detta inte kommer att vara en ”svår” eller ”konstig” föreställning.

Jag hade också - på grund av bristfällig efterforskning - fått för mej att Salieris eget verk skulle avhandla vare sej texten eller musiken är det primära i ett verk. Jag visste vad jag tyckte vad viktigast: texten. Tidigare på dagen hade jag suttit och skrivit om Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE, som jag hade sett på Charing Cross Theater i London, och jag hade kommit fram till att mitt problem med Andrew Lloyd Webbers verk är aldrig musiken: det är att han ofta använder sej av undermåliga text- och manusförfattare.

Jag förstod inte riktigt varför de hade bytt kön på textförfattaren - från man till kvinna - och på en av sångarna - från kvinna till man - men jag antog att det mer var ett politiskt än ett konstnärligt slut.

Kanske hade jag också önskat att man hade kastat om ordningen på de två dramerna: det första verket är ganska fluffigt där det andra är tungt, och efter att ha sett det andra blir jag lite nyfiken på att höra det första, igen, om inte annat så bara för att höra Salieris musik, nu när jag känner till hans - påhittade - historia.

När jag läser på om de olika verken kan jag tycka att man tappade bollen, lite: 1786 hade Kejsaren Joseph II ordnat en liten tävling på Schönbrunnpalatset i Wien: ett tyskt singspiel framfördes i ena ändan av vad jag hoppas var ett stort rum, och i den andra änden framfördes en italiensk opera, Salieris opera PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE. Vad var singspielet, undrar du? Jo, det handlade om två sångerskor som båda vill ha en huvudroll och den högsta lönen, den hette DER SCHAUSPIELDIREKTOR, och var skriven av Mozart!

Hade det inte varit väldigt intressant att ha börjat med det första dramat: Salieri förgiftar Mozart, och hur sen minns tillbaka till den där kvällen, 7 Februari 1786, då de båda ställdes mot varandra, och i hans minne, framförs båda verken?

Jag antar att det kanske hade blivit en lite för lång, men kanske intressantare kväll?

En svan, en stor gren, böcker, bråte -
och nån som sitter och gömmer sej.

Scenografin är en sån där abstrakt ickevärld, förställande ett ingenting som inte har någon konsekvens. Rollerna befinner sej inte i ett sånt här rum, de är hemma hos Salieri, eller på en bar, men vi, publiken, bjuds på en Pink Box - i motsats till den vanligare Black Boxen - en fullt tidstypiskt klädd orkester, komplett med Rokoko-ruskor på sina huvuden, till vänster, och en massa rekvisita till höger: en svan, en stor gren, böcker, bråte.

Man har kostymer som liksom flörtar med 1700-talet: det är lite som om man gått upp på ett ganska magert kostymlager och plockat lite vad som med god vilja skulle kunna passa in i eran. Det är fullt adekvat, men kanske bara inte direkt spännande. Lite roligt har man i alla fall i första akten med sångerskans stora kjol, stort som ett enmanstält, och i andra akten med ett ugglehuvud.

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

Follow me on Instagram

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern:

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern:

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront:

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/aventyret-aladdin-stockholm-waterfront.html

Regi Stefan Larsson, Scenografi Rufus Didwiszus, Kostym Nina Sandström Ljusdesign, Torben Lendorph, Peruk och mask Mimmi Lindell, med Alexandra Rapaport, Hans Klinga, Livia Millhagen, Ingela Olsson

Det är kallt. Plötsligt har det blivit vinter, precis när vi börjat vänta oss våren. Himlen är blå, men snön täcker allt, som i en oavfrostad frys. Jag har lagt ut lite fågelmat på balkongen, och när jag tidigare på morgonen sitter och skriver, upptäcker jag att en ekorre sitter på balkonräcket, stirrar på mej och käkar solrosfrön. Innan jag cyklar in till Dramaten går jag ut på balkongen och fyller på med frön, och upptäcker att de duniga drivorna under fågelbordet är tacka av ett müsli-liknande lager solrosskal.

Pjäsen handlar - som så många andra gånger - om en Norénsk familj i sammanbrott: Pappa och Mamma bjuder hem sina vuxna döttrar, den ena är en misslyckad ensamstående servitris, den andra är framgångsrik, gift och barnlös.

Pjäsen kom 1988, samma år som den mycket produktive dramatikerna skrev BOBBY FISCHER BOR I PASADENA och OCH GE OSS SKUGGORNA, som jag för några år såg en produktion av på Dramatens stora scen.

Jag hade förhoppningar om bra, gedigen teater, med kompetent regi och briljanta prestationer. Jag fick som jag ville, men tyvärr, tycker jag, känns dramat inte så allvarligt. Ingen verkar riktigt nå någon annan, speciellt vad gäller de där norenska elakheterna.

Det hela utspelar sej i föräldrarnas smakfullt inredda östermalmslägenhet. I förgrunden; vardagsrummet med skinnsoffor, till vänster, vid fonden, genom en bred skjutdörrsöppning, skymtar matsalen, och till vänster är dörröppningen ut till hallen. Det är högt i tak, ljust, smakfullt och opersonligt som ett hotellrum. Inte ens väggarna har konst, vilket kanske är mer ett nödvändigt val, än ett estetiskt: ett mycket intressant grepp är att projicera filmade sekvenser på väggarna, klipp av de olika rollerna, som likt skuggor som rör sej i rummet, kommer in, går ut, sätter sej, reser sej, ett förflutet som inte skiljer sej från nuet.

Kostymerna är klassiska kläder: kavajer, knutblusar och chanelliknande jackor. Den yngre dottern, som rebelliskt nog bor på Söder, har kofta och t-shirt, men som för att visa att hon inte kan frigöra sej från fina familjen, ser hon ut att vara stylad av Filippa K. Färgerna är dämpade: bara mammans topp är rebelliskt röd.

Vad jag väntar på är någon slags överraskning. Jag ser Norén som mest framgångsrik när han är en svensk variant av Edward Albee, Eugene O’Neill, eller Arthur Miller, men det känns som om de sistnämnda herrarna alltid har en slags utveckling i sina pjäser, en hemlighet som avslöjas. Här händer egentligen ingenting, och det blir heller inte tydligt varför just denna kvällen, av alla de verkar tillbringa tillsammans, ansågs värd att dramatisera.

Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades. Jag minns när Norén började sändas på teve, och hur vi gottade oss åt de elaka replikerna och åt att de som borde ha det bättre inte alls hade det så bra: Resten av Sverige skadegladde sej åt Stockholmsk misär, och Stockholmare gladde sej åt att Östermalmare egentligen verkade ha det värre. Nu känns det lite som om tiden sprungit ifrån den här typen av underhållningsdramatik.

Jag tar också med mej intrycket av hur man har dramatiserat den yngre dottern, hon som känner att livet är skyldig henne något. Vem bär skulden till att hennes liv blev som det blev, för hennes livssituation kan väl omöjligt vara hennes eget fel? En sån roll skulle knappast kunna skrivas idag, i en tid när hur en person upplever en situation anses ge den personen tolkningsföreträde över andra personers intention. Idag, om någon upplever sej inte ha blivit tilldelad sin rättmätiga del, känns det som om de korrekta beteendet från oss andra bara borde vara att be om ursäkt.

Men, slutligen tar jag med mej minnet av Alexandra Rapaport, som den duktiga systern, och hennes leende: mot slutet, när allt gör så ont, och hon kanske inser att inget kommer att förändras, är detta det enda skyddet hon kan hålla upp mot världen: ett perfekt, lite sorgligt, men outgrundligt leende, som nån som kommit fram till att självmord kanske inte är en så dum idé.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern:

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront:

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/aventyret-aladdin-stockholm-waterfront.html

Manus och regi Lars Rudolfsson, Scenografi Robin Wagner och David Peterson, Kostym Kersti Vitali Rudolfsson, Ljus Linus Fellbom, Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström, Mask Katrin Wahlberg, Musik av Frida Hyvönen, Musiker Lisa Grotherus, Ida Lindberg, Linnea Olsson, med Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman, Hilda Söderman

”Jag vill bara dö,” viskade min kompis Norman till mej. Han menade det givetvis inte, men det fick mej att dra på mungiporna. En av de få gånger jag gjorde det, den här kvällen.

Det handlar om en kvinna i Chicago som är en så dålig mamma att hennes dotter har tagits ifrån henne av de sociala myndigheterna. Jag vet inte varför det hela utspelar se i Chicago, det finns inget typiskt amerikanskt i berättelsen. Resten av pjäsen är kvinnans försök att hitta sin dotter, och dotterns sökande efter sin mamma. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Premissen är dock ganska omöjlig: vi är förväntade att stå på kvinnans sida i hennes sökande, trots att vi av allt vi har sett av henne kan bedömma att hon inte är någon lämplig mor.

Jag är inte ett fan av Lars Rudolfsson. Alla kan ju inte älska alla, och egentligen hade jag bestämt mej för att inte se något mer av honom, men när min vän Norman nu bjöd med mej - på en musikal - så kände jag i alla fall att jag blev lite sugen. Dessutom hade jag kollat upp Frida Hyvönen på Youtube, och gillat vad jag hittat.

Tyvärr, visade det sej, kom hennes musik inte alls till sin rätt. Hon har på något sätt fått tonsätta ett manus på prosa, utan rim och poesi - för det mesta-, vilket gör det hela ganska jobbigt att lyssna på. Det blir lite som en opera som helt och hållet använder sej av recitativ. Jag förstår inte heller varför dom sjunger, varur sången kommer. Kanske hade musiken varit bättre som bakgrund, som stämningsskapande, förtrollande atmosfärsmusik?

När föreställningen är som bäst är det som en vag, svag imitation av något av Staffan Göthe, när det är som värst känns det som något av Kristina Lugn. Under en kväll av många tunga suckar kan jag inte låta bli att fundera på om det är såhär när man tillför ett visst skikt av konstnärer: man behöver inte ta hänsyn till hur det man producerar tas emot av en publik. Skapandet av verket tycks inte ha kostat något, om du förstår vad jag menar.

Med detta sagt vill jag säga att jag anser att Rudolfson är en bättre regissör än vad han är dramatiker.

Som alltid, tycker jag, är skådisarna högeligen kompetenta, och här är många av dom mina absoluta favoriter. Dom, och endast dom, gör det här till något uthärdligt. Dom är lite som hjältar, som de australiensiska soldaterna i filmen Gallipoli, som går ut i ett slag de vet att de inte kan vinna, men det finns inget annat alternativ än att göra sitt bästa.

Kostymerna har nånting nyköpt och opatinerat över sej. De känns stela, nyköpta, som något som har tvättats utan sköljmedel och sen strukits, vikts ihop och legat väntande några år på en hylla i ett kostymförråd. Det finns inget typiskt amerikanskt över dom, och inga speciellt intressanta tidsmarkörer.

Jag önskar att scenografen Robin Wagner hade fått något intressantare att bita i. Han har tre tony-awards, och hans medverkan i det här får mej att tänka på inbrottsjuvens repliker i den fantastiska farsen NOISES OFF:

”When I think, I used to do banks. When I remember, I used to do boullion vaults. Now what am I doing? I'm breaking out of paper bags.

Långt efter att jag har glömt den här föreställningen - och jag är på god väg - kommer denna kväll att gå till historien som mobiltelefonernas kväll.

Om man tar sej en titt på dagens publik, måste man dra slutsatsen att teater är en döende konstform. Några få föreställningar lockar till sej folk under 40 eller 50, men för det mesta är det gråhåriga gardet som fyller salongen, och för det mesta, på såna här publikrepetitioner, bjuder man in endast pensionärer. Jag vet inte varför. Kanske teaterskolor och kulturklasser har visat sej vara mindre pålitliga? De gamla har inte mycket annat för sej, så man kan lita på att de dyker upp.

Du vet hur man innan ett plan startar går igenom säkerhetsrutinerna? Hur man öppnar sitt säkerhetsbälte? Var man ställer sitt handbagage? Vad man ska göra när syrgasmasken dimper ner?

Man borde börjar med samma sak innan varje teaterföreställning: någon foajeansvarig borde gå upp på scenen och visa hur man stänger av en mobiltelefon, hur man sätter den i flygläge, och hur man stänger av ljud och vibrationer.

Från att från början mest ha varit något för de yngre, har pensionärerna nämligen också börjat skaffa sej mobiltelefoner. Det är bra. Det är en viktig, ny teknik. Vad som är mindre bra är att dom inte kommer ihåg att stänga av dom, om ingen påminner dom, och vad som är ännu mindre bra, är att många av dom inte ens verkar komma ihåg hur man stänger av dom.

Eftersom regissören i sitt försnack inte heller kommer ihåg att påminna oss om att stänga av telefonerna, resulterar det i att salongen under första akten låter som om någon smugglat in ett gäng väckarklockor: det ringer och piper och plingar och plongar. Att en person glömt att stänga av sin telefon tillhör vanligheterna, och brukar resultera i att många andra kommer ihåg att stänga av sina. Här är det inte så: det pinglar lite överallt, och en äldre man några rader framför mej verkar vara så populär att det ringer om och om igen, tills en person kommer fram till honom och förklarar att han jobbar på teatern, och att hans telefon nu blir beslagtagen, och han kan få tillbaka den efter föreställningen. Knappt har det hänt förrän det börjar komma återkommende signaler från en äldra tant lite längre bak på vår rad. När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.

Jag är ganska nyfiken på om hon nånsin fick igång den när pjäsen var över.

Vad jag tar med mej från föreställningen är en slags missunsamm skadeglädje, lite som när man har sett en film som varit så urusel att den blir underbar. Efteråt, när vi kommer ut på den snöiga Drottninggatan, jag och Norman, skrattar vi högt, nästan lyckligt. Det är som om vi kommit hem från en resa som inte ledde någonstans; som om vi kommit till flygplatsen efter att Arlanda express fått strömavbrott, ersättningsbussen fått punktering, taxin släppt av oss vid fel terminal, vi hade - försent - upptäckt att vi glömt en resväska i bakluckan, planet varit fullbokat, sen försenat, sen inställt, och vi kommit tillbaka till Centralen några timmar efter att vi gav oss av, för trötta för att ens vara irriterade, fascinerade och fnissiga över att något kan gå så fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

HÖST OCH VINTER, på Dramaten:

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/regi-stefan-larsson-scenografi-rufus.html

SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern:

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

”Hej,”

”Hej!”

”Tjena!”

”Läget?”

”Nämen, hej!”

Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen.

Vi är på Chinateatern, för en slags presentation av höstens stora premiär, musikalen GHOST, byggd på filmen från 1990, den med Patrick Swayze och Demi Moore, med sången Unchained Melody - Oh, my love, my darling/I’ve hungered for your touch - och den berömda drejar-scenen. Den vann två Oscars: Bästa Manus och Bästa Kvinnliga Biroll - för Whoopie Goldberg, som med detta blev den andra svarta kvinnan att vinna en birollsoscar - den första var Hattie McDaniel, för Borta med Vinden, 50 år tidigare. Sen dess har ytterligare fem kvinnor vunnit för biroller, men bara en har någonsin vunnit för en huvudroll, och det var Halle Berry, 2001, för Monster’s Ball.

2011 hade GHOST THE MUSICAL premiär i London, och 2012 var det dags för Broadway, där musikalen nominerades till tre Tony Awards; Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Ljus och Bästa Scenografi.

Jag gillar verkligen de här förhandspresentationerna som Chinateatern har börjat med. Förutom att det känns generöst, så uppskattar jag hur de har lyckats sno ihop något av nästan ingenting: man har inte börjat repa än, och kommer antagligen inte att göra det på flera månader, ändå lyckas man presentera en tydlig bild av vad man hoppas kunna uppnå.

Vad jag önskar är att någon kanske hade sagt om det var okej att Snapchatta, Instagramma, Youtuba och Facebook-lajva, för jag tillhör de där väluppfostrade personerna som inte filmar om jag inte får. Som det nu är sitter vissa och smygfilmar, vissa gör det helt öppet, och vissa - som jag - vågar inte göra något alls, trots att ingen har förbjudit det.

Det hela leds av Kattis Ahlström. Jag har ingen teve, men henne känner jag igen, och kanske är det för att jag associerar iväg, men det hela känns nästan lite som om jag är med om en inspelning av ett soffprogram. De fyra stora rollerna, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Peter Johansson, Bruno Mitsogannis, och Gladys Del Pilar (Tillsammans med Clariss Krabbe och Elenor Margarita Eriksson) gästar, och framför sånger ur föreställningen.

Men vad som verkligen förför mej är att man har haft den goda smaken att sätta en stråkkvartett på scenen, och det förhöjer min upplevelse enormt, ger presentationen polish, klass och stil. Kanske är jag lättköpt, men utan dom hade jag inte alls haft samma proffsiga upplevelse. De handlar inte så mycket om att man kanske inte skulle sakna dom, om dom inte var där, det handlar om det storstilade i att dom är där. Den extra kostnaden, som man lätt hade kunnat spara in på, är för mej värd väldigt mycket.

Jag blir plötsligt väldigt nyfiken på vad som ska hända till hösten.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ILYA på Kulturhuset Stadsteatern:

När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ilya-kulturhuset-stadsteatern-publikrep.html

HÖST OCH VINTER, på Dramaten:

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/regi-stefan-larsson-scenografi-rufus.html

SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html

Av Niklas Rådström, Regi Stefan Metz, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljuddesign Magnus John Anderson, Ljusdesign Benny Grün, med Andreas T Olsson.

Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration.

Jag har en ganska oklar bild av vem författaren Niklas Rådström är. Jag menar, jag har ingen personlig relation till honom, det är inte som med Stevie Smith, eller Dorothy Parker, eller Karin Boye, vars poesi jag läst och kan citera. Till mitt eller hans försvar måste jag tillägga att jag väldigt sällan läser svensk poesi, eller ens svensk prosa för den delen. Jag såg BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern, som bygger på hans bok Boken, och var inte vidare betagen, vad jag minns.

Däremot älskade jag regissören Stefan Metz uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, och jag var ganska svag för hans PAPPAN på Kulturhuset Stadsteatern. Här är jag inte lika förförd, men det har nog mer att göra med att jag liksom inte hittar in i föreställningen. Det känns som om jag inte är tillräckligt smart, tillräckligt allert, eller kanske är det bara det att jag försöker förstå för mycket, försöker ta in alltihop på en gång. När det är över vill jag sitta kvar och se det hela en gång till, för nu, när jag vet slutet, känns det som om jag skulle uppskatta början, helheten. I mitt letande efter logik, en linje, en riktning, bestämmer jag mej för att det handlar om en rättsläkare som låter en kollega utföra en rutinkontroll som visar att han har cancer, vilket får honom att låsa in sej i ett litet rum på jobbet, och allt som sägs i föreställningen, är hans tankar när han på något sätt försöker formulera sin tankar, sitt liv, sin död.

Vi befinner oss i ett icke-rum. Det vill säga, scenografin föreställer inte en specifik plats: fonden är en svart griffeltavla, och golvet likaså, och därpå har någon ritat konturerna av en människa, du vet, sådär som dom gör i deckare för att visa var och hur liket låg? Skådespelaren verkar ha fickorna fulla av vit krita, för gång på gång tar han upp nya stumpar i sitt sökande efter att förklara, rita, skriva.

Liksom scenografin spelar kostymerna heller egentligen inte nån roll. Kläderna är inte det viktiga, eftersom de visuella signalerna inte betyder något. Det handlar inte om här och nu. Skådespelaren tar av sej sin rock, och sen sin skjorta, bara för att visa att han har ännu en skjorta under, och ännu en skjorta under den skjortan. Det är kul, men egentligen är det bara en sysselsättning, att ta av sej skjortorna ger skådespelaren nånting att syssla med. Varje ny skjorta är den tidigare lik, och de förändrar inte sättet vi ser på personen på scenen. Det är som under varje lager ligger ett precis likadant lager, vilket gör aktionen meningslös, vilket antagligen är meningen.

Det handlar om döden, och därför om livet. En man i beige, tunn överrock står och tittar ner på en utkritad kontur av en vad vi antar är ett lik. Det är bara det att kroppen saknas. I ett slags associativt berättande framförs tankar om något som inte blir klart förrän det är över. Det talas om valar, om spermier, om cancer, om brott, om varifrån vi kommer, Härnösand eller Örebro.

I sin struktur känns föreställningen som en samling korta noveller, observationer eller tankar kring ett tema. Mitt stora problem är att jag inte vet om jag ska släppa allt och gå vidare, eller om varje ny tanke medför en ny ledtråd. Jag sitter hela tiden med en liten känsla av att jag missar något.

Den absolut största behållningen, bland mycket värdefullt, är skådespelaren Andreas T Olsson. I en värld där många bara spelar känslor, berättar han historier.

När jag var ganska liten, nej, ganska ung, började jag läsa Agatha Christie-deckare. Jag tror att det egentligen började med att jag såg filmen Mordet på Orientexpressen, och så rullade det bara på. När vårt skolbibliotek var uttömt, och det vanliga nere vid torget likaså, började jag läsa på engelska, tills också dom var avklarade. Av nån anledning gick jag då plötsligt över till Astrid Lindgren, och Pippi Långstrump. Och det var här, i vägskälet mellan de två författarna, i övergången från en slags värld till en annan, som något konstigt hände: Jag började undra vad Pippi Långstrump hade för dolda motiv. Vad ville hon egentligen Tommy och Annika? Varifrån hade hon fått alla pengar? Var hon så oskyldig som hon verkade?

Jag hade nämligen läst så många deckare där läsaren hela tiden var tvungen att vara allert, att tänka, leta ledtrådar och söka anledningar, att när jag fick en barnbok i handen gick det liksom inte att låta bli.

Det är lite samma sak här: Jag kan inte låta blir att sitta och fundera på det omslutande, strukturen, när det egentligen är det lilla, ordet, meningen, satsen, jag borde koncentrera mej på. Eller, inte koncentrera mej på, inte fokusera på, utan bara på att ta in. Jag sitter och försöker dra slutledningar, knyta ihop handlingen, plocka upp ledtrådar.

I en föreställning om meningen med livet, sitter jag och funderar på meningen med en föreställning om meningen med livet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ghost-en-presentation-chinateatern.html

ILYA på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ilya-kulturhuset-stadsteatern-publikrep.html

HÖST OCH VINTER, på Dramaten:

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/regi-stefan-larsson-scenografi-rufus.html

Manus David Book, Regi, scenografi, kostym Henrik Bergström och David Book och Johanna Rane, Medverkande Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane

Jag kommer aldrig att kunna se på svanar på riktigt samma sätt igen. När David Book och Henrik Bergström, klädda i vita polotröjor, som det arkitekturintresserade, gifta gay-svan-paret, kommer unglidande på varsin hoverboard, ljudslöst, liksom svävande över scengolvet, då är det magiskt.

Nu när jag tänker efter kommer jag nog inte att kunna se på hoverboards på samma sätt igen, heller.

Jag känner bara till dramatikern David Book som skådespelaren David Book, och bara från Dramaten, i uppsättningar som JOHANNA, OIDIPUS/ANTIGONE, DET BLÅSER PÅ MÅNEN, WERTHER och NECRONOMICON. Men jag är väldigt glad att jag lärde känna författaren, också, för det här känns som något nytt, och intressant.

Teater, när det är som värst, får mej att känna mej undervisad, inte underhållen. Jag vet, underhållning är inte ett fint ord, men, ärligt talat, är det inte därför vi går på teater? Om själv ordet Underhållning besvärar, kanske jag för föreslå stimulera? Vi går på teater för att bli stimulerade, i motsats till uttråkade.

Och, ärligt talat, det är inget fel med undervisning, det är mer känslan av att bli undervisad som jag vänder mej emot. Den får mej att känna mej som om jag borde känna mej underlägsen, vilket jag inte gör, inte längre. Som om andra tycker att de vet bättre. Vilket de säkert gör. Jag är inte vidare smart, men jag går inte på teater för att få mina brister utpekade, jag går för att bli - wait for it - stimulerad.

Jag brukade, förr, när jag var ung, yngre, känna det som om jag stod utanför kulturen, och dom därinne, kulturadeln, hade alla svaren. Det var som om dom var trendsättare och jag ville egentligen bara veta vad, och vilket märke, som var inne, så att jag också, på något sätt, kunde tillhöra. Duchesse, Snowboots och Chanel? Issey Miyake, Vans och spandex? Är tubsockor lika inne idag som igår, för dom var väl, är väl, inne? Var Dramatens uppsättning av Mia-Märta Muckes Varm Korv Boogie ett mästerverk eller bara ren tortyr? Jag menar, jag hade ingen aning, jag höll på att somna mest hela tiden, men det var bara bara för att jag inte förstod. Hade någon bara förklarat för mej vad det var som var så bra så hade jag säkert fattat och förstått. Om det nu var bra det var?

Med tiden har jag lärt mej att jag definierar min omvärld, den definierar inte mej. Jag har makten, inte nån slags mer eller mindre ansiktslös åsiktselit. Dom blir bara viktiga om jag ger dom vikt.

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Det handlar om olika djur i Stockholm. Storstadsdjur, som råttor, svanar och änder, porträtteras som hur de skulle vara om de vore moderna människotyper. Det är lite som Beatrix Potter möter Kvarteret Skatan, liksom. Vi möter mäklar-kråkan som försöker övertala kossan att sälja sin bostad på Skansen, bäverföräldrarna som är lite oense i hur man bäst uppfostrar sin son, gräsanden som har festat till det och ännu inte funnit kärleken, och populär-pretto-författaren/föredragshålleren/journalisten af Mullvad, som skriver en bok om den döende råttan Kalle, och sen låter honom framställas som ett får av en rapphöna från en amatörteatergrupp. En slags moderna Fontains Fabler, men nästan tvärtom: som om människotyper hade valts ut för att illustrera djur, inte tvärtom.

Det är mycket välspelat, på ett nästan underdrivet sätt. Man föreställer inte djur, man föreställer typer, men man tar karaktärerna i sånt försvar att de aldrig blir parodier.

Eftersom man bara är tre skådisar, och det finns många fler roller, så blir det en massa dubblerande, och här har man tillvaratagit chansen att få variera sej: Alla spelar varierande kön, varierande åldrar, social status och man flänger från komedi till det lite mer allvarliga och samhällskritiska.

Det är inte svårt att göra en entre, i den här typen av berättande, där få föreställer flera, men det är lite svårare att göra en snygg sorti. För några år sen såg jag en drag-showgrupp bestående av tre män som föreställde en massa sångerskor, vilket givetvis medförde en massa snabba kostym- och perukbyten i kulissen. För det mesta var det en slags scenisk stafett: när Lena Ph går av och lämnar över scenen till Madonna, står Whitney i vingen och byter om till Diana Ross. Några gå gånger kunde man framföra en duett, men det innebar att den tredje personen, som inte var Donna Summer eller Barbra, bara hade en vers och en refräng av Enough is Enough på sej att byta om från Lady Gaga till Sia.

Vad jag vill komma fram till är att det kanske inte är så svårt att komma in som Carola, men det är svårare att hitta en logisk och tillfredställande anledning för henne att gå av scenen. Inom dragshow brukar man i de flesta fall lösa det att den avgående antingen blir sur och går, eller skräms av scenen.

Jag har aldrig egentligen tänkt på det förut, men roller i pjäser gör väldigt sällan sorti, eller hur? Det är inget man tänker på i alla fall. Hamlet, gör entré, visst, men jag har aldrig tänkt på om han nånsin säger ”Nej, nu tar jag och går ut i köket och gör en macka…” och sen gör en aktiv sorti.

Det brukar väl mer vara så att roller går av först när scenen är över?

Här, där en av bävrarna inte kan komma in om inte kossan går av - eftersom de spelas av samma person - har man varit tvungna att vara mer uppfinningsrika. Det är inte bara det att skådespelaren måste gå av för att kunna komma in, det måste också finnas tid till kostymbyte. Några gånger har man löst det väldigt intressant, genom att låta rollen ha dialog från kulissen, antingen som karaktären som just gjort sorti, eller som den som är på väg in.

Gruppen, kollektivt, står för regin, vilket kanske säger något ofördelaktigt om behovet av regissörer, men jag antar att alla - i motsats till ingen - har regisserat. Jag har längre trott att regissören var något nödvändigt, men jag är inte lika säker längre.

Scenografin, också den skapad av gruppen, är ambitiös: där många kanske hade nöjt sej med svart golv, bakgrundsprojektioner och lite handrekvisita, har man - förefaller det - tagit en tripp till Bauhaus och löpt amok bland byggnadsmaterialen. Omålade OSB-skivor - en slags spånskiva, men med grövre träinslag, där man verkligen kan se stora träflisor - täcker golvet, och man har också av samma material byggt kuber, lådor, lårar och kistor, som skjuts runt på scenen, eller rullas in med en manuell gaffeltruck.

Också kostymerna är ett kollektivt beslut, och de är väl valda. De antyder, snarare än föreställer, och i de flesta fall skulle nog inte någon på tunnelbanan reagera om skådisarna skulle åka hem i dom.

Jag är ganska totalcharmad redan från början. Utan att vara medveten om det har jag lyckats pricka in den sista föreställningen, och den något lätträknade publiken verkar bestå av såna där vänner som har lovat att komma, och till slut inte har några ursäkter kvar: jag ser en hel del blombuketter och presentpåsar, sånt som borde delats ut på premiären, om personerna hade kunnat närvara.

Kanske hade jag önskat en lite starkare röd tråd: nånting som band ihop alla de kuplettlika scenerna, för efteråt hade jag ganska svårt att tydligt redogöra för vad det var som hade hänt. Jag hade väldigt starka intryck från olika scener, men inget tydligt, övergripande skeende, i den ordning allting hände. Det var lite som en musikal bestående av fantastiska sånger, men med en något svag handling, som absolut är helt okej, men eftersom man på alla andra plan presterar så mycket starkare, hade det varit tillfredställande med en mer utvecklad fabel.

Som bög brukar jag uppleva mej som ganska underrepresenterad på den svenska scenen. Och nu menar jag i ett sammanhang där det normrytande inte står i centrum, utan i berättelser där en bög eller flata bara ingår som en gänget, utan att det handlar om aids, hiv, homofobi eller män som klär sej i damkläder. Såhär på rak arm kan jag bara minnas en föreställning där det förekom homosexuella män och deras sexualitet inte var en del av en scenisk konflikt, och det var 2014, på Dramatens Lilla Scen, i Tobias Theorells uppsättning av Anja Hillings SVARTA DJURET SORG.

Det kanske är därför jag är lite extra svag, och tacksam, när två svanar rullar in på hoverboards.

Jag går från föreställningen med känslan av att ha sett något nytt, något unikt, något som borde ha ett liv utanför några få föreställningar nere i Kulturhusets källare. Och jag pratar inte bara om andra uppsättningar, på andra platser. Jag pratar om att utveckla, expandera, om en webserie, ett teveprogram, en film. Vad händer när kossan går i pension? När bäverparet vinner på lotto? Kan en katt sitta i kassan på Konsum och tråna efter duvan som varje dag kommer in och pantar flaskor? Vad händer med ekorren som tappat modet?

Jag menar, jag vill veta.

Här är Parterren Teaters Facebook-grupp.

Här är Parterrens Hemsida.

Parterrens Instagram.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten:

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/nar-det-kommer-till-kritan-malarsalen.html

En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ghost-en-presentation-chinateatern.html

ILYA på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ilya-kulturhuset-stadsteatern-publikrep.html

Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, Statister del 1 Jon Aagaard Andersson, Emil Apell, Fredric Bengtsson, Mona Camara Sylvan, Jonas C Wahlström, Emil Hedayat, Roger Janson, Ullacarin Lindquist, Tandi Nyhage, Adrienne Riddez, Samuel Skoglund, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe

Det hade varit en helt underbar dag. Det var kallt, men solen sken, och jag hade cyklat in till stan och lunchat på veganska Taku-Takupå Paradiset - deras Yum Bunsär beroendeframkallande - cyklat ut till Myrorna i Ropsten, där jag hittat flera intressanta böcker - bland annat en där Christian Dior skriver om mode, och Duke Ellingtons memoarer - sen cyklat tillbaka in till city, och premiärbesökt den nya ekobutiken på Sveavägen, Happy Food Store, där jag köpte proteinpulver, eterisk lime-olja, frön till broccoligroddar, och en kaffe och en raw snickerscake på deras Green Street Café.

Raw Snickers Cake på Green Steet Café.

Men tro inte att jag var mätt för det: efter ett kort besök på Flying Tiger Copenhagen, på Drottninggatan, där jag köpte två regnbågsmönstrade tygkassar, så blev det middag innan föreställningen på Zócalo mitt mot Åhlens, där jag tryckte i mej en vegansk burrito.

Som sagt, det hade varit en klart underbar dag, en dag utan några moln, utan några moln som helst.

Men säg den lycka som håller i sej…

La Cage eller Angels?

Kvällen innan hade jag gått in på Dramatens hemsida och tittat lite på bilder från föreställningen, och blivit lite bekymrad. Foton på dansande, utklädda statister och fallande glitterkonfetti påminde mej om Uppsalas Stadsteaters uppsättning av LA CAGE AUX FOLLES, på något sätt. Det såg ut som om man skaffat sina accessoarer från H&M och att man köpt sina kläder på kostymavdelningen på Buttericks, från en monter märkt Prideparad/Clowndräkter.

Jag har några absoluta favoritpjäser; James Goldmans LION IN THE WINTER, Tom Stoppards ARCADIA, Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA och SUDDENLY LAST SUMMER, och Staffan Göthes EN UPPSTOPPAD HUND.

ANGELS IN AMERICA brukade inte tillhöra dom.

Uruppsättningen av ANGELS IN AMERICA tilldelades två Tony Awards 1993 och 1994, - en för varje del - och Pulizerpriset för drama.

Angels på Stadsteatern.
( Foto Lesley Leslie-Spinks)

Jag såg första delen av ANGELS IN AMERICA, när Richard Günter satte upp den på Stockholms Stadsteater 1995, och jag fullständigt hatade den. Nej, det är kanske ett för starkt ord. Jag avskydde den, kan vi säga. Avskydde den, varmt. Nej, faan: hatade. Med hetta. På den tiden kunde jag inte riktigt skilja på vad som var pjäs och vad som var regi, så jag hatadeavskydde hatade båda. En av anledningarna till min antipati var nog en stor del besvikelse. På den här tiden - och inte mycket har hänt sen dess - såg man väldigt sällan homosexualitet porträtteras, på scenen. Det var knappt man såg det på bio, och absolut aldrig på teve. Detta var fortfarande två år innan Ellen Degeneres kom ut i sin egen teveserie Ellen, och tre år innan Will & Grace började sändas, och jag hade verkligen sett fram emot en pjäs om oss, bögar, att få bli definierad från scenen, att bli en del av ett berättande.

Jag upplevde det - förutom att jag inte förstod mycket av det som hände på scenen - som om man försökte provocera med hur homosexuella man kunde vara. Lite som om man vill utmana publiken: titta vad äckliga vi vågar vara!

2003 eller 2004, när den amerikanske tevekanalen HBO gjorde en teveserie av pjäsen, köpte jag dvd:n på Amazon och plöjde den i hopp om att jag skulle fatta vad det var som var så fantastiskt. Även om jag tyckte bättre om den så blev jag lite förvirrad av allt dubblerande: i scenversionen spelar varje aktör flera roller, det funkar på grund av den teatrala överenskommelsen, men i en realistiskt filmatisering upplevde jag det, eftersom jag inte visste att man i pjäsen dubblerade, mer som ett slags försök till stjärnskådespeleri; att det handlade mer om hur många starkt varierade karaktärer Meryl Streep och Emma Thompson kunde spela. Själva berättelsen, historien, var fortfarande, efter sex entimmesprogram, lite grumlig.

När en ny uppsättning hade premiär på Stockholms Stadsteater 2011 gick jag inte ens och tittade.

Nåt så in i helsike fantastiskt!

Så, för något år sen, gick Marianne Elliots uppsättning för brittiska National Theatres upp på Bio Rio, för en sån där livesändning, och jag fullständigt älskade den. Kanske har jag blivit bättre på att titta på teater, men det kändes plötsligt som om man berättade historien; man försökte inte ”konstla” till det: jag förstod alla samband, och fick en klar uppfattning om skeendet. Jag visste vid det här tillfället att Dramaten skulle sätta upp ANGELS IN AMERCA, och jag kände igen flera av skådespelarna, och regissören i publiken.

Antingen inser dom hur bra teater det här är, och låter sej inspireras av vad dom har sett, tänkte jag, eller också bestämmer dom sej för att dom kan göra något bättre och gör något helt annat.

Dom valde det senare alternativet.

Och det är klart att jag förstår att man konstnärligt inte vill efterapa och upprepa en annan föreställning, det tråkiga är att vad man istället har kommit fram till, är väldigt tråkigt.

Foajén är fylld av män. Några kvinnor här och var, men mest män. Unga män, äldre män, män tillsammans med män, och män som går ensamma. Någon skolklass här och var, känns det som, kanske från någon estetisk linje, med unga manliga och kvinnliga elever och en eller flera guidande lärare.

Man har fri sittning i salongen, något jag inte gillar: har du din plats kan du ta tid på dej in i salongen, du behöver inte trängas eller tycka på; din stol väntar på dej. Men när du inte vet var du ska sitta, börjar man köa framför dörrarna så fort man kommer till teatern, och den där trevliga lounge-känslan där man har tid med ett glas vin eller en kaffe, försvinner. Det är som om det vore rea på Media Markt, och alla bara väntar på att dörrarna ska slås upp så att man kan börja välla in.

Jag tror att just den här specifika uppsättningen av ANGELS IN AMERICA hade trivts bättre i ett mycket mindre spelrum. Den är i grunden ett ganska intimt drama med storslagen tematik, utan vare sej behov av mycket scenografi eller stora ytor.

Publiken sitter på ganska brant lutande gradänger, och trots att min plats är någonstans i mittenraderna, så sitter jag ganska högt upp, och ser liksom den stora, djupa - till stora delar tomma - scenen ovanifrån. Det hänger en stor - jag snackar stor - discokula i taket, och väggar och tack flimrar av ljusreflexer. Möbler står utställda lite här och var, som installationer, strålkastare sveper runt, och rummet är fyllt av dansande.

Tanken - tror jag - är att inreda Elverkets stora spelrum som om det vore en dansklubb, som Heaven i London. Kanske finns också någon slags oklar tanke att det är club-kidsen, de festande, som framför själva föreställningen, lite som jag tror tanken var med Carolina Frändes uppsättning av Weill och Brechts musical HAPPY END, på Kulturhuset Stadsteatern, där det verkade som om ett av Vogueinghusen i New Yorks framförde föreställningen.

Kanske vill man berätta om partyt innan paniken, eller kanske om dansen på avgrundens brant.

Problemet med det här greppet - danslokalen - är att festen var över redan 1985. Allmänheten, och speciellt de berörda kretsarna, kände till AIDS: Detta är året då Rock Hudson blir den första stora kändisen att dö i AIDS, Larry Harts pjäs om AIDS-krisen i New York, THE NORMAL HEART har premiär, och den första filmen som handlar om AIDS, An Early Frost, visas på den amerikanska tevekanalen NBC.

Vad gäller alla möbler som rullas fram och tillbaka så hade jag föredragit om man antingen hade ställt ett bohag längst fram på scenen, och sen låtit det stå, så att samma säng vara en säng för alla inblandade, istället för att alla här ska ha individuella möbler.

Ännu intressantare hade varit en stor hög av möbler, som en majbrasa, med skådisarna klättrade i ruinerna av en förlorad civilisation, där varje stol, säng och bord tillhörde någon som gått bort i AIDS.

Men det är en annan uppsättning.

Nu får vi nöja oss med att det dansas och rullas, kånkas och dansas.

Pjäsen utspelar sej i en specifik period, på en specifik plats, New York, 1985, med en liten epilog fem år senare. Detta var perioden när Madonna slog igenom, då Leigh Bowery öppnade klubben Taboo i London, man hade högt hår, korta kjolar, fingerlösa handskar, massa mejk, axelvaddar och neon.

Givetvis behöver kostymören inte välja att klä skådisarna i den perioden, men om man väljer att påstå något annat, anser jag att det påståendet måste vara väl grundat. Nu känns personerna mer påklädda än kostymerade, och inget något har på sej är vidare minnesvärt eller signifikativt. Det är nästan som om dom är klädda för att inte störa. Om det på något sätt andas 80-tal så är det genom filtret av någon som försöker hitta en gemensam nämnare mellan nu och då, nåt som inte sticker ut och stör, och som har kommit fram till stapelvaror som medelbred slips, trenchcoat och dunjacka.

Jag upplever det som om kostymören inte varit vidare inspirerad eller intresserad av att använda sej av historiska kostymer, vilket jag tycker är synd, och har på så sätt förlorat ett tillfälle att göra ett avtryck, att påstå något.

Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp.

Efter pausen kommer dom inte tillbaka. Jag förstår dom: jag var dom, en gång. Dom ville se sej definierade, dom ville se något som handlade om dom, för en gångs skull, och istället bjöds dom på den vanliga, fjolliga, bitchiga, ytliga klichén dom möter överallt. Och jag vänder mej inte emot det fjolliga eller det bitchiga, det är den ytliga klichén av det fjolliga och bitchiga som irriterar.

Jag brukade tänka att när straighta män ska ska spela bögar, det var då det kapsejsade, då var det som om dom skulle spela något så långt från som själva som marsmänniskor, varulvar eller andra fantasifoster. Men kanske är det här med homos inte lika skrämmande, längre, för det känns som om det var väldigt länge sen jag såg något sånt.

Då är det ibland värre när bögar ska spela bögar, vilket är lite befängt. Istället för att bara vara sej själva - dom är ju sina egna experter - känns det som om dom känner att dom måste eskalera, accelerera, ta i och tuta på.

”Vilket är det bögigaste sättet jag kan säg kom in på?” verkar dom resonera.

”Vilket är det fjolligaste sättet att sitta på en stol?”

”Kan man se på fyra hundra meters avstånd att jag ska föreställa en fikus?”

Jag förstår att det är ett uttryck för att vilja vända sej emot heteronormen, den vite, straighte mannen, men det blir ganska påfrestande, i längden.

Det handlar om åtta personer, vars liv vävs samman: Mormonen Joe som jobbar som kontorist på en domstol, hans fru Harper som är agorafobisk och knaprar valium, och lever i en slags drömvärld, hans mamma Hannah som säljer sitt hus i Salt Lake City och kommer till New York då han berättar för henne att han är bög. Det handlar om Louis, en man som jobbar som sekreterare på domstolen, och som överger sin pojkvän Prior när denne utvecklar AIDS, och inleder ett förhållande med Joe. Det handlar om Belize, Priors vän, en svart man som jobbar som sjuksköterska och tar hand om den AIDS-sjuke, ökände, hatade advokaten Roy Cohn.

Och det handlar om en ängel.

Mitt största problem med en föreställning fylld av problem, är valet att ha en massa klub-kids på scenen. I en historia som bara kräver åtta skådisar, och där dubbleringar liksom ingår in konceptet, känns dom sorgligt överflödiga, och fungerar egentligen bara som ett slags glorifierade scenarbetare. Mellan scenerna vrider man på musik, de dansare fram på scenen, flyttar på det som ska flyttas och ställer fram det som ska ställas fram, och så går de och sätter sej på några möbler som inte används i just den scenen, musiken tystnar, pjäsen fortsätter, och de sitter i halvmörkret och väntar tills nästa gång det är dags att dra ut en säng eller rulla in en fåtölj.

Författaren har uttalat att han inte vill ha blackouts mellan scenerna, men här blir det ändå lite samma sak, man tappar tempo.

Men på ett annat plan förtar deras medverkan också något djupare: eftersom dom inte finns, eftersom rollerna i pjäsen inte tar in dom, inte interagerar med dom, och dom inte ingår i berättelsen, men ändå sitter där dom sitter, stör deras medverkan de ologiska, verklighetsvidriga överraskningseffekterna som när det plötsligt dyker upp en ängel mitt i Priors sovrum, eller när han och Harper, som aldrig har möts i verkligheten, plötsligt möts i varsin egen dröm. Är han redan omgivet av en massa löst folk så är en ängel eller ännu en främmande människa inte så konstigt, eller hur?

Jag hade också föredragit en mer detaljerad personregi. Det är en väldigt lång föreställning, och kanske har man haft ont om repetitionstid, men ibland uppfattar jag det som om scener bara glids igenom, utan vändpunkter eller en ömsesidig överenskommelse om vad det egentligen handlar om, varför just den här scenen, den här meningen, det här ordet, är relevant. Regin känns generell, ospecifik, vilket gör att skådisarna får lita på sina egna verktyg, det egna hantverket. Vissa klarar sej bra, andra spelar känslor, saknar undertext och verkar inte lyssna på eller ta in sina motspelare, utan spelar i sin egen bubbla.

Det finns ett slags såpaserie-agerande som har smugit sej in på scenerna, upplever jag: att inte lyssna på sin medspelares text och undertext och utgå från de impulser man får därifrån, utan att istället redan på förhand vara klar med sin analys, vad man känner och vad man ska säga. Man spelar känslor, och är arg, i största allmänhet, eller lite ledsen, eller vansinnigt glad.

Om inte skådespelare lyssnar på varandra, tar in och värderar vad som sägs, blir det svårt för oss i publiken att göra det. De signalerar, genom att inte ta in vad som sägs, att det som sägs inte är viktigt, så vi slutar lyssna.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/nar-det-kommer-till-kritan-malarsalen.html

En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ghost-en-presentation-chinateatern.html

Av Ronald Harwood, Översättning Magnus Lindman, Regi Eva Dahlman, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Johan Adling, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Krister Henriksson, Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Per Svensson, Michael Jonsson, Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen

Att gå på teater är lite som att surfa, kan jag tänka. Metaforiskt, menar jag, inte bokstavligt. Surfaren väntar, medan våg efter våg rullar in, på att den där perfekta vågen ska komma, den som brusar och forsar, lyfter och utmanar.

Teatertittare väntar också på något utöver det vanliga. Föreställning efter förställning sitter vi där, väntande, hoppandes på att nu, nu händer det! Ofta fylls våra kvällar av stiltje, motvind eller full och förvirrande orkan.

Men ibland, som nu, händer det, och det är bara att njuta av vågen.

PÅKLÄDAREN hade premiär på West End 1980, där den nominerades för en Best Play i Society of West End Theatre Awards, vad som senare skulle komma att bli Olivier Awards, men priset gick till Royal Shakespeare Comapanys uppsättning av THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, i regi av John Caird och Trevor Nunn,

1981 flyttade föreställningen till Broadway, där den nominerades som Bästa Pjäs, men där priset återigen gick till THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, som också den hade förflyttats. Snacka om oflyt!

Den filmades 1983 - jag har DVD:n - och 2015 kom en filmversion med Anthony Hopkins och Ian McKellen.

Dramatikerna Ronald Harwood är en ny bekantskap. Mej veterligen har jag inte sett någon annan av hans pjäser, och han skrev många. Han författade även böcker och filmmanus, och där är jag lite mer bevandrad, eftersom jag har sett en filmatisering av PÅKLÄDAREN, The Dresser, originalet, från 1983, och Being Julia, från 2004.

Jag älskar Playhouse Teaters alla readings, och jag önskar att det fanns en plats i Stockholm där man bara hade readings. Vore inte det en strålande affärsidé? Inga dyra kostymer eller mask, ingen dyr scenografi eller ljussättning, och en minimal inblandning av en regissör. Ett ställe där man kväll efter kväll bara högläste pjäser. Gärna på engelska, oöversatt, och gärna sånt som redan satts upp, men fallit i glömska. Sånt som inte är modernt, edgigt, kreddigt eller aktuellt. Sånt som prettoregissörer inte skulle ta i med tång. Nåt för oss som bara råkar gilla teater och dramatik.

Vad skulle en sån teater heta? Skulle man ens kunna kalla det för en teater? Dramatiska Föreningen? Den Talande Teatern? Reciteatern? En Sagostund för Vuxna? Eller varför inte gå helt anglofilt: The International Club for the Reading of Plays.

Anledning till att jag nämner det här att Ronald Harwoods pjäser verkar intressanta, och många av dom verkar utspela sej i musikens värld, som POISON PEN, som handlar om kompositören Peter Warlock, eller TAKING SIDES, som handlar om dirigenten Wilhelm Furtwängler, eller COLLABORATIONS, om relationen mellen Richard Strauss och Stefan Zweig.

Eftersom jag inte hade sett pjäsen uppsatt, utan bara har sett den första filmatiseringen, hade jag inte förväntat mej att den skulle ha så många roller. Jag trodde att det bara handlade om de två männen: skådespelaren och hans påklädare. De andra rollerna trodde jag på Hollywood-vis var inskrivna i filmmanuset, för att lätta upp, och avteatralisera det hela.

Jag hade förhoppningar om en gedigen, okonstlad, högeligen kompetent uppsättning där regissören var genuint intresserad av vad dramatikern ville säga, och inte nödvändigtvis kände ett behov att injektera sej själv, och där texten och skådespelarens konstnärsskap stod i centrum.

Jag blev inte besviken. Inte ett dugg.

Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket.

Eva Dahlman begår inget övergrepp på historien, hon verkar inte känna att hon måste hävda sej, utan kan underordna sej dramat, eftersom hon tycks ha ett genuint intresse av att undersöka vad dramatikern vill säga. Detta gör också att skådespelarnas prestationer blir intressantare.

Scenografin är poetiskt realistisk, vacker och verklig: vi befinner oss på och bakom scenen, i en något teatralt förhöjd spelplats. Ett slitet plankgolv, rampljus längst fram på scenkanten, slitna, tidstypiska möbler och målade kulisser. Det föreställer en teater så som vi föreställer oss en teater. Det är påkostat och genomtänkt.

Mask, peruk och kostym är dämpat tidstypiska, murriga och nedtonade. Vad gäller Shakespeare-kostymerna hade jag önskat att man gått hårdare fram med patineringen: detta är kostymerna från en trupp som har kuskat land och rike runt, i en tid utan möjlighet till kemtvätt, eller ens vattentvätt, där en kostym säkert användes i flera olika uppsättningar, där plagg nötts, lagats och lappats. Kanske - och det här är verkligen överkurs - hade det varit intressant med två olika uppsättningar kostymer, en stiligare för scenerna som utspelar sej på scenen, som sedd av en publik, och en sunkigare uppsättning för bakom scenen, för att visa den sjaskiga, oglamorösa verkligheten.

Det handlar om Norman, en påklädare, och Sir, en åldrande teaterdirektör och skådespelare, och hans lilla teatertrupp, någonstans i andra världskrigets England, under nazisternas bombningar.

Det handlar om att bara ta sej igenom en vanlig dag på teatern, i en värld där en inställd föreställningen inte är ett alternativ. Det handlar om det där som Hannah Wilkes talar om i Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA, att vinna genom att bara uthärda, att - som dom säger i John Irvings Hotell New Hampshire - ta sej förbi de öppna fönstren. Att bara klara av nästa minut, och minuten efter det, och nästa, och nästa, tills det är över.

Jag gillar det där att nånting får kosta, att något, just då, är viktigare än något annat. För vissa är det det perfekta bröllopet, för andra Midsommarafton, eller en nyårsfest, för restaurangfolk är det varje dag, när man gjort mise en place och gästerna kommer, på teatern är det när dörrarna stängs och ljuset slås på. Det är en lyx att få känna så: att det är nu det gäller, och att det man gör verkligen är viktigt, har betydelse, om så bara för stunden.

Ibland är de val en dramatiker inte tar, lika talande som de om tas. I den här ganska kärva, starkt måldrivna berättelsen hade det varit enkelt att göra Hennes Nåd, Sirs fru och stjärnskådespelerskan i hans trupp, till en diva som bara använt sin mans framgångar för att förhöja sej själv, eller som bara tänkte på de finansiella tillgångar hans arbete medför, men här framställs hon som en kvinna som verkligen bryr sej om honom. Hon vill att han ska ta det lugnt, hon månar om hans hälsa.

Jag har ingen aning, men jag misstänker att man slagit ihop två roller för att göra en större, och om inte, kanske det borde vara så: Irene, en ung kvinna med skådespelarambitioner, i föreställningen verkar hon vara delegerad att spela mindre, tysta roller, som page-pojkar, kommer in i Sirs loge två gånger. Den första gången verkar inte hans påklädare Norman bry sej ett dugg om deras interaktion, även om den borde vara ganska laddad: en ung ambitiös kvinna inne i stjärnans loge. Den andra gången har hon passat på att smyga in när Norman är upptagen på annat håll, och när han upptäcker hennes närvaro blir han rasande, och kräver att få veta allt vad som hänt, vad som sagts och vad som skett.

Om nu Norman misstänker att det har skett något opassande mellan Sir och Irene, så borde detta vara något som har hänt förut, med andra unga kvinnor, med påföljande problem, och då borde han vara på sin vakt mot henne redan första gången hon kommer in i logen, men jag uppfattar det inte som om han ser henne som ett hot, då, vilket är anledningen till att jag misstänker att den, den första entrén tillhör en annan roll, med en annan funktion.

Jag tror för övrigt inte att Norman har något moraliska aspekter vad gäller vad som hänt: i den apflocken bakom scenen är han bara orolig för de statusförändringar som skulle följa om Sir hittade en ny favorit. Nu befinner sej Irene längst ner på totempolen, men efter en lyckad förening mellan henne och Sir så skulle hon klättra avsevärt.

Det finns också en intressant relation mellan Sir och mr Oxenby, en man som borde ha låt status, men som inte har det, eftersom hans blotta närvaro skrämmer Sir.

Det dröjer inte länge innan jag slappnar av, trygg och intresserad. Det här är bra, bra, bra: bra pjäs, bra regi, bra skådespeleri. Det svåra med bra skådespeleri är som med bra trolleri: det är omöjligt att säga hur det görs. Krister Henriksson, som jag såg för första gången 1985, i titelrollen i Harvey Fiersteins ARNOLD, är fenomenastisk. Hans påklädare Norman är i stort sett ensam ansvarig för att få upp den stora skådespelaren på scenen, och för att få honom att genomföra vad som kommer att bli hans sista föreställning. Han vann slaget, men förlorade kriget, kan man säga. Åsnan kom uppför backen, men den piskades ihjäl.

För bara nån krönika sen, när jag skrev om David Books STOCKHOLMSDJUR som gästspelade på Kilen, beklagade jag bristen - i andra pjäser - på synliggörandet av den homosexuelle mannen där dennes sexualitet inte var en av konfliktkomponenterna. Som Blanche DuBois säger: “Sometimes—there's God—so quickly!”

Här har vi honom, nämligen, bögen som bara ingår. Jag tackar och tar emot.

Jag såg den här föreställningen efter #metoo-vågen, men innan knutblus-epidemin, och det fanns vissa saker som behandlades på ett mycket intressant sätt: vad gäller Irene, den unga flickan som gärna vill ta sej fram, för större roller, bli stjärna. Nu, med #metoo i ryggen, krävs det ganska mycket mod att framställa en sån kvinna som proaktiv, som den som instigerar relationen.

Det hade varit mycket enklare, ointressantare och mer politiskt korrekt att framställa henne som ett offer, rakt av, en stackar ung kvinna utan roder, mål eller plan, som kallt och beräkneligt utnyttjas av en maktfull man.

Nu är det ganska underbart när det klargörs att hans intresse i henne har mer att göra med att hon inte är fullt så tung som hans fru, och därför vore lättare att bära om hans Lear måste kånka hennes Cordelia.

Jag går från teatern riktigt jävla nöjd.

Om du vill läsa mer om utdraget ut THE NIGHT OF THE IGUANA klicka här.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/nar-det-kommer-till-kritan-malarsalen.html

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus. Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. Hennes liv hade allt! Att börja läsa om henne är som att öppna en julklapp som innehåller en julklapp, som i sin tur innehåller en julklapp. Hennes mamma, som dog kort efter hennes födelse, var 1700-talsfeministen Mary Wollstonecraft, författarinnan av Till försvar för kvinnans rättigheter, en av grundstenarna till Feminismen, och hennes pappa var den anarkistiska politiska filosofen William Godwin, och hennes make var en av Romantikens mest kända poeter Percy Shelley, vars bästa vänner var poeterna Lord Byron och John Keats.

Vill man istället skriva en pjäs om det hela, kan jag rekommendera att kalla den Villa Diodati, efter en herrgård vid Genevesjön och låta den utspela sej under sommaren 1816, året utan sommar - också en bra pjästitel - kallad så därför att den indonesiska vulkanen Tambora fått ett utbrott, det störta i vår tid, vilket orsakat en slags vulkanisk vinter. Lord Byron, som tillsammans med sin läkare John William Polidori hyrde villan, fick besök av den då okända poeten Percy Shelley, hans unga, 18-åriga älskarinna Mary, och Marys styvsyster Claire Clairmont, som haft en kärleksaffär med Byron.

Eftersom vädret var så dåligt tillbringade man tre dagar med att läsa tyska spökhistorier, och Byron föreslog att de alla skulle försöka skriva egna historier. Hans läkare började på vad som skulle bli den första vampyrberättelsen, och Mary Shelley, efter lite funderande, skrev Frankenstein; or, The Modern Prometheus.

Boken publicerades 1818, samma år som Jean Bernadotte blir kung av Sverige, Chile frigör sej från Spanien, teatern The Old Vic grundas, julsången Stilla Natt, Stille Nacht, hörs för första gången, i Österrike, och Karl Marx, Kejsar Alexander den II av Ryssland, och Emily Brontë, föds. Dör, gör ingen av intresse, men två böcker av Jane Austen - som dog året innan - Nothanger Abbey och Persuasion, publiceras.

Verket behandlar ämnen som Skapandet, Den Skapande, och Den Skapade, och den anses också vara den verkligt första science-fiction-boken, eftersom huvudrollen genom forskning och experiment arbetare mot ett medvetet mål.

Jag trodde jag kände till det här verket, men jag hade ingen jävla aning, och nu, såhär i efterhand, tror jag att jag skulle ha uppskattat föreställningen ännu mer om jag vetat vad som skulle hända.

När jag var liten gick det svartvita skräckfilmer på teven, under sommaren. Jag, som alltid varit en riktigt hare, tillbringade antagligen den mesta tiden gömd bakom en kudde, men jag minns en Frankenstein-film, och jag tror det var klassikern från 1931, med Boris Karloff som monsrtet. Jag misstänker att jag inte såg mycket mer efter att han kastar flickan i vattnet, för det är det enda jag minns.

Långt senare såg jag Mel Brooks-filmen Det Våra För Frankenstein, och förra året hans musikal YOUNG FRANKENSTEIN, och jag trodde liksom att det var handlingen: en man kommer till ett slott, skapar ett monster, något går fel, och man dödar monstret.

När det visar sej att detta inte riktigt stämmer, när berättandet fortsätter, när monstret plötsligt börjar kunna kommunicera, när Frankenstein lovar att skapa en maka, och när man plötsligt flyr till nordpolen, då trodde jag att detta var moderna grepp och kommentarer av dramatikern.

Jag har sett några produktioner av Teater Barbara förut, och gillar deras estetik att med hjälp av en blandning av skådespeleri och mim, livge berättelser. På senare tid har jag bara sett deras produktion SERENDIP, och det var precis i början av mitt bloggande - när jag trodde att jag bara skulle hålla på i ett år - så mitt kåseri är kort och konstlöst.

Det handlar om Victor Frankenstein, en ung schweizisk, kemi-intresserad student man som experimenterar med möjligheterna att genom vetenskapliga experiment skapa liv i något dött. Han lyckas skapa en man, men skäms av hur ful han är, och överger projektet. Monstret, som lyckas lära sej läsa och tala, söker upp honom och hotar döda alla han älskar om han inte skapar ännu ett monster, som sällskap. Frankenstein börjar jobba, men ångrar sej, och som hämnd dödar monstret hans nyblivna fru, och flyr till nordpolen, följd av en hämndlysten Frankenstein.

Det är en svårbearbetad historia, eftersom förlagan är lite ranglig. Originalberättelsen sticker iväg hit och dit, lutar åt ena hållet, och sen åt ett helt annat. Det är lite otroligt att en man som tillbringat hela sitt liv med att försöka ge liv åt något dött, plötsligt skulle sluta efter ett ”misslyckat” försök. Jag tycker också att idén med skapandet av ett andra monster är undermåligt realiserad: han bestämmer sej för att göra en sak, och sen ångrar han sej. Ett dramaturgiskt antiklimax.

I själva bearbetningen uppfattar jag något som ett ganska klumpigt försökt till att införa lite feminism i en annars ganska manligt driven berättelse; att låta Frankensteins styvsyster och käresta plötsligt, och något emot sin karaktär, plötsligt uttala sej om orättvisan i att kvinnor inte hade samma rätt till utbildning som män. Jag har som sagt inte läst Mary Shelleys berättelse, och kanske finns åsikterna återgivna där, men på scenen känns de lite insprängda, som om man plötsligt insett bristen på feminism och liksom bara tryckt in några repliker: ena minuten vill kvinnan bara hångla, och i den andra uttrycker hon plötsligt en färdigt formulerad åsikt, utan vare sej övertygande process, insikt eller konsekvens.

Jag tyckte mycket om Gabriel Stuarts scenografi och kostym. Med enkla grepp som tyger och rullande podium - och en begåvad ljussättning - förflyttas vi från så varierande spelplatser som skjul i skogen, studentkammare, fartyg, skog och nordpol. Det är först efteråt, när jag läser igenom en summering av boken, som jag inser att den till största delen inte utspelar sej i en stads skumma gränder. På något konstigt sätt har mitt minne placerat handlingen till gränderna i ett smogdimmigt, viktorianskt London, där vi lika gärna hade kunnat möta Jack the Ripper som Frankensteins monster.

Man har valt att frångå det då rådande empire-modet och har istället placerat handlingen i en vagt viktoriansk era, en tid som passar bättre för rysare. Färgerna är svart, vitt, grått och brunt, med skvättar av blodrött. Många spelar flera roller, vilket innebär enkla men effektiva kostymbyten, plockade ur en slags basgarderob. Man går från en karaktär till en annan genom att ta av eller på en kavaj, en kappa eller hatt, och låter kroppen berätta resten.

Det är välspelat och spännande, och jag önskar att jag hade varit mer insatt i verket, för att verkligen kunna uppskatta tolkningen. Nu sitter jag ibland och småstör mej på vad jag tror är dramatikerns grepp, när det i verkligheten är originalförfattarens.

Under föreställningen satt jag och tänkte på George Bernard Shaws pjäs PYGMALION, och på musikalen MY FAIR LADY, och undrade hur detta verk hade mottagits om monstret varit en kvinna, istället för en man. På något ojämlikt sätt kan en man ”skapa” en man utan att det på något sätt målar honom i en tvivelaktig dager, men varken Pygmalion själv, eller professor Higgins kommer undan med att skapa någon av motsatt kön. I detta sammanhang kan alltså en kvinna inte bara ”vara”, utan hennes medverkan blir på något orättvist sätt, i många fall, en symbol för hela hennes kön, där en mans medverkan inte skulle tvingas bära det ansvaret.

Hade Frankenstein istället otidsenligt varit en kvinnlig forskare som skapat en man, så hade nog kritiken varit att man förespråkade att kvinnor inte skulle passa som forskare - eftersom hon misslyckas och skapar ett monster - eller att hon misslyckas för att hon försöker skapa på annat sätt än det ”naturliga” sätt som är hennes lott och funktion.

Mest intressant är väl kanske att jag inte kan komma på någon arketyp, fabel eller berättelse där en kvinna ”skapar” en annan kvinna.

Jag tänker också på ”monster” skapas genom avståndstagande, på hur ett fördömande skapar antagonister av oliktänkande, på nätmobbning, mobbmentalitet och hashtag-hysteri.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

PÅKLÄDAREN på Dramaten:

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

Av Paul Claudel, Översättning Maria Björkman, Regi Wilhelm Carlsson, Scenografi och kostym Marcus Olson, Ljusdesign Markus Granqvist, Musik Gustav Lindsten, Peruk och mask Nathalie Pujol, med Maria Salomaa, Johan Holmberg, Jennie Silfverhjelm, Otto Hargne, Claes Ljungmark

Det är lite svårt att tycka om Paul Claudel, och inte bara för hans ganska komplicerade katolska pjäser. Han var konservativ, politiskt stod han långt till höger, han anklagades för att vara antisemit, men tog starkt avstånd från nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Han nominerades till nobelpriset sex gånger utan att vinna.

Som ung var han ateist, starkt påverkad av Arthur Rimbaud och Symbolismen, men blev frälst när han 18 år gammal lyssnade på vesper i Notre Dame de Paris, på juldagen 1886. Han arbetade som diplomat i 43 år, och var länge stationerad i bland andra New York, Kina, Prag, Frankfurt, Hamburg, Rio de Janeiro och Köpenhamn.

Det handlar om Violaine, en bond-dotter i Frankrike under slutet av medeltiden som kysser en leprasjuk katedralbyggare, för att förlåta honom för att han försökt våldta och döda henne, och så ger hon honom sin förlovningsring för att finansiera hans fortsatta byggande. Detta observeras av hennes yngre avundsjuka, elaka syster, som skvallrar för hennes fästman, men han tror henne inte. Givetvis utvecklar hon lepra, hennes far överger familjen för att vallfärda till Jerusalem, och hennes syster gifter sej med hennes fästman, och själv måste hon lämna hemmet. Senare uppsöks hon av sin syster som bär på sitt döda barn, och som kräver att hon ska be till gud att återuppväcka det, vilket sker, och som tack försöker systern döda henne genom, att putta ner henne i ett sandtag. Hon överlever, och hittas av hennes far, på väg hem från sin resa, och kånkas hem, där hon dör.

Nej, det är ingen komedi.

Camille Claudel

Det är lätt för mej att dra paralleller med dramatikerns eget liv: Pjäsens Maria, som fördrivs för sin sjukdom, skulle kunna vara hans egen äldre syster, den psykiskt sjuka skulptrisen Camille Claudel, som han lät spärra in på mentalsjukhus, och bara besökte sju gånger under de 30 år hon satt instängd.

Pjäsens yngre avundsjuka syster är en blandning av honom själv och Louise, en verklig, avundsjuk, syster. I pjäsen överger fadern familjen, i verkligheten var det resten av familjen som flyttade till Paris, bort från fadern, som stannade på landet för att försörja dom.

Dramatikern med en byst föreställande honom själv,
skapad av hans syster.

Det är en väldigt pratig pjäs. Väldigt pratig. Sådär pratig att man liksom lägger in små scenerier bara för att det ska hända något på scenen. Regissören har satt upp flera operaföreställningar, och detta känns lite som en uppsättning av PARSIFAL där man strukit musiken.

Men det finns något frigörande i de stunder man vågar vara stilla, när man inte rör sej bara för att röra sej. Texten kommer fram, och det talade ordet blir viktigt.

Jag har också lite svårt för hur styvsystern framställs. Från första stund, när vi ser henne spionera på Maria, vet vi att hon är ond. Hon spelar ond, som skurken i en barnsaga, med nästan pantomimisk tydlighet. Jag hade nog föredragit om jag undan för undan förstått vad för slags människa hon var. Visserligen var det ett genrep jag såg, så kanske tonar man ner något av tydligheten.

Varje gång jag ser Gunnel Fred på scenen vill jag bara ha mer. Hennes degknådande mamma är underbart naturligt och förståelig, speciellt i en pjäs med så abstrakt problematik. Jag vill se henne som Mutter Courage, som Marie Antoinette, som Hanna Jarvis eller Lady Crom i Stoppards ARCADIA, eller varför inte som Gertrude Stein i Marty Martins underbara monolog?

Men den stora behållningen av den här uppsättningen är inte pjäsen, tolkningen, regin, skådespelarprestationerna, utan produktionens fysiska skönhet. Scenrummet byggs av några enkla möbler, och rum skapade av långa, smala, vertikalt ställda brädor, men det är röken och ljuset som leker däri som bildar magin. Det är en nästan japansk zen-minimalism, rustikt uttryckt.

Klimt

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut.

Ofta har jag väldigt svårt för när man bedömer och fördömer det förflutna utifrån moderna förhållanden. Med detta sagt har jag stora problem med att inte se på detta med nutidens filter. Ta till exempel första scenen: Violaine, en 18-årig flicka, övertalar tjänarna att ge henne gårdens nycklar så att hon mitt i natten kan vänta på att öppna porten och släppa ut en man som har försökt våldta och döda henne: Varför? Vad vill hon? Vad hoppas hon uppnå? Själva övergreppet är snabbt åsidoborstat: han bekänner att hon var den första han försökt sej på, och hon skrattar och förkunnar att hon är starkare än djävulen som besatte honom. När han frågar varför honom kommit, svarar hon att det är för att förlåta honom, men när han säger att han är farligare nu än någonsin, undrar hon om dom måste slåss igen.

Jag uppskattar att man sätter upp en så här svår och krävande pjäs, att man satsar på något som med största sannolikhet inte är teater för massorna, och jag uppskattar att man inte har försökt modernisera den, utan har fokuserat på verkt, inte på vad man kan göra med det.

Jag går ifrån föreställningen lite förvirrad. Imponerad av skådisar, ljud, ljus, scenografi och kostym, men lite förvirrad av temat: som en ateist med endast sporadisk tro på något övernaturligt - Snälla gode gud, låt mej hinna med tåget; Gode gud, låt värken vara muskelbristning och inte cancer; Jag hoppas jag vinner några miljoner på den här trisslotten! - så har jag problem med själva verkets kärna: Miraklet. Jag förstår vissa människors behov av något högre, större, en övermänsklig mening, men för mej är behovet i sej intressantare än det behövda.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html

PÅKLÄDAREN på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

- Kulturamas musikalartistutbildnings uppsättning av Sondheims COMPANY, i regi av Patrik Bergner.

Det högsta berömmet jag kan ge en föreställning, är att den är smakfullt regisserad. Vad jag menar med det är att regissörens konstnärliga val är smakfullt gjorda. Eftersom regissören är ytterst ansvarig, så gäller detta även andra underordnade yrkesområden, som scenografi, kostym, koreografi, och så vidare; då jag anser att allt detta måste godkännas av regissören.
Det kanske inte låter så viktigt, men smak gör all skillnad i världen. Den hindrar vissa från att inte skicka in en skådis i kundvagn, trä papperspåsar över sångarnas huvud, eller skicka in Eliza i ett rosa sängöverkast.

COMPANY är mycket smakfullt regisserad. Den är så smakfullt regisserad att den var en ren njutning.

Du har fem tillfällen att inte missa den:
2/5 klockan 18:30,
3/5 klockan 18:30,
4/5 klockan 18:30,
5/5 klockan 14:00 & 18:30
6/5 klockan 14:00

BILJETTERNA HITTAR DU PÅ http://www.kulturama.se/Evenemang/

- över att jag missade Matthew Luttons uppsättning av Tom Wrights dramatisering av Joan Lindsays kultbok från 1967 - PICNIC AT HANING ROCK, i ett gästspel från Malthouse Theatre på the Barbican i London.

Visst, det låter kanske lite maniskt att någon gång i Februari ha åkt över för att se någon av de fyra föreställningarna, men jag är säker på att det hade varit värt det!

Frågan är: borde inte någon sätta upp den här i Stockholm?

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods.

”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”

”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”

Nej, jag hade inte tyckt om den första delen. Den hade känts slarvig, slafsig och hafsigt regisserad, och jag upplevde det som om man inte tagit vara på ögonblicket och hantverket. Kanske är jag extra hård, eftersom pjäsen är en av mina favoriter, men jag saknade någon slags värdighet, en mänsklighet, en ödmjukhet. Visst, de äldre skådisarna, klarar sej bra, kanske på grund av en längre erfarenhet i yrket, men de yngre hade behövt en mer ingående personregi, tycker jag det verkar som. Det är en svårt, mastig text, och jag upplever det som om man ganska uppgivet eller egotrippat spelar karaktärer och känslor, men inte tar ansvar för berättelsen. Hos några tycker jag att ett slags sjungande, skanderande av replikerna har smugit sej in: typ ”Du TROR att du är GLAD men du VET inte hur LED-sen du ÄR” vilket gör att man blir lite trött av att lyssna, och inte riktigt förstår som sägs.

I julklapp, förra året, gav jag mej själv något som blev mycket intressantare än jag hade förväntat mej: Sen runt 30 år sen har jag varit vegetarian, det vill säga, jag har inte ätit kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölk. På senare tid, kanske de senaste två åren, har jag bestämt mej för att bli vegan, det vill säga, utesluta allt animaliskt ur min kost. Jag har tagit övergången ganska långsamt, eftersom jag inte ville att den skulle bli ett problem: jag köpte inte hem ost eller ägg, men om vi till exempel hade balunser på jobbet där det bjöds på ostsnittar, fetaost-paj eller quorn-filéer - dom innehåller ägg - så sa jag inte nej.

Så, i december gav jag mej själv, mina föräldrar och min kusin, respektive, en prenumeration på den veganska mat-tidningen Vegomagasinet, och när det första numret damp ner så fick jag för mej att testa alla tidningens recept. Plötsligt, från att ha haft en ganska tråkig diet - pasta, broccoli och sojakött - exploderade min värld i ett överflöd av saker jag aldrig testat förut: Piroger med sojafärsfyllning, Bao med picklad rättikssallad och rökig tofu, indisk enchilada med curryfärs; jag började använda min ugn, köpte hem ingredienser som jag aldrig förr skulle ha tittat på, och min frys var plötsligt full av matlådor, istället för av djupfryst broccoli och vego-korvar.

Varje recept ger nämligen fyra portioner, så om man delar upp det man lagade innan man börjar äta, så har man lunch eller middag i ytterligare några dagar. Där jag förut tog ett avbrott i mitt skrivande vid lunchtid och snodde ihop något oinspirerat men mättande, kunde jag nu stampa ut i köket, micra en låda med något jag lagade för flera veckor sen, och nästan glömt, som crèpes med stuvad sparris, dilliga kikärtsburgare med färskoströra eller Sojabönbollar med glasnudlar och grönsaker i salladsskålar, och vara tillbaka vid min dator inom fem minuter. Jag vet, jag borde inte äta vid datorn, men det är svårt att låta bli.

Vad jag egentligen vill komma till med det här ganska självgoda orerandet, är att ibland förtjänar man en paus. Det är en underbar känsla att ha skrivit klart något, och för att fira brukar jag bjuda mej själv på middag, speciellt om jag ska in till stan och se en föreställning.

Kom inte och säg att du inte blir sugen!

Den här gången stannade jag till vid den veganska restaurangen Mahalo, på Hornsgatan. Det är ett väldigt populärt ställe, och ofta svårt att få ett bord, men ibland har man tur: jag köper en Luaua Bowl, en slags raw taco-tallrik.

Det fortsätter där det slutade i del ett av ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM; det är 1985, och ängeln som har nedstigit till den aidssjuke Prior berättar att Gud har övergivit himmelen, och uppmanar mänskligheten att sluta röra på sej, sluta migrera. Prior går till ett mormoncenter för att forska om änglar, där han kollapsar och förs till sjukhuset av Hannah, en mormonkvinna som kommit till New York för att ta hand som sin svärdotter Harper och sin son Joe, som just kommit ut som homosexuell och sen försvunnit. På sjukhuset återkommer ängeln, och på Hannahs uppmaning brottas Prior med henne, och klättrar sen upp till himmelen och säger att han vägrar underrätta människorna om änglarnas önskan att de ska sluta röra på sej, utvecklas, då han anser att detta skulle innebära mänsklighetens undergång.

Priors’ ex Louis gör slut med Joe då han upptäcker att han arbetar för Roy Cohen, en avskydd, korrupt aidssjuk politiker, och då denne dör, stjäl han all Cohens AZT, en HIV/AIDS-medicin, och ger dom till Prior.

Vad jag alltid har haft svårt för i den här delen, är dramatikerns förhållning till Joe, mormonen som är gift med en kvinna och kämpar mot sin homosexualitet. Speciellt i sista scenen, när Prior, Louis, Belize och Joes mamma Hannah träffas vid Bethesda-fontänen i Central park, är Joe slående frånvarande. Varför? Det känns det som om rollen har övergetts, och jag upplever det som om han på något vis offras: han skrivs liksom bara ut ur historien, lite som narren i KING LEAR, eller Lady MacBeth. Han får ingen egen epilog, inget eget slut. Det irriterar mej, både i National Theatres uppsättning, där Russell Tovey gjorde ett superjobb, och här, där Christoffer Svensson är lika lätt att tycka om.

Marall Nasiri och Christoffer Svensson - lätt att tycka om.

Kanske hade det inte varit så konstigt om inte hans mamma varit närvarande i slutscenen. Hon har gått från oförstående och avståndstagande, men förlåts på något sätt genom att låta henne acceptera och utvecklas. Straffas hennes sons rollkaraktär för sitt samröre med Roy Cohen, för sin konservativa politik, för att han, som man, sexuellt har övergivit en kvinna? Det verkar nästan så.

Marsha Mason

Jag tänker på förhandsvisningarna av uruppsättningen av A CHORUS LINE: något var fel med slutet. Publiken tyckte inte om hur det slutade, tills skådespelerskan Marsha Mason, vid den tiden gift med dramatikerna Neil Simon, framhöll att vad som var fel: I denna version fick Cassie inte jobbet i slutet, trots att hon hade gjort allt rätt, och detta agiterade publiken.

För mej är det lite samma sak här: Joe har kommit ut som homosexuell, han har tagit avstånd från Roy Cohen, men han har inte smitit från vad han anser är hans ansvar: att ta hand om sin psykiskt sjuka fru. Ändå verkar det som om han straffas genom att inte får något slags slut.

Jag inser nu, att vad jag saknar, är en epilog mellan Joe och hans mamma. En scen om försoning och förlåtelse.

Ibland önskar jag att Dramaten eller Stadsteatern kunde ha ett slags tema-tänkande. Att deras repertoar hade en övergripande idé, så att pjäserna de sätter upp blir del av en större helhet.

Tony Kushner med maken Mark Harris. Kushner till höger.

Ta till exempel dramatikern Tony Kushner, författaren till ANGELS IN AMERICA: Jag kan slå vad om att de flesta av oss aldrig kommer att se några av hans andra pjäser. Möjligtvis, kanske, om vi åker till London, kan vi få möjlighet att se musikalen CAROLINE OR CHANGE.

Men jag är nyfiken på hans andra pjäser.

Jag förstår att man inte kan ha en hel säsong med pjäser av honom, men det hade varit intressant om man satt honom i något slags sammanhang. Kanske skulle man kunna sätta upp hans första, senaste och största, vilket skulle ge oss en säsong av THE AGE OF ASSASSINS och TINY KUSHNER, fem korta pjäser.

Kanske blir tre pjäser om AIDS lite väl mastigt, annars hade kunnat få sällskap av Larry Kramers THE NORMAL HEART och Terence McNallys LOVE! VALOUR! COMPASSION!

Skulle man välja utifrån att ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM fick Pulizerpriset för drama 1993, så kunde man sätta upp pjäserna som vann innan och efter, vilket skulle ge oss THE KENTUCKY CIRCLE, av Robert Schenkkan, nio enaktare om amerikansk mytologi, och Edward Albees THREE TALL WOMEN.

Man skulle också kunna sätta upp pulizervinnarna 83, 93 och 03, vilket hade gett oss ’NIGHT MOTHER, av Marsha Norman, som handlar om en mor och hennes dotters planerade självmord, och ANNA IN THE TROPICS, av Nino Cruz, en pjäs som verkar vansinnigt intressant och som handlar om kubanska immigranter i Florida som försörjer sej på att rulla cigarrer och lyssnar på en högläsning av Anna Karenina.

Andre teman? Pjäser som utspelar sej i New York, eller pjäser av homosexuella dramatiker. Pjäser som börjar med en begravning, som handlar om änglar, eller med politiskt, historisk verklighet.

Den här typen av berättelse, med änglar, hallucinationer, uppenbarelser och spöken, kräver ett ganska stringent, logiskt och tydligt berättande; om man ska visa avbrott eller utbrott från normen så måste man först visa en tydlig norm. Om vi, som publik, tillsammans med Hannah och Prior förväntas bli ruckade av att det plötsligt flyger in en ängel, måste man först ha skapat en värld där en flygande ängel är något av en omöjlighet.

Scenografi och kostym är i stort sett desamma som i del ett: man har hakat av den enorma discokulan och den ligger nu och glittrar längst bak på scenen.

Vad jag hade svårast för i del ett, var greppet att låta ett gäng statister dansa in och möblera om mellan scenerna. I del två är dom inte med, men istället kommer scentekniker in och skjuter runt möblerna, vilket faktiskt är värre. I första delen fick man i alla fall känslan av att de statisterna tyckte det var roligt att dansa och flytta möbler, här får man en känsla av att de bara gör sitt jobb. Det är inte teknikernas fel, jag har sett produktioner där dom varit i stort sett osynliga, trots att dom står mitt på scenen. Detta, att låta dom ta så stor plats, är ett regival.

Jag antar att man på repsal har arbetat med klara, tydliga scenrum, men här, i detta stora, ganska ödsliga rum, känns det onödigt att några ska behöva komma i på scenen, köra undan en säng några meter, och flytta någon annan möbel lite mer centralt, och sen gå ut, och då, och först då, återupptag man handlingen.

Ibland sitter jag och tänker på skolredovisningar eller galor; föreställningar som består av flera små delar som repeterats var för sej, och sen sätts ihop till en slags föreställning. En del har regissörer eller koreografer som har tänkt på helheten och gett instruktioner som:

”När Kajsa sätter ner glaset går du in på scenen, så att du är på plats och kan ta över redan när hon rapar.”

Såna uppsättningar har schwung och spänst; man tappar inte energi i övergångarna, medan andra - som den här - känns lite som om sångaren inte är riktigt säker på om clownen är klar, och för övrigt är lite osäker på om det verkligen är hans tur. Istället för att man får en känsla av att en scen redan pågår, som ett klipp i en film, startar man från noll, gång efter gång efter gång.

Som förväntat, kommer jag aldrig riktigt in i pjäsen, men den här delen tycker jag bättre om. Jag sitter inte fullt så högt upp på gradängen, så det känns inte lika mycket som om jag ser allting nästan uppifrån, och scenens golv gapar inte lika tomt och ofantligt. Dessutom känns det som om handlingen har kommit igång. Jag är mer engagerad i berättelsen, jag vill veta hur det ska gå, trots att jag vet hur det går.

Dagen innan hade jag sett ett genrepet av en mycket vacker uppsättning av Paul Claudels BUDSKAPET TILL MARIA, men som ateist hade jag på något sätt känt mej lite provocerad av det religiösa innehållet, men här, i den här uppsättningen, hade jag inga problem att acceptera änglar och en frånvarande gud.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/budskapet-till-maria-dramaten-genrep.html

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html

PÅKLÄDAREN på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

ROMANTICS ANONYMOUS, föreställning 73, 28/11 2017

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, Apollo Theatre, föreställning 74, 29/11, 2018

YOUNG FRANKENSTEIN, Garrick Theatre, föreställning 75, 29/11 2017

BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.

ÄVENTYRET ALADDIN, Stockholm Waterfront, föreställning 77, 22/12 2017

Just nu ser jag fram emot -

MY FAIR LADY , kulturhuset Stadsteatern, Föreställning 1, 6/2 2018

SALIERI VS. MOZART, genrep på Folkoperan, föreställning 2, 12/2 2018

HÖST OCH VINTER, Dramaten, Genrep, Föreställning 3, 20/2 2018.

ILYA, Kulturhuset Stadsteatern, Publikrep, föreställning 4, 28/2 2018

GHOST, en presentation, Chinateatern, Föreställning 5, 6/3 2018

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, Målarsalen, Dramaten, Föreställning 6, 13/3 2018

STOCKHOLMSDJUR, Kilen, 14/3, Föreställning 7, 2018

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, Dramaten, Föreställning 8, 20/3 2018

PÅKLÄDAREN, Dramaten, Genrep, Föreställning 9, 22/3 2018

FRANKENSTEIN, Teater Barbara, Teater Playhouse, Föreställning 10, 25/3 2018,

BUDSKAPET TILL MARIA, Dramaten, Genrep, föreställning 1127/3 2018.

Jag vill passa på att rekommendera -

Just nu är jag ganska purken -

ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, Elverket, Dramaten, Föreställning 12, 28/3 2018.